Livstecken

Måste bara få berätta lite om hur det var att ligga på sjukhus i Dhaka, nu när jag fått lite distans till det hela. Det känns absurt länge sedan, vilket måste bero på de oerhörda konstrasterna i miljö och sammanhang.

När infektionerna bröt ut hamnade jag snabbt på landets bästa sjukhus, nybyggt och fint – på utsidan. Tack och lov hade jag jobbets egna doktor med mig från början, en ilsken serb som röt som en vakthund, vilket jag vanligtvis både skräms och skäms inför, men denna gång förde han min talan, vilket visade sig vara nödvändigt.

Jag blev inlagd, kraftigt smärtpåverkad och synnedsatt, och ställdes inför faktum att direkt välja rumskatergori, som på ett hotell. Just då var jag inte intresserad av annat än få smärtstillande, men pekade på singelrum i alla fall och fick räcka fram kreditkortet. När jag sedan kom upp på avledningen hamnade jag i ett relativt stort rum med egen toalett med dusch. Plastmadrass, myggor och mindre städat i duschen. 

Serb-läkaren hälsade på mig varje dag, jagade på doktorerna att få fram testresultat och hotade med medicinsk evakuering om mitt tillstånd inte förbättrades inom några dagar - i så fall till Bangkok - Баста! Läkarna skulle förlora ansiktet om det skulle ske, så de skyndade sig allt vad de kunde, men det gick inte fort för det. Det slutade med att de ville göra ett litet ingrepp i knäet, men då blev det tvärstopp och hemresan blev ett faktum. 

Jag tror jag träffade över tio läkare. Ingen av dem presenterade sig utan brakade rakt in i mitt rum, frågade/konstaterade något snabbt och gick sedan ut igen. Ofta med en svans av kandidater, eller vad de nu var.  Jag blev provocerad men efter handen som jag kvicknade till frågade jag tillbaka allt mer, vilket säkert störde dem. Och jag ville veta vilka de var. En del kunde ta det, en del inte. Informationen till patienten var fullständigt obefintlig, och jag tackade min lyckliga stjärna för den medicinska kunskap jag ändå hade.

Däremot kom det handledare till sjuksköterskorna in till mig varje dag, i sällskap med dagens syster och ville veta hur de skötte sig! Vad kunde jag säga när de stackars unga tjejerna stod där vettskrämda bredvid. Jag fick alltid en tacksam blick från dem varje gång jag bedyrade att de var sååå duktiga och skötsamma. Men det fanns en hel del att önska, trots allt. Moment 22 - vad jag än sa skulle det bli fel. 

Det fanns inga handfat på rummen och jag undrar hur ofta personalen tvättade händerna, vilket inte kan ha varit så ofta då det inte fanns några handfat utanför rummet heller. En klart grundläggande hygienisk aspekt med tanke på att de förmodligen gick mellan alla patienterna utan att tvätta händerna eller använda handskar. 

De kom in varje dag,  fyra gånger om dagen och vill kolla mina ”vital signs”! Jag höll på att skratta ihjäl mig första gången jag hörde det. Blodtryck, puls och temp. När de var färdiga frågade de ”Can I go now?” eller sa: ”Thank you, dear!” Sköterskornas engelska var knappt användbar och jag hade fullt sjå att på olika sätt kommunicera med dem. Ändå var alla journaler och papper på engelska, vilken också gjorde mig vettskrämd - visste de vad de gjorde?! Doktorerna var bättre på engelska.

Det kom in mängder med mat - soppor, ris och kyckling men eftersom någon aptit inte var att tala om blev de lite förnärmade när brickan stod orörd gång på gång. En dietist störtade in, utan att presentera sig, och sa att jag inte fick äta mjölkprodukter, för att sedan vilja rusa direkt ut igen. Jag fick hejda henne och motvilligt svarade hon ofullständigt på mina frågor. Jag brydde mig inte om hennes ordination och jag förstod heller inte vad hon sa. 

I Bangladesh existerar inte tystnadsplikt, alla vill veta allt om alla. Kanske på grund av att det är så folkrikt och att de är oerhört nyfikna av naturen. Journalerna låg öppna på en disk utanför rummet, vem som helst kunde gå och läsa i dem. Det sprang massor med folk in och ut ur mitt rum, i alla möjliga ärenden, och de var sällan ensamma. När jag rullades iväg på undersökningar stod folk längs med korridorerna som alla ville veta vad som fattades mig, och min rullstolsförare var inte sen att svara. I bästa fall fick jag frågan direkt. I hissen blev jag samtalsämnet, i väntrummet stirrade alla på mig och letade efter någon som visste vad jag hade för sjukdom, det tisslades och tasslades hela tiden.  Det var tur att jag hade ett knä och ögon att peka på.

En kollega kom på besök, en välklädd, svensk, jämnårig man. Han satt på en stol bredvid sängen och vi pratade jobb. En av de manliga doktorerna kom in och utan att presentera sig började diskutera mitt sjukdomstillstånd direkt med kollegan, han gav mig knappt en blick.  Kollegan förstod snabbt och tyckte det var både jobbigt men också lite komiskt och höll tyst. Vi hade just diskuterat könsroller. Jag blev arg, och försökte få läkarens uppmärksamhet, vilket knappt lyckades innan han vände och gick ut igen. Jag var en förminskad kvinna utan röst i en säng med en förmodad "boss" på besök. 

Till sist attityden kring sjukdom. I ett land som Bangladesh kan en till synes banal sjukdom innebära döden, utan pardon eller hopp, precis som det gjorde i Sverige för inte så länge sedan. Jag förstod det genom mina lokala kollegor som visade en otrolig sympati, blev oerhört oroliga, ville få bekräftelse på att jag höll på att bli frisk, ville veta om och om igen hur det gick för mig. De följde mig, kom upp med mat, och visade en omsorg som jag inte tidigare upplevt. Ibland fick jag nästan en desperat känsla av att det kanske var sista gången vi sågs och jag fick upprepade gånger försöka lugna och försäkra att jag bara var sjuk och skulle bli frisk igen. Men det gav mig onekligen också en insikt om livets förgänglighet och hur lätt livssituationer kan förändras i ett sammanhang som till exempel Bangladesh. Eller i Sverige.

Darkness

Först kom beslut om hemresa, som var rätt, därefter själva resan några dagar senare.

Att resa över halva klotet i rullstol och med tilltagande ögoninfektion var en lärdom i sig och en erfarenhet jag gärna slipper framöver. Ändå fick jag massor med tankar och funderingar när jag satt där, placerad i ett väntrum på Bangkoks flygplats tillsammans med övriga utvalda - analfabeter, ensamåkande barn och vi rullstolsbundna. När jag sakta rullade ut mig från väntrummet, ut bland Tax Free-affärer och restauranger för att äta, var en del översvallande och hjälpsamma, och andra fullständigt ignoranta. Framme vid kassorna kände jag mig som något litet - kassörskan kunde se rakt ner i min plånbok och ner på mig. Litenheten. Att vara beroende av andra hela tiden, deras välvilja - om de hade lust att hjälpa mig just då eller inte, var frustrerande. 

I affärerna kom hyllmeter efter hyllmeter av godis, tobak och allt möjligt mot mig i ett nytt perspektiv och jag kände mig instängd. Som gående har jag en helt annan överblick och kan snabbt identifiera vad jag vill ha, men nu blev det för mycket att sortera och tänka igenom, så jag köpte inget.

Rullstolkörarna på flygplatserna var i sig vänliga, men jag var en i mängden som skulle styras runt i kaoset och lämnas vid rätt gate. Under flygningarna undrar jag vad de tänkte om den där svartklädde västerländska kvinnan med hennes kryckor och tårar som rann konstant. Ingen sa något och jag försökte sova och vila så mycket det gick.

På Arlanda tog Rolle hand om mig. En garvad, rund man i 60-års åldern som hade varit med förr. Med humor och just en lagom portion nyfikenhet lotsade han mig från utrikes till inrikes. Även om jag var hans "rulle" bara en liten stund, så gjorde han min tillvaro lite, lite lättare just då.

Väl framme stod mor och far, förberedda med mina vinterkläder och tog emot. Det var himmelskt!

Mörkret och smärtan tilltog tills jag äntligen fick hjälp med bedömning och mediciner på sjukhuset. Föräldrarna har därefter fått lotsa mig överallt, genom huset, när jag ätit och i allt jag företagit mig. Min fantastiska mor har droppat och medicinerat mig dygnet runt de första dagarna, sovit i rummet bredvid mig och pysslat om mig som en bebis. Och det har varit underbart och känts så tryggt. I skrivande stund sitter jag i mitt eget lilla mörker framför brasan i "min" fåtölj, nydroppad i ögonen och lyssnar på föräldrarna som småpratar i köket och känner mig helt enkelt lycklig.  

Läkarna säger att prognosen är god och att jag blir frisk. Men att det tar tid. Tack för det - jag måste skaffa mig lite tålamod har jag förstått. Nu har jag lärt (tvingats) släppa kontrollen och det gick ju bra, så tålamodet borde jag också kunna bli vän med så småningom.

Pausknapp

Skilda världar igen. Nu från frisk till sjuk och jag vet vad jag väljer. Inte infektioner i alla fall. Återkommer när jag är på fötter igen, bokstavligen. Må gott!

Två världar

Singapore. Från en värld till en helt annan. Olika verkligheter, där båda är lika sanna. För barnen och mig blev det en fantastisk långhelg, där fokus låg på att bara få vara, hitta ett lugn och pyttelite shopping. Det var just vad vi behövde och jag är så oändligt tacksam för våra allra käraste vänner som gav oss dessa underbara dagar.

När vi varit bortresta har man i Bangladesh firat Eid al-Adha. Det har slaktas nötkreatur, får och getter i garagen och på gatorna. Halsen skärs av djuret och de förblöder. Vår söte chaufför berättade att hans familj köpt en kossa för 3500 SEK som skulle sluta sina dagar i helgen, vår lilla familj hade bara behövt en get! Av köttet från det slaktade djuret behåller familjen en tredjedel, en tredjedel ges bort till de mindre bemedlade familjemedlemmarna och de fattiga får den sista tredjedelen. Blodet rinner ut i rännstenen.  Hoppas det regnar snart. På väg ut till flygplatsen häromkvällen fick jag känslan av att varenda ko i hela landet gick på New Airport Road, en lång fyrfilig väg, hårt trafikerad. Det stod djur på och längs med vägen, folk drog och slet i stackarna och förhandlingar pågick förmodligen hela natten.

Slakten är en offergåva till minne av Abrahams villighet att offra sin son på Guds order, vilket det står mer om i Koranen och Gamla Testamentet. Det har firats på flera sätt under veckan och alla har mer eller mindre varit lediga hela veckan, därav långhelg för vår del. Gåvor delas också ut, oftast i form av saris till de kvinnliga familjemedlemmarna och min kollega avslöjade att hon gav bort sina gamla saris till sina fattiga släktingar så hon själv kunde köpa nya.  Vi har återigen gett pengar till de anställda i huset i ett kuvert, vilket också skedde vid förra Eid. Efter att jag återkommit till jobbet flödar nu historierna om hur många kossor och getter som offrats under helgen och hur mycket alla ätit. Eid Mubarak!

On the road again

Ännu en resa. Denna gång med syftet att besöka utbildningscenter, kliniker och följa upp pågående utbildningar. Två kollegor och jag var ute i tre dagar med två övernattningar i två olika småstäder. En av dem är bangladesiska och vi andra två var oändligt tacksamma över hennes förmåga att tolka eftersom jag ännu inte lärt mig bangla och det pratas mycket bristfällig engelska. Trots språkbristen blev vi otroligt väl mottagna överallt och det känns som om vår blotta närvaro betyder mycket för dem. Att vi tar oss tiden, görs oss besväret att komma och visar intresset för deras verksamhet upplevs som någon form av viktig bekräftelse och känns roligt att kunna ge. 

Det blir många presentationer och möten, ibland får jag sitta bland publiken men oftast blir det på podiet. Mina kollegor och jag förväntas hålla ett anförande (jag håller det kort!) enligt strikt hierarkisk ordning som alltid börjar med att adressera ordförande, vice ordförande, ärade gäster, speciella gäster och så vidare, tills siste man. Det tar en evighet och det är en ständig oro för mig i vilken ordning som skall följas, titlar och att uttalandet av namn sker på rätt sätt. Alla tal börjar så och jag satt och räknade ut vid ett tillfälle att det tar flera minuter varje gång en ny talare ställer sig upp för denna introduktions procedur. Det är mycket tid per möte som går åt eftersom det är otroligt många talare. 

Vi tog inrikesflyget från Dhaka till Jessore i ett mindre propellerplan i ca 40 minuter. Där stod en bil och väntade på oss för att köra ca 2 timmar söderut till Khulna. Tidigare har jag rest i de sydöstra och norra delarna av Bangladesh och nu var jag sydväst om Dhaka (gränsen till Indien, Kolkata = Calcutta nere till vänster på kartan), i ett landskap som liknar övriga landet, men så otroligt mycket vackrare. Grönskan var intensiv, det var mindre skräpigt, vilket kan bero på att det bor aningens färre (!) människor, och lantbruket är den viktigaste inkomstkällan för befolkningen. Luften var ren och klar.
Numera sitter jag fram i bilen och kan inte släppa blicken från allt vackert, alla människor och aktivitet som pågår överallt.

Övernattning skedde på ett 3-stjärnigt hotell där kackerlackorna ingick i priset och middagen för tre kostade 48 kronor. Min kloka och erfarne kollega från Argentina hade gjort en lista till mig över nödvändigheter där bl a egna lakan ingick, och jag hade följaktligen tagit med ett påslakan och örngott, vilket jag var oändligt tacksam för då hotellets lakan inte verkade varit tvättade/bytta sedan de senaste tio gästerna. Toalettpapper stod också på listan . . .

Vidare nästa dag till Satkhira, möte med klinikbesök och sedan ännu en längre bilkörning tillbaka upp till Jessore. Där väntade ett nytt hotell, nu även med små ödlor springandes på väggarna, om än ännu smutsigare lakan och frukost bestående av egna medtagna bananer och nötter. Mina alkoservetter från Apoteket gick åt allihopa, med hopp om att slippa efterföljande banglamage (vilket jag då inte lyckades med :-( ). Sista dagen en längre biltur norrut om Jessore till ett sista möte för att sedan ta propellerplanet tillbaka till Dhaka på kvällen. Vi flög vid 18-tiden, då det blivit mörkt och strax efter att planet lyft och jag tittade ner, var landsbygden beckmörk. Inte ens ett litet ljus sågs någonstans, även om vi flög lågt. När vi sedan närmade oss Dhaka dök det upp ljusglimtar allteftersom vi närmade oss staden. Det finns ingen elektricitet.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem och kramat om barnen var att ta en lång, skön dusch!

Till sist ett stort grattis till min härliga far! Det är Fars Dag i morgon, men framför allt har han gjort slag i saken och förverkligat en gammal dröm som jag vet han haft sedan ungdomen. Jag önskar honom många underbara och njutbara timmar i sin alldeles egna lilla segelbåt som nu kommer att ligga i småbåtshamnen nära huset och med välsignelse från mor. Jag unnar (och avundas) honom lyckan i detta! Coolt!

Harry och Katten

Det har snart gått tre månader sedan vi flyttade hit. Det har varit omvälvande månader för oss alla tre och jag har nog inte sett fullt ut vilka processer som pågått (pågår).
Häromkvällen var jag på utvecklingssamtal med båda barnen och det blev tydligt för mig vilken förändring de båda har varit med om. Varje lärare beskrev deras otroliga anpassningsförmåga till en helt ny miljö, och att de nu är på banan både språkligt (ffa sonen) och akademiskt. Sonen fick frågan hur han upplevde tiden i början och efter ett tag svarade han att han nästan inte kommer ihåg någonting. Och jag känner igen mig.

Båda två har fått helt nya livsvillkor i form av en stark reducerad frihet. Deras tidigare så fria liv med spring på stan, åka till kompisar, sena kvällar, bio, caféer och bara hänga runt är nu begränsad till total kontroll genom planering, chaufförer och hemma-hos. Båda två har lite tankar kring detta men har också anpassat sig förvånansvärt väl. Visst, en del klagomål förekommer, särskilt när saker och ting blir aktuellt i sista minuten men vi lär oss alla att prata och planera våra dagar tillsammans. Vardagarna är relativt inrutade med skolan och aktiviteter på skolan efter lektionstid men helgerna lite svårare. Vi är många föräldrar som sitter i samma situation som delar på tankar, oro och chaufförer, men inser också att det är få länder i världen som har den frihet vi har hemma i Norden, både för tjejer och killar.

Skolan, klubben och alla vuxna gör sitt absolut bästa för att alla barn och ungdomar har det så bra som möjligt. Det ordnas konserter, fester och allehanda aktiviteter som blir hur kul som helst. Sist var det det största Halloween partyt någonsin på skolan och barnen åkte dit i skepnad av Harry Potter och katt.

Vi har funderingar på att lära oss bengali. Detta indoariska språk talas av ca 230 miljoner människor i såväl Bangladesh som i Indien. Jag har fått namnet på en lärare som skulle kunna komma hem och sitta en timme varje vecka. Det ter sig som en svårt språk och jag har därför köpt en nybörjarbok i försöket att hitta någon form av introduktion. Det skrivs med bengalialfabetet som tydligen påminner lite om sanskrit.
Dock uttalas siffrorna på engelska, vilket underlättar en del. Siffror utgör en stor del av kommunikation och varandet här. Mycket i vardagen hänger på siffror.

Alla gator och hus har siffror (inga namn), men följer tyvärr inte nummerordningen alls, vilket är otroligt förvirrande - man får fråga sig fram. Så adressen blir: gata, hus och lägenhetsnummer. Sedan kommer vi till mobilerna: massor av siffror som tacksamt nog alla börjar på 0171. Därefter kommer valutan som har en massa förvirrande nollor. En krona är 10 Taka, vilket i och för sig underlättar enormt, men när man kommer upp i summor som 1 000 SEK blir det 10 000 Taka och lättare att missa. Dollarn är ingen valuta som används öppet men finns på något sätt ändå i samhället och är oerhört eftertraktat. Siffror är också kontroversiellt inom biståndsvärlden där de styr hur mycket behov landet har av hjälp och stöd. Många har olika uppfattningar och tyckande om statistiken (som knappast är riktigt tillförlitlig alla gånger) som presenteras. Temperaturen och fuktigheten har gått ner två grader och några procent - ännu fler siffror.

Återkommer när jag kan bengali!

Väg framåt

Med rätta, pågår ett ständigt arbete med underhåll av vägar, avlopp och trottoarer i hela Dhaka.

Vägarna spärras inte av, utan det gäller att kryssa sig fram mellan gropar och vägarbetare. Och det är just inget annat som används. Arbetare och i princip inga fordon. Asfalten (gissningsvis olja och sand) kokas på plats i tunnor under stora, våldsamma eldar av kvinnor och män som utan något som helst skydd, hanterar denna heta, svarta massa. På fötterna har de flip-flops och sina vanliga höftskynken. Det är hett som i en ugn, smutsigt och rökigt och oerhört tungt att hantera. 

Den glödande massan läggs/baxas ut och jämnas utmed gatan. 

Det ser våldsamt ut. Det jobbar ca 10-15 personer kring varje vägarbete/asfalteld och när jag gick fram för att fotografera dem blev de oerhört stolta och försökte på bangla förklara hur de gjorde. Och de ville veta vilket land jag kom från. 

Det är inte bara kvinnor och män som arbetar i dessa grupper utan barnen är också med. De här två killarna arbetade med sin far med att sprida ut sand för hand på den nyasfalterade ytan, från en cykelvagn som fadern drog. Lillebror sprang mest omkring mellan kokande tunnor och all sand, medan storebror fick ta ett större ansvar med att sprida ut sanden. Storebror hade inga skor på fötterna och lillebror inga kläder. 

Idag skulle jag köra till klubben och råkade passera ännu ett vägarbete. När jag tittade ner i gropen trodde jag inte mina ögon. 

Ett hål med smutsigt vatten, och två män däri! Efter att jag parkerat var jag tvungen att gå tillbaka och titta och såg mycket riktigt att de hade grävt en stor grop i vägen, upp till bredden fylld med grumligt vatten och två män som arbetade. De höll på att, i vattnet, lägga ett rör! Den ene dök ner med en rörbit och försökte passa ihop med röret under vattnet, kom upp och för att sedan dyka ner med ännu en rörbit. Jag vågade inte fråga om det var avlopp eller dränering, och jag ville inte veta. Oavsett var det otroligt makabert att se. Hålet måste varit ganska djupt och mannen som hade det otacksamma arbetet med att dyka, var under vatten ganska länge varje gång. Återigen, ingen tanke på skyddsutrustning någonstans.

Resa igen

Då var det dags igen att ge sig ut i landet. Denna gång till en av de byarna där jag var i för någon månad sedan, för att följa upp hur utbildningen fortskrider. Trots att det är förhållandevis korta avstånd, tar varje förflyttning en evighet - minst ett par timmar. På hemvägen valde dock chauffören en annan väg, genom landsbygd och stundvis var vägen helt tom, vilket kändes befriande.
Landskapet är vackert och otroligt grönt, stora risfält, sjöar med fiskare och småbyarna som kommer allt tätare allt eftersom vi närmar oss Dhaka.
Vägarna är dock helt oförutsägbara. Ibland är de fina, asfalterade och lättframkomliga, till att i andra sekunden ha stora hål, grus eller sand och man får krypa fram sakta, sakta. Idag råkade jag sitta med någon form av ryggskott och det var inte särskilt bekvämt när chauffören harvade sig igenom grop efter grop och jag försökte parera de värsta guppen.

Väg- och trafikfolket verkar förresten älska gupp. Det finns ohejdat med gupp överallt och även där man minst anar, vilket är jobbigt och slitsamt på framför allt bilarna. På väg ut till flygplatsen har vi en ny 4-filig väg som skulle vara underbar att köra lite fort på (det finns inte så mycket tillfällen till det), men det är med risk för liv och lem eftersom det ligger stenhårda, höga gupp varannan kilometer hela vägen ut. Likaså idag på vår resa, så kände jag verkligen hur mycket gupp det fanns. Massor.

Apropå flygplatsen, så körde jag ut häromkvällen för att hämta barnen, vilket gick alldeles finemang. Dock fick jag mig en mildare utskällning av min bäste vän säkerhetskillen på jobbet igår, som försåg mig med en walkie-talkie och förbud att köra annat än i vårt bostadsområde. Yes Sir! Slut på det roliga, men också lite klokt.

Det är fortfarande varmt, 30 grader, men alla säger att det kommer att bli kallare. Och då kommer myggen.
Redan nu finns det lite mygg när skymningen faller, men med lite roll-on av "Mygga" så är det ett mindre problem. Vi har myggnät öven sängarna hemma men använder det inte så ofta och insektsprayen är fortfarande oöppnad. De erfarna säger att det så småningom blir en plåga på kvällar och nätter och att man måste spraya en halvtimme innan man går och lägger sig och en massa andra förhållningsregler. Det jobbiga är att vi varken ser eller hör myggorna, utan märker dem först när det är för sent och det kliar som sjutton. Inte alls som hemma där det går att identifiera och jaga dem med blotta ögat, här är de pyttesmå och genomskinliga och hörs ingenting.
Dessutom går ryktet att Denguefebern har kommit till Dhaka. Ett virus som sprids vis speciella myggor (Aedes-myggor) även dagtid och ger influenza liknande symtom men är inte så rolig att få, man kan bli oerhört sjuk. Det positiva är att dessa myggor är större och ser speciella ut (via fläckar på ryggen), vilket jag hoppas kan ge lite respit ifall man skulle stöta på någon.

Over and out.

Fest

I helgen var vi långlediga då hinduerna firade Durga Puja. En folkfest med gudinnor och festivaler over hela stan. Några vänner och jag gick ut i lördags för att ta del av detta roliga och fann oss själva som enda västlänningar i ett hav av människor som alla gick i process fram till gudinnan för att beskåda henne. Runt oss var det sång och musik och ett himla liv. Vi gjorde som alla andra och försökte anpassa oss, men märkte ganska snart att folk verkade mer intresserad av att stirra på oss än sin gudinna och vi försökte så snabbt som möjligt dra vidare. På vägen därifrån passerade vi en massa gatustånd med allehanda maträtter, sötsaker, nötter - och de skrek att vi komma och köpa just deras varor - inkomsten skulle vara säkrad for resten av kvällen om de kunde locka oss dit. Så de gav sig inte så lätt. Ungdomarna hade kul också och ville att vi skulle ta kort på dem hela tiden - en massa tjat men ocksa otroligt många skratt! Kvällen slutade på "Bagher Club" med en kall öl - vilket vi alla behövde!

Men sedan kom den riktiga festen! Den mest underbara i min närhet hade försett en kurir, som skulle åka till Dhaka, med en stor väska, innehållande en herrans massa uppskattade nödvändigheter och jag är så lycklig! Det fanns bra böcker, efterlängtade anteckningsböcker, veckotidningar och till sist . . . bilar! Need I say more!
Langaren i sig visade sig dessutom vara oerhört trevlig, och även där har jag att tacka ännu en söting som finns därhemma. En del ar snabbtänkta och ser möjligheterna - vilket jag uppskattar så otroligt mycket!!

På SvD hemsida följer jag temperaturfallet dag for dag. En Facebookkompis gjorde den stora insatsen att ta en bild nar hon skrapade sina bilrutor härom morgonen. Jag förstår att det är kallt. Brrr!
I Dhaka är det dock inte kallt! Temperaturen ligger fortfarande pa 30 grader dagtid och dippar ner till 25 på nätterna.
Fuktigheten är kvar pa 70% och bladen på träd och buskar lika gröna som när vi kom. Undrar hur det kommer att se ut om några månader - lika grönt? Det kommer lite duschar då och då, kort och intensivt, allt blir blött och översvämmat på tio minuter och gatorna blir som floder. Allt skit kommer upp till ytan och det flyter omkring plastfaskor och skräp overallt. Folk vandrar omkring i sina dyvåta kläder, med flip-flops i vattnet/vällingen på gatan och väntar helt enkelt pa att regnet skall sluta och de torkar upp. Så småningom ser man gatorna igen.

Häromdagen, när gatorna var floder, åkte jag (iklädd stövlar - präktigt) med en kompis i hennes bil. En plastgrej lossnade från bilen, vi stannade och jag erbjöd mig så klart att hämta det. Det gick bra en tag, jag vadade fram långsamt och tog det försiktigt. Rödbrunt vatten nådde knappt upp till stövelskaften. Plötsligt föll jag framstupa med ena foten i ett stort hål (förhoppningsvis inte avloppshål, men det vill jag inte tänka på) och jag hade inte en chans. Hela jag kom hem smutsig och dyblöt med ett par stövlar som inte hade varit till mycket hjälp. Jag gör inte om det.

Prosit

När jag sitter på bussen på väg till jobbet på morgonen är staden redan vaken och i full gång. Vi kör längs med en av de stora motorvägarna, 4-filig, och jag tittar upp på husväggarna och funderar. Det ser fruktansvärt ut, fönsterna är gallerförsedda, skitiga fasader med tyg som hänger ut genom hålen i väggen, myller med folk på gatan utanför, massor med trafik och avgaser. Jag har fantasier om vad som pågår där inne. Oftast ser jag en skylt med ""garment" och när bussen står still försöker jag titta in. Det går stora svarta fläktar i taken, mörkt och instängt, massor av folk, bland ser jag dem sitta eller stå, kvinnor och män, men ännu inga barn. Förmodligen jobbar de där inne många timmar om dagen, kanske alla dagar i veckan, dygnet runt. Det måste vara stekhett därinne. Och mörkt. Men de har jobb. 

Det borde skrivas mycket mer om kvinnor och hennes kläder i världen. I Bangladesh bär hon antingen en sari eller salwar kameez. Salwar kameezerna fanns redan på 1100-talet och verkar inte ha utvecklats nämbart sedan dess. Däremot används tunikan i stora delar av världen, den trenden torde komma från kameez. Dräkten består av tre delar: tunikan (Kameez), byxan (salwar) och sjalen (dupatta) och kan i och för sig varieras med olika tyger, färger och bårder. Men själva modellen har inte ändrats mycket och jag hör diskussioner om att längden på tunikan krupit upp, till mångas förfäran. Det kan inte handla om många centimeter. Byxorna är oförskämt bekväma och tillåter alla former och figurer. Dessvärre utgör de inget mått for kroppen förändringar i form av viktuppgång eller nedgång eftersom de hålls uppe med ett band som du knyter, de sitter alltid bekvämt. Sjalen är lång, alltid med och hänger löst kring halsen, i syfte att täcka barmen. Vackert men opraktiskt. Men det är färgerna och färgkombinationerna som imponerar. Jag har inte sett en enda svart eller helmörk dräkt ännu, utan kvinnorna ur alla samhällsklasser, åldrar och områden bär de mest färgrika, utsmyckade dräkterna. På jobbet går ingen kvinna i samma kläder två dagar i följd utan den varieras oändligt. Undrar om färgerna speglar deras inre (färg)rika liv? I sa fall måste de må himla bra. Jag blir glad av att se dem! 

Varje dag hör jag mängder av nysningar, på bussen, jobbet, på klubben, på gatan - riktiga rejäla, högljudda nysningar. Det nyses inte i några armveck, kupade händer eller i näsduken, utan rakt ut - direkt! I börjar sa jag "Bless you" och "Prosit" till alla och envar, men ingen tog notis om mig, sa det föll platt ner. Nu håller jag igen mina blessingar, men förbluffas fortfarande över denna högljudda (o)vana. Att spotta hör också vardagen till, mest på gatan, också lika direkt och öppet, nästan demonstrativt, trotsigt. Stora loskor. Harklingar och rapningarna har jag också lite svårt att vänja mig vid. Ingen diskretion. Och det är klart - bor man så många, sa tätt tillsammans och det viktigaste är att överleva dagen, då ter sig en rejäl genomkörare som ett tecken på att man i alla fall lever! 

Gröna skalbaggar

Häromdagen tog jag en risk. Några av er kanske tycker det var på tiden, men just där och då var det inte det bästa, men jag hade inget val.

På eftermiddagen hade jag varit på ett möte med en lokal kollega långt inne i Dhaka, ca 1 timme från kontoret. Det hade blivit ett missförstånd mellan chaufförerna så efter mötet stod vi där utan bil. Kollegan och jag diskuterade vilka möjligheter vi hade och det var inte många. Det skulle ta flera timmar att få dit en ny bil (stora, feta jeepar) från jobbet, ingen av oss hade några nummer till taxibilar (känner man ingen taxi sedan tidigare bör man inte ta någon alls), det var för långt och farligt för en rickshaw så det återstod till sist de gröna biogasdrivna CNG (babytaxis). De finns överallt och de kryssar sig fram i trafiken - moppar med gallerinbyggt säte där bak. 

Det obehagliga är att man är instängd i en bur och den enda som kan öppna grinden är föraren. Gallret inte ger något skydd att tala om. Sagt och gjort så blev jag undanskuffad så att kollegan kunde förhandla om priset (när de ser en västerlänning dubblas priset direkt) och efter intensiv prutning kunde jag kliva fram och in i lilla fordonet. Vi satt trångt och länge, avgaserna sprutade rakt in i ansiktshöjd och bussar, bilar och lastbilar var hårsmån från att krocka med oss. Det var varmt som i en bastu och jag har nu exponerats för alla lukter som Dhaka kan erbjuda. När jag klev in buren hade jag uttryckt min rädsla och oro för kollegan, som framförde detta till mannen som körde. Tack och lov tog han det lugnt men jag fick ändå hålla i mig. Ute på gatan ser man dessa gröna fordon överallt. Det myllrar av dem. Det är som leksaksbilar, de tränger sig in och snirklar sig fram precis överallt, som små skalbaggar. De kommer i horder och används flitigt av invånarna i staden. Det finns ca 500 000 rickshaws i Dhaka och jag skulle uppskatta lika många CNGs.

Efter Eid-helgen är trafiken nu värre än någonsin. Igår skulle jag "bara" åka och hämta sonen på skolan, en resa som i vanliga fall ta 5-10 min, tog nu 1,5 timmar och vi stod still mestadels tiden. Vi fick påhälsningar av tiggande barn och gamlingar och börjar känna igen dem nu. De håller sig i sina områden och på en middag häromdagen fick vi veta hur systemet med tiggarna fungerar. Det är oftast inte kvinnornas egna barn, utan de "lånas" in och så vidare. Alltihop styrs av en enda man i just det aktuella kvarteret som håvar in storkovan från andras arbete. Sanningen ligger mycket nära "Slumdog Millionaire". I vårt område är bossen en stor fet, medelålders gubbe i rullstol. Vi ger aldrig pengar från bilen utan hellre mat till barnen och familjerna på vår gata.

Sätter in en bild på vårt hus. Markplan är bara en enda stor parkeringsplats och ingången till huset och hissarna ligger mitt i huset. Detta är egentligen bekvämt eftersom bilen och en själv aldrig behöver exponeras för solen eller ösregnet som kommer som en dusch, utan det är bara att köra rakt in. Jag har sett apor i garaget och hört att det finns apor i området. De är inte snälla så det gäller att inte exponera maten när man har handlat, vilket de är ute efter. 

Det bor barnfamiljer i garaget och jag börjar nu känna igen mammorna som släpar på sina barn i alla åldrar. Alltid har en kvinna ett barn på sin höft. Jag har inte sett en enda barnvagn i Dhaka, de verkar inte existera. Barnen blir jämt burna.

Vi har haft ovanligt mycket strömavbrott de sista dagarna. Strömmen går ca fem gånger per kväll och kan hålla på i timmar. Vissa lampor och fläktar går på generatorn och fungerar hela tiden, men annars är det mörkt och tyst. Internet fungerar inte heller alltid, utan det är bara att ta det lugnt, pyssla och prata. Under september har det varit mycket bättre, men nu verkar det vara sämre. Men vi vänjer oss och blir inte lika uppjagade längre. Lite värmeljus i badrummen ökar mysfaktorn. 

Retur

Det blev en lika lång resa tillbaka. Världen är så stor, så stor.
Fick vänta i 10 timmar i Dubai och hade i min fantasi tänkt försöka hinna med ett IKEA besök, men tiden var fel och tröttheten för tung för att det skulle bli annat än en härlig dröm. Loggade in på en lounge och försökte sova.

Besöket till Burkina Faso blev kort och intensivt. Flygplatsen låg på gångavstånd från hotellet, huvudgatan gick att överblicka på fem minuter, inte särskilt charmig och mycket mer blev det inte. Men det kom överraskningar ändå!

Minuterna efter att jag checkat in och fått mitt rum hörde jag en kvinna ropa mitt namn och fäkta efter mig i lobbyn. En lång svart, mycket stilig kvinna rusar fram, kramar mig och pratar exalterat på obegriplig engelska. Jag blev överrumplad och såg säkert helt oförstående ut, men lyckas hänga med i hennes glädje och kramade om henne också. När vi lugnat ner oss och alla undrade vad som pågick visade sig att hon är hälsominister i ett afrikanskt land som för några år sedan var på mottagningen i Stockholm och hade hört mig hålla låda om oss och hur vi jobbar. Hon kom ihåg mig som igår!! Jag erkände aldrig att jag inte kom ihåg henne, men vet att vi hade en del afrikanska besök som alltid var lika livliga och intressanta. Det var kul att se henne i alla fall och onekligen hade mottagningen gjort intryck på henne och hennes kollegor vid besöket. Jag kände mig mycket stolt. Min nygamla kompis och jag hänge ihop resten av veckan och hade otroligt roligt. Det är en liten värld och man vet sjutton i mig aldrig vilka avtryck man lämnar efter sig!


En annan överraskning handlar om mat. En av kvällarna skulle några av oss gå ut och äta middag, vi längtade efter lite variation från hotellmaten, som för övrigt var helt klart godkänd. Det var becksvart när vi satte oss i en liten buss och åkte ca 50 m till restaurangen Le Verdoyant. Vi klev in på en grusgård med stråtak, lite fläktar och småbord. Några andra expats satt och åt, men det var ohyggligt anspråkslöst och spartanskt. Menyn presenterades och min kollega rekommenderade lasagnen, pizzan var tydligen också god, men jag tog det säkra för det osäkra och beställde lasagnen, i hopp om att i alla fall slippa Burkina-mage.  In kommer den mest fantastiska vegetariska lasagne jag ätit i hela mitt liv! Den erfarna kollegan småfnissade lite och berättade att av alla ställen i hela världen så serverade Le Verdoyant den absolut bästa lasagnen någonsin. Mitt i djupaste Afrika - helt ofattbart! Den var så perfekt krämig, med tydliga smaker av zuccini, aubergine och tomat, och exakt relation mellan al dente kokt pasta, ost och sås.  Portionen lämnade efter sig ett stark begär efter mer men också en behaglig mättnadskänsla i magen. Det är inte så ofta.
Och inte nog med det. Därefter var det dags för dessert och in kommer en anspråkslös kula ingefärsglass med lite chokladsås som vid första skeden fullständigt exploderar av smaker i munnen. Jag har aldrig upplevt något liknande, olika smaker och förnimmelser framträdde i gommen en lång stund efter efter varje tugga - ett oerhört angenämt smakfyrverkeri. En dröm. Och jag höll mig frisk.

Det var intensiva möten och konferensdagar. Ingen tid för annat, vilket jag var ledsen för. Hade velat besöka en klinik och prata mer med kollegorna i lugn och ro. De där samtalen som inte syns ni vet, det viktiga småsnacket. Konferensspråket var både franska och engelska som simultantolkades och gjorde att huvudet kändes som gröt efter en dag med hörlurar. Planering lämnade en del att önska och jag satte mig på planet full av information och ny kunskap i huvudet. Nu skall det sorteras och det känns som att gå till attack mot alla papper och anteckningar. Huvudet lämnar jag därhän.

Efter en natt med jetlagssömn sitter jag nu åter på klubben, oasen, med en latte på bordet och tittar på sonen som just skall spela en spontan tennismatch mot sin gympalärare. Han är superladdad - full av ett barns förväntan att få visa vad han kan och att få känna njutningen av att överraska den vuxne. Jag unnar honom det.

Barnen har haft det bra under veckan. Deras liv är så pass rutinerat nu att det tål lite förändringar. Vår skräddare har sytt upp/kopierat shorts till sonen som blev helt otroligt bra och han har nu samma modell shorts i tre olika färger. Dottern kämpar på med att komplettera upp sin förlorade garderob och även här blev de beställda kläderna till hennes belåtenhet.

På söndag fyller hon 16 år. Helt enkelt ofattbart och samtidigt fantastiskt. Den bästa tjejen i världen! Jag har beställt en vit tårta på klubben, oklart vilken smak "vit" har, men inte desto mindre en liten överraskning till henne efter middagen. Sweet sixteen. Älsklingen.

Ouagadougou

Det var en ohyggligt lång resa. I över 30 timmar satt jag på flygplatser eller i flygplan. Jag flög via Dubai, Addis Abeba och Lomé (Togo) innan jag till sist landade i Burkina Faso. När jag skulle beställa biljetten blev jag föreslagen att åka via Bryssel. Jag trodde de skämtade (kolla på kartan) men när vi sedan tittade på hur flygen gick, var det inte helt taget ut luften. Det är otroligt dålig koordination mellan flygen i denna del av världen.

Framför mig har jag nu fem intensiva dagar med tillsammans barnmorskor från hela världen.  Tack och lov träffade jag en kollega som jag kände sedan tidigare i Etiopien, så vi hade sällskap, annars reste jag själv.

På flygplatsen i Dubai fick jag tillbaka känslan av civilisation, med välfyllda affärer och rena toaletter. Folk arbetade med vad de var anställa för, golven var rena, det fanns skyltar och jag fick vara ifred. Det kändes lite sterilt, men plötsligt blev allt otroligt enkelt och lätt.

På vägen hem har jag tio timmar till att spendera i Dubai innan sista flyget tillbaka till Dhaka och jag har redan en inköpslista på vad jag skall ta med hem. Allt fanns där.

Ouagadougou är ett vackert namn. Jorden är röd som i resten av Afrika. Burkina Faso är ett av de fattigaste länderna i världen, kantad av konflikter längs med gränserna trots sina tillgångar med kalksten och bomull. Efter ankomsten till flygplatsen, som förhoppningsvis var under uppbyggnad (inget bagageband, utan väskorna sattes av släpen direkt på sandgolvet och där vi själva fick hämta dem) blev vi genast påhoppade av SIM-korts säljande unga, sturska killar som inte gav sig i första taget. Om jag kände att folk var påträngande i Bangladesh, så är de det här också, fast utan några som helst gränser. De ger sig liksom inte. Jag var ute och gick på kvällen, och återigen kommer killar fram och vilja sälja både det ena eller det andra, klockor, smycken, böcker, SIM-kort igen, sjalar . . .  de är utmanande och det ligger lite aggressivitet i luften. Visst tänker jag köpa någon souvenir härifrån, men inte på det sättet.

Det är mycket mindre folk här, inte lika mycket trafik och maten är maffigt god. Rejäla afrikanska grytor, pain-au-chocolat som jag bara vräker i mig, goda juicer och massor av frukt.

Det är inte riktigt läge att ge sig ut på promenad, dels har vi fullt program hela dagarna, dels så bör vi inte vara ute på gatorna efter att det blivit mörkt, vilket är redan vid 18-tiden. Lite synd eftersom jag gärna hade velat se mer av landet, nu blir det hotellet och flygplatsen, men kanske en annan gång.  Till skillnad från Dhaka är det torr värme som luktar gott, lite sött. 

Dessa dagar går mest ut på nätverksarbete, lära känna nya kollegor som sitter i andra länder, lära mig mer om organisation och om hur förhållanden ser ut på andra ställen. Det är en enorm utmaning vi står inför om vi skall fixa Millennium Development Goals, MGD, 4 och 5 innan 2015.

Utflykt

I helgen blev jag medbjuden av en västerlänsk kollega och hans familj på en båttur. Vi var fem familjer, alla de andra med mindre barn, som packade lite pick-nick och körde en kvart ut ur centrala Dhaka. Där, vid flodkanten, låg båten och väntade på oss. Vi klev ombord med musikspelare, sällskapsspel och massor av mat och skepparen satte fart ut på floden. Hela övre däck var täck av en enda stor madrass med en massa kuddar, så där satt/låg vi och åt och slappade i över fyra timmar medan vi tuffade fram, ut i landskapet.

Det var helt underbart med tystnaden, luften och att komma från staden. Det fanns lite fiskare här och där som stod på sina pålar eller satt i sina båtar, eller kvinnor som skördade sjögräs längs med vattenbrynet. Vi stannade till vid en by där det inte fanns en enda bil eller lastbil utan bara rickshaws och nakna barn som sprang omkring. Vi klev i land och gick en promenad i 20 minuter och åkte tillbaka igen. I byn tittade de på oss, men inte lika påträngande som i staden. Många barn kom fram och ville prata engelska och var hur lyckliga som helst när de fick berätta sina namn. "Maj nam . . . " "Joor nam . . ?" Vi fick gärna ta foto och de ställde sig på rad så fort kameran kom upp.

Mina tonåringar var upptagna på annat håll, men dottern hade tidigare följt med en annan familj ut på liknande äventyr för några veckor sedan och tyckte det hade varit otroligt avkopplande. Vi gör mer än gärna om det.

Skräddaren har varit hos oss i kväll och sytt upp exakta kopior av mina älsklingsbyxor. Jag är imponerad. Dottern har också fått lite efterlängtade kläder och därefter suttit med Internet, papper och penna tillsammans med skräddaren för att beställa ännu fler plagg. Hennes fantasti vet inga gränser just nu. Kreativt.
Ingen väska ännu, men idag tändes ett litet hopp när jag ringde till huvudkontoret i Mumbai och fick prata med någon executive där. Det blev ett himla liv hur jag fått tag i numret (kontakter)  men de lovade dyrt och heligt att se till att väskan kom fram. Hon till och med hittade den i deras system, i London typ. Därefter ringde en mycket ödmjuk kille från Dhaka och bad artigast om ytterligare tre dagar att hitta den. Jag har hört det förut men kan inte göra mycket mer just nu. Gissar att han fick sig en rejäl utskällning från Indien. Bara väskan kommer fram så får de skälla så mycket de vill på varandra.

Jag börjar förstå mobilkulturen i Bangladesh. Man skall alltid svara. Oavsett när eller vem som ringer. Och hinner man mot all förmodan inte svara, så ringer man upp snarast. Jag har nu suttit i otaliga möten och ingen skäms för att svara någon gång, telefonerna ringer i ett. Sedan finns ingen svarsfunktion, så det går inte att lämna meddelanden. Det är kanske lika bra, för jag förstår inte alltid vad de säger och då kan det vara bra att bekräfta. Dessutom är telefonlinjerna så dåliga, så oftast måste man ringa om flera gånger innan uppdraget är slutfört. Om du inte svarar har de också en tendens att ringa många (många) gånger tills du svarar. Och sådär håller det på. Alla har mobiler, oavsett ålder och klass, allt i samhället försiggår via mobiler. Det var oerhört frustrerande för folk här innan jag fick ta över min föregångares mobil eftersom mitt mobilnummer var nyckeln till kontakt med mig över huvud taget. Livsviktigt helt enkelt. 

Bestyr

I 19-våningsbyggnaden där jag jobbar, ligger även ett bankkontor och jag har nu fått ett bangladeshiskt bankkonto. Det tog sin tid och krävde sina papper men jag är nu lyckligt försedd med två checkböcker (Taka och USD) och ett kreditkort. Det är många, många år sedan jag skrev en check sist, men eftersom jag förmodligen tillhörde den nostalgiska skaran som höll ut i det sista, känns det som en återfunnen vän när jag öppnar checkboken.

Idag skulle jag göra lite transaktioner men eftersom Internetuppkopplingen lämnar en del att önska, traskade jag med gott humör ner till min vän bankmannen i hopp om att han kunde hjälpa mig. Och det ville han så gärna (!) och fick till det att jag gjorde fel när jag loggade in, på ett ödmjukt och lite lismande sätt. Visst. Han insisterade på att följa med mig upp på mitt rum och visa mig hur man gjorde. Så där stod vi tillsammans i foaljén i väntan på hissen, från 7:e till 15.e våningen, det tog hur lång tid som helst. Han är i 50-års åldern, kort och lite rund, och en mycket korrekt man. Han är alltid ohyggligt älskvärd mot mig, reser sig upp och släpper allt han har för händerna när jag kommer in på kontoret, men jag har i smyg sett honom hunsera med sina anställda så jag vet att det finns en annan sida också. När jag såg svettdropparna på hans näsa i hissfoaljén frågade jag om han var stressad - ooonej – inte alls, och så la han upp sitt finaste leende med de sneda och dåligt skötta tänderna mot mig.

När vi väl kom upp på rummet och jag visade honom datorn, stämde det mycket riktigt att Internet inte klarar bankens hemsida och vi fick traska ner till kontoret igen. Ännu mer svett, nu från hela ansiktet, ner på skjortkragen. Han var lika glad och vänlig hela tiden, och jag undrar vad han tänkte. Men det är inte varje dag min alldeles egna bankman hängde med till jobbet! Hans anställda fick det säkert också svettigt när de skulle göra min transaktion.

Det är verkligen bestyr med allt. Jag känner mig totalt handikappad som inte ens vet hur jag skall posta ett brev. Det ger en instängd och oförmögen känsla. Min högra hand på kontoret är ledig denna vecka, så det är värre än någonsin. Jag frågar runt lite, och alla ger mig tusen instruktioner, många vet mycket om ingenting, och sedan tar det slut. Inget blir gjort. Det känns som att trampa ny jord varje dag och det tar mycket energi.

På jobbet finns det tre små människor (de lär mig bl a Bangla) som kommer och serverar te och kaffe, skär upp min frukt, städar och fixar. Trots att de finns, fungerar inget ändå. Hela korridoren är full med skrivare och scannrar som av miljoners anledningar inte går att använda. Vattnet i dricksvattendunken är slut, det finns inget kopieringspapper framme och massor av småsaker som underlättar så enormt om det bara rullar på. Jag skulle behöva en person av samma kaliber som en viss person på jobbet i Sthlm, någon som verkställer utan att göra affär av det. Det finns inte en enda här.

Dock finns det mycket som är bra också. Till exempel att de kommer upp med min nudellunch med färskpressad apelsinjuice från cafeterian när den är klar. Att utsikten från mitt skrivbord alltid är helt underbar och drömsk, oändlig. Och att alla alltid är lika glada och positiva. Jag har fått rådet att aldrig bli arg på en bangladeshisk man eller kvinna, och kommer att följa det. Men det blir tålamodsprövande. Å andra sidan är jag inte personen som blir arg hur som helst. Vi får se hur det går.

PS - är det någon som vet på rak arm hur jag får fram Å Ä och Ö på ett engelskt tangentbord?

Vad kan man lita på?

Vi har haft en lugn dag på klubben. Lite skönt med en ledig söndag . . .

Det finns en del personer här som har något eller några års längre erfarenhet än vi av livet i Dhaka. Under ett av samtalen med en av dem häromdagen blev vi informerade om att i princip allt vi köper är kopior, och oftast dåliga sådana. Det gav mig svar på en fråga som jag funderat på ett tag nu: min relativt nyinköpta Colgate tandkräm smakar som att få 70-talets Ajax skurpulver i munnen - och jag har inte förstått varför. Vår informant kunde bara konstatera att inget gick att lita på och genast föll alla pusselbitar på plats - H&S shampoo, Digestivekexen, Coca Colan - ja, allt smakar och upplevs annorlunda och nu vet vi - det är något helt annat - och vi vill inte veta vad. Barnen och jag tittade på varandra och kände oss totalt lurade.

Dock finns det hopp. Det finns en affär som heter "The German Butcher" (drivs av en japan) och har "äkta" varor, bland annat ost, vissa konserver, osötad yoghurt, importerat kött och Barilla's pasta. Vi var där igår och köpte upp oss, och njöt av den underbara känslan av igenkänning. Det kostade skjortan, men vi var överens om att det var det värt!

När jag får min "passbook" som expats får för att kunna köpa ut sin månatliga ranson alkohol och slippa dyr skatt på t ex bil, så kan jag åka till speciella affärer där det förutom sprit också finns västerländsk importerad (och dyr) mat. Jag längtar efter att åka dit

- min Sverigetandkräm håller på att ta slut!

Det har också skett vissa kroppsliga förändringar sedan vi kom hit. För det första är den dagliga sminkningen borttagen - jag svettas alldeles för mycket - det sitter helt enkelt inte kvar. Jag jobbar au naturel för första gången på länge. Naket men lite skönt. För det andra blir huden torr och oelastisk, dottern klagar också, oavsett vilka krämer vi använder. Håret är också torrare och jag har fått mer lockar, vilket jag i och for sig alltid drömt om.

Tänderna tar mer stryk har jag märkt. Vi är alla noga med att borsta tänderna, men jag vet inte om det är avsaknaden av flour i vattnet (borde vara för tidigt att märka), den stora mängden frukt som vi äter, eller Ajax-tandkrämen, men någon form av förändring känner vi av.

Barnen och jag försöker röra på oss så mycket det går, men det är inte en självklarhet som hemma med långa kvällspromenader eller träning. Värmen är tung och vi svettas otroligt mycket. Efter en tennistimme droppar det från ansiktet och rinner från armar och ben, vilket känns annorlunda och är lite intressant.

Ögonen känns ofta lite grusiga och torra, och vi nyser oftare. Det är mycket damm överallt. Vi tvättar händerna mer regelbundet och alltid innan vi äter.

Vi är alla tre otroligt mycket tröttare än vanligt. Självklart kan det bero på alla intryck, men tröttheten kommer snabbt över oss och jag märker att barnen sover mycket mer än vanligt. Vi går och lägger oss senast tio, vilket hade varit fullständigt otänkbart hemma, men vi orkar helt enkelt inte hålla oss vakna. Flera andra familjer har berättat liknande erfarenheter, oavsett ålder och hur länge de varit här. Det kan bero på värmen och solen, eller på de oändliga övergångarna mellan rum med AC och utan. Inte vet jag.

Vi dricker mängder med vatten och det finns alltid kallt, färskt vatten i kylskåpet. Likaså finns uppskuren kall frukt alltid hemma, oftast mango och ananas. Jag köpte lite kokosnöt häromdagen som kokerskan skurit upp i små klyftor som vi nu går och smaskar på - otroligt gott. Bananerna är mycket sötare, godare och mindre än hemma.

Häromnatten drabbades Dhaka av en jordbävning, en inte särskilt trevlig upplevelse. Vi var hemma och sonen hade just somnat, dottern låg och tittade på datorn och jag läste. Plötsligt gungade hela huset i drygt 30 sek, det kändes otroligt obehagligt men allt var tyst och strömmen var på hela tiden. Dottern kom inrusande och undrade vad som hände, vi väckte sonen och försökte komma underfund med vad det var. Vi gick ner till säkerhetsvakterna som berättade vad som hänt och lugnade oss. Därefter följde en långt samtal mellan oss hur hantera liknande situationer om det händer igen. Vår husvärd bor själv i huset med hela sin släkt och jag kan inte annat än känna viss trygghet i att det är så, dessutom tog jag upp jordbävningssäkerhet när jag träffade honom och han bedyrade att allt var ok i huset. Hoppas han talade sanning.

Från Nairobi hörs bara positiva nyheter. Äldste sonen verkar trivas på skolan, få uppleva massor och lära känna nya, trevliga människor. Skolans Internet är inte det bästa, så vi kommunicerar lite sporadiskt, men allt verkar bra. Jag är oerhört lättad och glad för hans skull.