Det är otroligt fuktigt. Trots att det vädrades regelbundet hemma under sommaren, trots att jag satte torrbollar i garderoben, trots att det kördes air-con regelbundet, så trängde fukten igenom när vi var borta. På några av mina kläder hittade jag lite vitt mögel (som dock gick att tvätta bort), allt i matväg var mjukt och inte ätbart längre och jag vädrade och vände på alla madrasser, täcken och kuddar. Man hade varnat mig för detta, men trodde aldrig att min klänning i garderoben skulle vara dyblöt när jag kom tillbaka.

Nu när vi lever och bor i lägenheten går det bättre, och det mesta av fukten är borta, men så fort vi går utanför huset rinner svetten längs med kroppen. Konstigt nog vänjer man sig och eftersom det är lika för alla, skjortor, saris och tunikor klibbar längs med män och kvinnor, så är det bara att acceptera. Den fuktiga nacken tycker jag är värst, och längtar tills vår frisör kommit tillbaka från sin semester så jag kan klippa mig kortare. Håret sitter uppsatt i en löjlig tofs just nu.

Det är Eid i veckan och allt står i princip stilla. Gatorna är fria, luften ren och det ligger ett lugn över den annars så otroligt intensiva staden. På kontoret är det i princip folktomt - tänk jul i Sverige - och jag hinner pyssla med saker som annars inte prioriteras. Det är inga möten bokade, inga aktiviteter som tillkommer och jag har hört frasen "after Eid" i flera veckor nu. Om en vecka är det "after Eid" och då drar det igång igen. Direkt efter Eid kommer Indiens primärminister hit på ett två dagars stadsbesök vilket är en viktig händelse för landet. Det kommer att diskuteras handel och transitvägar i norra delen av landet där Indien, Bangladesh och Nepal kan ha god nytta av varandra.

Om jag har förstått det hela rätt så förses hela Bangladesh av en enda kabel med Internet. Den skall ligga på havsbotten och komma någonstans ifrån. Det förklarar det urbota dåliga Internetkontakten och att vi då och då får SMS med - tyvärr inget Internet mellan klockan si och så på grund av underhåll (av den berömda kabeln). För en nation med 164 milj invånare, där förvisso långt från alla är ute på nätet, men som ändå består av 1/3 ungdomar, så känns det otroligt sårbart. Regeringen har gått ut med att Internet skall bli tillgängligt för alla och t o m en del skolböcker ligger ute på nätet. Det måste bara finnas en annan lösning eftersom detta är katastofdåligt. Vi pratar 2011! Sitter mestadels ute på klubben, som på något sätt tillskansat sig en vettig uppkoppling, eftersom hemma blir det allt sämre. Hej och hå! Tålamod.

En lyckad resa

Igår var det dags för ännu en dagsresa ute i landet. De första barnmorskorna har nu äntligen fått jobb på några av de mindre klinikerna som ligger närmare byarna och landsbygdens befolkning än de större sjukhusen. Det är inte renodlade barnmorsketjänster ännu, men det kommer. Fyra barnmorskor kommer att arbeta i ett team på varje klinik med ca 50 bäddar.
Igår besökte två mediakillar från jobbet och jag, en av dessa kliniker. Vi skulle filma, intervjua och fotografera barnmorskorna i deras nya roll, vilket gick över all förväntan. De var duktiga på att inprovisera och mammorna med sina nyfödda barn var också pigga på att delta i det hela. Det spelade ingen roll hur anemiska och nyförlösta de var.

Vi träffade också barnmorskestudenter med deras lärare ute i kliniskt arbete och fick massor med positiv respons på det pågående nationella barnmorskeprogrammet. Det gäller att alla sitter i samma båt, förstår hur och med vad barnmorskor arbetar och deras roll i vårdhierarkin, men hittills verkar det bara vara positivt. I Sverige har det funnits utbildade barnmorskor i 300 år, i Bangladesh fyra månader.

Den nye storchefen från huvudkontoret, en nigeriansk doktor, har varit på besök hos oss i Bangladesh. Han tillträdde organisationen för ca sju månader sedan och åker nu runt till några av landskontoren för att lära sig mer och komma organisationen närmare. Det har varit som ett mindre stadsbesök och förberedelser därefter. Det skulle avläggas artighetsvisit hos diverse ministrar, besök på kliniker och program ute i landet och även interna möten med information och diskussion. Det har varit spännade och otroligt lärorikt att få vara en (liten) del av det omfattande programmet.

Yngste sonen har ätit något olämpligt, liksom hans två andra kompisar, vilket resulterade i en dag i sängen. Jag serverar honom Coca Cola och te och hoppas han kan gå till skolan i morgon. Damerna hemma har passat upp honom hela dagen, när han inte sovit och det har varit skönt att veta att han inte varit ensam hemma.

Det närmar sig Eid och alla förbereder sig för festligheter och familjehögtiden nästa helg. Trafiken blir värre för varje dag, det är en otrolig aktivitet i affärerna och det påminner om förberedelserna inför julen hemma. Därefter kommer ännu en Eid som infaller i början på november vilket är den där de slaktar alla djuren på gatorna. Vi diskuterar hemma om det inte är bäst att fly fältet då, vilket vi gjorde förra året. Vi får se. 

Åter Dhaka

Någon skrev på Facebook att det är kontrasterna som gör livet, och jag kan inte annat än hålla med!


Sommaren var underbar! Av många anledningar. Inte bara det att få strosa runt i det soliga, vackra och friska Stockholm, njuta av Djurgårdens grönska och vatten, den rena maten, igenkännandet. Att äntligen få uppleva Fotografiska Museet (med äldste sonen, vilket var en bonus), gå på rean och bada i Nackareservatets mjuka insjö. Det njutbara Skåne med ön, MMF-mattor och turen till Louisiana. Det finns ingen plats som Bjäre här på jorden.

Utan framför allt: att få möta, se och kramar om er som betyder så mycket for mig. Jag har sagt det förr, men det blir allt viktigare - jag är så lycklig lottad! Ett stort tack till er alla - sambos, promenadsällskap, fixare, middagsinbjudare, kaffekokare, ostspecialister, värdinnor, konsulter och så mycket, mycket mer. Och mina fantastiska föräldrar! Ni är så kloka och ovärderliga för mig. Tack för en fantastisk sommar! 


Redan veckan innan vi åkte ner ökade kommunikationen mellan Bangladesh/Sverige genom Skype och mail. Barnen var efterlängtade och väl framme sögs de snabbt in i kompisgängen som nu har nya konstellationer pga vissa har åkt och andra kommit. Vi träffar dagligen nyanlända familjer med samma förvirrade men förväntansfulla uttryck som vi själva hade för exakt ett år sedan. Det känns som igår.
Skolan började redan i tisdags och dottern står nu inför två tuffa IB-år. Hon är orolig om hon kommer att klara det, pendlar mellan lugn till panik, men hon har nu bestämt sig för att ta en dag i taget, skapa balans med sömn, mat, studier och motion, vilket låter sunt. Hon är inte ensam och hennes kompisar uttrycker samma oro men ändå motivation. Hennes IB-ämnen är valda, hon har träffat de viktiga lärarna och vilka hon kommer att plugga med. Dessutom är hon redan indragen i skolans volleyboll-team och har träningsvärk! Det blir bra.
Sonen har det något lugnare, men skrev i ett dokument till sin mattelärare att han kommer att göra alla läxor i tid, komma förberedd till skolan, studera massor och få bra betyg! Det låter fantastiskt! 


Själv verkade jag vara efterlängtad på kontoret, och jag har fullt upp med att uppdatera och komma ikapp flera veckors frånvaro. Det har hänt en hel del på barnmorskefronten och det är med stor glädje jag igen går på möten, skriver rapporter och pratar barnmorskor. Poängen är ju att landet/regeringen själv "äger" frågan, och det verkar de verkligen göra.

Dhaka är sig likt. Det har tydligen regnat massor under sommaren, och mer är på gång. Hela veckan öste det ner och vägarna var tidvis oframkomliga pga översvämningar. Det är tropiskt med fukten och värmen, men regnet gör också att det känns renare och luften är helt ok. Just nu är det Ramadan och kollegorna börjar sacka vid 14-tiden, trötta, törstiga och hungriga. Vi slutar jobbet en timme tidigare hela månaden. Trafiken är värre än någonsin. Fastan bryts med bönen kl 18.30 och därefter får man äta, Iftar. Alla skall då hinna hem till sin festmåltid, är irriterade och blodsockerstinna, vilket gör att de kör desto hetsigare. Ingen vill vara ute på gatorna på sen-eftermiddagen eftersom allt i princip står stilla och folk är ilskna. Mina argentinska kollega och jag smiter återigen undan och äter i smyg vid lunchtid, för att inte fresta dem som fastar.
Vår oas, klubben, är sig lik. Våra vänner servitörerna, är exalterade över att vi är tillbaka, de verkar haft det tråkigt under sommaren och allehanda aktiviteter är nu planerade för kommande sociala säsong. Klubben får en ny dansk VD snart, och vi ser med spänning fram emot de trevliga förändringar som han kan tänkas hitta på. 

Det blir en bra höst!