Gröna skalbaggar

Häromdagen tog jag en risk. Några av er kanske tycker det var på tiden, men just där och då var det inte det bästa, men jag hade inget val.

På eftermiddagen hade jag varit på ett möte med en lokal kollega långt inne i Dhaka, ca 1 timme från kontoret. Det hade blivit ett missförstånd mellan chaufförerna så efter mötet stod vi där utan bil. Kollegan och jag diskuterade vilka möjligheter vi hade och det var inte många. Det skulle ta flera timmar att få dit en ny bil (stora, feta jeepar) från jobbet, ingen av oss hade några nummer till taxibilar (känner man ingen taxi sedan tidigare bör man inte ta någon alls), det var för långt och farligt för en rickshaw så det återstod till sist de gröna biogasdrivna CNG (babytaxis). De finns överallt och de kryssar sig fram i trafiken - moppar med gallerinbyggt säte där bak. 

Det obehagliga är att man är instängd i en bur och den enda som kan öppna grinden är föraren. Gallret inte ger något skydd att tala om. Sagt och gjort så blev jag undanskuffad så att kollegan kunde förhandla om priset (när de ser en västerlänning dubblas priset direkt) och efter intensiv prutning kunde jag kliva fram och in i lilla fordonet. Vi satt trångt och länge, avgaserna sprutade rakt in i ansiktshöjd och bussar, bilar och lastbilar var hårsmån från att krocka med oss. Det var varmt som i en bastu och jag har nu exponerats för alla lukter som Dhaka kan erbjuda. När jag klev in buren hade jag uttryckt min rädsla och oro för kollegan, som framförde detta till mannen som körde. Tack och lov tog han det lugnt men jag fick ändå hålla i mig. Ute på gatan ser man dessa gröna fordon överallt. Det myllrar av dem. Det är som leksaksbilar, de tränger sig in och snirklar sig fram precis överallt, som små skalbaggar. De kommer i horder och används flitigt av invånarna i staden. Det finns ca 500 000 rickshaws i Dhaka och jag skulle uppskatta lika många CNGs.

Efter Eid-helgen är trafiken nu värre än någonsin. Igår skulle jag "bara" åka och hämta sonen på skolan, en resa som i vanliga fall ta 5-10 min, tog nu 1,5 timmar och vi stod still mestadels tiden. Vi fick påhälsningar av tiggande barn och gamlingar och börjar känna igen dem nu. De håller sig i sina områden och på en middag häromdagen fick vi veta hur systemet med tiggarna fungerar. Det är oftast inte kvinnornas egna barn, utan de "lånas" in och så vidare. Alltihop styrs av en enda man i just det aktuella kvarteret som håvar in storkovan från andras arbete. Sanningen ligger mycket nära "Slumdog Millionaire". I vårt område är bossen en stor fet, medelålders gubbe i rullstol. Vi ger aldrig pengar från bilen utan hellre mat till barnen och familjerna på vår gata.

Sätter in en bild på vårt hus. Markplan är bara en enda stor parkeringsplats och ingången till huset och hissarna ligger mitt i huset. Detta är egentligen bekvämt eftersom bilen och en själv aldrig behöver exponeras för solen eller ösregnet som kommer som en dusch, utan det är bara att köra rakt in. Jag har sett apor i garaget och hört att det finns apor i området. De är inte snälla så det gäller att inte exponera maten när man har handlat, vilket de är ute efter. 

Det bor barnfamiljer i garaget och jag börjar nu känna igen mammorna som släpar på sina barn i alla åldrar. Alltid har en kvinna ett barn på sin höft. Jag har inte sett en enda barnvagn i Dhaka, de verkar inte existera. Barnen blir jämt burna.

Vi har haft ovanligt mycket strömavbrott de sista dagarna. Strömmen går ca fem gånger per kväll och kan hålla på i timmar. Vissa lampor och fläktar går på generatorn och fungerar hela tiden, men annars är det mörkt och tyst. Internet fungerar inte heller alltid, utan det är bara att ta det lugnt, pyssla och prata. Under september har det varit mycket bättre, men nu verkar det vara sämre. Men vi vänjer oss och blir inte lika uppjagade längre. Lite värmeljus i badrummen ökar mysfaktorn.