Jobb, jobb, jobb

Tillbaka från vår lilla utflykt i Nepal, har nu vardagen på allvar kommit ikapp oss. Under Ramadan var det stiltje och därefter två veckors Eid, då alla var borta. Nu är full aktivitet igen, och det är otroligt skönt.
Förra veckan hade vi besök av en partnerorganisation och tillsammans genomförde vi en lyckad 3-dagars workshop om ledarskap. Behovet av kompetensutveckling (eller rättare sagt möjlighet till kompetensutveckling) är oändligt, och när nu en workshop som denna erbjöds, var det intensiva dagar och mycket som skulle falla på plats. Kul men energikrävande.

Samtidigt har skolarbetet för barnen verkligen tagit fart och båda två står inför stora utmaningar. Yngsta sonen klev upp i High School, och såväl tempot som kraven ökade markant. En stor del av betygen sätts på inlämnade läxor och hemuppgifter och det finns ingen pardon. Ungdomarna själv måste ta ansvar för att de kommer in, därefter dras 50% av betygen av de första 5 dagarna och om arbetet inte kommer in därefter får man ett streck, vilket tar tid att reparera. Alla bedömningar är sammankopplade, så lämnar man inte in i tid, så påverkas även bedömningarna på proven och så vidare. Häromkvällen var jag på föräldramöte och insåg till min glädje att sonen har sex manliga lärare av totalt åtta. Det är erfarna och engagerade lite äldre män som arbetat länge som lärare, har rest mycket och undervisar med en berättarstil i sin pedagogik som gör att eleverna suger åt sig kunskap och kunnande. Sonen är supernöjd med alla utom en, vilket vi skall försöka ändra på.

Dottern har fått enstaka nya lärare och enligt henne till det bättre. Det är IB-lärare med erfarenhet av IB-programmet, vilket är ett krav, och som kan förbereda dem på bästa sätt inför framtida studier och examen i vår. Tillsammans går vi regelbundet igenom bedömningar och betygssättningar av prov och hemuppgifter och det är glasklart hur de ligger till, vilket underlättar både för dem och mig.
Dottern spelar volleyboll i skollaget igen och har blivit uttagen till turneringen i Kathmandu om några veckor.

Vi har fått en inneboende i form av en ung tjej som nyss tagit studenten och vill uppleva Bangladesh ett par månader innan hon går vidare med studier. Vi känner henne alla sedan barnsben och hon har anpassat sig direkt efter våra rutiner och vardag. Det är kalaskul med besök på detta sätt och vi hoppas alla att hon så småningom åker tillbaka med många nya erfarenheter och upplevelser i bagaget.

En artikel efter en annan workshop vi hade veckan innan:
Better training for midwives sought