Middagspresent

Sedan temperaturen började falla i november har det ständiga myggkriget eskalerat både utom- som inomhus. De är fortfarande lika små och svåra att se, men känns desto mer, tyvärr. Jag fick höra att de gömmer sig under sängar, bakom möbler och i alla trånga springor och språng så min nya krigsföring går ut på att spraya med myggift under sängen och släppa ner myggnätet en stund innan jag går och lägger mig. Hittills den bästa strategin. Sedan lär man sig att alltid ha ”Mygga” med sig i handväskan vart jag än går. Så fort mörkret lagt sig, anfaller de i mängder. 

Bangla-myggorna är snabbare än hemma, hörs knappt, har ett helt annat flygmönster och är desto retligare. Däremot varar svedan efter betten inte lika länge, om man nu skall vara positiv. 

Jag gick förbi en byggarbetsplats idag och ser att byggarbetarna bor på själva byggtomten med sin familjer i små skjul. Det är fortfarande kallt, framför allt på nätterna, och jag frågar mig hur de överlever natt efter natt. Det är tack och lov torrt, inget regn på länge nu, men ändå. Även här undrar jag hur myggplågan påverkar de mer eller mindre skyddslösa invånarna. På flera andra byggen ser jag hur det bor folk. Det hänger tvätt på linor mellan cementväggarna på skelettbyggnaderna och det springer folk över allt, dygnet runt. Som vanligt är barnen med. 

Ofta arbetar de på bygget hela dygnet. Inga lastbilar får köra i Dhaka dagtid, utan efter ett visst klockslag kommer den stora invasionen av lastbilar (som stått och väntat längs med vägarna mot staden under dagen) och byggena kan få sitt materiell och maskiner. Det är höga ljud av byggarbetsplats dygnet på de tomter som bebyggs. Runt vårt hus ligger en-familjs hus som ännu inte rivits för att ge plats åt större höghus (det är en tidsfråga) så vi har både sol, tyst på nätterna och öppet kring oss. 

Jag skulle på middag hos chefen igår och bad därför vår söte chaufför köpa en blombukett att ta med. Han fick hundra kronor och instruktioner om att köpa liljor. En mycket, mycket stolt R kommer tillbaka efter en timme med följande pjäs. Oklart hur han fått hem den över huvudtaget och jag hade fullt sjå med att ta med den till middagen. Väl hos värdparet blev det kvällens spektakel och många goda skratt. En fantastisk bukett. 

Miljösnällt

I Dhaka lär det finnas omkring en halv miljon rickshaws. Och det låter realistiskt med tanke på att de i princip finns överallt, dygnet runt. Så fort jag går ut på gatan varhelst det kan vara, glider det upp en svärm plingande rickshaws som försiktigt frågar ”Rickshaw, Maam?” De är inte påträngande eller aggressiva men efter att jag snällt tackat nej, håller sig ändå i närheten och hoppas att jag skall ändra mig. Vilket jag inte gjort hittills.

Cykeltaxin tar vanligtvis en till två personer, men nog har jag sett upp till fyra klämma upp sig bakom cykelföraren.  Namnet rickshaw kommer från Japan kring mitten på 1800-talet, där de från början tjänte de välbeställda i städerna. Nu är det tvärtom.

Rickshaws, cyklar, CNG’s och de överfulla, kommunala bussarna, tillhör de enda möjliga transportmedel som står till buds för stadens invånare. Att äga en bil är relativt få förunnat, trots den massiva mängden. Det kostar inte många Taka (en krona för oss att åka hemifrån till klubben, en tripp på fem kvarter) att ta sig från en punkt till en annan och lokala betalar inte ens hälften. Rickshawförarna lär ses som några av de lägst stående på den yrkesmässiga/sociala skalan, de behandlas som djur ibland. Blir en rickshawförare påkörd och skadad lämnas han därhän och ingen bryr sig nämnvärt. Det lär ha varit bilrace på en av de flådigare gatorna i staden där en rickshaw strök med, och bilföraren körde från platsen och sedan var det inget mer med det. De har inga ljus eller reflexer när det blir mörkt. Man ser dem helt enkelt inte.

Rickshaw betyder ”human-powered vechile” och är ur både arbetskraft- och miljösynpunkt ett ypperligt alternativ för staden och många människor. En svensk vän här i Dhaka lär har köpt en cykel till en bangladeshisk man mot att han får åka med honom när han behöver det. Resten av tiden cyklar rickshawkillen in pengar till sin familj. En ny rickshaw kostar ca 2000 kronor och männen vårdar dem väl, många familjer försörjs av sina rickshawmän. Det är ett slitsamt jobb, tungt och trångt. De snirklar sig fram mellan CNG’s, bilar och allehanda fordon. Och är otroligt utsatt för både olyckor och avgaser. Jag har börjat lära mig deras hastighet för att parera in hur fort jag själv kan köra föra att hinna före eller vänta in dem.  

Utanför klubben hänger en större grupp rickshawförare som vi lär känna allt mer. Vi har mobilnummer till två av dem som vi kan ringa till, vilket känns bra de få gånger barnen måste ta sig fram eller tillbaka själva. Vår söte chaufför är kompis med dem alla och de har superkoll på allt som händer kring klubben och kring oss. Det skvallras nog rätt bra där i hörnet. 

Tillbaka

Det var överraskande kallt i Dhaka.

Lämnade ett isigt och vintrigt Arlanda bakom mig och hade hoppats på lite värme, men det blev tvärtom, här är så kallt, så kallt. Det låg ett grått täcke över staden när jag kom, som inte släppte igenom någon sol som värmde. Folk runt omkring är påklädda som de skall till Antarktis med mössor, sjalar och täckjackor. Alla huttrar och beklagar sig och det är +13 grader utomhus, säkert kallare inomhus. Jag frågar lite försynt om det är ovanligt kallt - nej då, det är det inte, utan det är såhär några dagar till, sedan vänder det. Man biter ihop och står ut - vet att det kommer varmare tider. Att skydda just öronen verkar viktigt. De moderna/coola/uppdaterade går omkring med leopardmönstrade öronkåpor, sådana som knäpps på runt örat, andra får ta till sjalar och halsdukar som vår vakt nedan. Många är förkylda och snuviga, vilket ökar intensiteten av kroppsliga ljud omkring oss. Tänker på familjerna som bor under presenningarna på gatorna, spädbarnen och kvinnorna, i bästa fall har de spritkök att värma sig kring, annars vet jag inte. Ljusets tid är dock fortfarande detsamma, 06-18, varje dag.

Allt är sig likt. Ljuden, tempot, människorna, lukterna. Det byggs på tomterna kring vårt hus och det har faktiskt hänt en del sedan sist. Ofattbart, men uppenbart möjligt. De använder stora bambustänger som byggnadsstöd och det ser inte särkilt hållbart ut.

Det var en behagligare resa tillbaka till Dhaka än när jag åkte hem i december, och det kändes skönt. Kommer dock framöver alltid ha en större empati för de som sitter i rullstol, och se deras begränsningar överallt. Jag är så tacksam för att slippa det denna gång.

För er som undrar, har jag varit en duktig flicka och skött mina ögondroppar och tabletter samt går omkring med fantastiska skidglasögon utomhus, som en klok och mycket kär vän gav mig. Jag har hört att det finns det en rickshawförare i stan som cyklar omkring med skidglasögon, vilket känns lite kamratligt. En enda på 15 miljoner - han och jag!