Chittagong

Då var det dags för min första resa. Efter sju timmar i en stor, vit, biffig Toyota tillsammans med min kollega, kom vi fram till Chittagong. En hamnstad 23 mil söder om Dhaka med 3-4 milj invånare.

Det borde inte ta så lång tid att köra dit, men det fanns flera omständigheter som omöjliggjorde en snabbare framfart. Främst var det medtrafikanterna: kossor, getter, människor, stora bilar, lastbilar, små bilar, cyklar, rikshaws och de små gröna moppebilarna. Alla hade olika hastighet och ingen höll sig i filer eller ens på rätt sida om vägen. Den som kommer snabbast fram vinner! Mitt liv låg i chaufförens händer och han gjorde ett gott jobb genom att parera, undvika och tuta så att vi kom fram. Ibland hade vägen stora hål och jag såg allehanda fordon sitta fast med en hel folksamling omkring.

Det är lite otur för mig eftersom jag helst kör själv, helst sitter fram (vilket inte går för sig) och definitivt inte kan läsa eller jobba i baksätet. Så jag tog lite bilder längs med vägen och försökte se så mycket som möjligt. Ibland lyckades jag slumra till litet men det var en ryckig körning, så det gick inte så bra ändå.

Eftersom Chittagong är den största hamnstaden i Bangladesh var vägen kantad av handel med skeppsmaterial. Varje liten "affär" hade sin specialitet, allt från sladdar i en till diskbänkar i en annan. Du skulle kunna hitta allt som behövs och sätta ihop ditt eget fartyg. Det fixades och jobbades överallt.

Väl framme, jobbade vi med ett program som skulle igångsättas och det var möte och ceremonier i långa banor. Det förväntades att jag skulle hålla tal och tycka om en massa, vilken ingen förberett mig på, så jag fick improvisera och det blev korta tal. Det är tydligen mycket ovanligt med korta tal, har jag nu förstått - eftersom de andra talen aldrig tog slut och det maldes på hur länge som helst. Maratontal. Redan på lunchen när min föregångare skulle avtackas var det säkert sju tal, oftast förberedda men långa, så jag borde redan där förstått kulturen med talen. De älskar att hålla tal!

Återigen ett rum med utsikt. Denna gång från ett trevligt hotellrum. Jag har Chittagong under mig, följer väderväxlingarna och hör tutandet från 10:e våningen. Det är ett bra hotell och jag har utmärkt Internetuppkoppling och hittills inga strömabrott. Lyxigt.

I morgon flytt till nya lägenheten. Det känns otroligt bra och vi ser alla fram emot det.

Lite, lite vardag

Det är lördag och slutet på helgen. Det börjar likna lite, lite vardag, framför allt på morgnarna.

Vi går upp vid halv sju, äter fruktsallad och ta en kopp te för att sedan packar våra matlådor (barnen tar också med sig matlådor till skolan). Därefter traskar vi fyra trappor ner till ingången och tar våra bussar som otroligt nog kommer med två minuters mellanrum. De stannar just utanför huset, något som är organiserat via skolan och mitt jobb. Under de minuterna vi väntar på bussarna, pratar vi lite med säkerhetsvakterna och tittar på livet på gatan. Vi börjar känna ingen lite ricksaw-förare och kvinnor som går till sina respektive jobb. Det är tropiskt varmt och håret klibbar i pannan redan efter några minuter.

Först kommer barnens buss och sedan kommer min. Jag börjar känna igen några personer som förvisso inte jobbar på min avdelning, men väl inom samma organisation och vi har blivit lite kompisar. Bussresan tar ca 15 min (jag är sist på, vilket är underbart) och därefter kommer vi fram till vårt 19-våningshus. Bussresan betalas med kuponger som jag köper via jobbet. Barnens skolbuss ingår i avgiften.

Eftermiddagarna ser fortfarande olika ut och jag återkommer när jag ser struktur där också.

Till vänster en groda som sonen hittade i poolen. Jättesöt.

Idag har jag skrivit kontrakt på en lägenhet som vi förhoppningsvis flyttar in i om fyra dagar. Den har fyra sovrum med badrum, vardagsrum, matrum och ett gemensamt utrymme där ett stort bord skall stå för läxor och annat pyssel. Lägenheten ligger ca fem kvarter från klubben och i ett otroligt lugnt område. Det bor ambassadfolk och andra "viktiga personer" runtomkring så säkerheten är hög. Det kom folk från säkerhetsavdelningen från mitt jobb och godkände lägenheten innan jag skrev på, och de anmärkte på att det inte fanns galler för fönster och balkonger, vilket det gör i princip över allt. Även om vi bor högt uppe - på 4:e våningen. Jag fick till sist ok ändå, vilket jag är glad för. En av anledningarna till att vi tog den var just för att slippa känna sig som i ett fängelse. Just håller de på att måla om det (vilket görs vartannat år), putsa upp den och insektsbehandla den. Det skall göras innan vi flyttar in (DDT?!). Det blir beige över allt, där fanns inget att välja på. Det känns otroligt skönt att det ser ut att lösa sig med boendet.

Husvärden bor själv i huset med hela sin släkt, vilket är ett gott tecken på att elen fungerar så gott det är möjligt. Han säger dessutom att i december kommer det bli ännu bättre - från 5-10 strömavbrott per dag - till vaddå? Jag har tagit en bild från bilen på hur det ser ut på gatan och man blir då föga förvånad av strömmen går stup i kvarten. Ett till synes olösligt system. Det ser fullständigt livsfarligt ut faktiskt.

Känsliga personer skall sluta läsa nu!

Jag kör själv!!! Det är inte riktigt min stil att vara beroende av en kille som sitter och väntar hela tiden, så jag tog saken i egna händer och satte mig bakom ratten. Det är superkul och jag njuter av att själv ta mig fram. Jag kör inom vårt område, på rätt sida vägen och håller en lugn hastighet - trots att det kliar i foten . . .

Rustom-chaufför har inte fått sparken, utan jobbar fem dagar i veckan. Någon sa till mig att hans manlighet skulle stukas om jag körde när han var i tjänst, vilket jag då självklart inte kommer att göra. Stackars män.

Ljuden

Det är är ljud över allt, dygnet runt.

Aldrig riktig tystnad någon gång, inte ens på nätterna. När jag ligger i min säng somnar jag till dånet av air-con apparaten som är placerad just ovanför sängen. Utanför huset (vi bor på 4:e våningen just nu) hörs det skrik, rop, tutande bilar och alla möjliga och omöjliga andra ljud som hör människan till.

Bilarna tutar varje gång de rundar ett hörn (jag skämtar inte) dygnet runt, så det hörs en ständig kakafoni av tut. Plötsligt går strömmen och alla apparater börjar pipa, både dem hemma och hos andra.

Minuten senare sätter generatorerna igång för att försörja enstaka lampor och fläktar i lägenheterna. De är kopplade just till generatorerna som finns i vare hus så att det inte blir beckmörkt hos alla. Generatorerna går förmodligen på diesel eller något för de låter som lastbilsmotorer. Efter en halvtimme eller några timmar kommer strömmen tillbaka och då sätter air-con apparaterna igång igen och andra ljud tar vid. Så håller det på hela tiden. De säger att man vänjer sig.

Sonen spelar tennis nästan varje dag, han svettas som ett djur men tycker det är urkul. Tränarna som till en början tyckte han verkade ung, har nu tagit honom under sina vingars beskydd och spelar med honom så ofta det går. Dottern kämpar med sina läxor och sitter vid poolen på klubben med sina böcker. Internet fungerar inte hemma så vi passar på när vi är på klubben att sköta allt på nätet. På jobbet kan jag också vara ute, men bäst är när jag är ledig.

I kväll hade jobbet ordnat en stor middag for att bryta fastan, Ifter. Det är helg i morgon, fredag. Vi var ca 50 st som satt i ett stort rum med fantastiskt uppdukade bord på ett fint hotell, alla klädda i traditionella kläder (jag också!). Vi fick lyssna till bönerna och prick halv sju började alla äta och dricka. Det var god Bangladesisk mat, ganska starkt och friterat, med mycket grönsaker och bönor. Måltiden avslutades relativt snart eftersom alla ville hem till sina familjer och äta vidare, och vi västerländska åkte också hem men kunde inte äta mer. Vi fick med oss en påse med mat som jag gav till vår chaufför.

Det är lite speciellt med fastan. Folk är trötta och hängiga på eftermiddagen och bussen går hem en timme tidigare än vanligt. En del av mina kvinnliga kollegor känner sig svimfärdiga vid lunch och jag förstår dem så väl. Tempot lär vara lite lägre än vanligt. Jag har fortfarande svårt att komma med min mat och dryck när alla andra är hungriga. Jag tar med mig matlåda varje dag och eftersom jag inte har några lunchkompisar just nu sitter jag framför datorn och äter. Inte så bra kanske, men det sparar mig lite tid och maten exponeras inte så mycket. Jag saknar mina lunchkompisar!!! Det finns några kvinnor som pysslar om oss och jag har blivit vän med dem. De försöker lära mig lite Bangla vilket är otroligt svårt. När jag idag kom iklädd salwar kameez (dock med jeans, inte byxorna utan bara tunikan och sjalen) blev de otroligt glada och de pysslade om mig extra hela dagen. De vill veta allt om mina barn, mitt liv, var jag bor, var jag klipper mig - ja, allt. Vilket de inte får.

Inget bagage till dottern ännu. Hon tog på sig byxorna till salwar kameezen och ett linne idag, det gick bra. Vi kämpar på med flygbolagen. Hon är så tapper!

Kläder

I helgen hade en stor känd, svensk klädkedja utförsäljning av kläder som av olika anledningar inte skeppas hem till er. Det satt en notis på klubben om detta och pratades om i flera dagar innan. Det gick liksom inte att missa.

Jag tror de flesta expats var på plats och allt var från början också en kul social tillställning.

Alla trängdes vid ingången och rusade/trängdes sedan in när portarna öppnades, den sociala samvaron försvann på ett ögonblick. Jag iakttog de mest rutinerade i hopp om att lära mig något, vilket inte lyckades. Ganska snart lugnade alla ner sig och det blev trevlig och sansat igen. Skall tilläggas att det var varmt som i en bastu.

Varken sonen eller jag hittade något som vi behövde, men det gjorde däremot den bagagelösa dottern. Hon tog lillebror under armen som fick agera bärare och lyckades plocka på sig 14 plagg, vilket blev bra. All inkomst från försäljningen gick till välgörenhet.

Har idag varit och tittat på ett sjukhus i staden. Först fick jag delta i undervisning av barnmo

rskelärare, vilket var otroligt intressant. 20 fantastiska kvinnor ledda av en västerländsk kvinna som blandade pedagogik och fakta för att öka deras professionella självkänsla. Jag stötte på ordet "Empowerment" för första gången på vårdlärarutbildningen i Stockholm, vi fick arbeta kring begreppet och jag är idag, 14 år senare, totalt såld på ordet. Det finns ingen riktig svensk översättning som är rättvis styrkan i ordet, men vad jag såg idag kan var verkligen en kvinna som förmedlade empowerment. Många av oss jobbar med empowerment dagligen, men av någon anledning blev det väldigt tydligt just i dag.

Så klart kunde jag inte lämna sjukhuset utan att titta vidare och tvingade mig mer eller mindre in på BB-avdelningen där stora rum var indelade i med skynken och det låg/satt/stod massor av kvinnor med barn i famnen. Anemiska och hängiga och överallt. Vidare till förlossningen där fem kvinnor låg på rad och födde barn, alla i olika stadier av förlossningen. Någon var nyförlöst och suturerades, någon skulle just till att föda och en annan låg med CTG-apparat och väntade. Min ledsagare (en Bangladeshisk doktor) ville vidare, och hade inte riktigt tid för alla mina frågor, men jag lär komma tillbaka ganska snart och vill då titta vidare. Det blev en spännande dag!

Jobbet

Jag sitter på 15:e våningen med utsikt från mitt skrivbord.

Om någon av er har en app på iPhonen som heter Paper Toss, så låter mitt jobb exakt så.

Det finns vakter över allt, man måste ha passerkort till allt. Folk sitter dels i kontorslandskap men också i små, små rum för sig själva. Ingen har stängda dörrar om inte det pågår MYCKET allvarliga samtal. Mitt rum är trevligt lokaliserat i ett hörn med kollegornas rum på båda sidor. Skrivbordet står så att ingen ser vad jag gör på datorn, vilket min företrädare fixat (inte självklart). Det är ett kalt rum som jag hoppas kunna piffa till lite så småningom, men det är oklart hur det skulle uppfattas, så jag får känna in först.

Jag blev otroligt väl mottagen första dagen. Föregångaren bjöd på avskedslunch och hon blev avtackad med tal, presenter och blommor. Och även jag fick blommor och blev välkomnad! Det kändes härligt. Det är tusen namn att hålla reda på, veta vad alla sysslar med och vilka uppgifter de har. Jag vet inte ännu, men hoppas att det inte är alldeles för mycket hierarki, eftersom jag de sista åtta åren inte har behövts stångas mot detta otyg. Jag får väl känna in allt efter som.

De flesta medarbetare kommer från själva landet, vi är ett fåtal från andra länder, men är ju det som är själva vitsen. Totalt ca 25-30 st. En del känner varandra sedan flera år, en del andra lite kortare tid. Det är ungefär lika många män som kvinnor och i alla åldrar. För en gång skulle ligger jag i mitten i ålderspannet (vilket jag gjort alltmer de sista åtta åren men vägrat inse) och för en gång skull är det en fördel. Jag återkommer om ålder vid ett senare tillfälle - har många tankar kring det. Klädseln är ett bekymmer för en klänning- och kjoltjej som jag, men jag måste acceptera att inte visa anklarna. Axlarna är dolda sedan länge, men benen känns värre. Kommer att sy upp lite sköna byxor som jag kan använda i jobbet.

Dotterns väska inte kommit ännu, den enda som fattas och vi har en hatkampanj mellan oss mot SAS just nu. De säger att hon får ersättning för nya kläder hon köper några och vi är bara otroligt ledsna för att det inte är NY eller Barcelona vi sitter i just nu. Glöm att gå ut här och köpa nya kläder bara sådär. Ingen väska på 10 dagar - hon hade kunna köpa en hel del kläder vid det här laget.

Känsliga personer skall sluta läsa nu.

Åkte med barnen i en taxi för några dagar sedan. Vi stod vid ett trafikljus och väntade. En kvinna med sin ca 6-årige son kom upp till passagerarrutan och knackade. Plötsligt lyfte hon upp sonen mot rutan, och blottade hans underliv rakt framför oss. Han hade en svullen, äppelstor testikel. Jag hann hojta till barnen att blunda, vilket dottern tyvärr inte gjorde. Sonen såg tack och lov inget. Kvinnan sänkte ner sin son och bilen började rulla. Vi hade en lång diskussion i bilen om vad som hänt, lite upprört men ändå under kontroll som slutade med att vi var överens om att när jag säger "blunda" då är det inget att välja på. Till detta även ett ännu längre snack om testiklar. Liknande kommer att hända många gånger.

Klubben

Nordiska Klubben är en räddning för oss och många andra i Dhaka. En oas i allt kaos. Den fungerar som ett socialt instrument och en tillflyktsort från den otroligt intensiva staden. Ljuden är lägre, maten fantastisk och atmosfären behaglig. Du kan prata med folk, eller låta bli. Här finns allt man kan önska och lite därtill. Den är opretentiös och välkomnande.

På klubben finns en tennisbana och det fiffiga är att de har alltid tennistränare på plats, så har du ingen att spela med så kan du alltid spela med någon av dem. Gratis. Banhyran kostar 30 kr, så värre än så är det inte.

Vi har fått ett medlemsnummer och därefter skriver vi upp allt som vi äter, dricker och tar i form av massage, manikyr och en massa annat. Himla bekvämt och enkelt, men barnen har fått lite restriktioner. Det kan lätt bli för mycket av det goda, har jag en känsla av.

De anstränger sig för att maten skall smaka som i Skandinavien. En del rätter känner vi igen, men framför allt är den fräsch. Jag kommer att inviga gymmet i dagarna och ser fram emot att få svettas i ett kallt air-con rum!

Vår nya bil

Det är en nödvändighet med bil, så jag har köpt en begagnad bil av en man som skulle åka hem. Den är 18 år gammal, ligger som en smäck på vägen och kör på både bensin och gas (!). Gastuben ligger fastspänd i bagageutrymmet. Bensinen kostar sju kronor litern. Vita bilar verkar vara inne, de flesta har vita bilar. Coolast är dock de stora vita UN-bilarna som dundrar fram med de blå bokstäverna. Jag får åka i en sådan lite då och då.

Killen som jag köpte bilen av körde själv ganska ofta och jag tänkte utmana samhället i att försöka ta mig runt på egen hand också. Jag har ännu inte sett en enda kvinnlig förare, än mindre västerländsk, så varför inte?! Väntertrafiken är väl ok, men det är de oskrivna reglerna och hur undvika att bli påkörd som jag måste fundera ut först. Jag får bilen om en vecka och får då övningsköra lite innan jag ger mig ut.

Den förre ägaren har skött bilen som ett barn och den är i otroligt gott skick. Man gungar fram på gatorna med nya däck och stötdämpare. Han sa att det var bra att ha en stor tung bli när det stormar, då vet man att den inte flyger iväg! Likaså när det regnar, den tar sig igenom vattnet utan problem. Det gäller att veta vilka kriterier som gäller!

Drabbades igår av den berömda Bangla-magen trots noggrann handhygien, koll på vattnet och maten. Är på bättringsvägen, men vilar allt vad jag kan.

Allt bagage utom dotterns väska på plats - tålamod lönar sig.

Trafiken

Det finns mycket att säga om trafiken.

För det första är det ljudet. Det tutas i princip hela tiden. Jag begriper inte alltid varför men vid varje hörn, varje möte och överallt annars så tutas det. Ett herrans oväsen hela tiden.

För det andra är det körstilen, vilket dock passar mig alldeles utmärkt! Det gäller att komma fram först, och störst har företräde. Människan på gatan är mest ömtålig och får därmed stå tillbaka. Du går på gatan med livet som insats och på ett eller annat sätt överlever du för det mesta.

För det tredje är det vad du ser på gatan: bussar, bilar, cyklar, rickshaws, baby taxis, hundar, barn och allt annat. Och det tar aldrig slut. Just området där vi bor och kommer att bo är lite avstängt från övriga staden och reglerat för vilka som får tillträde och inte, vilket gör att det är lugnare, inte så mycket rickshaws eller människor. Men utanför är det ett konstant myller av människor, djur och fordon.

För det fjärde finns inga trottoarer. Alla går alltså överallt och det finns inga regler för hur människor skall bete sig eller hålla sig till. Det är inte asfalterat överallt utan när det kommer en regnskur blir vägen en roströd lervälling och folk går rak av i flipp flops!

För det femte är det vänstertrafik. Bara det säger en del.

Till sist får jag inte glömma smogen och lukten. Det ligger ett moln av avgaser och os från generatorerna längs med de stora vägarna. Myndigheterna försöker (har har till del lyckats) med att dra ner på de tunga utsläppen, men mycket återstår. Det kan ibland sticka lite lätt i ögonen just när jag kliver ur en bil på en trafikerad gata, men runt jobbet och där vi bor känns det inte alls. När gatorna blir fullproppade med puttrande bilar så bildas härliga moln av avgaser.

Det springer barn precis överallt.

Ramadan började idag vilket påverkade mitt jobb en del. Kollegorna blev lite trötta och hängiga efter lunch och jag fick dricka mitt vatten och äta mina nudlar i smyg. Det kändes oschysst att äta inför dem. De får inte ens ta en klunk vatten, eller skölja munnen. Så är det en månad framåt nu. Min företrädare säger att aktiviteterna avtar ganska kraftigt under ramadan - inte undra på det.

Bagaget är fortfarande på villovägar. En av sex väskor kom i går, därav den gedigna erfarenheten av trafiken eftersom jag själv fick åka ut till flygplatsen och hämta den. Tyvärr innehöll just den väskan inte det vi behöver mest, så stackars dottern har fått gå i samma kläder i tre dagar nu och börjar bli ganska less. Själv har jag fått låna en tunika av företrädaren och sonen hade en extra med sig. Hotellpersonalen gör sitt yttersta för att fixa fram våra väskor - hoppas de lyckas i morgon.

Vill någon skicka nya IKEA-katalogen?!

Flygplatsen

Planet i Köpenhamn blev kraftigt försenat och därmed missade vi alla andra flyg. Ett intensivt arbete gjordes av flygbolaget för att se till att vi skulle komma fram i tid, och mycket tack vare dotterns tjat om att hon inte fick missa första skoldagen kunde de ordna med ett annat bolag som i sin tur kunde sy ihop det hela igen. Stressigt i London, stressigt i Delhi och till sist framme i Dhaka. Vi fick springa mellan gaterna och ömsomt tjata, ömsomt be att få gå före i dessa otaliga säkerhets- och kontrollköer. Det gick.

Flygplatsen var inte så fruktansvärd som vi trodde, tack och lov. Visst, vi gick rakt in i en het vägg med hög luftfuktighet just när vi klev av planet för att åka en mycket skraltig buss till terminalen. Det var folk precis över allt, hur många som helt. En del stod bara och hängde, en del gjorde något och resten - jag vet inte. Vi blev fint mottagna av en kille med skylt med våra namn på och som lodsade oss genom tullen och med alla papper. Vårt bagage kom såklart inte med så vi hoppas nu på att det kommer under morgondagen. Lite förberedda var vi ändå och har med oss så vi klarar ett dygn.

Första intrycket? Varmt, smutsigt och livligt men fullt möjligt. Som jag både hört och läst om tidigare så stämmer det - alla tittar på dig. Det är inte besvärande, men det finns ögonnärvaro överallt som känns både lite tryggt och nyfiket men också ibland lite påträngande. Det skall bli spännande att se hur det känns om några månader. Vi har checkat in på hotellet, ätit världens godaste stekta ris och skall nu bara sova. Jag återkommer om bilfärden.

Tack

Det är sommarens blötaste dag. Far och jag sitter i bilen med barnen och allt bagage på väg till Kastrup. Mina tårar rinner och vi kommer båda överens om att det blir blött i Bangla! Det gör fysiskt ont att säga farväl, vilket gör att jag kommer att minnas denna dagen med smärta men också glädje när jag i minnet hör era fantastiska ord och starka stöd. Jag tillåter mig idag att sakna er som finns med mig. Var och en av er som läser detta är viktiga för mig, mycket viktiga.

Under de senaste månaderna har jag fått så mycket respons och uppmuntran som jag aldrig ens kunnat drömma om. Det har varit helt fantastiskt! Jag kommer alltid att känna en stark tacksamhet för all uppmuntran och prat.

Många av er har delat med er av era erfarenheter, egna resor och drömmar, vilket jag verkligen tyckt om. Ni har varit unga som äldre, de flesta känt mig väl men inte alla, men framför allt har ni gett mig styrka och stöd i att fortsätta jobba mot Bangladesh och livet som väntar oss där. Ni har trott på mig.

I tunga stunder har jag plockat upp dessa värmande och stärkande kommentarer, ansiktsuttryck och samtal vilket jag också kommer att göra framöver när det behövs.

Tack.

When the pain feels good

När jag låg där på bänken och blev knådad på rygg och nacke undrade jag om kroppen avslöjade mitt fysiologiska och psykologiska status. Var det bra eller dåligt? Jag fick fantasier om att kvinnan som masserade mig på två röda kunde bedöma hur jag mådde, var jag befann mig i livet, vad jag står inför och har varit med om - ja, jag trodde att hon visste allt om mig direkt hon la sina inoljade händer på axlarna. Är det så enkelt? Hon återkom flera gånger på samma ställe vid skulderbladen, men sa ingenting och jag vågade inte fråga. Vad kände hon? Kanske vill jag inte veta. Oavsett vad hon gjorde blev endorfinpåslaget enormt och jag slumrade in en kort stund efter att hon var färdig. Det hade gjort otroligt ont.

Men kroppen känns ok. Ingen smärta, ingen oro och jag får mina timmars sömn, dock lite mindre än vanligt. Vad som nu är vanligt nuförtiden?! Vardagspromenaderna känns livsviktiga och jag laddar för att direkt börja gymma i Dhaka, ingen pardon. Jag lär inte kunna gå ut och gå där, utan får fokusera på löpbandet och en eventuell tenniskarriär. Men röra på mig är ett måste, det skriver även min blivande arbetsgivare i sina personalföreskrifter. Tack för det.

Packar färdigt och njuter av de sista dagarna i trädgården, på stranden och havet. Tångdoften ligger tung över byn efter några stormiga dagar, grenar och blad gör att gatorna ser smutsiga och slarviga ut. Vinterkläderna börjar komma fram i butikerna och jag njuter av att inte behöva tänka igenom vad som behövs till i höst. Ofattbart att vi kanske inte kommer att använda mörka, tjocka kläder på kanske tre år.

Äldste sonen välbehållen hemma från intensiva festlivaldagar - helt enkelt underbart.