Tidens gång

Vi har bott i Bangladesh i ett år och tre månader nu, snart går vi in i halvlek. Otroligt. Vi kom ju igår.

Efter Eid-helgen har allt återgått till det vanliga med intensiv trafik, massor av jobb och skola, möten, skolaktiviteter och en massa annat. Veckorna rusar förbi, söndag blir snabbt till torsdag, för att inte tala om helgen som vara en timme eller så, känns det som. Nordic Club gör sitt bästa för att organisera aktiviteter, fester och utställningar och de lyckas allt som oftast. Kommande helg är det ungdomsparty som sedan avlöses av vuxen-disco-fest. De har haft liknande koncept tidigare som varit otroligt lyckat. Jag har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv som under tiden här i Dhaka.

I veckan om gick hade vi besök av storchefen. Organisationen och aktiviteterna före besöket liknade ett stadsbesök. Jag var på ett annat möte när han skulle träffa oss alla och fotograferas, men vår egen organisations storchef var också med och med honom fick vi äta lunch.

Jag håller som bäst på att organisera en delegation som åker tillsammans på en workshop till Delhi om några veckor. Tack och lov slipper jag visumförödmjukelsen igen eftersom mitt visum räcker några månader till, men nu skall mina kollegor gå igenom samma skärseld och det är lite oroligt. Alla är de gifta, så de slipper det värsta. Det är enorma mängder papper som skall ordnas, och var och en av dem behöver dessutom godkännande att få åka iväg från olika instanser (och det är inte bara från deras män . . .) De flesta är anställda av staten som måste ge order för att de kan åka, detta tar en evig tid och behöver skrivas under av flera personer på vägens gång. Att ha tålamod är i underkant, särskilt eftersom Indien inte heller är så lätta att ha att göra med.

För tredje året arrangerades en regnbågsfestival i tre dagar och i går hade transpersonerna hade sin fashion show. Den trånga lokalen var smockfull, de hade lyckats få dit en representant från regeringen, några frivilligorganisationer och även media. Det var en otroligt förväntansfull stämning och det fanns möjlighet att öppet diskutera HBT-personers situation i Bangladesh vilket är så viktigt eftersom de inte finns och än mindre får komma till tals. Festivalen kan inte jämföras med Pride på något sätt och sker lite i det dolda, men behovet av öppenhet börjar trycka på. Det känns otroligt att få se detta år 2011 i Bangladesh.