When the pain feels good

När jag låg där på bänken och blev knådad på rygg och nacke undrade jag om kroppen avslöjade mitt fysiologiska och psykologiska status. Var det bra eller dåligt? Jag fick fantasier om att kvinnan som masserade mig på två röda kunde bedöma hur jag mådde, var jag befann mig i livet, vad jag står inför och har varit med om - ja, jag trodde att hon visste allt om mig direkt hon la sina inoljade händer på axlarna. Är det så enkelt? Hon återkom flera gånger på samma ställe vid skulderbladen, men sa ingenting och jag vågade inte fråga. Vad kände hon? Kanske vill jag inte veta. Oavsett vad hon gjorde blev endorfinpåslaget enormt och jag slumrade in en kort stund efter att hon var färdig. Det hade gjort otroligt ont.

Men kroppen känns ok. Ingen smärta, ingen oro och jag får mina timmars sömn, dock lite mindre än vanligt. Vad som nu är vanligt nuförtiden?! Vardagspromenaderna känns livsviktiga och jag laddar för att direkt börja gymma i Dhaka, ingen pardon. Jag lär inte kunna gå ut och gå där, utan får fokusera på löpbandet och en eventuell tenniskarriär. Men röra på mig är ett måste, det skriver även min blivande arbetsgivare i sina personalföreskrifter. Tack för det.

Packar färdigt och njuter av de sista dagarna i trädgården, på stranden och havet. Tångdoften ligger tung över byn efter några stormiga dagar, grenar och blad gör att gatorna ser smutsiga och slarviga ut. Vinterkläderna börjar komma fram i butikerna och jag njuter av att inte behöva tänka igenom vad som behövs till i höst. Ofattbart att vi kanske inte kommer att använda mörka, tjocka kläder på kanske tre år.

Äldste sonen välbehållen hemma från intensiva festlivaldagar - helt enkelt underbart.