Det är otroligt fuktigt. Trots att det vädrades regelbundet hemma under sommaren, trots att jag satte torrbollar i garderoben, trots att det kördes air-con regelbundet, så trängde fukten igenom när vi var borta. På några av mina kläder hittade jag lite vitt mögel (som dock gick att tvätta bort), allt i matväg var mjukt och inte ätbart längre och jag vädrade och vände på alla madrasser, täcken och kuddar. Man hade varnat mig för detta, men trodde aldrig att min klänning i garderoben skulle vara dyblöt när jag kom tillbaka.

Nu när vi lever och bor i lägenheten går det bättre, och det mesta av fukten är borta, men så fort vi går utanför huset rinner svetten längs med kroppen. Konstigt nog vänjer man sig och eftersom det är lika för alla, skjortor, saris och tunikor klibbar längs med män och kvinnor, så är det bara att acceptera. Den fuktiga nacken tycker jag är värst, och längtar tills vår frisör kommit tillbaka från sin semester så jag kan klippa mig kortare. Håret sitter uppsatt i en löjlig tofs just nu.

Det är Eid i veckan och allt står i princip stilla. Gatorna är fria, luften ren och det ligger ett lugn över den annars så otroligt intensiva staden. På kontoret är det i princip folktomt - tänk jul i Sverige - och jag hinner pyssla med saker som annars inte prioriteras. Det är inga möten bokade, inga aktiviteter som tillkommer och jag har hört frasen "after Eid" i flera veckor nu. Om en vecka är det "after Eid" och då drar det igång igen. Direkt efter Eid kommer Indiens primärminister hit på ett två dagars stadsbesök vilket är en viktig händelse för landet. Det kommer att diskuteras handel och transitvägar i norra delen av landet där Indien, Bangladesh och Nepal kan ha god nytta av varandra.

Om jag har förstått det hela rätt så förses hela Bangladesh av en enda kabel med Internet. Den skall ligga på havsbotten och komma någonstans ifrån. Det förklarar det urbota dåliga Internetkontakten och att vi då och då får SMS med - tyvärr inget Internet mellan klockan si och så på grund av underhåll (av den berömda kabeln). För en nation med 164 milj invånare, där förvisso långt från alla är ute på nätet, men som ändå består av 1/3 ungdomar, så känns det otroligt sårbart. Regeringen har gått ut med att Internet skall bli tillgängligt för alla och t o m en del skolböcker ligger ute på nätet. Det måste bara finnas en annan lösning eftersom detta är katastofdåligt. Vi pratar 2011! Sitter mestadels ute på klubben, som på något sätt tillskansat sig en vettig uppkoppling, eftersom hemma blir det allt sämre. Hej och hå! Tålamod.

En lyckad resa

Igår var det dags för ännu en dagsresa ute i landet. De första barnmorskorna har nu äntligen fått jobb på några av de mindre klinikerna som ligger närmare byarna och landsbygdens befolkning än de större sjukhusen. Det är inte renodlade barnmorsketjänster ännu, men det kommer. Fyra barnmorskor kommer att arbeta i ett team på varje klinik med ca 50 bäddar.
Igår besökte två mediakillar från jobbet och jag, en av dessa kliniker. Vi skulle filma, intervjua och fotografera barnmorskorna i deras nya roll, vilket gick över all förväntan. De var duktiga på att inprovisera och mammorna med sina nyfödda barn var också pigga på att delta i det hela. Det spelade ingen roll hur anemiska och nyförlösta de var.

Vi träffade också barnmorskestudenter med deras lärare ute i kliniskt arbete och fick massor med positiv respons på det pågående nationella barnmorskeprogrammet. Det gäller att alla sitter i samma båt, förstår hur och med vad barnmorskor arbetar och deras roll i vårdhierarkin, men hittills verkar det bara vara positivt. I Sverige har det funnits utbildade barnmorskor i 300 år, i Bangladesh fyra månader.

Den nye storchefen från huvudkontoret, en nigeriansk doktor, har varit på besök hos oss i Bangladesh. Han tillträdde organisationen för ca sju månader sedan och åker nu runt till några av landskontoren för att lära sig mer och komma organisationen närmare. Det har varit som ett mindre stadsbesök och förberedelser därefter. Det skulle avläggas artighetsvisit hos diverse ministrar, besök på kliniker och program ute i landet och även interna möten med information och diskussion. Det har varit spännade och otroligt lärorikt att få vara en (liten) del av det omfattande programmet.

Yngste sonen har ätit något olämpligt, liksom hans två andra kompisar, vilket resulterade i en dag i sängen. Jag serverar honom Coca Cola och te och hoppas han kan gå till skolan i morgon. Damerna hemma har passat upp honom hela dagen, när han inte sovit och det har varit skönt att veta att han inte varit ensam hemma.

Det närmar sig Eid och alla förbereder sig för festligheter och familjehögtiden nästa helg. Trafiken blir värre för varje dag, det är en otrolig aktivitet i affärerna och det påminner om förberedelserna inför julen hemma. Därefter kommer ännu en Eid som infaller i början på november vilket är den där de slaktar alla djuren på gatorna. Vi diskuterar hemma om det inte är bäst att fly fältet då, vilket vi gjorde förra året. Vi får se. 

Åter Dhaka

Någon skrev på Facebook att det är kontrasterna som gör livet, och jag kan inte annat än hålla med!


Sommaren var underbar! Av många anledningar. Inte bara det att få strosa runt i det soliga, vackra och friska Stockholm, njuta av Djurgårdens grönska och vatten, den rena maten, igenkännandet. Att äntligen få uppleva Fotografiska Museet (med äldste sonen, vilket var en bonus), gå på rean och bada i Nackareservatets mjuka insjö. Det njutbara Skåne med ön, MMF-mattor och turen till Louisiana. Det finns ingen plats som Bjäre här på jorden.

Utan framför allt: att få möta, se och kramar om er som betyder så mycket for mig. Jag har sagt det förr, men det blir allt viktigare - jag är så lycklig lottad! Ett stort tack till er alla - sambos, promenadsällskap, fixare, middagsinbjudare, kaffekokare, ostspecialister, värdinnor, konsulter och så mycket, mycket mer. Och mina fantastiska föräldrar! Ni är så kloka och ovärderliga för mig. Tack för en fantastisk sommar! 


Redan veckan innan vi åkte ner ökade kommunikationen mellan Bangladesh/Sverige genom Skype och mail. Barnen var efterlängtade och väl framme sögs de snabbt in i kompisgängen som nu har nya konstellationer pga vissa har åkt och andra kommit. Vi träffar dagligen nyanlända familjer med samma förvirrade men förväntansfulla uttryck som vi själva hade för exakt ett år sedan. Det känns som igår.
Skolan började redan i tisdags och dottern står nu inför två tuffa IB-år. Hon är orolig om hon kommer att klara det, pendlar mellan lugn till panik, men hon har nu bestämt sig för att ta en dag i taget, skapa balans med sömn, mat, studier och motion, vilket låter sunt. Hon är inte ensam och hennes kompisar uttrycker samma oro men ändå motivation. Hennes IB-ämnen är valda, hon har träffat de viktiga lärarna och vilka hon kommer att plugga med. Dessutom är hon redan indragen i skolans volleyboll-team och har träningsvärk! Det blir bra.
Sonen har det något lugnare, men skrev i ett dokument till sin mattelärare att han kommer att göra alla läxor i tid, komma förberedd till skolan, studera massor och få bra betyg! Det låter fantastiskt! 


Själv verkade jag vara efterlängtad på kontoret, och jag har fullt upp med att uppdatera och komma ikapp flera veckors frånvaro. Det har hänt en hel del på barnmorskefronten och det är med stor glädje jag igen går på möten, skriver rapporter och pratar barnmorskor. Poängen är ju att landet/regeringen själv "äger" frågan, och det verkar de verkligen göra.

Dhaka är sig likt. Det har tydligen regnat massor under sommaren, och mer är på gång. Hela veckan öste det ner och vägarna var tidvis oframkomliga pga översvämningar. Det är tropiskt med fukten och värmen, men regnet gör också att det känns renare och luften är helt ok. Just nu är det Ramadan och kollegorna börjar sacka vid 14-tiden, trötta, törstiga och hungriga. Vi slutar jobbet en timme tidigare hela månaden. Trafiken är värre än någonsin. Fastan bryts med bönen kl 18.30 och därefter får man äta, Iftar. Alla skall då hinna hem till sin festmåltid, är irriterade och blodsockerstinna, vilket gör att de kör desto hetsigare. Ingen vill vara ute på gatorna på sen-eftermiddagen eftersom allt i princip står stilla och folk är ilskna. Mina argentinska kollega och jag smiter återigen undan och äter i smyg vid lunchtid, för att inte fresta dem som fastar.
Vår oas, klubben, är sig lik. Våra vänner servitörerna, är exalterade över att vi är tillbaka, de verkar haft det tråkigt under sommaren och allehanda aktiviteter är nu planerade för kommande sociala säsong. Klubben får en ny dansk VD snart, och vi ser med spänning fram emot de trevliga förändringar som han kan tänkas hitta på. 

Det blir en bra höst!  

Alternativ

Det är återigen Hartal, generalstrejk.
Förra veckan var den en dag, denna vecka två dagar, och det talas om utökning med flera dagar denna gång. Det gäller budgeten i landet, men strejken började innan budgeten presenterades, vilket verkar lite skumt. Hela landet stannar av, det inrättas mobila domstolar som åker runt och dömmer folk (oftast till fängelse), det är poliskontroller över allt och bussar brinner lite här och där. Vi är ålagda att stanna hemma och jobba, ingen får röra sig utanför närområdet. Skolan var dock öppen förra veckan (vilket var bra) men utan aktiviteter efter skoltid. Jag får regelbundet lägesrapport via SMS från jobbet om vad som händer och vilka restriktioner vi har, vilket är nödvändigt.
Pass och dollar ligger förberett hemma, just in case.

I morse var det dock dags för barnen att åka till flygplatsen, 12 km från huset. Det diskuterades vilket som var lämpligast - poliseskort eller ambulans. Det blev tack och lov det sistnämna och tidigt i morse stod en ambulans i garaget som jobbet ordnat. Den hade verkligen sett sina bästa dagar. Trots vår tilltufsade täckmantel blev vi stoppade några gånger på vägen ut, men släppta efter att de sett våra friska, västerlänska ansikten på bristen.

Väl på flyplatsen checkade vi in i vanlig ordning. Till sonens förfäran och förtret tvingades också longboarden åka iväg på bandet, väl inplastad och med allehanda tags och adresslappar. Jag hoppas innerligt att den kommer fram helskinnad. En supertrevlig dansk familj flyger samma rutt och mamman kvar i Dhaka kan slappna av. Det är två stopp - Delhi och London - skönt att de inte är ensamna.

Underbara Mormor och Morfar möter upp på Kastrup sent ikväll - life is good! 

Strömavbrott

Tänk dig. Du sitter och läser en bok eller tittar på TV. Allt slocknar! Fullständigt, pang. Bara sådär, paff. Du kan inte styra det. 

Eller sitter i ett möte för den delen. Plötsligt slocknar det, ni sitter i mörker, men allt fortsätter ändå som ingenting hänt. Ingen tystnar eller tar en paus, utan pratar vidare utan tvekan, på något sätt ingår det att strömmen går. Direkt efter att det blivit mörkt börjar det pipa och plinga i olika apparater och efter någon minut hör du hur generatorn går igång. Som en traktor som startas. Sekunderna senare tänds de lampor och fläktar som är kopplade till generatorn, och är sällan dem du trodde du hade på innan strömmen gick.

Vi kan inte koppla TV:n eller alla lampor till generatorn, utan här får man prioritera. Ett ljus och en fläkt per rum och Internet kontakten. Med det kommer man ganska långt ändå.

Fortfarande piper det i alla apparater, men de slutar en efter en, fem minuter senare. Därefter vet man aldrig hur länge strömavbrottet kan pågå och vi har nu lärt oss att alltid ha datorer och mobiler laddade, annars står man där.

I bästa fall kommer strömmen tillbaka inom någon timme, men ofta det kan gå mycket längre än så. Hela kvarteret blir utan ström och häromkvällen när jag var ute och körde så var det som att köra in i en svar tunnel – det blev totalmörkt över allt. Sakta, sakta tändes lite lampor i husen efter att generatorerna börjar jobba. Det har blivit en del av vardagen och jag trodde aldrig vi skulle vänja oss. Men det har vi – varje dag, minst några gånger om dagen. På jobbet, i skolan, hemma och på klubben. Dag som natt.

En kväll med flertalet ungdomar hemma. Mjölken är slut, alla lycheéna borta (det är otroligt populära), maten är uppäten, det spelas hög musik och snackas i vardagsrummet – jag kommer hem från jobbet och njuter av detta kaos. Det är ett otroligt bra kompisgäng kring sonen och de hänger så mycket det går nu eftersom två av tjejerna reser härifrån om några dagar.  Det köps små presenter och hålls avskedsfester, med förhoppningar om att ses redan i sommar i grannlandet, det smids stora planer på allt möjligt. Vissa realistiska, de flesta inte alls. 

Det är separationens tjusning – man vet aldrig hur det blir. Nästan alltid blir det bra, men kanske inte alltid som man tänkt sig. 

På tur

Just hemkommen från 4 dagar ute "i fält". Sitter och njuter av en underbar kopp kaffe på klubben!

Syftet med resan var att delta i första utbildningsdagen för barnmorskor i Khulna, och därefter åka ut till de mest avlägsna byarna för att följa upp de förlossningspaket som delas ut av organisationen vid och efter naturkatastrofer.

Först var det flyg till Jessore på en timme, med ett propellerplan där det var trångt ombord. Min kollega och jag hade laddat med mat, vatten och nötter för resan, och jag kände mig ganska nöjd. Därefter en två-timmars bilresa med den trygga, vita jeepen.

Ännu en ny hotellupplevelse i staden, fortfarande utan Internetkontakt och med småkryp i heltäckningsmattorna. Jag börjar bli luttrad med att alltid ha med egna lakan och handduk, torka av alla bestick och tallrikar innan de används och hålla mig till den medhavda maten och ris.

Det var under pompa och ståt som barnmorskeutbildningen invigdes. Alla talen skulle hållas och jag fick lova tusen gånger att komma tillbaka snart igen för att följa upp hur det går för sjuksköterskorna som nu skall träda ny mark som barnmorskor, både ute i samhället och inom sjukhushierarkin. I Sverige är det 300 år sedan vi började utbilda barnmorskor, så vi gjorde resan för länge sedan. Nu är det Bangladesh tur.

Dagen därpå började med en skumpig bilkörning på ca 4 timmar till Koira. En avlägsen by med en klinik som inte räcker till. De har bäddplatser för 500 patienter, men just nu var det ca 750, överfullt med andra ord och ingen personal. Läkarna försökte pyssla ihop det så gott det gick och gjorde både det ena och det andra som de lärde sig efterhanden. Vi pratade preventivmedel och till min lycka fick jag sätta in en p-stav (Implanon) på en kvinna! Äntligen en förnimmelse av forna tider! En av läkarna ville se hur jag gjorde, och vips satt den där. Därefter fick han visa hur han gjorde och vi hade roliga diskussioner. Kvinnorna såg lyckliga ut, ingen av dem ville ha fler barn så staven kom på plats illa kvickt.

Vi åkte sedan en halvtimme till ut i en av byarna och hälsade på en 20-årig flerföderska som några dagar tidigare blivit förlöst av en minimalt utbildad bybarnmorska. Flickan hade återvänt till sin hemby för att föda, vilket är vanligt, och skulle snart tillbaka till make och svärföräldrar i en annan by. Familjen bodde i en hydda med lergolv och halmtak i ett område som ofta drabbas av cykloner. Alla hyddor, hus och   vägar var uppbyggda för att skydda mot vattnet. Det var vatten överallt!

Tredje dagen åkte vi ut till ett annat område, Dacop. Ett stort område sydväst om Dhaka som drabbades hårt av cyklonen Aila för två år sedan. Fortfarande är 20 000 människor hårt drabbade och bor i provisoriska hyddor på bankerna som är uppbyggda som skydd för vattnet. De är lovade pengar (2000 SEK) från regeringen för att kunna flytta och etablera en ny tillvaro, men det finns just ingenstans att ta vägen och pengarna har de inte sett ännu.

För att komma ut till de mest avlägsna byarna fick vi åka bil i flera timmar, båt i över en timme och till sist motorcykel i en dryg halvtimme. Därefter promenera och hälsa på nyförlösta kvinnor och deras familjer. Det var över 35 grader varmt. Jag svettades rejält men visste att en bil och hotell med air con väntade i slutet på dagen, vilket det inte gjorde för befolkningen. Luften stod stilla i hyddorna.

Överallt vi kom fick vi frågan om från vilket land vi kom. "Our country, Medam?!" Jag vet inte om de vet var Sweden ligger, men när min argentinska kollega berättar om Argentina blir de överlyckliga och chefen för sjukhuset frågade igår om hon var Maradonnas syster! Det nyligen avslutade Champions Leage blev det förlösande samtalsämnet och alla var uppdaterade på Messi's förhavande och målbravader. Bangladesh är ett land som älskar fotboll lika mycket som cricket. Ingen vet vem Zlatan är ännu, men när jag klämmer fram med ABBA får jag några igenkännande blickar.

Och nu är mitt kaffe slut.

Ödet

Vid mitt besök i Khulna, 7 timmar från Dhaka, för några månader sedan gick jag efter maten ner och satte mig i ”Business-rummet”. Ett kalt och trist rum med två enkla bord och två datorer. Vid ena datorn satt en mörk kille i 30-årsåldern och skrev, jag satte mig vid den andra och skulle just kolla min mail. Efter några minuter började han prata med mig och berättade entusiastiskt att han höll på att uppdatera sin hemsida (familyradio.com) som handlade om att världen gå under den 21 maj i år. Han förklarade en massa om religioner som förutspått just detta datum, om man tvärkör data på olika sätt och jordbävningen i Japan hade då bekräftat att det skulle bli så. Han var så tvärsäker på sin sak att jag inte ens förmådde mig argumentera emot. Till sist frågade jag honom var han själv skulle befinna sig just den 21 maj och fick svaret att Kristus kommer att ta honom till sig dagen innan undergången. Jag var inte nöjd med svaret så när jag sedan frågade om var han kommer att vara rent fysiskt, klämde han fram att han skulle att åka hem till mamma i Kalifornien. 

Det finns onekligen många olika typer av människor i vård värld, vissa mer spännande än andra – långt ute i Bangladesh landsbygd.

Nu blev det tack och lov inte som han förutspådde och jag hoppas han funnit en ny mening med livet även efter helgen. Kanske till och med hemma hos mamma. Det stod en del om det i tidningarna och jag frågar mig hur ”profeterna” har det såhär dagarna efter deras att domedags profetia inte slagit in, eftersom de gått ut så hårt med sitt budskap.  Det måste kännas snopet men också lite tacksamt. Varför spekulera i vårt slut, när vi lever här och nu?!