Tonåringar

Huset är fullt av brölande, impulsstyrda och underbara tjejer och killar! Det springs i dörrar, kylskåp och duschen används flitigt dygnet runt. Det är otroligt livat och en tillvaro jag fullkomligt njuter av. Spontaniteten, uttrycken, kroppsspråket och humörsvängningarna - allt i en enda röra.

Det skulle i så fall vara den omvända dygnsrytmen som vissa mycket snart lägger sig till med. Jag orkar inte hålla mig vaken för att vaka över dem, utan går frankt och lägger mig nuförtiden för att väcka dem som är hemma framåt förmiddagen. Bäst är när någon kompis kommer förbi och vill leka och de sover fortfarande, det går mycket lättare då.

De strukturer och ramar som ungdomarna inte fått med sig tills nu, får de lov att lära sig själva på annat sätt. Den hårda vägen. Facit sitter jag ofta med, men det är otroligt ointressant just nu. Men om jag vid tillfälle skulle få låna ett öra känns det som att vinna på lotto.

Det är intressant hur Bangladesh väcker tankar. På middagen igår fick jag så otroligt positiv feedback och spännande kommentarer när vår förestående resa kom på tal. Det verkar vara ett land som berör. Jag fick också förmånen att prata med en tjej på telefon som bott där i flera år och som hade många kloka tankar och erfarenheter från sin tid i Dhaka. Hon (med flera) har tagit upp ankomsten på flygplatsen som något speciellt, som tar all energi och kan visa sig vara den tuffaste upplevelsen i staden. Barnen och jag har pratat om det och våra fantasier har inga gränser. Det känns lite i magen nu.

Lugnet

Efter Stockholmsavslutet befinner barnen och jag oss i någon form av vakuum, vi väntar.

Flygbiljetterna är nästan färdigbokade, förhoppningsvis blir de klara idag, och därefter följer en större mängd mailkorrespondens för vidare information till berörda instanser. I det blir allt mer verklighet. Det blir en lång resa, nästan ett dygn med stopp i London och New Delhi och mitt hopp står till att alla avgångar och tidsscheman håller. Det vore även uppskattat om bagaget hängde med. Kommer att packa handbagage som klarar någon dag i Dhaka.

I Skåne har det länge varit en tryckande hetta som nu kulminerar i regn och blåst. Efter veckor med sol och stiltje verkar naturen slå tillbaka med kraft. Det kommer att bli förlösande. En väntan på något som börjar ta slut. Det känns i kroppen och på vissas humör.

Jag måste medge att tröttheten börjar bli besvärande och att dessa dagar med tidlöshet är välbehövliga. Surfar mellan aktivitet och total avkoppling allteftersom andan faller på. Njuter.

Hälsade på mina föräldrar för några dagar sedan. Jag är en mycket lycklig lottad dotter. Deras omtanke, klokhet och lugn är något jag alltid behöver och får. Våra samtal stärker mig och de får mig att tro på mig själv. Jag undrar hur de gör?

E4:an

Då grät jag inte. Nu kan jag inte sluta.

Packat och klart

Stockholmshemmet har nu äntligen packats ihop och kommer att magasineras på annan ort. Stängt och förseglat tills vi återkommer. Att se sina 26 kubik i en lastbil kändes skönt och spännande, första etappen är klar. Den första av väldigt många etapper i livet! Killarna och jag bar och bar, det tog aldrig slut, och vi valde den varmaste dagen på året. Härligt.

Lägheten är nu tom pånär som lite bagage som skall fraktas till Bangla och resten som åker med mig i bilen. Det ekar när jag går och jag har inga bestick, alltså hämtmat. Tomt över allt.

I 20 år har jag bott i Stockholm. Och jag vill tillbaka - det är här jag hör hemma. En liten utflykt först bara.

Värme

I Skåne är det varmt, men i Dhaka lär det vara ännu varmare. iPhonen visar att det är 34 grader dagtid och 28 på natten i Bangla just nu. Dock nämner den inget om fuktighet, nederbörd eller andra förhållanden som trots allt känns ganska avgörande.

När jag berättar om vår förestående resa till andra, får jag ofta kommentarer om vädret, vattnet och fattigdomen. Vilket stämmer väl överens med den uppfattningen jag själv har efter vad jag läste under uppväxten på 70- och 80-talet. Landet ligger 6 m över havsytan och jag får känslan av att vattnet kommer från ovan, under och från bergen i norr. Har lagt med gummistövlar i packningen, vilket kanske är helt onödigt, men logiskt.

Det känns som lugnet före stormen. Två dagar till nu, innan jag åker upp och avslutar i Sthlm. Packar och tänker, försöker gå min rogivande promenad varje dag. Gick min långa runda själv idag, och njöt av ensamheten, utsikten och att inte träffa en själ på nästan 7 km.

Alla runt mig är så fantastiska. Jag önskar jag kunde ge tillbaka mer än jag förmår just nu.

Beige

Det går fort och det ofattbara närmar sig.

Idag fick jag ritningarna på den tilltänkta lägenheten som dottern och jag, liggandes i min säng, tittade noga igenom och lät fantasin flöda fritt. Hon önskar sig en garderob som hon kan gå in i, ett litet garderobsrum och otroligt nog fanns det med på planritningen. Hon visste direkt hur hon ville ha det. Lägenheten är stor och det känns hisnande att behöva möblera och inreda den. Dels kommer jag inte ha tid, dels så kommer det kosta. Vi får bo spartanskt, vilket jag alltid önskat . . . egentligen.

Hyresvärden erbjuder sig att måla om den innan vi kommer och frågan är hur det blir om jag bara säger "beige". Efter ett tidigare besök i en måleributik så kan jag säga att "beige" är en mycket vitt (!) begrepp. Finns det en universell färgkarta som även används i Bangla? Först då vågar jag säga en färg eller nyans.

Vi kommer ha fyra sovrum. Alla med egna badrum, vilket är det lyxigaste jag varit med om. Många har anmält sitt intresserade av att komma på visit, och jag kan inte säga annat att det vore otroligt, otroligt roligt. Förmodligen gör jag en kort- och en långversion beroende på hur mycket och i vilket sammanhang man vill se och känna på landet. Men någon form av runda blir det nog. Att få besök där nere kommer nog vara en av de viktigaste hållpunkterna i tillvaron, en länk till vårt riktiga liv.

Flygbiljetterna börjar komma på plats, via CPH och GVA själv först, men det är framför allt den långa flygresan som jag väntar på att kunna boka. Förmodligen via Bangkok. Känns tryggt och välbekant, trots det otroligt svåra namnet på en internationell flygplats: Suvarnabhumi Airport.

To whom it may concern

Det är ren lyx och en fantastisk boost att sitta med en egen lärare varje dag, i fem dagar och bara prata engelska. Det har gått otroligt bra, huvudet känns som en torktumlare och orden bara flyger omkring, huller om buller. En spännande process som förhoppningsvis slutar med någon form av struktur och igenkännande när det väl blir dags. Vi har lekt med ord och fraser, letat i lexikon och bara ångat på bland olika texter. Det känns otroligt stimulerande och utvecklande. Jag flyger.

Ännu ett avsked i kväll. Och inte vilket avsked som helst. Utan ett av de viktiga. Svårt eftersom det känns tungt och jag inte riktigt kunde göra det som jag egentligen ville. Jag vet att hon vet, men jag hade velat så mycket mer. Jag hade velat ge henne något, en känsla, en bekräftelse, något varaktigt så hon förstod hur viktig hon är för mig.

Avsked är inte min starka sida. Dels är jag fullständigt övertygad om att vi ses om en stund igen, dels känns det fysiskt obehagligt och något som jag helst vill undvika. Säkrast att inte gå in i det alls då. Konstigt nog kommer smärtan ändå, något jag inte vill. Hoppas hon förstår.

Start

Många runt mig har önskat att jag bloggar. Uppslagen och idéerna har varit talrika och vi har diskuterat bloggandets vara eller icke vara i flera omgångar. Nu blir det av, det känns rätt.

Jag gissar att när det kommer till kritan handlar det framför om allt ett sätt att dela med sig av tankar, bilder och reflektioner. Det är så otroligt viktigt för mig att känna att ni finns. Bloggen blir ett sätt att dela med oss till er och jag hoppas ni då och då läser om hur vi har det och finner nöje i det. Onekligen kommer jag att med smärta sakna våra telefonsamtal, möten och allehanda påhitt tillsammans, men är helt övertygad om att vi bara tar en kort liten paus för att därefter plocka upp tråden och fortsätta som vanligt. Bokklubbar, biokvällar, träningar, kvällspromenader och allt vad vi gör tillsammans. Allt det där otroligt viktiga.

Dhaka blir fortsättning på vår livsresa, något helt annorlunda, nytt och ofantligt spännande. Även om oron och rädslan dyker upp på morgontimmen, så ser vi alla fram emot att sätta oss på planet och möta det nya som väntar.