The grand old dame of the Orient!

Jag hade hört mycket om Vietnam innan jag kom hit. Det är ett fantastiskt land. Så vackert, så intensivt och så häftigt!

Flög nattflyg via Kuala Lumpur och kom fram till Hanoi, "den stiliga damen", ganska sliten och trött. Men tänkte hålla mig vaken under dagen, så jag gick en promenad ner i myllret i gamla stan. Jag klev in i historien och drömmar från förr. En puls av liv, massor av aktivitet, intensiteten från bilar och vespor och massor av exotiska lukter från varje gathörn. Det var faschinerande. Jag gick bort mig i alla de små gränderna, kunde inte lokalisera en enda gata, än mindre förstå sammanhanget i detta svåra språk, men hittade på ett mirakulöst sätt tillbaka till hotellet några timmar senare, svettig och nöjd.

Språket är onekligen en barriär. Det finns inte en chans att förstå vad som sägs, varken på engelska eller franska. Jag får ialla fall inte ihop det utan måste hela tiden bekräfta, vilket känns lite övertydligt men nödvändigt.

För en gång skull åkte jag en dag tidigare och hann därmed en utflykt till Ha Long Bay, en skärgård med över 3 000 kalkstens öar och upptaget på UNESCO Världsarvslista, ett par timmar utanför Hanoi. Ha Long betyder "där draken sänker sig ner i havet". Berättelsen bygger på att öarna bildades av en stor drake som levde uppe i bergen. Efterhand som draken tog sig ner mot havet skapade dess svans dessa fantastiska formationer av sten och bara delar av land blev kvar.

Nog var det vackert alltid, oavsett vad som format detta naturfenomen - det var spännande att åka in i grottor och glida tyst fram med båten i det gröna vattnet.

I morgon börjar allvaret med en regional konferens och jag kommer i princip att hänga på hotellet från tidig morgon till sen kväll. Mina kollegor från Bangladesh skall tas om hand och det kommer vara en del att göra. Men också spännande, det är mycket på gång och jag får ta del av ett mycket intressant program. 

Sommartider

Äldste sonen tog studenten för några veckor sedan. Det var underbart att vara med. Att få glädjas med min son, denne härlige unge man som nu skall vidare ut i livet och stora världen, beroende på vilken väg han väljer. Hans studentdag firades ordentligt och jag hoppas bara han för alltid kommer ihåg dagen och tiden kring sin student med stor glädje och framtidshopp. Han har varit duktig och jag kände mig oerhört stolt över honom. Veckorna i Sverige har varit fantastiska på alla sätt.

Nu åter i Dhaka, tillbaka till värmen, vilket med bästa vilja inte kunde sägas om temperaturen i Sverige. Jag tror aldrig jag varit med om en sådan regnig och kall juni som den som just varit. Väl i Dhaka immar glasögonen igen direkt när jag kliver ut ur dörren, AC:n står på dygnet runt och huden känns genast mycket mjukare. Jag är övertygad om att tre år i detta klimat kommer att minska mina rynkor med 50% och jag ser yngre ut när jag kommer hem än när vi åkte. Antiåldrande - i alla fall utanpå, knappast inuti.

Vid återkomsten väntade massor av roligt jobb, fältresor, vänner och kanske en massa regn här också. Det är är översvämning i de norra och södra delarna av landet och folk vadar omkring med vatten upp till midjan. Det är en katastrof och  ser hemskt ut på bilderna. Min kollega säger att det såg likadant ut i Dhaka för 8 år sedan och att det nu kan vara risk för översvämning även här med båttransporter och vatten i upp till tre veckor. Jag hoppas inte det, inte så mycket för min egen del, men för alla andra som bor och lever under helt andra förhållanden än vi. Landet har tillräckligt med utmaningar som det är.

. . . till ytterligare en värld!

Det var fantastiskt att komma hem till det vackraste av länder och till familj och vänner.
Tiden bara rusar iväg och tillvaron ger kanske inte den rast och ro som egentligen skulle behövas. Men det gör inget.

Magisteruppsatsen blev äntligen klar, vilket kändes helt underbart och efter sommaren väntar framtiden med en examen i bagaget som öppnar upp för fler möjligheter framöver.
Äldsta sonen tar studenten i slutet på veckan, vilket är en av livets höjdpunkter. Det är härligt att se honom så stor och vuxen. Nu börjar ett nytt liv för honom, utanför skolan värld. Ett nytt liv på egna ben.

Från en värld till en annan . . .

Tidigt i morse åkte sonen och jag med två andra familjer, en timme utanför Dhaka för att besöka ett barnhem. Det är ett rehabiliteringscenter för barn och ungdomar som är eller har varit drogberoende. Vi hade med oss två IKEA-lådor små-Lego och kanelbullar till barnen. Våra sammanlagt fem pojkar fick i uppgift att introducera Lego och visa dem hur man lekte och kunde använda denna universalleksak. Ca 30 pojkar i åldern 6 - 10 år delades upp i två grupper och fick för första gången försöka förstå hur dessa plastbitar skulle kunna sättas ihop och bli något. Det blev spännande möten och de höll på länge. Trots att ingen pratade samma spåk, fick de ändå kontakt och kunde samarbeta. Efter ett tag blev några av pojkarna rastlösa och ville ut och spela boll, vilket halva gänget gjorde efter en timme. Det intressanta var dock hur snabbt vissa av pojkarna fattade hur Lego fungerar, medan vissa andra inte alls såg möjligheterna eller potentialen i dessa klossar.

På centret fanns både unga gatubarn och äldre ungdomar. De hade tunga livshistorier med droger från 5-6 årsåldern, trafficking, våld, föräldralöshet, övergrepp och övergivenhet. De rymde från hemmet då och då men kom oftast tillbaka när de behövde en plats att vila och äta upp sig på. Centret drivs av en 74-årig amerikan, som tyvärr inte sett till att någon tar över efter honom, utan vi åkte därifrån med frågan hur det skall gå för ett center som detta. Ofta är det starka och motiverad individer som tar initiativ och håller igång liknande projekt, men det finns ingen hållbarhet, vilket är otroligt olyckligt.

Dottern, å andra sidan, har spenderat dagen med att göra sig snygg(are) inför årets stora gymnasiefest - Prom. Det har förberetts i månader och äntligen kom då kvällen. Uppklädd och fin åkte hon iväg med fyra tjejkompisar, till stadens finaste hotell för att sedan dra vidare till den än mer åtråvärda efterfesten. Däremellan skall de hem och byta om . . .
Söte R kör dem hela kvällen och natten, de skall sova här allihop, så jag är nattvakt ikväll. 

Bråda tider

Det är alltid lika mycket att göra i maj månad, oavsett var man bor, tror jag.

Det är många aktiviteter som satts igång kring barnmorskorna, bland annat har vi firat den internationellla barnmorskedagen den 5 maj med en march i centrala Dhaka. Det har också varit en stor internationell konferens kring mödradödlighet och jag har mer eller mindre varit inlåst på flådiga hotellet med en massa forskare och läkare i fem dagar. Därefter hade vi en två dagars workshop med hit resta kollegor för att diskutera vidare.

Nu är det tyngsta över och jag kan börja tänka framåt.

Utanför klubben har det kommit fyra gatuhundsvalpar. Både barnens skola som grannar är engagerade i dessa sötingar och diskuterar om de skall komma till någons hem eller om de skall steriliseras och vaccineras för att fortsatt leva på gatan. I mitt hyreskontrakt står det tydligt att vi inte får ha husdjur (undantag för inflygande kackerlackor, geckos och myror då), vilket jag är otroligt tacksam över.

Dottern skall ha avslutningsfest nästa helg och klänning- och frisyrval pågår. Det kommer att bli en lång kväll för henne med för- och efterfest och övernattning av en massa tjejer. Kul! 

Generalstrejk igen

Vi går nu in på tredje dagen med generalstrejk i landet.
Jag sitter hemma eller på klubben och jobbar, hittills effektivt, men om det fortsätter vet jag inte riktigt hur bra det kommer att vara. Trots allt är de mänskliga möten varje dag, även på kontoret, viktiga för oss.
En man som är distriktsguvenör eller liknande från oppositionspartiet, blev bryskt kidnappad för någon vecka sedan och strejken handlar om att få tillbaka honom levande. Ingen lösning i sikte, varken politiskt eller för den kidknappade mannen, ännu i alla fall. Hela landet har stannat av tills han är på plats igen och det märks att båda partierna börjar nu spänna musklerna inför kommande val om ett och ett halvt år.

Som en kompis skrev:
Hartal (Hartaal) originally a Gujarati expression signifying closing down of shops and warehouses with the object of realizing a demand. Though essentially a mercantile practice, hartal acquired political significance in the 1920s and 1930s when MK Gandhi, the Indian national leader from Gujarat, institutionalized it by organizing a series of anti-British general strikes by the name 'hartal'. 

In Bangladesh, hartal is a constitutionally recognized political method for articulating any political demand. (also known as "Strike")

Det är inte bara hett på den politiska scenen. Temperaturen kryper upp mot +40 grader och det går knappt att vara utomhus. Solen är obarmhärtig. Till detta har vi nu strömavbrott nästan varannan timme, vilket är otroligt frustrerande. Strömmen kommer och går i två-timmarsintervaller, märker jag. 

Igår var jag ute i parken på seneftermiddagen. Tänk er att springa/gå i en ångbastu i 45 minuter - ungefär så! Puh!

1419

Vi har firat det bengaliska nyåret, år 1419, med en massa aktiviteter. Den Bengaliska kalenders är baserad på den Hinduiska solkalendern och Hijri månkalenders. På jobbet hade vi stor gemensam lunch där alla tagit med sig olika rätter. Från min danske kollega och mig kom en stor chokladtårta, som kanske var i torraste laget, men blev ändå uppäten. Ett fårtal herrar hade själva lagat sin rätt, annars var det svärmödrar eller mammorna och det låg mycket prestige i tillagning och hur det presernterades. Det är röda och vita färger som gäller, både för män och kvinnor. 

Det är vädermässigt oroliga tider och temperaturen åker jojo från +24 till +39 grader. Det stormar nästan varannan dag, blåser upp på några minuter, allt blir becksvart och regnet bara öser ner. Åskan dånar och blixtarna avlöser varandra i aldrig skådat lag. Det är ett skådespel som inger respekt. Fuktigheten är hög nu, det känns som en ångbastu när man går ut, och jag blir svettig på några minuter. Det bara rinner om en. Vägarna blir vattenfyllda på några minuter och min låga bil tar sig helt enkelt inte fram. 

Barnen har kommit hem med det trejde kvartalsbetyget vilket både de själva och mamman är otrolig nöjda med. Båda två går från klarhet till klarhet och det är en fröjd att följa dem. De får slita hårt, men har också ett fantastiskt stöd i skolan av lärarna och kompisarna, och de bästa förutsättningar att hålla nivån uppe. Det blir bra.