Två världar

Singapore. Från en värld till en helt annan. Olika verkligheter, där båda är lika sanna. För barnen och mig blev det en fantastisk långhelg, där fokus låg på att bara få vara, hitta ett lugn och pyttelite shopping. Det var just vad vi behövde och jag är så oändligt tacksam för våra allra käraste vänner som gav oss dessa underbara dagar.

När vi varit bortresta har man i Bangladesh firat Eid al-Adha. Det har slaktas nötkreatur, får och getter i garagen och på gatorna. Halsen skärs av djuret och de förblöder. Vår söte chaufför berättade att hans familj köpt en kossa för 3500 SEK som skulle sluta sina dagar i helgen, vår lilla familj hade bara behövt en get! Av köttet från det slaktade djuret behåller familjen en tredjedel, en tredjedel ges bort till de mindre bemedlade familjemedlemmarna och de fattiga får den sista tredjedelen. Blodet rinner ut i rännstenen.  Hoppas det regnar snart. På väg ut till flygplatsen häromkvällen fick jag känslan av att varenda ko i hela landet gick på New Airport Road, en lång fyrfilig väg, hårt trafikerad. Det stod djur på och längs med vägen, folk drog och slet i stackarna och förhandlingar pågick förmodligen hela natten.

Slakten är en offergåva till minne av Abrahams villighet att offra sin son på Guds order, vilket det står mer om i Koranen och Gamla Testamentet. Det har firats på flera sätt under veckan och alla har mer eller mindre varit lediga hela veckan, därav långhelg för vår del. Gåvor delas också ut, oftast i form av saris till de kvinnliga familjemedlemmarna och min kollega avslöjade att hon gav bort sina gamla saris till sina fattiga släktingar så hon själv kunde köpa nya.  Vi har återigen gett pengar till de anställda i huset i ett kuvert, vilket också skedde vid förra Eid. Efter att jag återkommit till jobbet flödar nu historierna om hur många kossor och getter som offrats under helgen och hur mycket alla ätit. Eid Mubarak!

On the road again

Ännu en resa. Denna gång med syftet att besöka utbildningscenter, kliniker och följa upp pågående utbildningar. Två kollegor och jag var ute i tre dagar med två övernattningar i två olika småstäder. En av dem är bangladesiska och vi andra två var oändligt tacksamma över hennes förmåga att tolka eftersom jag ännu inte lärt mig bangla och det pratas mycket bristfällig engelska. Trots språkbristen blev vi otroligt väl mottagna överallt och det känns som om vår blotta närvaro betyder mycket för dem. Att vi tar oss tiden, görs oss besväret att komma och visar intresset för deras verksamhet upplevs som någon form av viktig bekräftelse och känns roligt att kunna ge. 

Det blir många presentationer och möten, ibland får jag sitta bland publiken men oftast blir det på podiet. Mina kollegor och jag förväntas hålla ett anförande (jag håller det kort!) enligt strikt hierarkisk ordning som alltid börjar med att adressera ordförande, vice ordförande, ärade gäster, speciella gäster och så vidare, tills siste man. Det tar en evighet och det är en ständig oro för mig i vilken ordning som skall följas, titlar och att uttalandet av namn sker på rätt sätt. Alla tal börjar så och jag satt och räknade ut vid ett tillfälle att det tar flera minuter varje gång en ny talare ställer sig upp för denna introduktions procedur. Det är mycket tid per möte som går åt eftersom det är otroligt många talare. 

Vi tog inrikesflyget från Dhaka till Jessore i ett mindre propellerplan i ca 40 minuter. Där stod en bil och väntade på oss för att köra ca 2 timmar söderut till Khulna. Tidigare har jag rest i de sydöstra och norra delarna av Bangladesh och nu var jag sydväst om Dhaka (gränsen till Indien, Kolkata = Calcutta nere till vänster på kartan), i ett landskap som liknar övriga landet, men så otroligt mycket vackrare. Grönskan var intensiv, det var mindre skräpigt, vilket kan bero på att det bor aningens färre (!) människor, och lantbruket är den viktigaste inkomstkällan för befolkningen. Luften var ren och klar.
Numera sitter jag fram i bilen och kan inte släppa blicken från allt vackert, alla människor och aktivitet som pågår överallt.

Övernattning skedde på ett 3-stjärnigt hotell där kackerlackorna ingick i priset och middagen för tre kostade 48 kronor. Min kloka och erfarne kollega från Argentina hade gjort en lista till mig över nödvändigheter där bl a egna lakan ingick, och jag hade följaktligen tagit med ett påslakan och örngott, vilket jag var oändligt tacksam för då hotellets lakan inte verkade varit tvättade/bytta sedan de senaste tio gästerna. Toalettpapper stod också på listan . . .

Vidare nästa dag till Satkhira, möte med klinikbesök och sedan ännu en längre bilkörning tillbaka upp till Jessore. Där väntade ett nytt hotell, nu även med små ödlor springandes på väggarna, om än ännu smutsigare lakan och frukost bestående av egna medtagna bananer och nötter. Mina alkoservetter från Apoteket gick åt allihopa, med hopp om att slippa efterföljande banglamage (vilket jag då inte lyckades med :-( ). Sista dagen en längre biltur norrut om Jessore till ett sista möte för att sedan ta propellerplanet tillbaka till Dhaka på kvällen. Vi flög vid 18-tiden, då det blivit mörkt och strax efter att planet lyft och jag tittade ner, var landsbygden beckmörk. Inte ens ett litet ljus sågs någonstans, även om vi flög lågt. När vi sedan närmade oss Dhaka dök det upp ljusglimtar allteftersom vi närmade oss staden. Det finns ingen elektricitet.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem och kramat om barnen var att ta en lång, skön dusch!

Till sist ett stort grattis till min härliga far! Det är Fars Dag i morgon, men framför allt har han gjort slag i saken och förverkligat en gammal dröm som jag vet han haft sedan ungdomen. Jag önskar honom många underbara och njutbara timmar i sin alldeles egna lilla segelbåt som nu kommer att ligga i småbåtshamnen nära huset och med välsignelse från mor. Jag unnar (och avundas) honom lyckan i detta! Coolt!

Harry och Katten

Det har snart gått tre månader sedan vi flyttade hit. Det har varit omvälvande månader för oss alla tre och jag har nog inte sett fullt ut vilka processer som pågått (pågår).
Häromkvällen var jag på utvecklingssamtal med båda barnen och det blev tydligt för mig vilken förändring de båda har varit med om. Varje lärare beskrev deras otroliga anpassningsförmåga till en helt ny miljö, och att de nu är på banan både språkligt (ffa sonen) och akademiskt. Sonen fick frågan hur han upplevde tiden i början och efter ett tag svarade han att han nästan inte kommer ihåg någonting. Och jag känner igen mig.

Båda två har fått helt nya livsvillkor i form av en stark reducerad frihet. Deras tidigare så fria liv med spring på stan, åka till kompisar, sena kvällar, bio, caféer och bara hänga runt är nu begränsad till total kontroll genom planering, chaufförer och hemma-hos. Båda två har lite tankar kring detta men har också anpassat sig förvånansvärt väl. Visst, en del klagomål förekommer, särskilt när saker och ting blir aktuellt i sista minuten men vi lär oss alla att prata och planera våra dagar tillsammans. Vardagarna är relativt inrutade med skolan och aktiviteter på skolan efter lektionstid men helgerna lite svårare. Vi är många föräldrar som sitter i samma situation som delar på tankar, oro och chaufförer, men inser också att det är få länder i världen som har den frihet vi har hemma i Norden, både för tjejer och killar.

Skolan, klubben och alla vuxna gör sitt absolut bästa för att alla barn och ungdomar har det så bra som möjligt. Det ordnas konserter, fester och allehanda aktiviteter som blir hur kul som helst. Sist var det det största Halloween partyt någonsin på skolan och barnen åkte dit i skepnad av Harry Potter och katt.

Vi har funderingar på att lära oss bengali. Detta indoariska språk talas av ca 230 miljoner människor i såväl Bangladesh som i Indien. Jag har fått namnet på en lärare som skulle kunna komma hem och sitta en timme varje vecka. Det ter sig som en svårt språk och jag har därför köpt en nybörjarbok i försöket att hitta någon form av introduktion. Det skrivs med bengalialfabetet som tydligen påminner lite om sanskrit.
Dock uttalas siffrorna på engelska, vilket underlättar en del. Siffror utgör en stor del av kommunikation och varandet här. Mycket i vardagen hänger på siffror.

Alla gator och hus har siffror (inga namn), men följer tyvärr inte nummerordningen alls, vilket är otroligt förvirrande - man får fråga sig fram. Så adressen blir: gata, hus och lägenhetsnummer. Sedan kommer vi till mobilerna: massor av siffror som tacksamt nog alla börjar på 0171. Därefter kommer valutan som har en massa förvirrande nollor. En krona är 10 Taka, vilket i och för sig underlättar enormt, men när man kommer upp i summor som 1 000 SEK blir det 10 000 Taka och lättare att missa. Dollarn är ingen valuta som används öppet men finns på något sätt ändå i samhället och är oerhört eftertraktat. Siffror är också kontroversiellt inom biståndsvärlden där de styr hur mycket behov landet har av hjälp och stöd. Många har olika uppfattningar och tyckande om statistiken (som knappast är riktigt tillförlitlig alla gånger) som presenteras. Temperaturen och fuktigheten har gått ner två grader och några procent - ännu fler siffror.

Återkommer när jag kan bengali!