Nepal

Jag reste från ett fullständigt platt, till ett otroligt bergigt land. Tidigare har har inte funderat över hur platt Bangladesh är, men när jag såg bergen i Nepal från planet, märkte jag hur jag har saknat den varierande naturen, bergen och skogarna. Under veckan har jag bott hos en kollega just utanför Kathmandu och luften var underbar - klar och frisk. Hon bodde i ett hus med en fantastisk utsikt över bergen och med risodlingar nedanför slänten. Väl inne i Kathmandu var luften inte fullt lika frisk, även om vi inte kommer upp i Dhaka-nivå. Trafiken var tung även här, men återigen ligger de i lä jämfört med Dhaka.

Det regnade varje dag och gator och gångar var leriga och otroligt kladdiga. Mina stövlar borde varit med i packningen. Folk vadade omkring i flip flops och tunna skor i lervällingen.

Anledningen till resan var en regional workshop kring obstetrisk fistula. Detta är något vi bara läser om i västvärlden men är i utvecklningsländerna otroligt vanligt och ett symtom på att kvinnor inte får kvalificerad hjälp vid förlossningen - alltså att hälsosystemen inte fungerar.

Om en förlossning blir långdragen kan skador i vävnaden uppstå mot urinröret och/eller ändtarmen pga trycket från barnets huvud, och kvinnan läcker efter förlossningen urin och/eller avföring genom de små kanaler som uppstår mot slidan. Kvinnorna lever med konstant läckage och med en kraftig odör som följd. Oftast dör barnet vid förlossningen och hon blir utesluten ur familjen pga stanken kring henne. Jag har träffat kvinnor som lever isolerat utanför byarna och är hänvisade till lador och stall med kossor och getter eftersom familjerna inte vill ha dem längre. Det är oftast mycket unga kvinnor som drabbas eftersom de gifts bort och blir gravida alldeles för tidigt, de lever i sin misär och på allmosor tills de dör. I bästa fall finns det någon som vet vad det handlar om och kan se till att de får hjälp med en relativt enkel operation. Dock finns det få gynekologer som har kunskap att operera fistula och det är just det 

workshoppen handlade om. 

Det kom kollegor från flera länder i regionen som arbetar och delar erfarenheter kring fistula. I ett av länderna fanns det inte ens ett namn för fistula, och i ett annat fanns det bara två gynekologer där fistula inte är proriterat. I Bangladesh finns det hjälp att få, men svårigheterna är att hitta dessa undangömda kvinnor som ingen vill veta av. Det psykologiska aspekten av att förlora ett barn, bli utesluten ur familjen och leva undangömd och illaluktande under resten av livet pratas det tyvärr för lite om. Barnmorskor spelar självfallet en stor roll i förebyggandet av fistula och att identifiera de kvinnor som redan är skadade, så därför sitter olika professioner nu vid samma bord och diskuterar hur vi kan jobba ihop kring detta. Programmet handlade om förebyggande arbete, behandling och återintegrering i samhället för dessa tysta och skambelagda kvinnor. Det var säkert likadant hos oss för många hundra år sedan. 

Nästa gång jag kommer till Nepal vill jag upp i bergen och vandra. 

Begränsningar

Det blir allt tydligare för mig hur svag kvinnors ställning är i Bangladesh. Visst, det finns utbildade kvinnor, till och med premiärministern är kvinna, men de tillhör en snäv krets från välsituerade familjer som influerats av utlandet och har större tolerans. Den vanliga kvinnan lyder helt under männen - först fadern och sedan mannen, och om han dör - brodern eller svågern. Vi har hört det förr och jag har arbetat med detta länge, men nu är det så många och så nära. Det går inte att värja sig.

Bangladesh har ett stort problem med barnäktenskap, trots att lagen säger att kvinnor måste vara 18 år för ingå äktenskap. Det är långt från ovanligt (ca 30%) att flickorna är 14-15 då de blir bortgifta med generellt 10 år äldre män. Oftast blir de gravida i den åldern och konsekvenserna av barnafödande i så ung ålder kan bli ödesdigra. Det är familjen som väljer ut mannen åt henne, pengar eller gåvor en del av uppgörelsen trots att hemgift är förbjudet.

När flickan gifter sig flyttar hon till mannens familj. När hon sedan skall föda barn flyttar hon tillbaka till sin ursprungsfamilj och stannar där upp till sex månader efter förlossningen, då hon och barn far tillbaka till mannens hushåll. Processen upprepas nästa gång ett barn föds. Det är otroligt sällan barnäktenskap anmäls till myndigheterna. Dels finns det knappast någon som tar emot anmälan, dels görs sällan något åt det. Ibland står det i tidningen, men då är det oftast för sent.

När jag låg på sjukhus förra året kommer jag ihåg att det var otroligt suspekt att jag låg själv/ensam på sjukhus, pratade med läkare och inte hade någon man med mig, varken make eller släkting. Perspektivet har vidgats sedan dess då jag nu förstår att en kvinna kan/får inte söka vård på egen hand. En man måste alltid föra hennes talan, vara med henne och hon är således aldrig ensam varken på läkarbesök eller när hon är inlagd. Under alla mina sjukshusbesök har jag sett dessa män stå och hänga vid ingången, utanför avdelningarna och inte haft något direkt syfte med att bara vara där. Nu vet jag att de alla har en kvinna, mamma, syster eller en kusin inlagda som de ansvarar för. En ung kvinna som jag känner fick missfall och kunde inte söka vård eftersom varken hennes man eller annan manlig släktig var i stan. Hon fick ta hand om missfallet hemma bäst hon kunde.

På jobbet har vi gjort en film om barnmorskor där det bland annat ingick att intervjua hälsoministern. Jag behövde tack och lov inte själv utföra intervjun, men tog lite bilder istället. Lägger ut filmen när den blir klar.

Bröllopsdax

Jag hade förberett mig för att inte åka, men när jag tog upp mina tankar med min argentinska kollega om att jag trots allt skulle försöka ta mig hem, och hon svarade med en sådan bestämdhet att det inte gav utrymme för diskussion, så bokade jag biljetterna just innan det var dags. Och det finns inte en chans på jorden att jag ångrar mig - jag kommer för alltid vara tacksam för kolleganst fasta och mycket tydliga råd!

Den yngste av oss har då äntligen gift sig. Efter sex år med en fantastisk pojkvän, gjorde paret nu slag i saken och ordnade det mest fanastiska bröllop Skånebygden kunde bjuda på.
Det blev precis sådär bra som jag vet att systern önskade och det fanns en genuint varm och härlig stämning från början till slut. I tre dagar har vi träffats, ätit och njutit av våra familjer, släkt och vänner.

Bruden var så fantastiskt vacker och söt, brudgummen såg så lycklig ut - det var en riktig lyckodag!

Att jag också fick vara ihop med äldste sonen under helgen var helt fantastiskt. Viktigt och härligt. Jag saknar honom så oändligt i vardagen i Dhaka.

Nu bär det av tillbaka till Bangla med väskorna fulla av godis och böcker. Snyggingens syskon har skickat beställningar på allt från choklad till kläder och jag hann ta en sväng om köpcentret under dessa få, värdefulla dagar jag varit i Sverige.

När jag kom till en västerlänsk affär efter den första tiden i Bangladesh för ett år sedan, fick jag nästan panik och trodde inte det var sant att jag hade möjlighet att köpa alla dessa underbara, rena och "ärliga" produkter som stod på hyllorna. Att valmöjligheten var nästan oändlig (yoghurt till exempel)! Idag känner jag mig lugnare. Jag kan vila i känslan att det trots allt inte komma att försvinna, jag alltid kan komma tillbaka till dessa hyllmeter med varor och utbud och hinner/kan jag inte köpa just det där som jag så väl behöver just nu, så gör det inte så mycket. Det är en märklig känsla som jag inte tidigare upplevet men utgår att det kommer från en tillvaro med stark begränsning och där konsumtion handlar om att skaffa mat för dagen och inte det där lilla extra, som egentligen inte behövs.

Det är en nyttig och tänkvärd läxa. 

Hem till byn

Dhakabor på väg till sina hembyar för att fira helg. Tack till Danmarks ambassadör för detta otroliga foto. Nästa år tar jag mig till tågstationen själv.

Eid Mubarak!