God Jul!

God Jul och allt gott inför 2013 - ett spännande år ligger framför oss . . . !

Torekov december 2012

Kan inte . . .

. . . låta bli! ;-)

Dagens utflykt

Jodå, det blev en liten utflykt idag. Hyrde en bil med chaufför, som körde mig till dels staden Ubud, dels till risodlingarna - men han passade minsann också på att stanna vid en batik-affär och en silvedsmed i hopp om att jag skulle handla något. Jag blir alltid lite tvär när jag känner att min plånbok (som är tom) leder framåt, så det blev inga inköp alls. Jag hade inte ens kredtikortet med (kände på mig att det skulle bli såhär) så det fanns helt enkelt inga möjligheter! Tuff luck.

Ubud var otroligt trevligt! Återigen massor av affärer och små verksamheter med fokus på hantverk av allt man kan tänka sig. Kände igen en del varor som man också ser hemma i fin-butikerna och anar nog var inköparna fått inpiration och materialet ifrån. Affärerna tog aldrig riktigt slut och nästa gång kommer jag hit med tom resväska och en välfylld plånbok, helt klart.

Det riktiga vackra var risodlingarna. Tyvärr började det bli mörkt och världens oväder var på väg in, så jag hann inte se så mycket som jag velat. Naturen är sagolik och dramatisk på denna vulkanö. Vädret likaså - ena minuten fantastisk sol med blå himmel och 35 grader varmt, andra sekunden en dundrande åska med blixtar som inte ens Bangladesh kan matcha, fönster och dörrar skakar och regnet bara vräker ner. Plötsligt tar det slut och solen tittar fram igen . . .

I morgon går vi in i andra halvlek av kursen och det skall bli jättespännande. Har lite formulär att fylla i, en rapport att skriva och lite annat pyssel, men det blir bra. Vi är ca 30 deltagare från jordens alla hörn, med erfarenhet och kunskap kring allt från lantbruk till hälsovård, från välgörenhetsorganisationer till regeringstjänstemän. Det vi har gemensamt är att vi alla vill utveckla oss till "excellent managers" som någon skrev på sin introduktionslapp. Nu vet jag inte riktigt om vi kommer fullt så långt, men onekligen lämnar vi förmodligen kursen med ett betydligt stadigare grepp om ledarskap av diverse program och projekt.
Det raljerades ofta om att jag var "bossig" i mitt tidigare liv - nu har jag i alla fall en rimlig chans att bli det - på riktigt!!!

Bali

Två veckors intensivkurs i projekt- och program ledarskap - precis vad jag behöver just nu. Det är en suverän kurs och egentligen hinner jag inte annat, trots att den ligger på Bali. Dock kommer det en helg emellan och jag skall då försöka se lite av ön - staden Ubud och risodlingarna i alla fall. Hotellet ligger vid stranden, så på kvällen går jag ner och doppar fötterna i det varma vattnet - i havet - och tar en promenad längs med stranden.

På vägen hit stannade jag i Singapore ett dygn och blev riktigt härligt ompysslad! Det kändes så gott och jag är så tacksam och glad för att det blev av! Dessutom träffade jag överraskande på ett par gamla vänner som tidigare bott i Dhaka, och det blev ett kärt återseende.

Barnen är hemma i Dhaka igen efter en lyckad tennishelg i Mumbai med skollaget. Båda två hade spelat otroligt bra, och de är nu tillbaka nöjda och glada - för att åter ta vid med plugget där de slutade innan de for. Det drar ihop sig till skollov och lite paus, vilket blir skönt för dem.

Dottern klarade det viktiga testet i svenska, vilket möjliggör att hon nu, tillsammans med sitt IB-betyg, kan plugga på universitetet i Sverige och därmed har ett brett programutbud att välja på - vi är båda väldigt glada och lättade! Duktig tjej! 

Việt Nam

 

Det blev ett snabbt besök men Hanoi blir bättre och bättre för varje gång. Maten är fantastisk – historien faschinerande och utvecklingen onekligen imponerande. Vietnam är nu ett MIC-land (middle income country), vilket har både för- och nackdelar. Såklart är det en målsättning att ett land står för sig själv, men å andra sidan är det fortfarande på darriga ben som Vietnam tar små steg framåt med alltmindre hjälp utifrån. Det kommer att gå bra, men tar tid.

Det blev in kort vecka med seminarier och möten. Återigen hotelltillvaro, men det var inte det sämsta. Träffade en massa nya och supertrevliga kollegor, träff med nya ambassadören och hennes besättning, fick prata svenska och hade helt enkelt en bra vecka.

Då . . .

. . . hade vi just sålt huset på Resarö. Barnflickan M hade rensat, slängt och packat hela bohaget som sedan magasinerades hos Länkarna, medan jag gick omkring höggravid och hjälpte till. M och dottern skickades därefter ner till Skåne och vi andra checkade in på Berns Hotell i Stockholm.
Dagen efter, den 1 november för 16 år sedan, föddes då Erik på Karolinska Sjukhuset. Två dagar senare satt vi i bil ner till de väntande morföräldrarna i Skåne.

När jag tänker på det nu i efterhand var det helt galet alltihop och ett under att vi klarade det som väl som vi gjorde. Och om någon då hade förutspått att Erik skulle fira sin 16-årsdag på en vacker flod utanför Dhaka i Bangladesh, hade jag tyckt att hen hade varit om än galnare!

Erik har därefter, som tredje barnet, hängt med på otaliga resor, aktiviteter och möten (bl a satt jag och ammade honom under föreläsningarna på Lärarhögskolan) och är idag en otroligt flexibel och följsam tonåring. Vi firade hans stora dag ihop med våra vänner från Sverige, en båttur och avslutningsvis en brakmiddag på hans favoritrestaurang, indiska Khazana.


Vi har nu vinkat iväg vårt svenska besök, och glädjs åt alla fantastiska minnen, bilder och den goda osten som finns kvar. Det har varit roligt att få visa hur vi lever och en lite del av landet. "Visit Bangladesh before the turists come" säger man, och det har de verkligen gjort.

Dottern kämpar på med sina studier och gjorde ett test i svenska som, tillsammans med IB-betyget, ger henne inträde till de flesta universitetprogram i Sverige. För säkerhet skull gör hos också den amerikanska motsvarigheten till studentexamen, SAT, i hopp om att hon kanske får möjlighet att plugga "over there" en vacker dag (influerad av skolan såklart). Mamman är mer tveksam, men diskussionen fortsätter.

Själv är jag åter i Dhaka efter ett besök ute i landet i går. Tre timmar i bil på skumpig väg, därefter examination och inspektion av barnmorskeprogrammet, lite lunch och sedan fyra timmar i bil hem igen, på samma skumpiga väg. Alla Dhaka's invånare börjar samtidigt återvända till storstaden med enorma mängder bussar, lastbilar och tåg som är överfulla av människor som varit hemma och firas Eid. Nu är helgerna slut och vardagen börjar återkomma i storstaden.

Från Resarö till Dhaka, det är fortfarande ofattbart!

Tack till Emelie Thorburn för de fantastiska bilderna!

Dagen före dagen . . .

I morgon är det Eid igen, slakt-Eid.

Klockan 06.00 börjar man offra de kor, tjurar och getter som står uppradade utanför alla husen och garagen. Det har varit en febril kohandel under veckan, precis som förra året, och nu skall djuret vara köpt och klar för slakt i morgon.

Det är mängder med djur som slaktas/offras i morgon och när jag ställde frågan till en kollega vart alla dessa djur kom ifrån, fick jag svaret att många har smugglats in från Indien, där kor som bekant är heliga. I Bangladesh betalar man höga priser inför Eid och den blundande tullen skaffar sig gissningsvis ett stort klirr i den informella kassan.

En timme innan att nötkreaturna börjar offras, anländer vår kära kompisfamilj från Stockholm. Jag har försökt förbereda dem på blodbadet som väntar, och kommer självklart prata med dem igen när vi ses, men det är svårt att beskriva vad de kommer att möta när vi kör in från stora vägen till vårt område. Min tanke är att helt enkelt ta tjuren vid hornen (!) och på rickshaw åka runt och titta på ritualerna. Vi får se hur de känner sig och vad de är redo för efter en nattflygning och mötet med flygplatsen vid ankomst.

Det skall bli så otroligt roligt att ta emot dem - en mamma och hennes tre tonårsbarn. Ett program är fixat för veckan, tillsammans med E och E eftersom de också har skollov, vilket jag hoppas ger dem en rättvis bild av Bangladesh. De flyger idag från Stockholm där vinterns första snö just har fallit, till en något varmare tillvaro med ca 30 grader och strålande sol. I och med storhelgen har de flesta flytt staden och luften är för en gång skull ren och klar. Jag tror och hoppas det blir en bra vecka. 

Roma

När jag sitter på flyget från Dubai till Rom, visar det sig att den unga flygstewarden är otroligt flygrädd. Jag har plats vid nödutgången, och han mitt emot. Då det är dags att gå in för landning tittar han sig nervöst omkring, är orolig och såklart börjar jag prata med honom. Det är en ung kille i 25-30-årsåldern som har jobbat några månader i luften, men har allt svårare för att klara just landningarna. Vi landade väl, han kunde slappna av och andas ut, men rollerna kändes onekligen lite ombytta. 

Alla världens gynekologer, obstetriker och några barnmorskor samlades till denna stora kongress som går av stapeln var tredje år. Sist var i Kapstaden, där jag också fick möjlighet att delta. Jag åkte tillsammans med en liten delegation från Bangladesh, höll presentation och stöttade mina delegater att också presentera plus en massa annat roligt. All ny kunskap och forskning presenterades och det händer mycket inom både gynekologi, obstetrik och att få ner mödradödligheten. Det var återigen sidomöten, sessioner, middagar och många härliga träffar av både nya och gamla bekanta (ffa från Sverige) och mot slutet av veckan stöp jag i säng. 

Det var fem år sedan jag var i Rom sist, och det kändes fantastiskt att igen få promenera omkring på kvällarna, ta en kaffe vid lokala trattorian och bara njuta av den underbara maten. 

Väl hemma i Dhaka, möttes jag av en strålande dotter som vunnit volleyboll-turneringen i Nepal, sonen som gjort ett fantastiskt matteprov och vår söta, goa gäst som började packa för hemfärd. 

Idag blev vi åter tre i hushållet, och efter volleybollen är det nu tennis som gäller - båda två spelar med i skollaget. 

Jodå, maten är god i Dhaka också! 

Helgaktiviteter

Helgen har präglats av skolaktiviteter och plugg. 

Dottern spelar än en gång i skollaget, återigen i volleyboll, och det har varit turneringar hela helgen. Spännande matcher där lagkänsla och passningar är avgörande. Det är ett fantastiskt lag med både nya och gamla spelare. Nästa vecka åker tjejerna till Kathmandu och spelar mot andra skolor i regionen. 

Hemma, å andra sidan, tar vi emot volleyboll-killar från andra länder som spelar tävlig här i Dhaka. Denna gången tre stycken som skall utfodras med frukost, resten fixar skolan. Vi börjar få rutin på detta. 

Både yngste sonen och dottern pluggar intensivt nu. IB är krävande och tar tid, men dottern är duktig och tar plugget och uppgifterna på största allvar. E pluggar ofta ihop med sina tjejkompisar och de verkar ha fått in en bra rutin med att förhöra och stötta varandra i sina studier. Yngste sonen sitter på kvällarna och jobbar. Han har inte lika mycket sport just nu, utan kan umgås lite mer med kompisar och har kul. I kväll har killarna Movie Night, men han är duktig med sina läxor, särskilt matten, är nogrann och gör dem i tid. 

Själv passar jag på och tar en distanskurs i sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter via jobbet. Jag har en del litteratur att läsa igenom och inlämnningsuppgifter att göra, men ämnet är tacksamt. Eftersom jag jobbat med detta i over tjugo år, så det är det mesta repetition men kursen ger också lite nya perspektiv, vilket är himla roligt och intressant. Särskilt rättighetesperspektivet har vi svenskar med oss i ryggmärgen, men i resten av världen är det inte så självklart alla gånger.

Luft under vingarna

Då var det dax för Etiopien.

En totalt annorlunda land, men även med en del likheter med Bangladesh. Jag har varit här i en knapp vecka men tyvärr inte sett mycket mer än hotellet i Addis Ababa och gatorna runt omkring.
Slummen ligger runt hörnet, det är inte lika mycket folk (78 milj på dubbla Frankrikes yta), det byggs överallt i staden men luften är hög och ren. Det skall vara ett vackert land, och nästa gång kommer jag definitivt försöka stanna längre och åka ut i landet.

Addis ligger på 2 355 m ö h och det känns. Från att ha kommit från Dhaka, som ligger ca 15 m ö h, så är det faktiskt en rejäl skillnad. Visst, höjdsjuka inträffar inte förrän över 2 500 m ö h,  men trots en god fysik så är benen lite darriga och huvudvärken kommer och går, det ligger i luften på något sätt. Sedan tillkommer en otroligt intensiv konferens med sidomöten in i det oändliga, men också möten och skratt med många härliga kollegor från jordens alla hörn.

På hotellets områnde rinner det en källa med 37 gradigt vatten som fyller en liten pool hela tiden. Där är det skönt att sitta en stund efter dagen och sedan ta några simtag i den något kallare men större poolen därefter. Det är kallt i Addis när inte solen tittar fram, vilket jag inte var helt beredd på, så jag går och huttrar iklädd tunn blus och byxor på dagarna.

Några kompisar från Dhaka la in önskemål (beställningar) om att köpa med lite gott etiopiskt kaffe, inklusive direktiv till ett visst ställe dit jag skulle ta mig. Caféet som ser ut som taget ur en 50-tals film, med en stark, god kaffedoft och tavlan till vänster hangandes på väggen. Jag beställde den godaste latten någonsin, och köpte flera kilo av de finaste kaffebönorna bönorna!

I morgon drar jag tillbaka Dhaka via Dubai med en väska som luktar kaffe. Härligt! 

Jobb, jobb, jobb

Tillbaka från vår lilla utflykt i Nepal, har nu vardagen på allvar kommit ikapp oss. Under Ramadan var det stiltje och därefter två veckors Eid, då alla var borta. Nu är full aktivitet igen, och det är otroligt skönt.
Förra veckan hade vi besök av en partnerorganisation och tillsammans genomförde vi en lyckad 3-dagars workshop om ledarskap. Behovet av kompetensutveckling (eller rättare sagt möjlighet till kompetensutveckling) är oändligt, och när nu en workshop som denna erbjöds, var det intensiva dagar och mycket som skulle falla på plats. Kul men energikrävande.

Samtidigt har skolarbetet för barnen verkligen tagit fart och båda två står inför stora utmaningar. Yngsta sonen klev upp i High School, och såväl tempot som kraven ökade markant. En stor del av betygen sätts på inlämnade läxor och hemuppgifter och det finns ingen pardon. Ungdomarna själv måste ta ansvar för att de kommer in, därefter dras 50% av betygen av de första 5 dagarna och om arbetet inte kommer in därefter får man ett streck, vilket tar tid att reparera. Alla bedömningar är sammankopplade, så lämnar man inte in i tid, så påverkas även bedömningarna på proven och så vidare. Häromkvällen var jag på föräldramöte och insåg till min glädje att sonen har sex manliga lärare av totalt åtta. Det är erfarna och engagerade lite äldre män som arbetat länge som lärare, har rest mycket och undervisar med en berättarstil i sin pedagogik som gör att eleverna suger åt sig kunskap och kunnande. Sonen är supernöjd med alla utom en, vilket vi skall försöka ändra på.

Dottern har fått enstaka nya lärare och enligt henne till det bättre. Det är IB-lärare med erfarenhet av IB-programmet, vilket är ett krav, och som kan förbereda dem på bästa sätt inför framtida studier och examen i vår. Tillsammans går vi regelbundet igenom bedömningar och betygssättningar av prov och hemuppgifter och det är glasklart hur de ligger till, vilket underlättar både för dem och mig.
Dottern spelar volleyboll i skollaget igen och har blivit uttagen till turneringen i Kathmandu om några veckor.

Vi har fått en inneboende i form av en ung tjej som nyss tagit studenten och vill uppleva Bangladesh ett par månader innan hon går vidare med studier. Vi känner henne alla sedan barnsben och hon har anpassat sig direkt efter våra rutiner och vardag. Det är kalaskul med besök på detta sätt och vi hoppas alla att hon så småningom åker tillbaka med många nya erfarenheter och upplevelser i bagaget.

En artikel efter en annan workshop vi hade veckan innan:
Better training for midwives sought

Ett rum med utsikt och lergolv!

Det har varit en strapatsrik långhelg i Nepal, men också helt fantastisk.

Fem ungdomar i åldern 14-17 år och tre vuxna (danskar, svenskar och en amerikan) anlände till Kathmandu i fredags. Efter ankomst åkte vi direkt med buss upp i bergen till Nagarkot och Shuvapuri National Park där vandringen började. Vi gick cirka 4-5 timmar effektivt varje dag - upp och ner för bergen, vilket var ibland otroligt krävande. Genom träsk och djungel, över ängar och längs med bergsryggar. Utsikten var betagande och det gick knappt att koncentrera sig på att gå, utan vi gjorde upprepade stopp för att njuta det vackra och mäktiga.

Övernattningarna skedde med starkt varierad standard från sköna mjuka sängar med badrum, till "tea-houses" med jordgolv och bänkar/sängar. Framför allt bodde vi andra natten på en av dessa "tea-houses", en gård där råttorna bodde i rummen brevid, "lakanen" inte var bytta de sista 10 åren och det fanns en enda vattenkran på gården. Det blev en spännande upplevelse där det plötsligt kändes naturligt att dela säng med dottern för att ingen av oss skulle frysa, och vi tävlade om hur många blodiglar vi plockat bort från våra ben under vandringen. En av kompisarna räknade till sex blodiglar första dagen, det blev åtskilligt fler.
Två herrelösa hundar följde med vår vandring en hel dag och ungdomarna njöt att har dem kring sig. Även de fick blodiglar i nosen, som plockades bort med stort besvär och vånda.

På kvällen gjorden det upp brasa på gårdplan och vi satt alla med en ukelele och sjöng tillsammans med gästhusägarna. Natten var kristallklar och vi njöt av nuet och vad vi fick uppleva.

Vi åt stekt ris eller omelett när mat serverades och höll oss friska genom hela resan. Som belöning hade jag med lite svenskt plockgodis och bilar - inget smakade bättre just då!

Det regnade rejält varje eftermiddag, så vi var tvungna att gå upp tidigt för att komma iväg. Och vi klarade oss. Dagarna var varma och fuktiga, kvällarna kyliga men fortfarande fuktiga, det är en tufft klimat. Alla kläder var blöta mot slutet av vandringen, antingen av svett eller fukt.
Sista dagen spenderade vi i Kathmandu, där ungdomarna fick springa fritt i affärer och de vuxna satte sig med en efterlängtad kopp kaffe. Barnen och jag träffade en ny kollega som just flyttat till Nepal och vi hade en otroligt trevlig kväll på en restaurang med traditionell nepalesisk mat.

Det har varit en oförglömlig helg och vi har ofattbart ont i benen!

Omväg

Sista dagarna i Hanoi blev otroligt intressanta med ytterligare konferens och presentationer av ny forskning.
Vi gjorde även ett besök på en lokal förlossningsavdelning som gav tankar kring omvårdnad, eftersom det mest var maskiner och apparater som skötte vården och knappt några människor. Mina kollegor från Bangladesh blev mäkta imponerade av allt det avancerade och kliniska, tills vi kom in på diskussioner kring hur man verkligen vårdar födande kvinnor och vad som egentligen spelar mest roll - bemötandet/attityden/respekten för kvinnan eller en korrekt satt CTG-dosa. Efter ett tag förstod de min upprördhet.

Returen till Dhaka gick förbi Skåne, där familj och vänner väntade. Det blev två underbara veckor med mycket trevligt umgänge, fest och långa promenader i frisk luft.

Nu åter i vardagen med jobb och skola. Barnen hade längtat, det märktes och återföreningen var total i söndags, den första skoldagen. Dottern har fått enstaka nya klasskamrater, det är inte så vanligt att man byter skola sista året på gymnasiet men sonen hade fått desto fler nya kompisar som nu började 9:e klass. För dottern blir det ett tufft år och läxorna drog igång utan pardon första dagen. Återigen skolturneringar, volleyboll igen, som båda spelar med i.

Det är sista veckan på Ramadan och varje kväll firas brytandet av fastan, Iftar, med överdådiga middagar och fest. Vi slutar en timme tidigare från jobbet under hela Ramadan, och kollegorna är trötta framåt eftermiddagen efter en arbetsdag utan vätska eller mat. I helgen avslutas det med Eid, många har redan börjat lämna staden för att åka ut till sina hembyar och trafiken börjar lätta.
Vi flyr också staden med att ta planet till Nepal om några dagar. Nu skall det trekkas i bergen!

The grand old dame of the Orient!

Jag hade hört mycket om Vietnam innan jag kom hit. Det är ett fantastiskt land. Så vackert, så intensivt och så häftigt!

Flög nattflyg via Kuala Lumpur och kom fram till Hanoi, "den stiliga damen", ganska sliten och trött. Men tänkte hålla mig vaken under dagen, så jag gick en promenad ner i myllret i gamla stan. Jag klev in i historien och drömmar från förr. En puls av liv, massor av aktivitet, intensiteten från bilar och vespor och massor av exotiska lukter från varje gathörn. Det var faschinerande. Jag gick bort mig i alla de små gränderna, kunde inte lokalisera en enda gata, än mindre förstå sammanhanget i detta svåra språk, men hittade på ett mirakulöst sätt tillbaka till hotellet några timmar senare, svettig och nöjd.

Språket är onekligen en barriär. Det finns inte en chans att förstå vad som sägs, varken på engelska eller franska. Jag får ialla fall inte ihop det utan måste hela tiden bekräfta, vilket känns lite övertydligt men nödvändigt.

För en gång skull åkte jag en dag tidigare och hann därmed en utflykt till Ha Long Bay, en skärgård med över 3 000 kalkstens öar och upptaget på UNESCO Världsarvslista, ett par timmar utanför Hanoi. Ha Long betyder "där draken sänker sig ner i havet". Berättelsen bygger på att öarna bildades av en stor drake som levde uppe i bergen. Efterhand som draken tog sig ner mot havet skapade dess svans dessa fantastiska formationer av sten och bara delar av land blev kvar.

Nog var det vackert alltid, oavsett vad som format detta naturfenomen - det var spännande att åka in i grottor och glida tyst fram med båten i det gröna vattnet.

I morgon börjar allvaret med en regional konferens och jag kommer i princip att hänga på hotellet från tidig morgon till sen kväll. Mina kollegor från Bangladesh skall tas om hand och det kommer vara en del att göra. Men också spännande, det är mycket på gång och jag får ta del av ett mycket intressant program. 

Sommartider

Äldste sonen tog studenten för några veckor sedan. Det var underbart att vara med. Att få glädjas med min son, denne härlige unge man som nu skall vidare ut i livet och stora världen, beroende på vilken väg han väljer. Hans studentdag firades ordentligt och jag hoppas bara han för alltid kommer ihåg dagen och tiden kring sin student med stor glädje och framtidshopp. Han har varit duktig och jag kände mig oerhört stolt över honom. Veckorna i Sverige har varit fantastiska på alla sätt.

Nu åter i Dhaka, tillbaka till värmen, vilket med bästa vilja inte kunde sägas om temperaturen i Sverige. Jag tror aldrig jag varit med om en sådan regnig och kall juni som den som just varit. Väl i Dhaka immar glasögonen igen direkt när jag kliver ut ur dörren, AC:n står på dygnet runt och huden känns genast mycket mjukare. Jag är övertygad om att tre år i detta klimat kommer att minska mina rynkor med 50% och jag ser yngre ut när jag kommer hem än när vi åkte. Antiåldrande - i alla fall utanpå, knappast inuti.

Vid återkomsten väntade massor av roligt jobb, fältresor, vänner och kanske en massa regn här också. Det är är översvämning i de norra och södra delarna av landet och folk vadar omkring med vatten upp till midjan. Det är en katastrof och  ser hemskt ut på bilderna. Min kollega säger att det såg likadant ut i Dhaka för 8 år sedan och att det nu kan vara risk för översvämning även här med båttransporter och vatten i upp till tre veckor. Jag hoppas inte det, inte så mycket för min egen del, men för alla andra som bor och lever under helt andra förhållanden än vi. Landet har tillräckligt med utmaningar som det är.

. . . till ytterligare en värld!

Det var fantastiskt att komma hem till det vackraste av länder och till familj och vänner.
Tiden bara rusar iväg och tillvaron ger kanske inte den rast och ro som egentligen skulle behövas. Men det gör inget.

Magisteruppsatsen blev äntligen klar, vilket kändes helt underbart och efter sommaren väntar framtiden med en examen i bagaget som öppnar upp för fler möjligheter framöver.
Äldsta sonen tar studenten i slutet på veckan, vilket är en av livets höjdpunkter. Det är härligt att se honom så stor och vuxen. Nu börjar ett nytt liv för honom, utanför skolan värld. Ett nytt liv på egna ben.

Från en värld till en annan . . .

Tidigt i morse åkte sonen och jag med två andra familjer, en timme utanför Dhaka för att besöka ett barnhem. Det är ett rehabiliteringscenter för barn och ungdomar som är eller har varit drogberoende. Vi hade med oss två IKEA-lådor små-Lego och kanelbullar till barnen. Våra sammanlagt fem pojkar fick i uppgift att introducera Lego och visa dem hur man lekte och kunde använda denna universalleksak. Ca 30 pojkar i åldern 6 - 10 år delades upp i två grupper och fick för första gången försöka förstå hur dessa plastbitar skulle kunna sättas ihop och bli något. Det blev spännande möten och de höll på länge. Trots att ingen pratade samma spåk, fick de ändå kontakt och kunde samarbeta. Efter ett tag blev några av pojkarna rastlösa och ville ut och spela boll, vilket halva gänget gjorde efter en timme. Det intressanta var dock hur snabbt vissa av pojkarna fattade hur Lego fungerar, medan vissa andra inte alls såg möjligheterna eller potentialen i dessa klossar.

På centret fanns både unga gatubarn och äldre ungdomar. De hade tunga livshistorier med droger från 5-6 årsåldern, trafficking, våld, föräldralöshet, övergrepp och övergivenhet. De rymde från hemmet då och då men kom oftast tillbaka när de behövde en plats att vila och äta upp sig på. Centret drivs av en 74-årig amerikan, som tyvärr inte sett till att någon tar över efter honom, utan vi åkte därifrån med frågan hur det skall gå för ett center som detta. Ofta är det starka och motiverad individer som tar initiativ och håller igång liknande projekt, men det finns ingen hållbarhet, vilket är otroligt olyckligt.

Dottern, å andra sidan, har spenderat dagen med att göra sig snygg(are) inför årets stora gymnasiefest - Prom. Det har förberetts i månader och äntligen kom då kvällen. Uppklädd och fin åkte hon iväg med fyra tjejkompisar, till stadens finaste hotell för att sedan dra vidare till den än mer åtråvärda efterfesten. Däremellan skall de hem och byta om . . .
Söte R kör dem hela kvällen och natten, de skall sova här allihop, så jag är nattvakt ikväll. 

Bråda tider

Det är alltid lika mycket att göra i maj månad, oavsett var man bor, tror jag.

Det är många aktiviteter som satts igång kring barnmorskorna, bland annat har vi firat den internationellla barnmorskedagen den 5 maj med en march i centrala Dhaka. Det har också varit en stor internationell konferens kring mödradödlighet och jag har mer eller mindre varit inlåst på flådiga hotellet med en massa forskare och läkare i fem dagar. Därefter hade vi en två dagars workshop med hit resta kollegor för att diskutera vidare.

Nu är det tyngsta över och jag kan börja tänka framåt.

Utanför klubben har det kommit fyra gatuhundsvalpar. Både barnens skola som grannar är engagerade i dessa sötingar och diskuterar om de skall komma till någons hem eller om de skall steriliseras och vaccineras för att fortsatt leva på gatan. I mitt hyreskontrakt står det tydligt att vi inte får ha husdjur (undantag för inflygande kackerlackor, geckos och myror då), vilket jag är otroligt tacksam över.

Dottern skall ha avslutningsfest nästa helg och klänning- och frisyrval pågår. Det kommer att bli en lång kväll för henne med för- och efterfest och övernattning av en massa tjejer. Kul! 

Generalstrejk igen

Vi går nu in på tredje dagen med generalstrejk i landet.
Jag sitter hemma eller på klubben och jobbar, hittills effektivt, men om det fortsätter vet jag inte riktigt hur bra det kommer att vara. Trots allt är de mänskliga möten varje dag, även på kontoret, viktiga för oss.
En man som är distriktsguvenör eller liknande från oppositionspartiet, blev bryskt kidnappad för någon vecka sedan och strejken handlar om att få tillbaka honom levande. Ingen lösning i sikte, varken politiskt eller för den kidknappade mannen, ännu i alla fall. Hela landet har stannat av tills han är på plats igen och det märks att båda partierna börjar nu spänna musklerna inför kommande val om ett och ett halvt år.

Som en kompis skrev:
Hartal (Hartaal) originally a Gujarati expression signifying closing down of shops and warehouses with the object of realizing a demand. Though essentially a mercantile practice, hartal acquired political significance in the 1920s and 1930s when MK Gandhi, the Indian national leader from Gujarat, institutionalized it by organizing a series of anti-British general strikes by the name 'hartal'. 

In Bangladesh, hartal is a constitutionally recognized political method for articulating any political demand. (also known as "Strike")

Det är inte bara hett på den politiska scenen. Temperaturen kryper upp mot +40 grader och det går knappt att vara utomhus. Solen är obarmhärtig. Till detta har vi nu strömavbrott nästan varannan timme, vilket är otroligt frustrerande. Strömmen kommer och går i två-timmarsintervaller, märker jag. 

Igår var jag ute i parken på seneftermiddagen. Tänk er att springa/gå i en ångbastu i 45 minuter - ungefär så! Puh!

1419

Vi har firat det bengaliska nyåret, år 1419, med en massa aktiviteter. Den Bengaliska kalenders är baserad på den Hinduiska solkalendern och Hijri månkalenders. På jobbet hade vi stor gemensam lunch där alla tagit med sig olika rätter. Från min danske kollega och mig kom en stor chokladtårta, som kanske var i torraste laget, men blev ändå uppäten. Ett fårtal herrar hade själva lagat sin rätt, annars var det svärmödrar eller mammorna och det låg mycket prestige i tillagning och hur det presernterades. Det är röda och vita färger som gäller, både för män och kvinnor. 

Det är vädermässigt oroliga tider och temperaturen åker jojo från +24 till +39 grader. Det stormar nästan varannan dag, blåser upp på några minuter, allt blir becksvart och regnet bara öser ner. Åskan dånar och blixtarna avlöser varandra i aldrig skådat lag. Det är ett skådespel som inger respekt. Fuktigheten är hög nu, det känns som en ångbastu när man går ut, och jag blir svettig på några minuter. Det bara rinner om en. Vägarna blir vattenfyllda på några minuter och min låga bil tar sig helt enkelt inte fram. 

Barnen har kommit hem med det trejde kvartalsbetyget vilket både de själva och mamman är otrolig nöjda med. Båda två går från klarhet till klarhet och det är en fröjd att följa dem. De får slita hårt, men har också ett fantastiskt stöd i skolan av lärarna och kompisarna, och de bästa förutsättningar att hålla nivån uppe. Det blir bra. 

Glad Påsk!

Vi har fått besök av en kär 17-årig vän. Det var inte bara härligt att se honom, utan han räddar också påskaftonsmiddagen i morgon med lax, sås och ost. Dessutom viskas det om . . . påskägg med lösgodis!!

GLAD PÅSK! 

Påfyllning

Det är hur enkelt som helst att betala sin mobilräkning. Utanför huset sitter min vän telefongubben varje dag vid sitt lilla bord. Han har en liten bok på bordet där alla telefonnummer skrivs in och så tar han sin mobil och knappar in numret och summan på det jag vill sätta in och vips är telefonen fylld. Pengarna åker ner i en liten låda. Det kommer ett SMS på min mobil som bekräftelse och jag ler glatt och tackar för hans insats. Nuförtiden bjuder han även på lite godis vilket jag artigt tackar nej till. En egenföretagare i allra högsta grad. Vad jag inte listat ut är hur mycket han tjänar på varje insättning, utan skall försöka få svar på det vid nästa tillfälle. Språket är oenkligen en barriär, men eftersom jag numera tillåts skriva mitt nummer och summan själv, så undviker vi de värsta missförstånden.

Det börjar bli riktigt varmt och hett. Det är knappt jag orkar gå mina promenader, jag är helt genomblöt av svett när jag är klar. Det är lite som med kyla - det gäller att skydda sig - fast tvärtom. Värmen blir ens fiende och det gäller att vara beredd och klä sig därefter. Att vara ute så kort som möjligt, att hitta skugga, att dricka massor. Det är outhärdligt att ligga i en solstol, men poolen är skön. Hatt/keps är ett skydd, kläder utgör skydd och solstingsrisken är överhängande, eller om man blir överhettad, jag vet inte. Inomhus däremot, kan vara iskallt beroende på air con effektiviteten, och det kan kännas som en vinterstorm ibland. Trots att det är så varmt ute sitter man i kofta inne och huttrar! Hm!

Appropå mat var jag på en resa utanför Dhaka förra veckan tillsammans med några kollegor från stora landet i väst. Det var välplanerat och effektivt, mycket skulle ses och hinnas med. Under vår resa blev vi bjuda på massor av mat och dryck, från morgon till kväll, överdådiga bord med ris, grytor, sötsaker och grönsaker. Man var oerhört generös. Vis av erfarenheten tackar jag alltid vänligt men bestämt nej till allting utan har egen mat med som jag tjuväter i bilen, men denna gång var det extra jobbigt eftersom mina kollegor åt och tog för sig. Där satt jag med tom tallrik och uppfattades nog som både jobbig och oartig. Hur som helst, på vägen hem visade sig att min beslut var det enda rätta och det tog åtskilliga dagar för kollegorna att hämta sig. Enkelt, men ändå så svårt. 

Gatans barn

De bor med sina familjer under presenningar längs med stora vägen till jobbet. Jag känner igen dem väl vid detta laget och de känner igen mig, eller om det är bilen.

Jag ger aldrig pengar, men enstaka gånger köpt tidningar av dem.
Igår var det stor regionfinal i cricket och hela landet var i upplösningstillstånd. Ingen var på jobbet så kollegan och jag åkte hem tidigare, satt i bilkö på stora vägen och vi hade gott om tid att prata och skoja med killarna som hängde och knackade på fönsterutan. Min dagliga fruktsallad var oöppnad och till sist fick killarna min lunch burk (i mitten av bilden) - de blev överlyckliga, tackade och sprang iväg till sin familj där mamman satt och band rosor och småsyskonen sprang omkring.

Det är fruktansvärda levnadsvillkor dessa 10-åringar lever under.  De tigger och säljer småsaker eller tidningar bland bilarna vid trafikljusen, går inte i skolan utan försörjer familjen så gott det går. Miljön, med allt från tung trafik till cyklar, värmen och avgaser, folks ignorans över deras exsistens och ofta arroganta beteende mot dem är vidrig. Tills nu har jag "klarat" mig - inte låtit dessa barns miserabla förhållanden krypa in under skinnet, men nu - det känns in i märgen och hopplösheten sprider sig.

Det som trots allt tillfälligt räddar tillvaron är deras leenden - dessa underbara leenden! Däri ligger hoppet. 

Blod, svett men inga tårar

Sport igen och denna gång fotboll. Som tur är inga resor eftersom det är barnens skola som står som värd för regionturneringen och vi har återigen underbara ungdomar boende hos oss, en indiska och en amerikanska från Bombay. Vi åt middag tillsammans igårkväll innan de åkte vidare till kompisar och ikväll har skolan en middag för alla deltagarna och vuxna.
Fröken E hade varit och spelat volleyboll på Bombayskolan i höstas, så tjejerna hade därmed genast gemensamma bekanta och inom tre sekunder var snacket igång. Lillebror med kompis hänger ovanligt mycket hemma hos oss just nu, vilket är underbart.


Tjejerna kämpar tappert i 33+ graders värme, hög fuktighet och svetten lackar. Det är ett underbart lag som tyvärr haft otur med skador, brutna arma och knän som inte håller. Även dotterns knä går på sista versen och som mamma ser jag framemot några månaders vila för henne nu.
De vann matchen igår och i dag slutade det oavgjort vilket ledde dem direkt till semifinal i morgon. Hela helgen är bara fotboll för stora och små, bilen går fram och tillbaka till skolan.

Lillebror börjar redan fantisera och planera för kommande års sportkalender eftersom han då går på highschool och kan delta i SAISA-turneringarna. Ännu står han bara i publiken. Det är bra att han får längta lite . . .

Uppdatering:

Efter att i morse vunnit semifinalen med 4-0 så vann tjejerna turningen på hemmaplan efter en rysarfinal mot Colombo nu på eftermiddagen. Det stod 1-0 tills motståndarna fick in 1-1, just innan tiden var ute. Därefter 2 x 5 min förlängning, inga mål och till sist avgjordes matchen på straffar. Glädjen visste inga gränser när de fick in sista målet och det firas nu hela kvällen.  Skolan var proppfull med nästan alla elever, lärare och föräldrar. Det var knäpptyst och alla höll andan när staffsparkarna skulle sättas - en helt obetalbar eftermiddag! Sekunderna efter att matchen var över bröt världens mest dramatiska oväder ut med hällregn, blixt och dunder.

Det är fortfarande bröllopssäsong och gatan utanför klubben såg ut såhär i förrgår. Strömavbrotten börjar nu återkomma från att ha varit ganska lugnt i några månader och denna vecka gick strömmen upp till tio gånger per dag. Det gäller att ha datorer och mobiler uppladdade och inte behöva varken mikro eller vattenkokare just då. Tvätten blir också lite varierad beroende på hur mycket tvätt som hinns med när strömmen fungerar. Såhär kommer det vara ett halvår nu, minst.