Dagen före dagen . . .

I morgon är det Eid igen, slakt-Eid.

Klockan 06.00 börjar man offra de kor, tjurar och getter som står uppradade utanför alla husen och garagen. Det har varit en febril kohandel under veckan, precis som förra året, och nu skall djuret vara köpt och klar för slakt i morgon.

Det är mängder med djur som slaktas/offras i morgon och när jag ställde frågan till en kollega vart alla dessa djur kom ifrån, fick jag svaret att många har smugglats in från Indien, där kor som bekant är heliga. I Bangladesh betalar man höga priser inför Eid och den blundande tullen skaffar sig gissningsvis ett stort klirr i den informella kassan.

En timme innan att nötkreaturna börjar offras, anländer vår kära kompisfamilj från Stockholm. Jag har försökt förbereda dem på blodbadet som väntar, och kommer självklart prata med dem igen när vi ses, men det är svårt att beskriva vad de kommer att möta när vi kör in från stora vägen till vårt område. Min tanke är att helt enkelt ta tjuren vid hornen (!) och på rickshaw åka runt och titta på ritualerna. Vi får se hur de känner sig och vad de är redo för efter en nattflygning och mötet med flygplatsen vid ankomst.

Det skall bli så otroligt roligt att ta emot dem - en mamma och hennes tre tonårsbarn. Ett program är fixat för veckan, tillsammans med E och E eftersom de också har skollov, vilket jag hoppas ger dem en rättvis bild av Bangladesh. De flyger idag från Stockholm där vinterns första snö just har fallit, till en något varmare tillvaro med ca 30 grader och strålande sol. I och med storhelgen har de flesta flytt staden och luften är för en gång skull ren och klar. Jag tror och hoppas det blir en bra vecka. 

Roma

När jag sitter på flyget från Dubai till Rom, visar det sig att den unga flygstewarden är otroligt flygrädd. Jag har plats vid nödutgången, och han mitt emot. Då det är dags att gå in för landning tittar han sig nervöst omkring, är orolig och såklart börjar jag prata med honom. Det är en ung kille i 25-30-årsåldern som har jobbat några månader i luften, men har allt svårare för att klara just landningarna. Vi landade väl, han kunde slappna av och andas ut, men rollerna kändes onekligen lite ombytta. 

Alla världens gynekologer, obstetriker och några barnmorskor samlades till denna stora kongress som går av stapeln var tredje år. Sist var i Kapstaden, där jag också fick möjlighet att delta. Jag åkte tillsammans med en liten delegation från Bangladesh, höll presentation och stöttade mina delegater att också presentera plus en massa annat roligt. All ny kunskap och forskning presenterades och det händer mycket inom både gynekologi, obstetrik och att få ner mödradödligheten. Det var återigen sidomöten, sessioner, middagar och många härliga träffar av både nya och gamla bekanta (ffa från Sverige) och mot slutet av veckan stöp jag i säng. 

Det var fem år sedan jag var i Rom sist, och det kändes fantastiskt att igen få promenera omkring på kvällarna, ta en kaffe vid lokala trattorian och bara njuta av den underbara maten. 

Väl hemma i Dhaka, möttes jag av en strålande dotter som vunnit volleyboll-turneringen i Nepal, sonen som gjort ett fantastiskt matteprov och vår söta, goa gäst som började packa för hemfärd. 

Idag blev vi åter tre i hushållet, och efter volleybollen är det nu tennis som gäller - båda två spelar med i skollaget. 

Jodå, maten är god i Dhaka också!