Måste bara få berätta lite om hur det var att ligga på sjukhus i Dhaka, nu när jag fått lite distans till det hela. Det känns absurt länge sedan, vilket måste bero på de oerhörda konstrasterna i miljö och sammanhang.
När infektionerna bröt ut hamnade jag snabbt på landets bästa sjukhus, nybyggt och fint – på utsidan. Tack och lov hade jag jobbets egna doktor med mig från början, en ilsken serb som röt som en vakthund, vilket jag vanligtvis både skräms och skäms inför, men denna gång förde han min talan, vilket visade sig vara nödvändigt.
Jag blev inlagd, kraftigt smärtpåverkad och synnedsatt, och ställdes inför faktum att direkt välja rumskatergori, som på ett hotell. Just då var jag inte intresserad av annat än få smärtstillande, men pekade på singelrum i alla fall och fick räcka fram kreditkortet. När jag sedan kom upp på avledningen hamnade jag i ett relativt stort rum med egen toalett med dusch. Plastmadrass, myggor och mindre städat i duschen.
Serb-läkaren hälsade på mig varje dag, jagade på doktorerna att få fram testresultat och hotade med medicinsk evakuering om mitt tillstånd inte förbättrades inom några dagar - i så fall till Bangkok - Баста! Läkarna skulle förlora ansiktet om det skulle ske, så de skyndade sig allt vad de kunde, men det gick inte fort för det. Det slutade med att de ville göra ett litet ingrepp i knäet, men då blev det tvärstopp och hemresan blev ett faktum.
Jag tror jag träffade över tio läkare. Ingen av dem presenterade sig utan brakade rakt in i mitt rum, frågade/konstaterade något snabbt och gick sedan ut igen. Ofta med en svans av kandidater, eller vad de nu var. Jag blev provocerad men efter handen som jag kvicknade till frågade jag tillbaka allt mer, vilket säkert störde dem. Och jag ville veta vilka de var. En del kunde ta det, en del inte. Informationen till patienten var fullständigt obefintlig, och jag tackade min lyckliga stjärna för den medicinska kunskap jag ändå hade.
Däremot kom det handledare till sjuksköterskorna in till mig varje dag, i sällskap med dagens syster och ville veta hur de skötte sig! Vad kunde jag säga när de stackars unga tjejerna stod där vettskrämda bredvid. Jag fick alltid en tacksam blick från dem varje gång jag bedyrade att de var sååå duktiga och skötsamma. Men det fanns en hel del att önska, trots allt. Moment 22 - vad jag än sa skulle det bli fel.
Det fanns inga handfat på rummen och jag undrar hur ofta personalen tvättade händerna, vilket inte kan ha varit så ofta då det inte fanns några handfat utanför rummet heller. En klart grundläggande hygienisk aspekt med tanke på att de förmodligen gick mellan alla patienterna utan att tvätta händerna eller använda handskar.
De kom in varje dag, fyra gånger om dagen och vill kolla mina ”vital signs”! Jag höll på att skratta ihjäl mig första gången jag hörde det. Blodtryck, puls och temp. När de var färdiga frågade de ”Can I go now?” eller sa: ”Thank you, dear!” Sköterskornas engelska var knappt användbar och jag hade fullt sjå att på olika sätt kommunicera med dem. Ändå var alla journaler och papper på engelska, vilken också gjorde mig vettskrämd - visste de vad de gjorde?! Doktorerna var bättre på engelska.
Det kom in mängder med mat - soppor, ris och kyckling men eftersom någon aptit inte var att tala om blev de lite förnärmade när brickan stod orörd gång på gång. En dietist störtade in, utan att presentera sig, och sa att jag inte fick äta mjölkprodukter, för att sedan vilja rusa direkt ut igen. Jag fick hejda henne och motvilligt svarade hon ofullständigt på mina frågor. Jag brydde mig inte om hennes ordination och jag förstod heller inte vad hon sa.
I Bangladesh existerar inte tystnadsplikt, alla vill veta allt om alla. Kanske på grund av att det är så folkrikt och att de är oerhört nyfikna av naturen. Journalerna låg öppna på en disk utanför rummet, vem som helst kunde gå och läsa i dem. Det sprang massor med folk in och ut ur mitt rum, i alla möjliga ärenden, och de var sällan ensamma. När jag rullades iväg på undersökningar stod folk längs med korridorerna som alla ville veta vad som fattades mig, och min rullstolsförare var inte sen att svara. I bästa fall fick jag frågan direkt. I hissen blev jag samtalsämnet, i väntrummet stirrade alla på mig och letade efter någon som visste vad jag hade för sjukdom, det tisslades och tasslades hela tiden. Det var tur att jag hade ett knä och ögon att peka på.
Till sist attityden kring sjukdom. I ett land som Bangladesh kan en till synes banal sjukdom innebära döden, utan pardon eller hopp, precis som det gjorde i Sverige för inte så länge sedan. Jag förstod det genom mina lokala kollegor som visade en otrolig sympati, blev oerhört oroliga, ville få bekräftelse på att jag höll på att bli frisk, ville veta om och om igen hur det gick för mig. De följde mig, kom upp med mat, och visade en omsorg som jag inte tidigare upplevt. Ibland fick jag nästan en desperat känsla av att det kanske var sista gången vi sågs och jag fick upprepade gånger försöka lugna och försäkra att jag bara var sjuk och skulle bli frisk igen. Men det gav mig onekligen också en insikt om livets förgänglighet och hur lätt livssituationer kan förändras i ett sammanhang som till exempel Bangladesh. Eller i Sverige.
