Strömavbrott

Tänk dig. Du sitter och läser en bok eller tittar på TV. Allt slocknar! Fullständigt, pang. Bara sådär, paff. Du kan inte styra det. 

Eller sitter i ett möte för den delen. Plötsligt slocknar det, ni sitter i mörker, men allt fortsätter ändå som ingenting hänt. Ingen tystnar eller tar en paus, utan pratar vidare utan tvekan, på något sätt ingår det att strömmen går. Direkt efter att det blivit mörkt börjar det pipa och plinga i olika apparater och efter någon minut hör du hur generatorn går igång. Som en traktor som startas. Sekunderna senare tänds de lampor och fläktar som är kopplade till generatorn, och är sällan dem du trodde du hade på innan strömmen gick.

Vi kan inte koppla TV:n eller alla lampor till generatorn, utan här får man prioritera. Ett ljus och en fläkt per rum och Internet kontakten. Med det kommer man ganska långt ändå.

Fortfarande piper det i alla apparater, men de slutar en efter en, fem minuter senare. Därefter vet man aldrig hur länge strömavbrottet kan pågå och vi har nu lärt oss att alltid ha datorer och mobiler laddade, annars står man där.

I bästa fall kommer strömmen tillbaka inom någon timme, men ofta det kan gå mycket längre än så. Hela kvarteret blir utan ström och häromkvällen när jag var ute och körde så var det som att köra in i en svar tunnel – det blev totalmörkt över allt. Sakta, sakta tändes lite lampor i husen efter att generatorerna börjar jobba. Det har blivit en del av vardagen och jag trodde aldrig vi skulle vänja oss. Men det har vi – varje dag, minst några gånger om dagen. På jobbet, i skolan, hemma och på klubben. Dag som natt.

En kväll med flertalet ungdomar hemma. Mjölken är slut, alla lycheéna borta (det är otroligt populära), maten är uppäten, det spelas hög musik och snackas i vardagsrummet – jag kommer hem från jobbet och njuter av detta kaos. Det är ett otroligt bra kompisgäng kring sonen och de hänger så mycket det går nu eftersom två av tjejerna reser härifrån om några dagar.  Det köps små presenter och hålls avskedsfester, med förhoppningar om att ses redan i sommar i grannlandet, det smids stora planer på allt möjligt. Vissa realistiska, de flesta inte alls. 

Det är separationens tjusning – man vet aldrig hur det blir. Nästan alltid blir det bra, men kanske inte alltid som man tänkt sig.