. . . hade vi just sålt huset på Resarö. Barnflickan M hade rensat, slängt och packat hela bohaget som sedan magasinerades hos Länkarna, medan jag gick omkring höggravid och hjälpte till. M och dottern skickades därefter ner till Skåne och vi andra checkade in på Berns Hotell i Stockholm.
Dagen efter, den 1 november för 16 år sedan, föddes då Erik på Karolinska Sjukhuset. Två dagar senare satt vi i bil ner till de väntande morföräldrarna i Skåne.
När jag tänker på det nu i efterhand var det helt galet alltihop och ett under att vi klarade det som väl som vi gjorde. Och om någon då hade förutspått att Erik skulle fira sin 16-årsdag på en vacker flod utanför Dhaka i Bangladesh, hade jag tyckt att hen hade varit om än galnare!
Erik har därefter, som tredje barnet, hängt med på otaliga resor, aktiviteter och möten (bl a satt jag och ammade honom under föreläsningarna på Lärarhögskolan) och är idag en otroligt flexibel och följsam tonåring. Vi firade hans stora dag ihop med våra vänner från Sverige, en båttur och avslutningsvis en brakmiddag på hans favoritrestaurang, indiska Khazana.
Vi har nu vinkat iväg vårt svenska besök, och glädjs åt alla fantastiska minnen, bilder och den goda osten som finns kvar. Det har varit roligt att få visa hur vi lever och en lite del av landet. "Visit Bangladesh before the turists come" säger man, och det har de verkligen gjort.
Dottern kämpar på med sina studier och gjorde ett test i svenska som, tillsammans med IB-betyget, ger henne inträde till de flesta universitetprogram i Sverige. För säkerhet skull gör hos också den amerikanska motsvarigheten till studentexamen, SAT, i hopp om att hon kanske får möjlighet att plugga "over there" en vacker dag (influerad av skolan såklart). Mamman är mer tveksam, men diskussionen fortsätter.
Själv är jag åter i Dhaka efter ett besök ute i landet i går. Tre timmar i bil på skumpig väg, därefter examination och inspektion av barnmorskeprogrammet, lite lunch och sedan fyra timmar i bil hem igen, på samma skumpiga väg. Alla Dhaka's invånare börjar samtidigt återvända till storstaden med enorma mängder bussar, lastbilar och tåg som är överfulla av människor som varit hemma och firas Eid. Nu är helgerna slut och vardagen börjar återkomma i storstaden.
Från Resarö till Dhaka, det är fortfarande ofattbart!
Tack till Emelie Thorburn för de fantastiska bilderna!
Det blev ett snabbt besök men Hanoi blir bättre och bättre för varje gång. Maten är fantastisk – historien faschinerande och utvecklingen onekligen imponerande. Vietnam är nu ett MIC-land (middle income country), vilket har både för- och nackdelar. Såklart är det en målsättning att ett land står för sig själv, men å andra sidan är det fortfarande på darriga ben som Vietnam tar små steg framåt med alltmindre hjälp utifrån. Det kommer att gå bra, men tar tid. 
