Prosit

När jag sitter på bussen på väg till jobbet på morgonen är staden redan vaken och i full gång. Vi kör längs med en av de stora motorvägarna, 4-filig, och jag tittar upp på husväggarna och funderar. Det ser fruktansvärt ut, fönsterna är gallerförsedda, skitiga fasader med tyg som hänger ut genom hålen i väggen, myller med folk på gatan utanför, massor med trafik och avgaser. Jag har fantasier om vad som pågår där inne. Oftast ser jag en skylt med ""garment" och när bussen står still försöker jag titta in. Det går stora svarta fläktar i taken, mörkt och instängt, massor av folk, bland ser jag dem sitta eller stå, kvinnor och män, men ännu inga barn. Förmodligen jobbar de där inne många timmar om dagen, kanske alla dagar i veckan, dygnet runt. Det måste vara stekhett därinne. Och mörkt. Men de har jobb. 

Det borde skrivas mycket mer om kvinnor och hennes kläder i världen. I Bangladesh bär hon antingen en sari eller salwar kameez. Salwar kameezerna fanns redan på 1100-talet och verkar inte ha utvecklats nämbart sedan dess. Däremot används tunikan i stora delar av världen, den trenden torde komma från kameez. Dräkten består av tre delar: tunikan (Kameez), byxan (salwar) och sjalen (dupatta) och kan i och för sig varieras med olika tyger, färger och bårder. Men själva modellen har inte ändrats mycket och jag hör diskussioner om att längden på tunikan krupit upp, till mångas förfäran. Det kan inte handla om många centimeter. Byxorna är oförskämt bekväma och tillåter alla former och figurer. Dessvärre utgör de inget mått for kroppen förändringar i form av viktuppgång eller nedgång eftersom de hålls uppe med ett band som du knyter, de sitter alltid bekvämt. Sjalen är lång, alltid med och hänger löst kring halsen, i syfte att täcka barmen. Vackert men opraktiskt. Men det är färgerna och färgkombinationerna som imponerar. Jag har inte sett en enda svart eller helmörk dräkt ännu, utan kvinnorna ur alla samhällsklasser, åldrar och områden bär de mest färgrika, utsmyckade dräkterna. På jobbet går ingen kvinna i samma kläder två dagar i följd utan den varieras oändligt. Undrar om färgerna speglar deras inre (färg)rika liv? I sa fall måste de må himla bra. Jag blir glad av att se dem! 

Varje dag hör jag mängder av nysningar, på bussen, jobbet, på klubben, på gatan - riktiga rejäla, högljudda nysningar. Det nyses inte i några armveck, kupade händer eller i näsduken, utan rakt ut - direkt! I börjar sa jag "Bless you" och "Prosit" till alla och envar, men ingen tog notis om mig, sa det föll platt ner. Nu håller jag igen mina blessingar, men förbluffas fortfarande över denna högljudda (o)vana. Att spotta hör också vardagen till, mest på gatan, också lika direkt och öppet, nästan demonstrativt, trotsigt. Stora loskor. Harklingar och rapningarna har jag också lite svårt att vänja mig vid. Ingen diskretion. Och det är klart - bor man så många, sa tätt tillsammans och det viktigaste är att överleva dagen, då ter sig en rejäl genomkörare som ett tecken på att man i alla fall lever!