Väg framåt

Med rätta, pågår ett ständigt arbete med underhåll av vägar, avlopp och trottoarer i hela Dhaka.

Vägarna spärras inte av, utan det gäller att kryssa sig fram mellan gropar och vägarbetare. Och det är just inget annat som används. Arbetare och i princip inga fordon. Asfalten (gissningsvis olja och sand) kokas på plats i tunnor under stora, våldsamma eldar av kvinnor och män som utan något som helst skydd, hanterar denna heta, svarta massa. På fötterna har de flip-flops och sina vanliga höftskynken. Det är hett som i en ugn, smutsigt och rökigt och oerhört tungt att hantera. 

Den glödande massan läggs/baxas ut och jämnas utmed gatan. 

Det ser våldsamt ut. Det jobbar ca 10-15 personer kring varje vägarbete/asfalteld och när jag gick fram för att fotografera dem blev de oerhört stolta och försökte på bangla förklara hur de gjorde. Och de ville veta vilket land jag kom från. 

Det är inte bara kvinnor och män som arbetar i dessa grupper utan barnen är också med. De här två killarna arbetade med sin far med att sprida ut sand för hand på den nyasfalterade ytan, från en cykelvagn som fadern drog. Lillebror sprang mest omkring mellan kokande tunnor och all sand, medan storebror fick ta ett större ansvar med att sprida ut sanden. Storebror hade inga skor på fötterna och lillebror inga kläder. 

Idag skulle jag köra till klubben och råkade passera ännu ett vägarbete. När jag tittade ner i gropen trodde jag inte mina ögon. 

Ett hål med smutsigt vatten, och två män däri! Efter att jag parkerat var jag tvungen att gå tillbaka och titta och såg mycket riktigt att de hade grävt en stor grop i vägen, upp till bredden fylld med grumligt vatten och två män som arbetade. De höll på att, i vattnet, lägga ett rör! Den ene dök ner med en rörbit och försökte passa ihop med röret under vattnet, kom upp och för att sedan dyka ner med ännu en rörbit. Jag vågade inte fråga om det var avlopp eller dränering, och jag ville inte veta. Oavsett var det otroligt makabert att se. Hålet måste varit ganska djupt och mannen som hade det otacksamma arbetet med att dyka, var under vatten ganska länge varje gång. Återigen, ingen tanke på skyddsutrustning någonstans.

Resa igen

Då var det dags igen att ge sig ut i landet. Denna gång till en av de byarna där jag var i för någon månad sedan, för att följa upp hur utbildningen fortskrider. Trots att det är förhållandevis korta avstånd, tar varje förflyttning en evighet - minst ett par timmar. På hemvägen valde dock chauffören en annan väg, genom landsbygd och stundvis var vägen helt tom, vilket kändes befriande.
Landskapet är vackert och otroligt grönt, stora risfält, sjöar med fiskare och småbyarna som kommer allt tätare allt eftersom vi närmar oss Dhaka.
Vägarna är dock helt oförutsägbara. Ibland är de fina, asfalterade och lättframkomliga, till att i andra sekunden ha stora hål, grus eller sand och man får krypa fram sakta, sakta. Idag råkade jag sitta med någon form av ryggskott och det var inte särskilt bekvämt när chauffören harvade sig igenom grop efter grop och jag försökte parera de värsta guppen.

Väg- och trafikfolket verkar förresten älska gupp. Det finns ohejdat med gupp överallt och även där man minst anar, vilket är jobbigt och slitsamt på framför allt bilarna. På väg ut till flygplatsen har vi en ny 4-filig väg som skulle vara underbar att köra lite fort på (det finns inte så mycket tillfällen till det), men det är med risk för liv och lem eftersom det ligger stenhårda, höga gupp varannan kilometer hela vägen ut. Likaså idag på vår resa, så kände jag verkligen hur mycket gupp det fanns. Massor.

Apropå flygplatsen, så körde jag ut häromkvällen för att hämta barnen, vilket gick alldeles finemang. Dock fick jag mig en mildare utskällning av min bäste vän säkerhetskillen på jobbet igår, som försåg mig med en walkie-talkie och förbud att köra annat än i vårt bostadsområde. Yes Sir! Slut på det roliga, men också lite klokt.

Det är fortfarande varmt, 30 grader, men alla säger att det kommer att bli kallare. Och då kommer myggen.
Redan nu finns det lite mygg när skymningen faller, men med lite roll-on av "Mygga" så är det ett mindre problem. Vi har myggnät öven sängarna hemma men använder det inte så ofta och insektsprayen är fortfarande oöppnad. De erfarna säger att det så småningom blir en plåga på kvällar och nätter och att man måste spraya en halvtimme innan man går och lägger sig och en massa andra förhållningsregler. Det jobbiga är att vi varken ser eller hör myggorna, utan märker dem först när det är för sent och det kliar som sjutton. Inte alls som hemma där det går att identifiera och jaga dem med blotta ögat, här är de pyttesmå och genomskinliga och hörs ingenting.
Dessutom går ryktet att Denguefebern har kommit till Dhaka. Ett virus som sprids vis speciella myggor (Aedes-myggor) även dagtid och ger influenza liknande symtom men är inte så rolig att få, man kan bli oerhört sjuk. Det positiva är att dessa myggor är större och ser speciella ut (via fläckar på ryggen), vilket jag hoppas kan ge lite respit ifall man skulle stöta på någon.

Over and out.

Fest

I helgen var vi långlediga då hinduerna firade Durga Puja. En folkfest med gudinnor och festivaler over hela stan. Några vänner och jag gick ut i lördags för att ta del av detta roliga och fann oss själva som enda västlänningar i ett hav av människor som alla gick i process fram till gudinnan för att beskåda henne. Runt oss var det sång och musik och ett himla liv. Vi gjorde som alla andra och försökte anpassa oss, men märkte ganska snart att folk verkade mer intresserad av att stirra på oss än sin gudinna och vi försökte så snabbt som möjligt dra vidare. På vägen därifrån passerade vi en massa gatustånd med allehanda maträtter, sötsaker, nötter - och de skrek att vi komma och köpa just deras varor - inkomsten skulle vara säkrad for resten av kvällen om de kunde locka oss dit. Så de gav sig inte så lätt. Ungdomarna hade kul också och ville att vi skulle ta kort på dem hela tiden - en massa tjat men ocksa otroligt många skratt! Kvällen slutade på "Bagher Club" med en kall öl - vilket vi alla behövde!

Men sedan kom den riktiga festen! Den mest underbara i min närhet hade försett en kurir, som skulle åka till Dhaka, med en stor väska, innehållande en herrans massa uppskattade nödvändigheter och jag är så lycklig! Det fanns bra böcker, efterlängtade anteckningsböcker, veckotidningar och till sist . . . bilar! Need I say more!
Langaren i sig visade sig dessutom vara oerhört trevlig, och även där har jag att tacka ännu en söting som finns därhemma. En del ar snabbtänkta och ser möjligheterna - vilket jag uppskattar så otroligt mycket!!

På SvD hemsida följer jag temperaturfallet dag for dag. En Facebookkompis gjorde den stora insatsen att ta en bild nar hon skrapade sina bilrutor härom morgonen. Jag förstår att det är kallt. Brrr!
I Dhaka är det dock inte kallt! Temperaturen ligger fortfarande pa 30 grader dagtid och dippar ner till 25 på nätterna.
Fuktigheten är kvar pa 70% och bladen på träd och buskar lika gröna som när vi kom. Undrar hur det kommer att se ut om några månader - lika grönt? Det kommer lite duschar då och då, kort och intensivt, allt blir blött och översvämmat på tio minuter och gatorna blir som floder. Allt skit kommer upp till ytan och det flyter omkring plastfaskor och skräp overallt. Folk vandrar omkring i sina dyvåta kläder, med flip-flops i vattnet/vällingen på gatan och väntar helt enkelt pa att regnet skall sluta och de torkar upp. Så småningom ser man gatorna igen.

Häromdagen, när gatorna var floder, åkte jag (iklädd stövlar - präktigt) med en kompis i hennes bil. En plastgrej lossnade från bilen, vi stannade och jag erbjöd mig så klart att hämta det. Det gick bra en tag, jag vadade fram långsamt och tog det försiktigt. Rödbrunt vatten nådde knappt upp till stövelskaften. Plötsligt föll jag framstupa med ena foten i ett stort hål (förhoppningsvis inte avloppshål, men det vill jag inte tänka på) och jag hade inte en chans. Hela jag kom hem smutsig och dyblöt med ett par stövlar som inte hade varit till mycket hjälp. Jag gör inte om det.

Prosit

När jag sitter på bussen på väg till jobbet på morgonen är staden redan vaken och i full gång. Vi kör längs med en av de stora motorvägarna, 4-filig, och jag tittar upp på husväggarna och funderar. Det ser fruktansvärt ut, fönsterna är gallerförsedda, skitiga fasader med tyg som hänger ut genom hålen i väggen, myller med folk på gatan utanför, massor med trafik och avgaser. Jag har fantasier om vad som pågår där inne. Oftast ser jag en skylt med ""garment" och när bussen står still försöker jag titta in. Det går stora svarta fläktar i taken, mörkt och instängt, massor av folk, bland ser jag dem sitta eller stå, kvinnor och män, men ännu inga barn. Förmodligen jobbar de där inne många timmar om dagen, kanske alla dagar i veckan, dygnet runt. Det måste vara stekhett därinne. Och mörkt. Men de har jobb. 

Det borde skrivas mycket mer om kvinnor och hennes kläder i världen. I Bangladesh bär hon antingen en sari eller salwar kameez. Salwar kameezerna fanns redan på 1100-talet och verkar inte ha utvecklats nämbart sedan dess. Däremot används tunikan i stora delar av världen, den trenden torde komma från kameez. Dräkten består av tre delar: tunikan (Kameez), byxan (salwar) och sjalen (dupatta) och kan i och för sig varieras med olika tyger, färger och bårder. Men själva modellen har inte ändrats mycket och jag hör diskussioner om att längden på tunikan krupit upp, till mångas förfäran. Det kan inte handla om många centimeter. Byxorna är oförskämt bekväma och tillåter alla former och figurer. Dessvärre utgör de inget mått for kroppen förändringar i form av viktuppgång eller nedgång eftersom de hålls uppe med ett band som du knyter, de sitter alltid bekvämt. Sjalen är lång, alltid med och hänger löst kring halsen, i syfte att täcka barmen. Vackert men opraktiskt. Men det är färgerna och färgkombinationerna som imponerar. Jag har inte sett en enda svart eller helmörk dräkt ännu, utan kvinnorna ur alla samhällsklasser, åldrar och områden bär de mest färgrika, utsmyckade dräkterna. På jobbet går ingen kvinna i samma kläder två dagar i följd utan den varieras oändligt. Undrar om färgerna speglar deras inre (färg)rika liv? I sa fall måste de må himla bra. Jag blir glad av att se dem! 

Varje dag hör jag mängder av nysningar, på bussen, jobbet, på klubben, på gatan - riktiga rejäla, högljudda nysningar. Det nyses inte i några armveck, kupade händer eller i näsduken, utan rakt ut - direkt! I börjar sa jag "Bless you" och "Prosit" till alla och envar, men ingen tog notis om mig, sa det föll platt ner. Nu håller jag igen mina blessingar, men förbluffas fortfarande över denna högljudda (o)vana. Att spotta hör också vardagen till, mest på gatan, också lika direkt och öppet, nästan demonstrativt, trotsigt. Stora loskor. Harklingar och rapningarna har jag också lite svårt att vänja mig vid. Ingen diskretion. Och det är klart - bor man så många, sa tätt tillsammans och det viktigaste är att överleva dagen, då ter sig en rejäl genomkörare som ett tecken på att man i alla fall lever! 

Gröna skalbaggar

Häromdagen tog jag en risk. Några av er kanske tycker det var på tiden, men just där och då var det inte det bästa, men jag hade inget val.

På eftermiddagen hade jag varit på ett möte med en lokal kollega långt inne i Dhaka, ca 1 timme från kontoret. Det hade blivit ett missförstånd mellan chaufförerna så efter mötet stod vi där utan bil. Kollegan och jag diskuterade vilka möjligheter vi hade och det var inte många. Det skulle ta flera timmar att få dit en ny bil (stora, feta jeepar) från jobbet, ingen av oss hade några nummer till taxibilar (känner man ingen taxi sedan tidigare bör man inte ta någon alls), det var för långt och farligt för en rickshaw så det återstod till sist de gröna biogasdrivna CNG (babytaxis). De finns överallt och de kryssar sig fram i trafiken - moppar med gallerinbyggt säte där bak. 

Det obehagliga är att man är instängd i en bur och den enda som kan öppna grinden är föraren. Gallret inte ger något skydd att tala om. Sagt och gjort så blev jag undanskuffad så att kollegan kunde förhandla om priset (när de ser en västerlänning dubblas priset direkt) och efter intensiv prutning kunde jag kliva fram och in i lilla fordonet. Vi satt trångt och länge, avgaserna sprutade rakt in i ansiktshöjd och bussar, bilar och lastbilar var hårsmån från att krocka med oss. Det var varmt som i en bastu och jag har nu exponerats för alla lukter som Dhaka kan erbjuda. När jag klev in buren hade jag uttryckt min rädsla och oro för kollegan, som framförde detta till mannen som körde. Tack och lov tog han det lugnt men jag fick ändå hålla i mig. Ute på gatan ser man dessa gröna fordon överallt. Det myllrar av dem. Det är som leksaksbilar, de tränger sig in och snirklar sig fram precis överallt, som små skalbaggar. De kommer i horder och används flitigt av invånarna i staden. Det finns ca 500 000 rickshaws i Dhaka och jag skulle uppskatta lika många CNGs.

Efter Eid-helgen är trafiken nu värre än någonsin. Igår skulle jag "bara" åka och hämta sonen på skolan, en resa som i vanliga fall ta 5-10 min, tog nu 1,5 timmar och vi stod still mestadels tiden. Vi fick påhälsningar av tiggande barn och gamlingar och börjar känna igen dem nu. De håller sig i sina områden och på en middag häromdagen fick vi veta hur systemet med tiggarna fungerar. Det är oftast inte kvinnornas egna barn, utan de "lånas" in och så vidare. Alltihop styrs av en enda man i just det aktuella kvarteret som håvar in storkovan från andras arbete. Sanningen ligger mycket nära "Slumdog Millionaire". I vårt område är bossen en stor fet, medelålders gubbe i rullstol. Vi ger aldrig pengar från bilen utan hellre mat till barnen och familjerna på vår gata.

Sätter in en bild på vårt hus. Markplan är bara en enda stor parkeringsplats och ingången till huset och hissarna ligger mitt i huset. Detta är egentligen bekvämt eftersom bilen och en själv aldrig behöver exponeras för solen eller ösregnet som kommer som en dusch, utan det är bara att köra rakt in. Jag har sett apor i garaget och hört att det finns apor i området. De är inte snälla så det gäller att inte exponera maten när man har handlat, vilket de är ute efter. 

Det bor barnfamiljer i garaget och jag börjar nu känna igen mammorna som släpar på sina barn i alla åldrar. Alltid har en kvinna ett barn på sin höft. Jag har inte sett en enda barnvagn i Dhaka, de verkar inte existera. Barnen blir jämt burna.

Vi har haft ovanligt mycket strömavbrott de sista dagarna. Strömmen går ca fem gånger per kväll och kan hålla på i timmar. Vissa lampor och fläktar går på generatorn och fungerar hela tiden, men annars är det mörkt och tyst. Internet fungerar inte heller alltid, utan det är bara att ta det lugnt, pyssla och prata. Under september har det varit mycket bättre, men nu verkar det vara sämre. Men vi vänjer oss och blir inte lika uppjagade längre. Lite värmeljus i badrummen ökar mysfaktorn. 

Retur

Det blev en lika lång resa tillbaka. Världen är så stor, så stor.
Fick vänta i 10 timmar i Dubai och hade i min fantasi tänkt försöka hinna med ett IKEA besök, men tiden var fel och tröttheten för tung för att det skulle bli annat än en härlig dröm. Loggade in på en lounge och försökte sova.

Besöket till Burkina Faso blev kort och intensivt. Flygplatsen låg på gångavstånd från hotellet, huvudgatan gick att överblicka på fem minuter, inte särskilt charmig och mycket mer blev det inte. Men det kom överraskningar ändå!

Minuterna efter att jag checkat in och fått mitt rum hörde jag en kvinna ropa mitt namn och fäkta efter mig i lobbyn. En lång svart, mycket stilig kvinna rusar fram, kramar mig och pratar exalterat på obegriplig engelska. Jag blev överrumplad och såg säkert helt oförstående ut, men lyckas hänga med i hennes glädje och kramade om henne också. När vi lugnat ner oss och alla undrade vad som pågick visade sig att hon är hälsominister i ett afrikanskt land som för några år sedan var på mottagningen i Stockholm och hade hört mig hålla låda om oss och hur vi jobbar. Hon kom ihåg mig som igår!! Jag erkände aldrig att jag inte kom ihåg henne, men vet att vi hade en del afrikanska besök som alltid var lika livliga och intressanta. Det var kul att se henne i alla fall och onekligen hade mottagningen gjort intryck på henne och hennes kollegor vid besöket. Jag kände mig mycket stolt. Min nygamla kompis och jag hänge ihop resten av veckan och hade otroligt roligt. Det är en liten värld och man vet sjutton i mig aldrig vilka avtryck man lämnar efter sig!


En annan överraskning handlar om mat. En av kvällarna skulle några av oss gå ut och äta middag, vi längtade efter lite variation från hotellmaten, som för övrigt var helt klart godkänd. Det var becksvart när vi satte oss i en liten buss och åkte ca 50 m till restaurangen Le Verdoyant. Vi klev in på en grusgård med stråtak, lite fläktar och småbord. Några andra expats satt och åt, men det var ohyggligt anspråkslöst och spartanskt. Menyn presenterades och min kollega rekommenderade lasagnen, pizzan var tydligen också god, men jag tog det säkra för det osäkra och beställde lasagnen, i hopp om att i alla fall slippa Burkina-mage.  In kommer den mest fantastiska vegetariska lasagne jag ätit i hela mitt liv! Den erfarna kollegan småfnissade lite och berättade att av alla ställen i hela världen så serverade Le Verdoyant den absolut bästa lasagnen någonsin. Mitt i djupaste Afrika - helt ofattbart! Den var så perfekt krämig, med tydliga smaker av zuccini, aubergine och tomat, och exakt relation mellan al dente kokt pasta, ost och sås.  Portionen lämnade efter sig ett stark begär efter mer men också en behaglig mättnadskänsla i magen. Det är inte så ofta.
Och inte nog med det. Därefter var det dags för dessert och in kommer en anspråkslös kula ingefärsglass med lite chokladsås som vid första skeden fullständigt exploderar av smaker i munnen. Jag har aldrig upplevt något liknande, olika smaker och förnimmelser framträdde i gommen en lång stund efter efter varje tugga - ett oerhört angenämt smakfyrverkeri. En dröm. Och jag höll mig frisk.

Det var intensiva möten och konferensdagar. Ingen tid för annat, vilket jag var ledsen för. Hade velat besöka en klinik och prata mer med kollegorna i lugn och ro. De där samtalen som inte syns ni vet, det viktiga småsnacket. Konferensspråket var både franska och engelska som simultantolkades och gjorde att huvudet kändes som gröt efter en dag med hörlurar. Planering lämnade en del att önska och jag satte mig på planet full av information och ny kunskap i huvudet. Nu skall det sorteras och det känns som att gå till attack mot alla papper och anteckningar. Huvudet lämnar jag därhän.

Efter en natt med jetlagssömn sitter jag nu åter på klubben, oasen, med en latte på bordet och tittar på sonen som just skall spela en spontan tennismatch mot sin gympalärare. Han är superladdad - full av ett barns förväntan att få visa vad han kan och att få känna njutningen av att överraska den vuxne. Jag unnar honom det.

Barnen har haft det bra under veckan. Deras liv är så pass rutinerat nu att det tål lite förändringar. Vår skräddare har sytt upp/kopierat shorts till sonen som blev helt otroligt bra och han har nu samma modell shorts i tre olika färger. Dottern kämpar på med att komplettera upp sin förlorade garderob och även här blev de beställda kläderna till hennes belåtenhet.

På söndag fyller hon 16 år. Helt enkelt ofattbart och samtidigt fantastiskt. Den bästa tjejen i världen! Jag har beställt en vit tårta på klubben, oklart vilken smak "vit" har, men inte desto mindre en liten överraskning till henne efter middagen. Sweet sixteen. Älsklingen.