Roma

När jag sitter på flyget från Dubai till Rom, visar det sig att den unga flygstewarden är otroligt flygrädd. Jag har plats vid nödutgången, och han mitt emot. Då det är dags att gå in för landning tittar han sig nervöst omkring, är orolig och såklart börjar jag prata med honom. Det är en ung kille i 25-30-årsåldern som har jobbat några månader i luften, men har allt svårare för att klara just landningarna. Vi landade väl, han kunde slappna av och andas ut, men rollerna kändes onekligen lite ombytta. 

Alla världens gynekologer, obstetriker och några barnmorskor samlades till denna stora kongress som går av stapeln var tredje år. Sist var i Kapstaden, där jag också fick möjlighet att delta. Jag åkte tillsammans med en liten delegation från Bangladesh, höll presentation och stöttade mina delegater att också presentera plus en massa annat roligt. All ny kunskap och forskning presenterades och det händer mycket inom både gynekologi, obstetrik och att få ner mödradödligheten. Det var återigen sidomöten, sessioner, middagar och många härliga träffar av både nya och gamla bekanta (ffa från Sverige) och mot slutet av veckan stöp jag i säng. 

Det var fem år sedan jag var i Rom sist, och det kändes fantastiskt att igen få promenera omkring på kvällarna, ta en kaffe vid lokala trattorian och bara njuta av den underbara maten. 

Väl hemma i Dhaka, möttes jag av en strålande dotter som vunnit volleyboll-turneringen i Nepal, sonen som gjort ett fantastiskt matteprov och vår söta, goa gäst som började packa för hemfärd. 

Idag blev vi åter tre i hushållet, och efter volleybollen är det nu tennis som gäller - båda två spelar med i skollaget. 

Jodå, maten är god i Dhaka också! 

Helgaktiviteter

Helgen har präglats av skolaktiviteter och plugg. 

Dottern spelar än en gång i skollaget, återigen i volleyboll, och det har varit turneringar hela helgen. Spännande matcher där lagkänsla och passningar är avgörande. Det är ett fantastiskt lag med både nya och gamla spelare. Nästa vecka åker tjejerna till Kathmandu och spelar mot andra skolor i regionen. 

Hemma, å andra sidan, tar vi emot volleyboll-killar från andra länder som spelar tävlig här i Dhaka. Denna gången tre stycken som skall utfodras med frukost, resten fixar skolan. Vi börjar få rutin på detta. 

Både yngste sonen och dottern pluggar intensivt nu. IB är krävande och tar tid, men dottern är duktig och tar plugget och uppgifterna på största allvar. E pluggar ofta ihop med sina tjejkompisar och de verkar ha fått in en bra rutin med att förhöra och stötta varandra i sina studier. Yngste sonen sitter på kvällarna och jobbar. Han har inte lika mycket sport just nu, utan kan umgås lite mer med kompisar och har kul. I kväll har killarna Movie Night, men han är duktig med sina läxor, särskilt matten, är nogrann och gör dem i tid. 

Själv passar jag på och tar en distanskurs i sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter via jobbet. Jag har en del litteratur att läsa igenom och inlämnningsuppgifter att göra, men ämnet är tacksamt. Eftersom jag jobbat med detta i over tjugo år, så det är det mesta repetition men kursen ger också lite nya perspektiv, vilket är himla roligt och intressant. Särskilt rättighetesperspektivet har vi svenskar med oss i ryggmärgen, men i resten av världen är det inte så självklart alla gånger.

Luft under vingarna

Då var det dax för Etiopien.

En totalt annorlunda land, men även med en del likheter med Bangladesh. Jag har varit här i en knapp vecka men tyvärr inte sett mycket mer än hotellet i Addis Ababa och gatorna runt omkring.
Slummen ligger runt hörnet, det är inte lika mycket folk (78 milj på dubbla Frankrikes yta), det byggs överallt i staden men luften är hög och ren. Det skall vara ett vackert land, och nästa gång kommer jag definitivt försöka stanna längre och åka ut i landet.

Addis ligger på 2 355 m ö h och det känns. Från att ha kommit från Dhaka, som ligger ca 15 m ö h, så är det faktiskt en rejäl skillnad. Visst, höjdsjuka inträffar inte förrän över 2 500 m ö h,  men trots en god fysik så är benen lite darriga och huvudvärken kommer och går, det ligger i luften på något sätt. Sedan tillkommer en otroligt intensiv konferens med sidomöten in i det oändliga, men också möten och skratt med många härliga kollegor från jordens alla hörn.

På hotellets områnde rinner det en källa med 37 gradigt vatten som fyller en liten pool hela tiden. Där är det skönt att sitta en stund efter dagen och sedan ta några simtag i den något kallare men större poolen därefter. Det är kallt i Addis när inte solen tittar fram, vilket jag inte var helt beredd på, så jag går och huttrar iklädd tunn blus och byxor på dagarna.

Några kompisar från Dhaka la in önskemål (beställningar) om att köpa med lite gott etiopiskt kaffe, inklusive direktiv till ett visst ställe dit jag skulle ta mig. Caféet som ser ut som taget ur en 50-tals film, med en stark, god kaffedoft och tavlan till vänster hangandes på väggen. Jag beställde den godaste latten någonsin, och köpte flera kilo av de finaste kaffebönorna bönorna!

I morgon drar jag tillbaka Dhaka via Dubai med en väska som luktar kaffe. Härligt! 

Jobb, jobb, jobb

Tillbaka från vår lilla utflykt i Nepal, har nu vardagen på allvar kommit ikapp oss. Under Ramadan var det stiltje och därefter två veckors Eid, då alla var borta. Nu är full aktivitet igen, och det är otroligt skönt.
Förra veckan hade vi besök av en partnerorganisation och tillsammans genomförde vi en lyckad 3-dagars workshop om ledarskap. Behovet av kompetensutveckling (eller rättare sagt möjlighet till kompetensutveckling) är oändligt, och när nu en workshop som denna erbjöds, var det intensiva dagar och mycket som skulle falla på plats. Kul men energikrävande.

Samtidigt har skolarbetet för barnen verkligen tagit fart och båda två står inför stora utmaningar. Yngsta sonen klev upp i High School, och såväl tempot som kraven ökade markant. En stor del av betygen sätts på inlämnade läxor och hemuppgifter och det finns ingen pardon. Ungdomarna själv måste ta ansvar för att de kommer in, därefter dras 50% av betygen av de första 5 dagarna och om arbetet inte kommer in därefter får man ett streck, vilket tar tid att reparera. Alla bedömningar är sammankopplade, så lämnar man inte in i tid, så påverkas även bedömningarna på proven och så vidare. Häromkvällen var jag på föräldramöte och insåg till min glädje att sonen har sex manliga lärare av totalt åtta. Det är erfarna och engagerade lite äldre män som arbetat länge som lärare, har rest mycket och undervisar med en berättarstil i sin pedagogik som gör att eleverna suger åt sig kunskap och kunnande. Sonen är supernöjd med alla utom en, vilket vi skall försöka ändra på.

Dottern har fått enstaka nya lärare och enligt henne till det bättre. Det är IB-lärare med erfarenhet av IB-programmet, vilket är ett krav, och som kan förbereda dem på bästa sätt inför framtida studier och examen i vår. Tillsammans går vi regelbundet igenom bedömningar och betygssättningar av prov och hemuppgifter och det är glasklart hur de ligger till, vilket underlättar både för dem och mig.
Dottern spelar volleyboll i skollaget igen och har blivit uttagen till turneringen i Kathmandu om några veckor.

Vi har fått en inneboende i form av en ung tjej som nyss tagit studenten och vill uppleva Bangladesh ett par månader innan hon går vidare med studier. Vi känner henne alla sedan barnsben och hon har anpassat sig direkt efter våra rutiner och vardag. Det är kalaskul med besök på detta sätt och vi hoppas alla att hon så småningom åker tillbaka med många nya erfarenheter och upplevelser i bagaget.

En artikel efter en annan workshop vi hade veckan innan:
Better training for midwives sought

Ett rum med utsikt och lergolv!

Det har varit en strapatsrik långhelg i Nepal, men också helt fantastisk.

Fem ungdomar i åldern 14-17 år och tre vuxna (danskar, svenskar och en amerikan) anlände till Kathmandu i fredags. Efter ankomst åkte vi direkt med buss upp i bergen till Nagarkot och Shuvapuri National Park där vandringen började. Vi gick cirka 4-5 timmar effektivt varje dag - upp och ner för bergen, vilket var ibland otroligt krävande. Genom träsk och djungel, över ängar och längs med bergsryggar. Utsikten var betagande och det gick knappt att koncentrera sig på att gå, utan vi gjorde upprepade stopp för att njuta det vackra och mäktiga.

Övernattningarna skedde med starkt varierad standard från sköna mjuka sängar med badrum, till "tea-houses" med jordgolv och bänkar/sängar. Framför allt bodde vi andra natten på en av dessa "tea-houses", en gård där råttorna bodde i rummen brevid, "lakanen" inte var bytta de sista 10 åren och det fanns en enda vattenkran på gården. Det blev en spännande upplevelse där det plötsligt kändes naturligt att dela säng med dottern för att ingen av oss skulle frysa, och vi tävlade om hur många blodiglar vi plockat bort från våra ben under vandringen. En av kompisarna räknade till sex blodiglar första dagen, det blev åtskilligt fler.
Två herrelösa hundar följde med vår vandring en hel dag och ungdomarna njöt att har dem kring sig. Även de fick blodiglar i nosen, som plockades bort med stort besvär och vånda.

På kvällen gjorden det upp brasa på gårdplan och vi satt alla med en ukelele och sjöng tillsammans med gästhusägarna. Natten var kristallklar och vi njöt av nuet och vad vi fick uppleva.

Vi åt stekt ris eller omelett när mat serverades och höll oss friska genom hela resan. Som belöning hade jag med lite svenskt plockgodis och bilar - inget smakade bättre just då!

Det regnade rejält varje eftermiddag, så vi var tvungna att gå upp tidigt för att komma iväg. Och vi klarade oss. Dagarna var varma och fuktiga, kvällarna kyliga men fortfarande fuktiga, det är en tufft klimat. Alla kläder var blöta mot slutet av vandringen, antingen av svett eller fukt.
Sista dagen spenderade vi i Kathmandu, där ungdomarna fick springa fritt i affärer och de vuxna satte sig med en efterlängtad kopp kaffe. Barnen och jag träffade en ny kollega som just flyttat till Nepal och vi hade en otroligt trevlig kväll på en restaurang med traditionell nepalesisk mat.

Det har varit en oförglömlig helg och vi har ofattbart ont i benen!

Omväg

Sista dagarna i Hanoi blev otroligt intressanta med ytterligare konferens och presentationer av ny forskning.
Vi gjorde även ett besök på en lokal förlossningsavdelning som gav tankar kring omvårdnad, eftersom det mest var maskiner och apparater som skötte vården och knappt några människor. Mina kollegor från Bangladesh blev mäkta imponerade av allt det avancerade och kliniska, tills vi kom in på diskussioner kring hur man verkligen vårdar födande kvinnor och vad som egentligen spelar mest roll - bemötandet/attityden/respekten för kvinnan eller en korrekt satt CTG-dosa. Efter ett tag förstod de min upprördhet.

Returen till Dhaka gick förbi Skåne, där familj och vänner väntade. Det blev två underbara veckor med mycket trevligt umgänge, fest och långa promenader i frisk luft.

Nu åter i vardagen med jobb och skola. Barnen hade längtat, det märktes och återföreningen var total i söndags, den första skoldagen. Dottern har fått enstaka nya klasskamrater, det är inte så vanligt att man byter skola sista året på gymnasiet men sonen hade fått desto fler nya kompisar som nu började 9:e klass. För dottern blir det ett tufft år och läxorna drog igång utan pardon första dagen. Återigen skolturneringar, volleyboll igen, som båda spelar med i.

Det är sista veckan på Ramadan och varje kväll firas brytandet av fastan, Iftar, med överdådiga middagar och fest. Vi slutar en timme tidigare från jobbet under hela Ramadan, och kollegorna är trötta framåt eftermiddagen efter en arbetsdag utan vätska eller mat. I helgen avslutas det med Eid, många har redan börjat lämna staden för att åka ut till sina hembyar och trafiken börjar lätta.
Vi flyr också staden med att ta planet till Nepal om några dagar. Nu skall det trekkas i bergen!

The grand old dame of the Orient!

Jag hade hört mycket om Vietnam innan jag kom hit. Det är ett fantastiskt land. Så vackert, så intensivt och så häftigt!

Flög nattflyg via Kuala Lumpur och kom fram till Hanoi, "den stiliga damen", ganska sliten och trött. Men tänkte hålla mig vaken under dagen, så jag gick en promenad ner i myllret i gamla stan. Jag klev in i historien och drömmar från förr. En puls av liv, massor av aktivitet, intensiteten från bilar och vespor och massor av exotiska lukter från varje gathörn. Det var faschinerande. Jag gick bort mig i alla de små gränderna, kunde inte lokalisera en enda gata, än mindre förstå sammanhanget i detta svåra språk, men hittade på ett mirakulöst sätt tillbaka till hotellet några timmar senare, svettig och nöjd.

Språket är onekligen en barriär. Det finns inte en chans att förstå vad som sägs, varken på engelska eller franska. Jag får ialla fall inte ihop det utan måste hela tiden bekräfta, vilket känns lite övertydligt men nödvändigt.

För en gång skull åkte jag en dag tidigare och hann därmed en utflykt till Ha Long Bay, en skärgård med över 3 000 kalkstens öar och upptaget på UNESCO Världsarvslista, ett par timmar utanför Hanoi. Ha Long betyder "där draken sänker sig ner i havet". Berättelsen bygger på att öarna bildades av en stor drake som levde uppe i bergen. Efterhand som draken tog sig ner mot havet skapade dess svans dessa fantastiska formationer av sten och bara delar av land blev kvar.

Nog var det vackert alltid, oavsett vad som format detta naturfenomen - det var spännande att åka in i grottor och glida tyst fram med båten i det gröna vattnet.

I morgon börjar allvaret med en regional konferens och jag kommer i princip att hänga på hotellet från tidig morgon till sen kväll. Mina kollegor från Bangladesh skall tas om hand och det kommer vara en del att göra. Men också spännande, det är mycket på gång och jag får ta del av ett mycket intressant program.