Bengaluru

Fram tills för en timme sedan hade jag Bahrain och Ouagadougou på första plats som de absolut mest trista och tråkigaste flygplatserna jag någonsin varit på.  De får nu se sig nu nerpetade av Calcutta/Koltakas utrikes- och inrikes terminaler. Det är i och för sig lite ojuste mot Burkina Faso eftersom de byggde om när jag var där, vilket ursäktar sandgolvet och bagagevagnarna varifrån man fick leta upp sina väskor själv, men här i Kolkata kryper kackerlackor på väggarna, det är smutsigt och komplicerat och så grått och trist att man blir deprimerad. Den indiska tullen hade redan i Dhaka bestämt sig för att inte släppa in mig i landet, jag fick besöka visumkontoret fem gånger innan det var klart, och när jag väl tagit mig både in och snart är på väg ut ur Indien, är det med flertalet mängder stämplar i passet, blanketter som fyllts i och upprepade frågor kring civilstatus. De har svårt att acceptera att jag vägrar fylla i mannens/makens namn och uppgifter när jag inte har någon, trots tre barn (sökte visum för sonen samtidigt – dumt gjort) utan det blev så att Far’s namn numera på alla papper som ändå ingen tittar på.  Jag hade en minst sagt upprörd diskussion i ämnet redan i Dhaka.

 

Det har varit en intensiv och lärorik vecka i Bangalore, eller Bengaluru som det numera heter. Precis som Madras heter Chennai och Bombay blivit Mumbai. Trots att Bangalore säger sig motsvara USA’s Silicon Valley, var det en uppenbar brist på Internet på hotellet och det i sig en lärorik upplevelse. Hotellet i sig låg illa mitt i all trafik och buller, rummen knappt att vara i, men maten var bra och servicen bra.  I gårkväll rymde en kurskollega och jag till en shoppinggata och jag gjorde det stora misstaget att äta från en mindre bra restaurang så det är på darriga ben jag tar mig tillbaka till Dhaka via Hydrabad och Kolkata. Det har varit en lång dag.

I Bangalore fanns inga rickshaws, inga tiggare och det var rent och snyggt. För några veckor sedan invigde de stadens första ”Skytrain” med sju stationer till att börja med. Det är välbehövligt med en tunnelbana ovan jord då trafiken är lika intensiv och lika tung som i Dhaka. De hade dock gula Tuk-Tuks (motsvarighet till Dhaka’s gröna CNG’s) och faktiska taxis som fungerade bra.

I Kolkata hade jag fem timmars väntetid och eftersom jag snabbt insåg att flygplatsen var mördande tog jag en gul taxi till Hyatt hotell, 30 min in i staden, och fick uppleva lite lugn och ro, Internet och något att grunda magen med. Det var otroligt välbehövligt.

Jag har gått på en ledarskapskurs för internationella chefer, ledd av ett engelskt företag. En del var ny och intressant kunskap, en del hade jag hört förut, men inte desto mindre nyttigt att fundera över och kanske utveckla mer.  Det finns hopp!