ICC World Cup Opening Ceremony

Stort spel

I förrgår inleddes världskuppen i cricket där Bangladesh är värdland. Det var med pompa och ståt som spektaklet invigdes på stora arenan nere i stan, med musik och fyrverkerier. Vi fick ledigt på eftermiddagen med anledning av festligheterna och hela Dhaka är nu upp och nervänt i flera veckor framöver. 

Förberedelserna inför spelen har inte gått obemärkt förbi på något sätt. Vi bor nära en militär arena och det har spelats hög musik dag som natt sista veckorna.  Man övade "The final countdown" blandat med banglamusik om och om igen, för att sista veckan öka på men flera låtar. Man har målat, fejat och putsat överallt, framför allt på de stora gatorna där cricketkändisar och annat fint folk kommer att passera. Rabatterna och grönområden är städade och nu smyckade med färglada ballonger eller ljusslingor (julliknande), stora afficher och plakat är uppsatta från de olika sponsorerna och regeringen. Jag läste på en av dem att Sheikh Hashina är "The Queen of all the countries in the world" - nja, kanske inte, men mäktig i landet är hon onekligen. Jag var på flygplatsen för några dagar sedan och den glänste helt nymålad och fin, man har lagt ner otrolig möda på att piffa upp staden.

När jag skjutsade dottern till skolan idag märkte vi att det inte fanns en enda tiggare på gatorna. Vi undrar var de har blivit av. Dessutom är trafiken för en gång skull dräglig och jag fick veta på jobbet häromdagen att myndigheterna rensat bort ca 80 000 bilar från Dhaka. Alla bilar som var över 20 år gamla och inte hade papperna i ordning, har helt enkelt forslats bort. Även skrotade bilar som bara lämnats på gatorna är borta, och det ser genast mycket bättre ut. En del skruttiga bussar verkar också vara försvunna. Trots att det borde drabba en del invånare, upplever jag ändå staden som betydlig mer civiliserad och framkomlig än för någon vecka sedan. Då satt jag i trafiken i onödiga 3 timmar för att åka till ett möte. Till vänster vår bil, den härliga gunghästen - en Toyota Crown, 18 år gammal. Den får vi förhoppningsvis behålla.

Överallt pratas det cricket. I kväll spelar Bangladesh mot Indien, en ödesmatch, och det går inte att få kontakt med folk. Utanför klubben står alla rikshawförarna och hänger över en bil med bilradio, ingen är intresserad av att cykla någon någonstans. På klubben går det knappast att få mat, eftersom all fokus ligger på TV:n ovanför baren, där alla nu hänger. Jag frågade nyss vår bangalvän V hur ställningarna var och fick till svar att det såg "tight" ut. Det betydde att Bangladesh låg under, men att de kämpade. Det vore kul för landet om de vann.

I mitt lilla liv finns inte så mycket plats för cricket, tyvärr, utan jag  utkämpar istället det ständige och outtröttlige kriget mot myggen. De är en större plåga än jag trodde. De finns överallt, gömmer sig överallt och gör himla ont länge efter att de stuckits. Jag sover under nätet och med myggracket bredvid  mig, ändå vaknar jag flera gånger varje natt för att i min lilla håla jaga och elektrifiera dem i flertal. Otroligt irriterade och energikrävande. På en middag häromdagen, just när solen gått ner, satt vi med rackets och bara viftade i luften, det sprakade konstant och såg ut om tomtebloss. Jag har alltid "Mygga" med mig i väskan och är tacksam varje gång den kommer fram. Tyvärr hinner jag bli rejält biten innan jag sätter på det, måste lära mig att ligga steget före. 

Rikshawala

Skakigt II

Vi mötte vår lille vän igen vid rondellen några dagar senare, fortfarande säljandes bokmärken. Lika pigg som tidigare och ännu gladare när vi återigen köpte ännu en remsa av honom. 

När jag sedan åker till jobbet och bilen återigen står stilla i köerna, kommer andra småkillar och säljer dagstidningar, de kostar 1 krona stycket. Tyvärr är de oftast på bangla, men dyker det upp en "The Daily Star", så köper jag alltid. Grabbarna springer mellan bilarna som små vesslor och det är ofattbart att de klarar livhanken just den dagen. Är lite nyfiken på varför de inte är i skolan. Det sägs finnas skolplatser till alla, men jag gissar att det handlar om att varje taka till familjen är viktigare för överlevnad än skolgången. 

Det har återigen varit generalstrejk, "hartal", och denna gång handlade det om bl a att börsen kraschat och folk var upprörda. Jag underskattar på inget sätt betydelsen av börsens nedgång då landet är i starkt behov av utländska investorer, men det känns som att dessa "hartals" också blir en ursäkt för att få en dags ledigt. Vi har haft fyra "hartals" sedan jag kom och de lamslår hela samhället fullständigt, allt står still och ingenting fungerar. Det blir ibland inslag av våld med uppbrända bilar och sammandrabbningar, men säkerhetsfolket på jobbet är snabba med att via SMS informera och tydligt instruera var vi får vara och inte. 

Dessa planeras med kort varsel så det går inte att parera så enkelt, utan blir en dag där många av oss sätter oss på klubben och jobbar istället. 

Häromkvällen vi fick uppleva ännu en jordbävning. Epicenter cirka 45 mil utanför Dhaka och som hamnade på 6,4 på skalan. Återigen den tysta, gungande känslan i huset i en halv minut, dottern rusar till dörrposten och jag kollar de ihopsamlade passen, walkie talkien och ficklampan. Allt gick bra, strömmen var på hela tiden och därefter ännu ett gäng SMS från säkerhetsfolket. 

De internationella skolorna i Sydostasien har just nu tävlingar i tennis, basket och fotboll. Dottern for iväg i går för att spela tennis i Delhi - hon har tränat och spelat i månader, och jag längtar efter att höra hur hon har det. Fotbollen spelas här i Dhaka och vi har två underbara tonårskillar boendes hos oss i fyra dagar; en från Belgien och den andra från England som spelar för Mumbai. E som också spelar, tycker det är roligt med lite omväxling hemma och vi har hur kul som helst. 

Sonen i Kenya fyller 18 år idag och ännu en gång fylls jag av förundran vart tiden försvann. Så många år tillsammans, minnen som känns så nära och ändå när jag ser honom, kan jag inte förstå. 

Världens bäste, störste kille - är nu myndig. Det är stort. 

Tillsammans

Svårlösta funderingar

Det lär finnas ett mycket litet antal espressomaskiner i Dhaka, typ en handfull. Dock verkar jag ha turen att två av dem finns i min närhet, den ena i kafeterian på jobbet och den andra på klubben.

Om jag har gott om tid hinner jag stanna till på klubben och ta med en take-away latte i min egen lilla termos. Den räcker hela vägen till kontoret med min bil. Tar jag bussen fungerar det inte och jag måste köpa mig en kaffe när jag kommer fram. Den kostar ca 15 kronor på båda ställen. Det visade sig häromdagen att när jag går in och hämta mitt kaffe på klubben, tar vår söte chaufför sin kopp ute hos rickshawförarna. Den koppen kostar 3 kronor, berättade han stolt häromdagen.

I helgen var sonen och jag på flådigaste hotellet i stan och köpte surdegsbröd från deras bageri och jag kunde identifiera ännu en espressomaskin. Där kostade kaffet 35 kronor! Borde ta hit min Nespresso snart, dock leverar de inte kapsyler hit, så det är ingen idé!

Dottern och jag åkte idag och skulle handla lite aktuella filmer (9 kronor styck). Kopierade förstås, med returrätt om kopiorna inte fungerar tillfredsställande! På väg till affären var det bilkö och vi stod still. En söt liten 11-årig kille, som klippt och skuren från ”Slumdog Millionaire”, kom fram och ville sälja klisterlappar. Han log och pratade engelska med oss ”Please, Medam!” Dottern blev upprörd över hans snälla, bedjande ögon och vi hade svårt att förhålla oss till vad vi skulle göra.

Hittills har vi konsekvent inte gett en Taka till tiggarna på gatan, det finns andra sätt att hjälpa, men idag gick det inte längre. Hon pratade om honom hela kvällen när vi åt middag med några vänner och en stor diskussion följde kring hur hjälpa bäst. En del ger ofta och några inte alls. På fredagarna är det bönedag och gemene man är därmed mycket givmild och generös. Antalet tiggare på gatan dubblas denna dag, den ene mer funktionshindrad än den andra, det är en påtaglig skillnad mot andra dagar.

Vi kom aldrig egentligen fram till en lösning på det hela, där vid middagen. Var och en har en egen teori och förhållningssätt i hur möta och hantera fingerskapen på rutorna, de bedjande ögonen vid trafikstoppen och mumlandet om ”boxies” (pengar) överallt. Men att förhålla sig på ett eller annat sätt måste man, det går inte att bara ignorera och tro att det inte finns. Det är en verklighet för uppskattningsvis 700 000 människor bara i Dhaka enligt vissa tidningskällor och frågan är vad vi, som är gäster i landet, bäst kan göra för dem. Svaret är inte givet.