Gott Nytt År!

God Jul!

Veckan är slut, och därmed också terminen. Det blev intensiva veckor här mot jul, precis som det brukar vara. Dock syns knappt ett spår av jul eller julfriande (förutom Luciatåget såklart) ute bland folk eller i butikerna utan vardagen pågår som vanligt. Några tappra försök görs här och där, men inget som ger någon som helst känsla för jul. 10% av befolkningen är kristna, men de verkar åka ut till sina byar och fira där.

Till sist kom då äntligen våra efterlängtade vänner och med dem en massa roliga äventyr och utflykter. Barnen hade lov och jag tog några dagars ledigt, så vi begav oss ut på båttur, fabriksbesök och lite runtvandringar allihop. Det blev många dagar där barnen och jag återigen fick uppleva Bangaldesh med svenska ögon, och det är rätt nyttigt av och till.

Vi besökte en välgörenhetsorganisation som ger kvinnor arbete med att tillverka olika föremål av jute, ett spännande material och något de har rikligt av i landet. Sedan åkte vi ut på floden och tittade på ett gammalt gods som numera var ett universitet, ett båtvarv och till sist i en vävfabrik. Det gav onekligen en tankeställare till både stora och små när vi såg förhållanden som folk levde och arbetade under.
Utanför Dhaka är naturen otroligt vacker, och vi njöt av stillheten på landsbygden.

Barnen och jag visade våra vänner de olika restaurangalternativen som trots allt finns - Sushi i Dhaka är möjligt!

Till sist drog jag med dem alla till, för min del, årets stora begivenhet. 120 nya barnmorskor examinerades och firades med pompa och ståt i veckan. Ministrar och andra betydande personer var inbjudna och det blev en otroligt bra tillställning. Vi hade förberett och jobbat massor i veckor och till min stora glädje klaffade allt.

Landet har nu 180 barnmorskor - ännu en milstolpe! Förhoppningsvis har 3 000 barnmorskor utbildats till 2015 - ett åtagande som premiärministern gjort och som jag hoppas kan uppfyllas.
Mina kollegor fick för första gången träffa barnen - de har tjatat länge. Jag vet att likheterna och olikheterna nu kommer att diskuteras ett bra tag framöver, men det ser jag framemot. En kollega skall gifta bort sin dotter i januari och vi är alla dit bjudna.
Till examinationen hade jag köpt en snygg sari, vilket uppskattades enormt. Både barnmorskor och kollegor blev helt exalterade när de såg att jag ansträngt mig, vilket är kul!

Till sist vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och allt gott för 2012! 

Segerdag

Plötsligt händer det. Jag går längs med gatan, på väg hem de två kvarteren mot huset från klubben. Och vad kommer traskandes . . . ja, ni ser själva. Bilarna kör om som om allt är normalt, lite folk stirrar men inte lika mycket som vanligt. Ja, inte vet jag. Notera killens öronvärmare. Det är kallt i Bangladehs om du frågar mannen på gatan, mycket kallt, och många har på sig mössor, vantar och jackor.

Det är en stor dag i Bangladesh idag. Det unga landet firar 40 år, Victory Day.

Den 16 december 1971 vann frihetskämparna, med Indiens hjälp, över den Pakistanska armén. Öst Pakistan blev självständigt för att därefter heta Bangladesh. Det sägs att upp till 3 miljoner människor dödades under det 9 månader långa inbördeskriget. Bara två dagar innan segern masslaktades hundratals intellektuella, vilket påverkade landet oerhört. 8-10 miljoner flydde landet, främst till Indien.
Det har förberets i flera veckor och idag eskalerade det. Folk har fest, Bangladesh flaga viftar över allt och det är ett himla liv.

Ljuset i mörkret

Förra året var jag bortrest, så i år passade jag på att gå på samtliga två Luciafriande i Dhaka. Första kvällen gick av stapeln på Nordic Club, med ett underbart Luciatåg bestående av små och stora tärnor, tomtar och nissar. Sakta gled, de sjungades den traditionella sången, längs med poolkanten och vi höll alla andan av minnen och associationer. Klubben bjöd på torra lussebullar som ändå satt gott och något som påminde om glögg.
Några kvällar senare hade den Svenska Ambassadören ett mer officiellt Lussefirande med inbjudna gäster från alla jordens hörn. Återigen fick vi njuta av sång och Luciatåg. Denna gång bjöds det på härlig svenska pepparkakor och stark glögg.

Det har varit intensiva dagar både hemma och på arbetet. Det är årsslut och med det rapporter och aktiviteter som skall avslutas. Alla konto stängs och papperna måste vara inne för att kunna processas innan det nya året. Dessutom examineras andra kullen barnmorskor nästa vecka och det är stora förberedelser kring det. Tal skall skrivas och presentation fixas. Kul men intensivt.

Barnen och jag fick dessutom ett mycket välkommet besök av barnens faster H. Det kändes otroligt roligt att visa henne vår vardag och tillvaro här i Dhaka och vi fick underbara dagar tillsammans. Hon är det första privata besöket vi fått, och plötsligt kunde jag se hur vi hade det ur mina "svenska" ögon igen. Det är faschinerande hur lätt vi anpassat oss och inte reflekterar över saker som första tiden tog oss med storm och starka intryck. Gissningsvis finns det ett syfte bakom förmågan, för att kunna anpassa sig efter rådande omständigheter, men konstrasterna framträder tydligt igen när en fläkt av Sverige kommer in i huset.

Om några dagar blir det om än mer intensivt då en mycket kär familj gör sitt intåg. De kommer att få åka  på utflykter och äventyr, samtidigt som vi får njuta av dem hemma i vår lilla värld och på klubben. Vi längtar efter att se dem här!
Barnen hade terminsavslut igår och dottern drog på fest halva natten och sonen hängde hos kompisar. Dhaka töms alltmer på familjer som åker hem eller till andra länder under helgerna och återstår gör vi som arbetar eller får besök.
Vår underbara Moster A har avslutat sitt jobb här i Dhaka och drar nu vidare till Schweiz. Vi kommer att sakna henne ofantligt. Vi kom samtidigt i augusti 2010 och har delat allt från bostads- och bilbekymmer till jordbävningar och generaltrejker ihop. Det är en helt fantastiskt ung kvinna som kommer att gå långt inom sitt arbetsfält. Ännu en god anledning att åka till Alplandet framöver.

Snart är det slut på detta året, det har gått fort, men jag hinner skriva en gång till innan helgerna gör sitt intåg. Solen stiger fortfarnde upp kl 06 på morgonen och går ner vid 18 - värmen ligger på ca 20 grader och livet är gott! 

En glimt av Delhi!

Det blev otroligt intensiva dagar men tyvärr hann jag inte se mycket av staden. Däremot kommer jag mer än gärna tillbaka, Delhi gav helt klart mersmak.

Jag har varit på fem dagars workshop med barnmorskor inom regionen, dvs utvalda länder där barnmorskeutveckling pågår. Vi har delat erfarenheter och utmaningar med varandra och jobbat ihop olika handlingsplaner på hur vi går vidare. Länderna skiljer sig åt i hur långt de kommit med sin barnmorskekår och det behövs ett enormt stöd inom regionen i hur man jobbar framåt. Vi har mycket gemensamt, men också mycket som skiljer oss åt, så vi behöver någon form av konsensus i hur barnmorskor utbildas och arbetar. Ett spännande arbete.

Konferensen var på samma hotell som vi bodde, ett något bedagat hotell, stor som en koloss, med mina vänner kackerlackorna springandes lite varstans. Även på den nybyggda stora flygplatsen i Delhi sprang dessa vidriga insekter runt på de vackra stengolven. Inte en människa reagerar och jag blir bara illamående.

Maten på hotellet var inte särskilt spännande så veckan räddades av en restaurang i hotellet som hade gott kaffe. Två av kvällarna tog min underbara kollega K, ut oss för att shoppa och äta lite annan mat, och det blev helt två fantastiska kvällar. 

Alla frågar efter shopping i Delhi, och jag kan förstå varför. Man behöver en rejäl plånbok, en smort munläder och stor portion tålamod för att kunna göra briljanta affärer här. Tyvärr är jag inte begåvad med något av detta, så det blev några mindre inköp för min del. Dock var det spännande och ett nöje i sig att följa andras förhandlingstekniker och framfart!

De e bare å ät!

För några kvällar sedan blev jag medtagen till gamla stan i djupaste Dhaka. Jag har varit i närheten flera gånger eftersom Ministeriet ligger där, men aldrig gått in i gränderna.
Sedan jag kom till Bangladesh har jag intalat mig själv att jag borde ta mig dit och in, de som varit där berättar fascinerande historier och upplevelser, så lite nyfiken var jag onekligen. En gång har jag förvirrat mig i Khulnas gränder på ljusa dagen och kunde nästan inte hitta ut, så lite respekt har jag nog för det okända.

I alla fall finns det ett hak som heter Haji Briyani, och som alla vet om - en officiell hemlighet. En kär vän hade tidigare försökt att ta mig dit, och nu kunde jag inte avstå länge.
"Restaurangen" är ett hål i väggen. Vid ingången sitter en äldre man med hennafärgat hår och rör runt i en enorm gryta med kokt ris med fårkött. Det är det enda som finns på menyn och kocken/mannen berättar stolt att de kokar upp till sju megagrytor grytor varje dag, året runt sedan decennier tillbaka - alltid samma meny.


Briyanin smakade otroligt gott. Riset var perfekt kokt och med en mustig smak av kött. Det ingick en massa små benbitar som fastande mellan tänderna, men smaken vann över besväret av att pilla bort dem. Alla åt såklart med händerna, vilket jag fortfarande inte vant mig vid, utan jag tog fram min kära Spork och högg i.

Efter maten vandrade vi tillbaka till bilen genom gränderna vilket var en otrolig upplevelse. Det var liv och rörelse överallt och lukterna otroligt intensiva. Jag var tacksam för att det inte var mitt på ljusa dagen i juli. Det måste vara outhärdligt.

Väl tillbaka på jobbet dagen efter berättade jag för mina vänner chaufförerna om min upplevelse och alla utan undantag visste var stället låg och hade egna erfarenheter därifrån. Därefter gjorde jag min högst ovetenskapliga undersökning och fann att inte en enda bangladeshier INTE kände till Haji Briyani. Tänk att ha ett ställe som nästan 15 miljoner känner till . . .

I morgon bär det av till Delhi. Jag skulle varit där redan i fredags, men på grund av administrativa svårigheter (minst sagt) blir det avresa i morgon. Jag missade därmed Taj Mahal vilket jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Nåja, det blir workshop i fem dagar som jag hoppas blir riktigt givande. Taj Mahal får bli en annan gång. 

Tidens gång

Vi har bott i Bangladesh i ett år och tre månader nu, snart går vi in i halvlek. Otroligt. Vi kom ju igår.

Efter Eid-helgen har allt återgått till det vanliga med intensiv trafik, massor av jobb och skola, möten, skolaktiviteter och en massa annat. Veckorna rusar förbi, söndag blir snabbt till torsdag, för att inte tala om helgen som vara en timme eller så, känns det som. Nordic Club gör sitt bästa för att organisera aktiviteter, fester och utställningar och de lyckas allt som oftast. Kommande helg är det ungdomsparty som sedan avlöses av vuxen-disco-fest. De har haft liknande koncept tidigare som varit otroligt lyckat. Jag har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv som under tiden här i Dhaka.

I veckan om gick hade vi besök av storchefen. Organisationen och aktiviteterna före besöket liknade ett stadsbesök. Jag var på ett annat möte när han skulle träffa oss alla och fotograferas, men vår egen organisations storchef var också med och med honom fick vi äta lunch.

Jag håller som bäst på att organisera en delegation som åker tillsammans på en workshop till Delhi om några veckor. Tack och lov slipper jag visumförödmjukelsen igen eftersom mitt visum räcker några månader till, men nu skall mina kollegor gå igenom samma skärseld och det är lite oroligt. Alla är de gifta, så de slipper det värsta. Det är enorma mängder papper som skall ordnas, och var och en av dem behöver dessutom godkännande att få åka iväg från olika instanser (och det är inte bara från deras män . . .) De flesta är anställda av staten som måste ge order för att de kan åka, detta tar en evig tid och behöver skrivas under av flera personer på vägens gång. Att ha tålamod är i underkant, särskilt eftersom Indien inte heller är så lätta att ha att göra med.

För tredje året arrangerades en regnbågsfestival i tre dagar och i går hade transpersonerna hade sin fashion show. Den trånga lokalen var smockfull, de hade lyckats få dit en representant från regeringen, några frivilligorganisationer och även media. Det var en otroligt förväntansfull stämning och det fanns möjlighet att öppet diskutera HBT-personers situation i Bangladesh vilket är så viktigt eftersom de inte finns och än mindre får komma till tals. Festivalen kan inte jämföras med Pride på något sätt och sker lite i det dolda, men behovet av öppenhet börjar trycka på. Det känns otroligt att få se detta år 2011 i Bangladesh.

Slakt

När det var Eid förra året flydde vi till trygga vänner i Singapore.

Denna gång ville både barnen och jag vara kvar av olika anledningar och på köpet fick vi då ta del av den andra Eid som nu inföll. Veckan före hade jag varit i Indien, men ändå hört mängder med diskussioner om köp av kossor och getter på jobbet och bland muslimska vänner. De kostar allt från 600 SEK och uppåt och alla skulle gå på marknaden och hämta hem sitt byte/offerdjur dagen innan slakt, som var i måndags. Vi hörde också att det fanns kameler att köpa men såg inga i vårt kvarter.
Precis som förra året var gator och motorvägar fyllda med get- och kohandel och folk drog omkring på de stackars djuren bland trafiken. Yngste sonen fick följa med en kompis och hans lantbrukserfarna mamma till stora marknaden vilket blev en upplevelse i sig - det fanns djur över allt och totalt kaos, till och med den mycket erfarne mamman var tagen efter besöket.

Utanför vårt hus stod till sist tre kor och några getter som väntade på sitt öde, och mycket riktigt, på måndag morgon började de. Direkt på gatan skars halsarna av, blodet tömdes, djuret fåddes för att till sist styckas. En tredjedel av köttet gick till familjen, en tredjedel till släkten och sista tredjedelen till de fattiga. En god tanke om man hade haft kyl- och förvaringsmöjligheter, men folk gick omkring med påsar med färskt kött i, i 33 graders värme, så jag tror inte det höll så länge.

Vid varje hus slaktade man, det rann blod på gatorna och regeringen var skyldig att fixa regn i dagarna tre, vilket inte skedde. Tursam nog luktade det inte så mycket.

Desto trevligare och roligare var det att spela dubbel med dottern i helgen. Hon är ju en klart duktigare spelare är jag, men tveklösat en kul partner ändå. Precis som den underbara känslan när barnen kan åka skidor och vi beger oss ut på samma villkor, lika underbart var det att stå på tennisbanan med henne.
Det börjar närma sig Mumbai och skoltävling för E om några veckor och hon tränar nu regelbundet. Hon har blivit utvald till lagkapten, vilket känns stort!

Bengaluru

Fram tills för en timme sedan hade jag Bahrain och Ouagadougou på första plats som de absolut mest trista och tråkigaste flygplatserna jag någonsin varit på.  De får nu se sig nu nerpetade av Calcutta/Koltakas utrikes- och inrikes terminaler. Det är i och för sig lite ojuste mot Burkina Faso eftersom de byggde om när jag var där, vilket ursäktar sandgolvet och bagagevagnarna varifrån man fick leta upp sina väskor själv, men här i Kolkata kryper kackerlackor på väggarna, det är smutsigt och komplicerat och så grått och trist att man blir deprimerad. Den indiska tullen hade redan i Dhaka bestämt sig för att inte släppa in mig i landet, jag fick besöka visumkontoret fem gånger innan det var klart, och när jag väl tagit mig både in och snart är på väg ut ur Indien, är det med flertalet mängder stämplar i passet, blanketter som fyllts i och upprepade frågor kring civilstatus. De har svårt att acceptera att jag vägrar fylla i mannens/makens namn och uppgifter när jag inte har någon, trots tre barn (sökte visum för sonen samtidigt – dumt gjort) utan det blev så att Far’s namn numera på alla papper som ändå ingen tittar på.  Jag hade en minst sagt upprörd diskussion i ämnet redan i Dhaka.

 

Det har varit en intensiv och lärorik vecka i Bangalore, eller Bengaluru som det numera heter. Precis som Madras heter Chennai och Bombay blivit Mumbai. Trots att Bangalore säger sig motsvara USA’s Silicon Valley, var det en uppenbar brist på Internet på hotellet och det i sig en lärorik upplevelse. Hotellet i sig låg illa mitt i all trafik och buller, rummen knappt att vara i, men maten var bra och servicen bra.  I gårkväll rymde en kurskollega och jag till en shoppinggata och jag gjorde det stora misstaget att äta från en mindre bra restaurang så det är på darriga ben jag tar mig tillbaka till Dhaka via Hydrabad och Kolkata. Det har varit en lång dag.

I Bangalore fanns inga rickshaws, inga tiggare och det var rent och snyggt. För några veckor sedan invigde de stadens första ”Skytrain” med sju stationer till att börja med. Det är välbehövligt med en tunnelbana ovan jord då trafiken är lika intensiv och lika tung som i Dhaka. De hade dock gula Tuk-Tuks (motsvarighet till Dhaka’s gröna CNG’s) och faktiska taxis som fungerade bra.

I Kolkata hade jag fem timmars väntetid och eftersom jag snabbt insåg att flygplatsen var mördande tog jag en gul taxi till Hyatt hotell, 30 min in i staden, och fick uppleva lite lugn och ro, Internet och något att grunda magen med. Det var otroligt välbehövligt.

Jag har gått på en ledarskapskurs för internationella chefer, ledd av ett engelskt företag. En del var ny och intressant kunskap, en del hade jag hört förut, men inte desto mindre nyttigt att fundera över och kanske utveckla mer.  Det finns hopp!

Film om kvinnor i Bangladesh

UNFPA Online Video Channel

Priser

Det har blivit dyrt i Bangladesh. Sedan vi kom för drygt ett år sedan har priserna i Dhaka stigit med nästan 20% på det mesta.

Värst är det med hyrorna, de har stigit nästan 50% pga allt fler internationella företag och organisation börjar komma och med det stiger priserna. När vi kom förra året, tittade vi kanske på ca 10 lägenheter och hade kunnat tänka oss tre, vi hade att välja på så att säga. De som flyttar hit nu har det betydligt svårare och hyrorna är skyhöga.

Där det tidigare funnits en-familjs hus byggs det nu höghus för fullt och det finns knappast nägra trädgårdar kvar. Ingen reglering såklart, än mindre bygglov och definitivt inte jordbävningssäkert, trots att vissa påstår det.

En liter mjölk kostar nästan 17 kronor och en mycket litet smörpaket 35 kronor, importerat såklart. Söta R kom häromdagen och bad om mer matpengar, och jag hade full förståelse för att hon hade svårt att få ihop veckan. Även grönsaker som odlats i landet har blivit dyrare, det har blivit tuffare för alla.
Utbudet har däremot ökat och varor som inte var att tänka på förra året, står nu på hyllorna. Det kan vara allt inom hygienartiklar till matvaror och även kända märken börjar komma igång. Fortfarande gäller det att köpa vad som finns när det väl står där, det finns inga garantier att hitta varan igen. 

Förra helgen gick en av höstens stora begivenheter av stapeln vilket var en mega fest på Radisson. Vi var alla utklädda och en del uppträdde. Många hade lagt ner ett otroligt arbete på sin utklädsel och jag som egentligen inte tycker om maskerader, hade otroligt roligt. Det var länge sedan jag dansade så mycket.

Flickornas seger!

Tjejerna vann! För första gången på fem år tog ett AISD-lag hem segern i en regionsturnering. Flickorna kom hem som hjältinnor från Sri Lanka och firades rejält! En mycket nöjd och glad fröken stöp i säng efter en lång resa från Colombo där hon bott hos en thai/norsk supertrevlig familj. Mamman hade sett till att flickorna ätit ordentligt, sovit och haft en kul vistelse. E åker gärna tillbaka, och vi andra hänger gärna på!

Det börjar bli behagligt varmt, ca 30 grader på kvällarna. Tyvärr börjar därmed också myggen vakna till liv och i natt var första natten jag borde haft myggnätet nere. Solen skiner hela dagarna, luften är tjock av avgaser och damm, men i det stora hela inte lika fuktigt och tungt som tidigare. Nu börjar den behagliga perioden.

I veckan gjordes ett fältbesök till Mymensingh igen, en heldagstur med bilkörning mestadels av dagen. Det är en tät traffikerad rutt på 120 km enkel väg och under regnperioden har vägen varit delvis avstängd pga dåliga väglaget, men premiärministern har tydligen lagt sig i och sagt till att vägen skall repareras. Bitvis var det fortfarande stora hål och gropar i vägen att vi knappt kunde ta oss fram, men i det stora hela gick det bra. Fröken N, som bor hos oss i några månader fick följa med och det var kul att visa henne lite vad mitt jobb går ut på och för henne att få se annat än storstaden Dhaka. Grönskan är slående när man kommer utanför storstaden och det är vackert att se.

Kan någon förnuftig människa tyda följade trafikljus?!

Stor flicka

Hon blev 17 år igår! Och jag kan inte förstå hur stor hon blivit. Underbara, goa tjejen. Den bästa i hela världen!

Hon sliter i skolan men lyckas samtidigt behålla en schysst balans mellan skola, sport och bra vänner. Om några dagar åker hon med skollaget och spelar volleyboll i Sri Lanka och jag ser framemot att höra hennes berättelse därifrån. De kommer att tävla mot andra skolor i regionen. Häromdagen var jag och såg när laget vann stort över de andra skolorna i Dhaka - de var ett suveränt bra team med en fantastisk känsla och samarbete.
Terminerna är sportmässigt uppdelade i två delar, så efter volleyboll turneringen blir det tennis. E kommer att spela ännu en omgång tennis (som förra året), så får vi se om det blir stor turnering av det också.



På väg hem idag blev bilen påkörd bakifrån av en mindre uppmärksam lastbil. Alla stannade sina bilar, tursamt nog fanns en polis i närheten och efter lite diskussioner fick jag gå ut och diskutera med inblandade. Ville jag polisanmäla? Jag ringde en poliskollega och rådgjorde och kom fram till att killen som körde på oss skulle följa med vår söte R och laga och betala baklycktan på direkten. Sagt och gjort, adjö till polisen och lastbilen fick följa med vår bil direkt till verkstaden. Jag hoppade av på vägen och lät R sköta resten och hoppas nu på ett lagad bakljus senare i kväll. Det hela skedde på en av de mest trafikerade vägarna, New Airport Road, en trefilig väg och det kom en hord av människor som bara stod och hängde kring oss. Jag ville få det avklarat på ett så vänligt men bestämt sätt, så snabbt som möjligt.

Sonen hade övernattning härom helgen. Fyra 13-14 åringar belamrade hans rum och det var knappt jag fick upp dem på morgonen. Oklart när de somnade på natten, men sista gången jag var inne och sa till var vid 02-tiden. Tonåringar!

SEB har börjat med parrådgivning - inte en dag för sent! Hoppas det räddar några familjer. 

Nepal

Jag reste från ett fullständigt platt, till ett otroligt bergigt land. Tidigare har har inte funderat över hur platt Bangladesh är, men när jag såg bergen i Nepal från planet, märkte jag hur jag har saknat den varierande naturen, bergen och skogarna. Under veckan har jag bott hos en kollega just utanför Kathmandu och luften var underbar - klar och frisk. Hon bodde i ett hus med en fantastisk utsikt över bergen och med risodlingar nedanför slänten. Väl inne i Kathmandu var luften inte fullt lika frisk, även om vi inte kommer upp i Dhaka-nivå. Trafiken var tung även här, men återigen ligger de i lä jämfört med Dhaka.

Det regnade varje dag och gator och gångar var leriga och otroligt kladdiga. Mina stövlar borde varit med i packningen. Folk vadade omkring i flip flops och tunna skor i lervällingen.

Anledningen till resan var en regional workshop kring obstetrisk fistula. Detta är något vi bara läser om i västvärlden men är i utvecklningsländerna otroligt vanligt och ett symtom på att kvinnor inte får kvalificerad hjälp vid förlossningen - alltså att hälsosystemen inte fungerar.

Om en förlossning blir långdragen kan skador i vävnaden uppstå mot urinröret och/eller ändtarmen pga trycket från barnets huvud, och kvinnan läcker efter förlossningen urin och/eller avföring genom de små kanaler som uppstår mot slidan. Kvinnorna lever med konstant läckage och med en kraftig odör som följd. Oftast dör barnet vid förlossningen och hon blir utesluten ur familjen pga stanken kring henne. Jag har träffat kvinnor som lever isolerat utanför byarna och är hänvisade till lador och stall med kossor och getter eftersom familjerna inte vill ha dem längre. Det är oftast mycket unga kvinnor som drabbas eftersom de gifts bort och blir gravida alldeles för tidigt, de lever i sin misär och på allmosor tills de dör. I bästa fall finns det någon som vet vad det handlar om och kan se till att de får hjälp med en relativt enkel operation. Dock finns det få gynekologer som har kunskap att operera fistula och det är just det 

workshoppen handlade om. 

Det kom kollegor från flera länder i regionen som arbetar och delar erfarenheter kring fistula. I ett av länderna fanns det inte ens ett namn för fistula, och i ett annat fanns det bara två gynekologer där fistula inte är proriterat. I Bangladesh finns det hjälp att få, men svårigheterna är att hitta dessa undangömda kvinnor som ingen vill veta av. Det psykologiska aspekten av att förlora ett barn, bli utesluten ur familjen och leva undangömd och illaluktande under resten av livet pratas det tyvärr för lite om. Barnmorskor spelar självfallet en stor roll i förebyggandet av fistula och att identifiera de kvinnor som redan är skadade, så därför sitter olika professioner nu vid samma bord och diskuterar hur vi kan jobba ihop kring detta. Programmet handlade om förebyggande arbete, behandling och återintegrering i samhället för dessa tysta och skambelagda kvinnor. Det var säkert likadant hos oss för många hundra år sedan. 

Nästa gång jag kommer till Nepal vill jag upp i bergen och vandra. 

Begränsningar

Det blir allt tydligare för mig hur svag kvinnors ställning är i Bangladesh. Visst, det finns utbildade kvinnor, till och med premiärministern är kvinna, men de tillhör en snäv krets från välsituerade familjer som influerats av utlandet och har större tolerans. Den vanliga kvinnan lyder helt under männen - först fadern och sedan mannen, och om han dör - brodern eller svågern. Vi har hört det förr och jag har arbetat med detta länge, men nu är det så många och så nära. Det går inte att värja sig.

Bangladesh har ett stort problem med barnäktenskap, trots att lagen säger att kvinnor måste vara 18 år för ingå äktenskap. Det är långt från ovanligt (ca 30%) att flickorna är 14-15 då de blir bortgifta med generellt 10 år äldre män. Oftast blir de gravida i den åldern och konsekvenserna av barnafödande i så ung ålder kan bli ödesdigra. Det är familjen som väljer ut mannen åt henne, pengar eller gåvor en del av uppgörelsen trots att hemgift är förbjudet.

När flickan gifter sig flyttar hon till mannens familj. När hon sedan skall föda barn flyttar hon tillbaka till sin ursprungsfamilj och stannar där upp till sex månader efter förlossningen, då hon och barn far tillbaka till mannens hushåll. Processen upprepas nästa gång ett barn föds. Det är otroligt sällan barnäktenskap anmäls till myndigheterna. Dels finns det knappast någon som tar emot anmälan, dels görs sällan något åt det. Ibland står det i tidningen, men då är det oftast för sent.

När jag låg på sjukhus förra året kommer jag ihåg att det var otroligt suspekt att jag låg själv/ensam på sjukhus, pratade med läkare och inte hade någon man med mig, varken make eller släkting. Perspektivet har vidgats sedan dess då jag nu förstår att en kvinna kan/får inte söka vård på egen hand. En man måste alltid föra hennes talan, vara med henne och hon är således aldrig ensam varken på läkarbesök eller när hon är inlagd. Under alla mina sjukshusbesök har jag sett dessa män stå och hänga vid ingången, utanför avdelningarna och inte haft något direkt syfte med att bara vara där. Nu vet jag att de alla har en kvinna, mamma, syster eller en kusin inlagda som de ansvarar för. En ung kvinna som jag känner fick missfall och kunde inte söka vård eftersom varken hennes man eller annan manlig släktig var i stan. Hon fick ta hand om missfallet hemma bäst hon kunde.

På jobbet har vi gjort en film om barnmorskor där det bland annat ingick att intervjua hälsoministern. Jag behövde tack och lov inte själv utföra intervjun, men tog lite bilder istället. Lägger ut filmen när den blir klar.

Bröllopsdax

Jag hade förberett mig för att inte åka, men när jag tog upp mina tankar med min argentinska kollega om att jag trots allt skulle försöka ta mig hem, och hon svarade med en sådan bestämdhet att det inte gav utrymme för diskussion, så bokade jag biljetterna just innan det var dags. Och det finns inte en chans på jorden att jag ångrar mig - jag kommer för alltid vara tacksam för kolleganst fasta och mycket tydliga råd!

Den yngste av oss har då äntligen gift sig. Efter sex år med en fantastisk pojkvän, gjorde paret nu slag i saken och ordnade det mest fanastiska bröllop Skånebygden kunde bjuda på.
Det blev precis sådär bra som jag vet att systern önskade och det fanns en genuint varm och härlig stämning från början till slut. I tre dagar har vi träffats, ätit och njutit av våra familjer, släkt och vänner.

Bruden var så fantastiskt vacker och söt, brudgummen såg så lycklig ut - det var en riktig lyckodag!

Att jag också fick vara ihop med äldste sonen under helgen var helt fantastiskt. Viktigt och härligt. Jag saknar honom så oändligt i vardagen i Dhaka.

Nu bär det av tillbaka till Bangla med väskorna fulla av godis och böcker. Snyggingens syskon har skickat beställningar på allt från choklad till kläder och jag hann ta en sväng om köpcentret under dessa få, värdefulla dagar jag varit i Sverige.

När jag kom till en västerlänsk affär efter den första tiden i Bangladesh för ett år sedan, fick jag nästan panik och trodde inte det var sant att jag hade möjlighet att köpa alla dessa underbara, rena och "ärliga" produkter som stod på hyllorna. Att valmöjligheten var nästan oändlig (yoghurt till exempel)! Idag känner jag mig lugnare. Jag kan vila i känslan att det trots allt inte komma att försvinna, jag alltid kan komma tillbaka till dessa hyllmeter med varor och utbud och hinner/kan jag inte köpa just det där som jag så väl behöver just nu, så gör det inte så mycket. Det är en märklig känsla som jag inte tidigare upplevet men utgår att det kommer från en tillvaro med stark begränsning och där konsumtion handlar om att skaffa mat för dagen och inte det där lilla extra, som egentligen inte behövs.

Det är en nyttig och tänkvärd läxa. 

Hem till byn

Dhakabor på väg till sina hembyar för att fira helg. Tack till Danmarks ambassadör för detta otroliga foto. Nästa år tar jag mig till tågstationen själv.

Eid Mubarak!

Det är otroligt fuktigt. Trots att det vädrades regelbundet hemma under sommaren, trots att jag satte torrbollar i garderoben, trots att det kördes air-con regelbundet, så trängde fukten igenom när vi var borta. På några av mina kläder hittade jag lite vitt mögel (som dock gick att tvätta bort), allt i matväg var mjukt och inte ätbart längre och jag vädrade och vände på alla madrasser, täcken och kuddar. Man hade varnat mig för detta, men trodde aldrig att min klänning i garderoben skulle vara dyblöt när jag kom tillbaka.

Nu när vi lever och bor i lägenheten går det bättre, och det mesta av fukten är borta, men så fort vi går utanför huset rinner svetten längs med kroppen. Konstigt nog vänjer man sig och eftersom det är lika för alla, skjortor, saris och tunikor klibbar längs med män och kvinnor, så är det bara att acceptera. Den fuktiga nacken tycker jag är värst, och längtar tills vår frisör kommit tillbaka från sin semester så jag kan klippa mig kortare. Håret sitter uppsatt i en löjlig tofs just nu.

Det är Eid i veckan och allt står i princip stilla. Gatorna är fria, luften ren och det ligger ett lugn över den annars så otroligt intensiva staden. På kontoret är det i princip folktomt - tänk jul i Sverige - och jag hinner pyssla med saker som annars inte prioriteras. Det är inga möten bokade, inga aktiviteter som tillkommer och jag har hört frasen "after Eid" i flera veckor nu. Om en vecka är det "after Eid" och då drar det igång igen. Direkt efter Eid kommer Indiens primärminister hit på ett två dagars stadsbesök vilket är en viktig händelse för landet. Det kommer att diskuteras handel och transitvägar i norra delen av landet där Indien, Bangladesh och Nepal kan ha god nytta av varandra.

Om jag har förstått det hela rätt så förses hela Bangladesh av en enda kabel med Internet. Den skall ligga på havsbotten och komma någonstans ifrån. Det förklarar det urbota dåliga Internetkontakten och att vi då och då får SMS med - tyvärr inget Internet mellan klockan si och så på grund av underhåll (av den berömda kabeln). För en nation med 164 milj invånare, där förvisso långt från alla är ute på nätet, men som ändå består av 1/3 ungdomar, så känns det otroligt sårbart. Regeringen har gått ut med att Internet skall bli tillgängligt för alla och t o m en del skolböcker ligger ute på nätet. Det måste bara finnas en annan lösning eftersom detta är katastofdåligt. Vi pratar 2011! Sitter mestadels ute på klubben, som på något sätt tillskansat sig en vettig uppkoppling, eftersom hemma blir det allt sämre. Hej och hå! Tålamod.

En lyckad resa

Igår var det dags för ännu en dagsresa ute i landet. De första barnmorskorna har nu äntligen fått jobb på några av de mindre klinikerna som ligger närmare byarna och landsbygdens befolkning än de större sjukhusen. Det är inte renodlade barnmorsketjänster ännu, men det kommer. Fyra barnmorskor kommer att arbeta i ett team på varje klinik med ca 50 bäddar.
Igår besökte två mediakillar från jobbet och jag, en av dessa kliniker. Vi skulle filma, intervjua och fotografera barnmorskorna i deras nya roll, vilket gick över all förväntan. De var duktiga på att inprovisera och mammorna med sina nyfödda barn var också pigga på att delta i det hela. Det spelade ingen roll hur anemiska och nyförlösta de var.

Vi träffade också barnmorskestudenter med deras lärare ute i kliniskt arbete och fick massor med positiv respons på det pågående nationella barnmorskeprogrammet. Det gäller att alla sitter i samma båt, förstår hur och med vad barnmorskor arbetar och deras roll i vårdhierarkin, men hittills verkar det bara vara positivt. I Sverige har det funnits utbildade barnmorskor i 300 år, i Bangladesh fyra månader.

Den nye storchefen från huvudkontoret, en nigeriansk doktor, har varit på besök hos oss i Bangladesh. Han tillträdde organisationen för ca sju månader sedan och åker nu runt till några av landskontoren för att lära sig mer och komma organisationen närmare. Det har varit som ett mindre stadsbesök och förberedelser därefter. Det skulle avläggas artighetsvisit hos diverse ministrar, besök på kliniker och program ute i landet och även interna möten med information och diskussion. Det har varit spännade och otroligt lärorikt att få vara en (liten) del av det omfattande programmet.

Yngste sonen har ätit något olämpligt, liksom hans två andra kompisar, vilket resulterade i en dag i sängen. Jag serverar honom Coca Cola och te och hoppas han kan gå till skolan i morgon. Damerna hemma har passat upp honom hela dagen, när han inte sovit och det har varit skönt att veta att han inte varit ensam hemma.

Det närmar sig Eid och alla förbereder sig för festligheter och familjehögtiden nästa helg. Trafiken blir värre för varje dag, det är en otrolig aktivitet i affärerna och det påminner om förberedelserna inför julen hemma. Därefter kommer ännu en Eid som infaller i början på november vilket är den där de slaktar alla djuren på gatorna. Vi diskuterar hemma om det inte är bäst att fly fältet då, vilket vi gjorde förra året. Vi får se.