Priser

Det har blivit dyrt i Bangladesh. Sedan vi kom för drygt ett år sedan har priserna i Dhaka stigit med nästan 20% på det mesta.

Värst är det med hyrorna, de har stigit nästan 50% pga allt fler internationella företag och organisation börjar komma och med det stiger priserna. När vi kom förra året, tittade vi kanske på ca 10 lägenheter och hade kunnat tänka oss tre, vi hade att välja på så att säga. De som flyttar hit nu har det betydligt svårare och hyrorna är skyhöga.

Där det tidigare funnits en-familjs hus byggs det nu höghus för fullt och det finns knappast nägra trädgårdar kvar. Ingen reglering såklart, än mindre bygglov och definitivt inte jordbävningssäkert, trots att vissa påstår det.

En liter mjölk kostar nästan 17 kronor och en mycket litet smörpaket 35 kronor, importerat såklart. Söta R kom häromdagen och bad om mer matpengar, och jag hade full förståelse för att hon hade svårt att få ihop veckan. Även grönsaker som odlats i landet har blivit dyrare, det har blivit tuffare för alla.
Utbudet har däremot ökat och varor som inte var att tänka på förra året, står nu på hyllorna. Det kan vara allt inom hygienartiklar till matvaror och även kända märken börjar komma igång. Fortfarande gäller det att köpa vad som finns när det väl står där, det finns inga garantier att hitta varan igen. 

Förra helgen gick en av höstens stora begivenheter av stapeln vilket var en mega fest på Radisson. Vi var alla utklädda och en del uppträdde. Många hade lagt ner ett otroligt arbete på sin utklädsel och jag som egentligen inte tycker om maskerader, hade otroligt roligt. Det var länge sedan jag dansade så mycket.

Flickornas seger!

Tjejerna vann! För första gången på fem år tog ett AISD-lag hem segern i en regionsturnering. Flickorna kom hem som hjältinnor från Sri Lanka och firades rejält! En mycket nöjd och glad fröken stöp i säng efter en lång resa från Colombo där hon bott hos en thai/norsk supertrevlig familj. Mamman hade sett till att flickorna ätit ordentligt, sovit och haft en kul vistelse. E åker gärna tillbaka, och vi andra hänger gärna på!

Det börjar bli behagligt varmt, ca 30 grader på kvällarna. Tyvärr börjar därmed också myggen vakna till liv och i natt var första natten jag borde haft myggnätet nere. Solen skiner hela dagarna, luften är tjock av avgaser och damm, men i det stora hela inte lika fuktigt och tungt som tidigare. Nu börjar den behagliga perioden.

I veckan gjordes ett fältbesök till Mymensingh igen, en heldagstur med bilkörning mestadels av dagen. Det är en tät traffikerad rutt på 120 km enkel väg och under regnperioden har vägen varit delvis avstängd pga dåliga väglaget, men premiärministern har tydligen lagt sig i och sagt till att vägen skall repareras. Bitvis var det fortfarande stora hål och gropar i vägen att vi knappt kunde ta oss fram, men i det stora hela gick det bra. Fröken N, som bor hos oss i några månader fick följa med och det var kul att visa henne lite vad mitt jobb går ut på och för henne att få se annat än storstaden Dhaka. Grönskan är slående när man kommer utanför storstaden och det är vackert att se.

Kan någon förnuftig människa tyda följade trafikljus?!

Stor flicka

Hon blev 17 år igår! Och jag kan inte förstå hur stor hon blivit. Underbara, goa tjejen. Den bästa i hela världen!

Hon sliter i skolan men lyckas samtidigt behålla en schysst balans mellan skola, sport och bra vänner. Om några dagar åker hon med skollaget och spelar volleyboll i Sri Lanka och jag ser framemot att höra hennes berättelse därifrån. De kommer att tävla mot andra skolor i regionen. Häromdagen var jag och såg när laget vann stort över de andra skolorna i Dhaka - de var ett suveränt bra team med en fantastisk känsla och samarbete.
Terminerna är sportmässigt uppdelade i två delar, så efter volleyboll turneringen blir det tennis. E kommer att spela ännu en omgång tennis (som förra året), så får vi se om det blir stor turnering av det också.



På väg hem idag blev bilen påkörd bakifrån av en mindre uppmärksam lastbil. Alla stannade sina bilar, tursamt nog fanns en polis i närheten och efter lite diskussioner fick jag gå ut och diskutera med inblandade. Ville jag polisanmäla? Jag ringde en poliskollega och rådgjorde och kom fram till att killen som körde på oss skulle följa med vår söte R och laga och betala baklycktan på direkten. Sagt och gjort, adjö till polisen och lastbilen fick följa med vår bil direkt till verkstaden. Jag hoppade av på vägen och lät R sköta resten och hoppas nu på ett lagad bakljus senare i kväll. Det hela skedde på en av de mest trafikerade vägarna, New Airport Road, en trefilig väg och det kom en hord av människor som bara stod och hängde kring oss. Jag ville få det avklarat på ett så vänligt men bestämt sätt, så snabbt som möjligt.

Sonen hade övernattning härom helgen. Fyra 13-14 åringar belamrade hans rum och det var knappt jag fick upp dem på morgonen. Oklart när de somnade på natten, men sista gången jag var inne och sa till var vid 02-tiden. Tonåringar!

SEB har börjat med parrådgivning - inte en dag för sent! Hoppas det räddar några familjer. 

Nepal

Jag reste från ett fullständigt platt, till ett otroligt bergigt land. Tidigare har har inte funderat över hur platt Bangladesh är, men när jag såg bergen i Nepal från planet, märkte jag hur jag har saknat den varierande naturen, bergen och skogarna. Under veckan har jag bott hos en kollega just utanför Kathmandu och luften var underbar - klar och frisk. Hon bodde i ett hus med en fantastisk utsikt över bergen och med risodlingar nedanför slänten. Väl inne i Kathmandu var luften inte fullt lika frisk, även om vi inte kommer upp i Dhaka-nivå. Trafiken var tung även här, men återigen ligger de i lä jämfört med Dhaka.

Det regnade varje dag och gator och gångar var leriga och otroligt kladdiga. Mina stövlar borde varit med i packningen. Folk vadade omkring i flip flops och tunna skor i lervällingen.

Anledningen till resan var en regional workshop kring obstetrisk fistula. Detta är något vi bara läser om i västvärlden men är i utvecklningsländerna otroligt vanligt och ett symtom på att kvinnor inte får kvalificerad hjälp vid förlossningen - alltså att hälsosystemen inte fungerar.

Om en förlossning blir långdragen kan skador i vävnaden uppstå mot urinröret och/eller ändtarmen pga trycket från barnets huvud, och kvinnan läcker efter förlossningen urin och/eller avföring genom de små kanaler som uppstår mot slidan. Kvinnorna lever med konstant läckage och med en kraftig odör som följd. Oftast dör barnet vid förlossningen och hon blir utesluten ur familjen pga stanken kring henne. Jag har träffat kvinnor som lever isolerat utanför byarna och är hänvisade till lador och stall med kossor och getter eftersom familjerna inte vill ha dem längre. Det är oftast mycket unga kvinnor som drabbas eftersom de gifts bort och blir gravida alldeles för tidigt, de lever i sin misär och på allmosor tills de dör. I bästa fall finns det någon som vet vad det handlar om och kan se till att de får hjälp med en relativt enkel operation. Dock finns det få gynekologer som har kunskap att operera fistula och det är just det 

workshoppen handlade om. 

Det kom kollegor från flera länder i regionen som arbetar och delar erfarenheter kring fistula. I ett av länderna fanns det inte ens ett namn för fistula, och i ett annat fanns det bara två gynekologer där fistula inte är proriterat. I Bangladesh finns det hjälp att få, men svårigheterna är att hitta dessa undangömda kvinnor som ingen vill veta av. Det psykologiska aspekten av att förlora ett barn, bli utesluten ur familjen och leva undangömd och illaluktande under resten av livet pratas det tyvärr för lite om. Barnmorskor spelar självfallet en stor roll i förebyggandet av fistula och att identifiera de kvinnor som redan är skadade, så därför sitter olika professioner nu vid samma bord och diskuterar hur vi kan jobba ihop kring detta. Programmet handlade om förebyggande arbete, behandling och återintegrering i samhället för dessa tysta och skambelagda kvinnor. Det var säkert likadant hos oss för många hundra år sedan. 

Nästa gång jag kommer till Nepal vill jag upp i bergen och vandra. 

Begränsningar

Det blir allt tydligare för mig hur svag kvinnors ställning är i Bangladesh. Visst, det finns utbildade kvinnor, till och med premiärministern är kvinna, men de tillhör en snäv krets från välsituerade familjer som influerats av utlandet och har större tolerans. Den vanliga kvinnan lyder helt under männen - först fadern och sedan mannen, och om han dör - brodern eller svågern. Vi har hört det förr och jag har arbetat med detta länge, men nu är det så många och så nära. Det går inte att värja sig.

Bangladesh har ett stort problem med barnäktenskap, trots att lagen säger att kvinnor måste vara 18 år för ingå äktenskap. Det är långt från ovanligt (ca 30%) att flickorna är 14-15 då de blir bortgifta med generellt 10 år äldre män. Oftast blir de gravida i den åldern och konsekvenserna av barnafödande i så ung ålder kan bli ödesdigra. Det är familjen som väljer ut mannen åt henne, pengar eller gåvor en del av uppgörelsen trots att hemgift är förbjudet.

När flickan gifter sig flyttar hon till mannens familj. När hon sedan skall föda barn flyttar hon tillbaka till sin ursprungsfamilj och stannar där upp till sex månader efter förlossningen, då hon och barn far tillbaka till mannens hushåll. Processen upprepas nästa gång ett barn föds. Det är otroligt sällan barnäktenskap anmäls till myndigheterna. Dels finns det knappast någon som tar emot anmälan, dels görs sällan något åt det. Ibland står det i tidningen, men då är det oftast för sent.

När jag låg på sjukhus förra året kommer jag ihåg att det var otroligt suspekt att jag låg själv/ensam på sjukhus, pratade med läkare och inte hade någon man med mig, varken make eller släkting. Perspektivet har vidgats sedan dess då jag nu förstår att en kvinna kan/får inte söka vård på egen hand. En man måste alltid föra hennes talan, vara med henne och hon är således aldrig ensam varken på läkarbesök eller när hon är inlagd. Under alla mina sjukshusbesök har jag sett dessa män stå och hänga vid ingången, utanför avdelningarna och inte haft något direkt syfte med att bara vara där. Nu vet jag att de alla har en kvinna, mamma, syster eller en kusin inlagda som de ansvarar för. En ung kvinna som jag känner fick missfall och kunde inte söka vård eftersom varken hennes man eller annan manlig släktig var i stan. Hon fick ta hand om missfallet hemma bäst hon kunde.

På jobbet har vi gjort en film om barnmorskor där det bland annat ingick att intervjua hälsoministern. Jag behövde tack och lov inte själv utföra intervjun, men tog lite bilder istället. Lägger ut filmen när den blir klar.

Bröllopsdax

Jag hade förberett mig för att inte åka, men när jag tog upp mina tankar med min argentinska kollega om att jag trots allt skulle försöka ta mig hem, och hon svarade med en sådan bestämdhet att det inte gav utrymme för diskussion, så bokade jag biljetterna just innan det var dags. Och det finns inte en chans på jorden att jag ångrar mig - jag kommer för alltid vara tacksam för kolleganst fasta och mycket tydliga råd!

Den yngste av oss har då äntligen gift sig. Efter sex år med en fantastisk pojkvän, gjorde paret nu slag i saken och ordnade det mest fanastiska bröllop Skånebygden kunde bjuda på.
Det blev precis sådär bra som jag vet att systern önskade och det fanns en genuint varm och härlig stämning från början till slut. I tre dagar har vi träffats, ätit och njutit av våra familjer, släkt och vänner.

Bruden var så fantastiskt vacker och söt, brudgummen såg så lycklig ut - det var en riktig lyckodag!

Att jag också fick vara ihop med äldste sonen under helgen var helt fantastiskt. Viktigt och härligt. Jag saknar honom så oändligt i vardagen i Dhaka.

Nu bär det av tillbaka till Bangla med väskorna fulla av godis och böcker. Snyggingens syskon har skickat beställningar på allt från choklad till kläder och jag hann ta en sväng om köpcentret under dessa få, värdefulla dagar jag varit i Sverige.

När jag kom till en västerlänsk affär efter den första tiden i Bangladesh för ett år sedan, fick jag nästan panik och trodde inte det var sant att jag hade möjlighet att köpa alla dessa underbara, rena och "ärliga" produkter som stod på hyllorna. Att valmöjligheten var nästan oändlig (yoghurt till exempel)! Idag känner jag mig lugnare. Jag kan vila i känslan att det trots allt inte komma att försvinna, jag alltid kan komma tillbaka till dessa hyllmeter med varor och utbud och hinner/kan jag inte köpa just det där som jag så väl behöver just nu, så gör det inte så mycket. Det är en märklig känsla som jag inte tidigare upplevet men utgår att det kommer från en tillvaro med stark begränsning och där konsumtion handlar om att skaffa mat för dagen och inte det där lilla extra, som egentligen inte behövs.

Det är en nyttig och tänkvärd läxa. 

Hem till byn

Dhakabor på väg till sina hembyar för att fira helg. Tack till Danmarks ambassadör för detta otroliga foto. Nästa år tar jag mig till tågstationen själv.

Eid Mubarak!