Åter Dhaka

Någon skrev på Facebook att det är kontrasterna som gör livet, och jag kan inte annat än hålla med!


Sommaren var underbar! Av många anledningar. Inte bara det att få strosa runt i det soliga, vackra och friska Stockholm, njuta av Djurgårdens grönska och vatten, den rena maten, igenkännandet. Att äntligen få uppleva Fotografiska Museet (med äldste sonen, vilket var en bonus), gå på rean och bada i Nackareservatets mjuka insjö. Det njutbara Skåne med ön, MMF-mattor och turen till Louisiana. Det finns ingen plats som Bjäre här på jorden.

Utan framför allt: att få möta, se och kramar om er som betyder så mycket for mig. Jag har sagt det förr, men det blir allt viktigare - jag är så lycklig lottad! Ett stort tack till er alla - sambos, promenadsällskap, fixare, middagsinbjudare, kaffekokare, ostspecialister, värdinnor, konsulter och så mycket, mycket mer. Och mina fantastiska föräldrar! Ni är så kloka och ovärderliga för mig. Tack för en fantastisk sommar! 


Redan veckan innan vi åkte ner ökade kommunikationen mellan Bangladesh/Sverige genom Skype och mail. Barnen var efterlängtade och väl framme sögs de snabbt in i kompisgängen som nu har nya konstellationer pga vissa har åkt och andra kommit. Vi träffar dagligen nyanlända familjer med samma förvirrade men förväntansfulla uttryck som vi själva hade för exakt ett år sedan. Det känns som igår.
Skolan började redan i tisdags och dottern står nu inför två tuffa IB-år. Hon är orolig om hon kommer att klara det, pendlar mellan lugn till panik, men hon har nu bestämt sig för att ta en dag i taget, skapa balans med sömn, mat, studier och motion, vilket låter sunt. Hon är inte ensam och hennes kompisar uttrycker samma oro men ändå motivation. Hennes IB-ämnen är valda, hon har träffat de viktiga lärarna och vilka hon kommer att plugga med. Dessutom är hon redan indragen i skolans volleyboll-team och har träningsvärk! Det blir bra.
Sonen har det något lugnare, men skrev i ett dokument till sin mattelärare att han kommer att göra alla läxor i tid, komma förberedd till skolan, studera massor och få bra betyg! Det låter fantastiskt! 


Själv verkade jag vara efterlängtad på kontoret, och jag har fullt upp med att uppdatera och komma ikapp flera veckors frånvaro. Det har hänt en hel del på barnmorskefronten och det är med stor glädje jag igen går på möten, skriver rapporter och pratar barnmorskor. Poängen är ju att landet/regeringen själv "äger" frågan, och det verkar de verkligen göra.

Dhaka är sig likt. Det har tydligen regnat massor under sommaren, och mer är på gång. Hela veckan öste det ner och vägarna var tidvis oframkomliga pga översvämningar. Det är tropiskt med fukten och värmen, men regnet gör också att det känns renare och luften är helt ok. Just nu är det Ramadan och kollegorna börjar sacka vid 14-tiden, trötta, törstiga och hungriga. Vi slutar jobbet en timme tidigare hela månaden. Trafiken är värre än någonsin. Fastan bryts med bönen kl 18.30 och därefter får man äta, Iftar. Alla skall då hinna hem till sin festmåltid, är irriterade och blodsockerstinna, vilket gör att de kör desto hetsigare. Ingen vill vara ute på gatorna på sen-eftermiddagen eftersom allt i princip står stilla och folk är ilskna. Mina argentinska kollega och jag smiter återigen undan och äter i smyg vid lunchtid, för att inte fresta dem som fastar.
Vår oas, klubben, är sig lik. Våra vänner servitörerna, är exalterade över att vi är tillbaka, de verkar haft det tråkigt under sommaren och allehanda aktiviteter är nu planerade för kommande sociala säsong. Klubben får en ny dansk VD snart, och vi ser med spänning fram emot de trevliga förändringar som han kan tänkas hitta på. 

Det blir en bra höst!  

Alternativ

Det är återigen Hartal, generalstrejk.
Förra veckan var den en dag, denna vecka två dagar, och det talas om utökning med flera dagar denna gång. Det gäller budgeten i landet, men strejken började innan budgeten presenterades, vilket verkar lite skumt. Hela landet stannar av, det inrättas mobila domstolar som åker runt och dömmer folk (oftast till fängelse), det är poliskontroller över allt och bussar brinner lite här och där. Vi är ålagda att stanna hemma och jobba, ingen får röra sig utanför närområdet. Skolan var dock öppen förra veckan (vilket var bra) men utan aktiviteter efter skoltid. Jag får regelbundet lägesrapport via SMS från jobbet om vad som händer och vilka restriktioner vi har, vilket är nödvändigt.
Pass och dollar ligger förberett hemma, just in case.

I morse var det dock dags för barnen att åka till flygplatsen, 12 km från huset. Det diskuterades vilket som var lämpligast - poliseskort eller ambulans. Det blev tack och lov det sistnämna och tidigt i morse stod en ambulans i garaget som jobbet ordnat. Den hade verkligen sett sina bästa dagar. Trots vår tilltufsade täckmantel blev vi stoppade några gånger på vägen ut, men släppta efter att de sett våra friska, västerlänska ansikten på bristen.

Väl på flyplatsen checkade vi in i vanlig ordning. Till sonens förfäran och förtret tvingades också longboarden åka iväg på bandet, väl inplastad och med allehanda tags och adresslappar. Jag hoppas innerligt att den kommer fram helskinnad. En supertrevlig dansk familj flyger samma rutt och mamman kvar i Dhaka kan slappna av. Det är två stopp - Delhi och London - skönt att de inte är ensamna.

Underbara Mormor och Morfar möter upp på Kastrup sent ikväll - life is good! 

Strömavbrott

Tänk dig. Du sitter och läser en bok eller tittar på TV. Allt slocknar! Fullständigt, pang. Bara sådär, paff. Du kan inte styra det. 

Eller sitter i ett möte för den delen. Plötsligt slocknar det, ni sitter i mörker, men allt fortsätter ändå som ingenting hänt. Ingen tystnar eller tar en paus, utan pratar vidare utan tvekan, på något sätt ingår det att strömmen går. Direkt efter att det blivit mörkt börjar det pipa och plinga i olika apparater och efter någon minut hör du hur generatorn går igång. Som en traktor som startas. Sekunderna senare tänds de lampor och fläktar som är kopplade till generatorn, och är sällan dem du trodde du hade på innan strömmen gick.

Vi kan inte koppla TV:n eller alla lampor till generatorn, utan här får man prioritera. Ett ljus och en fläkt per rum och Internet kontakten. Med det kommer man ganska långt ändå.

Fortfarande piper det i alla apparater, men de slutar en efter en, fem minuter senare. Därefter vet man aldrig hur länge strömavbrottet kan pågå och vi har nu lärt oss att alltid ha datorer och mobiler laddade, annars står man där.

I bästa fall kommer strömmen tillbaka inom någon timme, men ofta det kan gå mycket längre än så. Hela kvarteret blir utan ström och häromkvällen när jag var ute och körde så var det som att köra in i en svar tunnel – det blev totalmörkt över allt. Sakta, sakta tändes lite lampor i husen efter att generatorerna börjar jobba. Det har blivit en del av vardagen och jag trodde aldrig vi skulle vänja oss. Men det har vi – varje dag, minst några gånger om dagen. På jobbet, i skolan, hemma och på klubben. Dag som natt.

En kväll med flertalet ungdomar hemma. Mjölken är slut, alla lycheéna borta (det är otroligt populära), maten är uppäten, det spelas hög musik och snackas i vardagsrummet – jag kommer hem från jobbet och njuter av detta kaos. Det är ett otroligt bra kompisgäng kring sonen och de hänger så mycket det går nu eftersom två av tjejerna reser härifrån om några dagar.  Det köps små presenter och hålls avskedsfester, med förhoppningar om att ses redan i sommar i grannlandet, det smids stora planer på allt möjligt. Vissa realistiska, de flesta inte alls. 

Det är separationens tjusning – man vet aldrig hur det blir. Nästan alltid blir det bra, men kanske inte alltid som man tänkt sig. 

På tur

Just hemkommen från 4 dagar ute "i fält". Sitter och njuter av en underbar kopp kaffe på klubben!

Syftet med resan var att delta i första utbildningsdagen för barnmorskor i Khulna, och därefter åka ut till de mest avlägsna byarna för att följa upp de förlossningspaket som delas ut av organisationen vid och efter naturkatastrofer.

Först var det flyg till Jessore på en timme, med ett propellerplan där det var trångt ombord. Min kollega och jag hade laddat med mat, vatten och nötter för resan, och jag kände mig ganska nöjd. Därefter en två-timmars bilresa med den trygga, vita jeepen.

Ännu en ny hotellupplevelse i staden, fortfarande utan Internetkontakt och med småkryp i heltäckningsmattorna. Jag börjar bli luttrad med att alltid ha med egna lakan och handduk, torka av alla bestick och tallrikar innan de används och hålla mig till den medhavda maten och ris.

Det var under pompa och ståt som barnmorskeutbildningen invigdes. Alla talen skulle hållas och jag fick lova tusen gånger att komma tillbaka snart igen för att följa upp hur det går för sjuksköterskorna som nu skall träda ny mark som barnmorskor, både ute i samhället och inom sjukhushierarkin. I Sverige är det 300 år sedan vi började utbilda barnmorskor, så vi gjorde resan för länge sedan. Nu är det Bangladesh tur.

Dagen därpå började med en skumpig bilkörning på ca 4 timmar till Koira. En avlägsen by med en klinik som inte räcker till. De har bäddplatser för 500 patienter, men just nu var det ca 750, överfullt med andra ord och ingen personal. Läkarna försökte pyssla ihop det så gott det gick och gjorde både det ena och det andra som de lärde sig efterhanden. Vi pratade preventivmedel och till min lycka fick jag sätta in en p-stav (Implanon) på en kvinna! Äntligen en förnimmelse av forna tider! En av läkarna ville se hur jag gjorde, och vips satt den där. Därefter fick han visa hur han gjorde och vi hade roliga diskussioner. Kvinnorna såg lyckliga ut, ingen av dem ville ha fler barn så staven kom på plats illa kvickt.

Vi åkte sedan en halvtimme till ut i en av byarna och hälsade på en 20-årig flerföderska som några dagar tidigare blivit förlöst av en minimalt utbildad bybarnmorska. Flickan hade återvänt till sin hemby för att föda, vilket är vanligt, och skulle snart tillbaka till make och svärföräldrar i en annan by. Familjen bodde i en hydda med lergolv och halmtak i ett område som ofta drabbas av cykloner. Alla hyddor, hus och   vägar var uppbyggda för att skydda mot vattnet. Det var vatten överallt!

Tredje dagen åkte vi ut till ett annat område, Dacop. Ett stort område sydväst om Dhaka som drabbades hårt av cyklonen Aila för två år sedan. Fortfarande är 20 000 människor hårt drabbade och bor i provisoriska hyddor på bankerna som är uppbyggda som skydd för vattnet. De är lovade pengar (2000 SEK) från regeringen för att kunna flytta och etablera en ny tillvaro, men det finns just ingenstans att ta vägen och pengarna har de inte sett ännu.

För att komma ut till de mest avlägsna byarna fick vi åka bil i flera timmar, båt i över en timme och till sist motorcykel i en dryg halvtimme. Därefter promenera och hälsa på nyförlösta kvinnor och deras familjer. Det var över 35 grader varmt. Jag svettades rejält men visste att en bil och hotell med air con väntade i slutet på dagen, vilket det inte gjorde för befolkningen. Luften stod stilla i hyddorna.

Överallt vi kom fick vi frågan om från vilket land vi kom. "Our country, Medam?!" Jag vet inte om de vet var Sweden ligger, men när min argentinska kollega berättar om Argentina blir de överlyckliga och chefen för sjukhuset frågade igår om hon var Maradonnas syster! Det nyligen avslutade Champions Leage blev det förlösande samtalsämnet och alla var uppdaterade på Messi's förhavande och målbravader. Bangladesh är ett land som älskar fotboll lika mycket som cricket. Ingen vet vem Zlatan är ännu, men när jag klämmer fram med ABBA får jag några igenkännande blickar.

Och nu är mitt kaffe slut.

Ödet

Vid mitt besök i Khulna, 7 timmar från Dhaka, för några månader sedan gick jag efter maten ner och satte mig i ”Business-rummet”. Ett kalt och trist rum med två enkla bord och två datorer. Vid ena datorn satt en mörk kille i 30-årsåldern och skrev, jag satte mig vid den andra och skulle just kolla min mail. Efter några minuter började han prata med mig och berättade entusiastiskt att han höll på att uppdatera sin hemsida (familyradio.com) som handlade om att världen gå under den 21 maj i år. Han förklarade en massa om religioner som förutspått just detta datum, om man tvärkör data på olika sätt och jordbävningen i Japan hade då bekräftat att det skulle bli så. Han var så tvärsäker på sin sak att jag inte ens förmådde mig argumentera emot. Till sist frågade jag honom var han själv skulle befinna sig just den 21 maj och fick svaret att Kristus kommer att ta honom till sig dagen innan undergången. Jag var inte nöjd med svaret så när jag sedan frågade om var han kommer att vara rent fysiskt, klämde han fram att han skulle att åka hem till mamma i Kalifornien. 

Det finns onekligen många olika typer av människor i vård värld, vissa mer spännande än andra – långt ute i Bangladesh landsbygd.

Nu blev det tack och lov inte som han förutspådde och jag hoppas han funnit en ny mening med livet även efter helgen. Kanske till och med hemma hos mamma. Det stod en del om det i tidningarna och jag frågar mig hur ”profeterna” har det såhär dagarna efter deras att domedags profetia inte slagit in, eftersom de gått ut så hårt med sitt budskap.  Det måste kännas snopet men också lite tacksamt. Varför spekulera i vårt slut, när vi lever här och nu?! 

Partytime!

Först lite kort om fruktsäsongen som nu har börjat.

I månader har jag hört tjat om lycheérna som skulle vara så fantastiska. Deras säsong varar bara i några veckor och när R äntligen köpte hem de första, kan jag bara konstatera att det är det godaste jag ätit.
Man öppnar det fula skalet och ut glider en vit geléfrukt med en mörkbrun kärna i, den är så söt och syrlig så det finns inget som liknar. Sonen och jag är otroligt förtjusta i dem och äter dem varje dag så länge det nu varar. Det är också mangotider och ser vi en skillnad i den dagliga fruktsalladen som står i kylskåpet, där dominansen går från melon och ananas till mer mango. Smaskens!

Terminen lider mot sit slut, det är bara några veckor kvar tills skolorna slutar och därmed sker också den ofrånkomliga omsättningen av familjer här. En del har bott här i upp till åtta år och en del andra två - tre år och det är nu dags att dra vidare. Nya familjer är på väg hit, vilket är otroligt roligt och det känns lite konstigt att vi numera tillhör de lite erfarna! Alla hjälps åt och ger tips, kontakter och stöd till varandra, det är fantastiskt.
I och med terminsavslut ordnar skolan också avslutningsfester och vännerna avskedsfester. Sonen fick sin första kostym häromdagen, klädde upp sig och blev utsedd till festens mest välklädde! Han kom hem hur nöjd som helst! Nu var kostymen kanske inte direkt avsedd att festas i på skolan utan mer till kommande konfirmation, men likväl var han hur snygg som helst. Festen hade varit otroligt lyckad.

Dottern har diskuterat festklänning i veckor inför high school prom, och det skulle inte bara vara EN klänning utan också ett byte till efterfesten, after-prom!  Hmm . . . En hel dags förberedelse hos frissan med kompisarna, massor av fnitter och snack tills de till sist drar iväg till den stora festen. Hon kom hem på småtimmarna mycket nöjd och glad! Söte R hade hållt sig i hennes närhet och kört henne hit och dit, vilket var ett av villkoren för att hänga runt i Dhaka på efterfester.

Även mamman fick en dos dans och fest med Hippietema! Ingen bild på henne ännu, men inte desto mindre var det lite speciellt och otroligt roligt att släppa loss och festa i 35 graders värme! Det var rejält svettigt! Hustaken är utmärkta festlokaler.  Det monteras upp ett öppet tält, bärs upp en musikanläggning och blir hur coolt som helt, rooftop party med världens utsikt över Dhaka by night!

Det drar ihop sig till avsked för en del, och konstellationerna både bland ungdomar och vuxna blir nya när vi sedan kommer tillbaka i augusti. Men det är en del av livet här, vi vet alla att det bara varar en begränsad tid. Sedan väntar nya äventyr. Det är så det skall vara.

Kollektivtrafik

Det finns fler sätt att ta sig fram i Dhaka. Och alla medel är tillåtna.

Man kan ta sig fram per fot, men det finns inga trottoarer, det är trafik och folk precis över allt, stånd, sopor, vakter, trasiga CNGs och allt annat man kan tänka sig. Trots allt, går en del genom stan och med hjälp av sina händer manövrera man sig genom trafiken. Ser man en bil eller buss komma lite för nära, håller man helt enkelt ut handen som en stoppskylt, hoppas på det bästa och springer för livet. Det viftas med händerna från bussar och rickshaws istället för blinkers, och det är bara att hoppas på att ingen törs köra på. Det finns absolut inga marginaler utan ditt liv ligger i den andres avgörande. Det positiva är ändå att farten sällan är särskilt hög, men ändå tillräckligt för att det känns skrämmande nära.

Sedan finns det ricksaws. Dem har jag skrivit om tidigare. Vad nytt är att de även utgör en utmärkt grupp langare av allehanda droger, så det finns även moln på den himlen. Dessutom har regeringen beslutat att helt enkelt stänga in dem i områden, i syfte att få bort dem från de stora vägarna, där de onekligen stoppar upp trafiken. Det tråkiga är att man då inte kan ta en ricksaw från ett område till ett annat, utan behöver avluta sin kille, gå över gatan, och haffa en ny. Lite bökigt och minskar dessutom inkomsterna för ricksawallas. Problemet blir akut när det regnar eftersom ricksaws är de enda som kan ta sig fram genom vattenmassorna. Det finns ingen logik.

Sedan är det de gröna skalbaggarna, CNGs, som kryssar fram genom trafiken. Gallerförsedda mopeder som ger mig klaustrofobi. Jag har sett områden med massor av CNGs, och fått förklarat för mig att det finns garage som äger fordonen där förarna kommer och hyr dem dag för dag. En del av dagens inkomst går till garagen och resten till föraren. Låter schysst.

Nu kommer vi till bussarna. De är enorma, otroligt slitna och tilltufsade och dundrar fram utan pardon. Det finns inga busstop utan man hoppar av och på i farten. Otaliga gånger har jag sett olyckor med folk som hoppar av en buss och samtidigt kommer en bil körandes upp längs med sidan, vilket är fullständigt livsfarligt. Män och kvinnor står och vinkar in bussarna längs med vägen, och det gäller att inte ligga för nära med bilen. Bussförarnas köregenskaper skulle jag gärna vilja granska närmare, men lysande är de inte. Oftast är fönster trasiga, det är rost överallt, man har målat över de värsta skavankerna med glada färger och det väller ut svarta avgaser. Trafikpoliserna med käpp i hand kan slå och dunka på bussarna hur mycket som helst. Inte så konstigt att de ser så enbarmliga ut. Dessutom kräks det massor ombord och jag har blivit varnad att inte gå för nära bussarna eftersom folk helt enkelt lutar sig ut och kräks när det är dags. Det är inte så konstigt att de kräks, egentligen. Det är otroligt varmt på bussen, ingen air kondition, folk sitter på och under varandra, det måste lukta ohyggligt illa, och en busstur tar sin stund. Från bilen har jag sett hur kvinnor och män lutat sig ut och tömt magen, spottat och fräst. Rakt ut bara.

Det finns en mindre variant av bussar, lite mer humana och verkar vara mer av den lokala sorten. Det får plats ca 10 personer och alltid står en pojke i 10-12 års -åldern och tar betalt på trappsteget. Här hoppas det också av och på hur som helst, men det går inte lika fort, bussen är mindre, och det är öppet på sidorna. Man hoppar på bakpå, så det gäller att ta sig till vägkanten snabbt. Biljettpojkarna hänger och slänger sig som apor på och mellan bussarna, och det är ofattbart hur de överlever. De har sällan skor på sig.

Barnen åker skolvagn (bilden överst), dragen av en man. Det måste vara tungt och svettigt att trampa runt dessa barn och cykelvagn. Det går sakta och man ser hur barnen stojar och stimmar bakom gallerna.

Till sist, tågen. Jag har ännu inte varit i närheten av ett tåg, men sett hur folk går och bor på banvallarna. Vid tillfälle vill jag titta mer på dem och skulle även vilja åka en kort sträcka. De är aldrig i tid, kommer och går hur som helst och sitter man på taket åker man gratis! Med livet som insats.