Påfyllning

Det är hur enkelt som helst att betala sin mobilräkning. Utanför huset sitter min vän telefongubben varje dag vid sitt lilla bord. Han har en liten bok på bordet där alla telefonnummer skrivs in och så tar han sin mobil och knappar in numret och summan på det jag vill sätta in och vips är telefonen fylld. Pengarna åker ner i en liten låda. Det kommer ett SMS på min mobil som bekräftelse och jag ler glatt och tackar för hans insats. Nuförtiden bjuder han även på lite godis vilket jag artigt tackar nej till. En egenföretagare i allra högsta grad. Vad jag inte listat ut är hur mycket han tjänar på varje insättning, utan skall försöka få svar på det vid nästa tillfälle. Språket är oenkligen en barriär, men eftersom jag numera tillåts skriva mitt nummer och summan själv, så undviker vi de värsta missförstånden.

Det börjar bli riktigt varmt och hett. Det är knappt jag orkar gå mina promenader, jag är helt genomblöt av svett när jag är klar. Det är lite som med kyla - det gäller att skydda sig - fast tvärtom. Värmen blir ens fiende och det gäller att vara beredd och klä sig därefter. Att vara ute så kort som möjligt, att hitta skugga, att dricka massor. Det är outhärdligt att ligga i en solstol, men poolen är skön. Hatt/keps är ett skydd, kläder utgör skydd och solstingsrisken är överhängande, eller om man blir överhettad, jag vet inte. Inomhus däremot, kan vara iskallt beroende på air con effektiviteten, och det kan kännas som en vinterstorm ibland. Trots att det är så varmt ute sitter man i kofta inne och huttrar! Hm!

Appropå mat var jag på en resa utanför Dhaka förra veckan tillsammans med några kollegor från stora landet i väst. Det var välplanerat och effektivt, mycket skulle ses och hinnas med. Under vår resa blev vi bjuda på massor av mat och dryck, från morgon till kväll, överdådiga bord med ris, grytor, sötsaker och grönsaker. Man var oerhört generös. Vis av erfarenheten tackar jag alltid vänligt men bestämt nej till allting utan har egen mat med som jag tjuväter i bilen, men denna gång var det extra jobbigt eftersom mina kollegor åt och tog för sig. Där satt jag med tom tallrik och uppfattades nog som både jobbig och oartig. Hur som helst, på vägen hem visade sig att min beslut var det enda rätta och det tog åtskilliga dagar för kollegorna att hämta sig. Enkelt, men ändå så svårt. 

Gatans barn

De bor med sina familjer under presenningar längs med stora vägen till jobbet. Jag känner igen dem väl vid detta laget och de känner igen mig, eller om det är bilen.

Jag ger aldrig pengar, men enstaka gånger köpt tidningar av dem.
Igår var det stor regionfinal i cricket och hela landet var i upplösningstillstånd. Ingen var på jobbet så kollegan och jag åkte hem tidigare, satt i bilkö på stora vägen och vi hade gott om tid att prata och skoja med killarna som hängde och knackade på fönsterutan. Min dagliga fruktsallad var oöppnad och till sist fick killarna min lunch burk (i mitten av bilden) - de blev överlyckliga, tackade och sprang iväg till sin familj där mamman satt och band rosor och småsyskonen sprang omkring.

Det är fruktansvärda levnadsvillkor dessa 10-åringar lever under.  De tigger och säljer småsaker eller tidningar bland bilarna vid trafikljusen, går inte i skolan utan försörjer familjen så gott det går. Miljön, med allt från tung trafik till cyklar, värmen och avgaser, folks ignorans över deras exsistens och ofta arroganta beteende mot dem är vidrig. Tills nu har jag "klarat" mig - inte låtit dessa barns miserabla förhållanden krypa in under skinnet, men nu - det känns in i märgen och hopplösheten sprider sig.

Det som trots allt tillfälligt räddar tillvaron är deras leenden - dessa underbara leenden! Däri ligger hoppet. 

Blod, svett men inga tårar

Sport igen och denna gång fotboll. Som tur är inga resor eftersom det är barnens skola som står som värd för regionturneringen och vi har återigen underbara ungdomar boende hos oss, en indiska och en amerikanska från Bombay. Vi åt middag tillsammans igårkväll innan de åkte vidare till kompisar och ikväll har skolan en middag för alla deltagarna och vuxna.
Fröken E hade varit och spelat volleyboll på Bombayskolan i höstas, så tjejerna hade därmed genast gemensamma bekanta och inom tre sekunder var snacket igång. Lillebror med kompis hänger ovanligt mycket hemma hos oss just nu, vilket är underbart.


Tjejerna kämpar tappert i 33+ graders värme, hög fuktighet och svetten lackar. Det är ett underbart lag som tyvärr haft otur med skador, brutna arma och knän som inte håller. Även dotterns knä går på sista versen och som mamma ser jag framemot några månaders vila för henne nu.
De vann matchen igår och i dag slutade det oavgjort vilket ledde dem direkt till semifinal i morgon. Hela helgen är bara fotboll för stora och små, bilen går fram och tillbaka till skolan.

Lillebror börjar redan fantisera och planera för kommande års sportkalender eftersom han då går på highschool och kan delta i SAISA-turneringarna. Ännu står han bara i publiken. Det är bra att han får längta lite . . .

Uppdatering:

Efter att i morse vunnit semifinalen med 4-0 så vann tjejerna turningen på hemmaplan efter en rysarfinal mot Colombo nu på eftermiddagen. Det stod 1-0 tills motståndarna fick in 1-1, just innan tiden var ute. Därefter 2 x 5 min förlängning, inga mål och till sist avgjordes matchen på straffar. Glädjen visste inga gränser när de fick in sista målet och det firas nu hela kvällen.  Skolan var proppfull med nästan alla elever, lärare och föräldrar. Det var knäpptyst och alla höll andan när staffsparkarna skulle sättas - en helt obetalbar eftermiddag! Sekunderna efter att matchen var över bröt världens mest dramatiska oväder ut med hällregn, blixt och dunder.

Det är fortfarande bröllopssäsong och gatan utanför klubben såg ut såhär i förrgår. Strömavbrotten börjar nu återkomma från att ha varit ganska lugnt i några månader och denna vecka gick strömmen upp till tio gånger per dag. Det gäller att ha datorer och mobiler uppladdade och inte behöva varken mikro eller vattenkokare just då. Tvätten blir också lite varierad beroende på hur mycket tvätt som hinns med när strömmen fungerar. Såhär kommer det vara ett halvår nu, minst.

BKK

Det er bare godt!!!

Massor av god mat, inte så mycket shopping men ett underbart hotel och gott sällskap. Kan inte bli bättre i Bangkok.

Till och med luften är renare än i Dhaka.

Examen för barnmorskor

En bild från den stora examensdagen i december. Landet firade sina 180 barnmorskor, och jag står bland dessa tillsammans med min högra hand, min ovärderliga kollega i röd kofta. Vi kommer mycket bra överens och har dessutom roligt när vi är tillsammans, vilket kanske inte klart framgår av bilden.

Ikväll på väg till Bangkok med nattflyget och ett gäng härliga, danska kompisar. Det skall bli skönt med lite luft- och miljöombyte. Det blir både vila (och roligheter) men också jobb på regionalkontoret, vilket skall bli spännande eftersom jag aldrig besökt dem tidigare. Barnen väl omhändertagna hemma, fortfarande lite tagna efter deras lyckade skolresor - så nu är det mammans tur! Tjohooo! 

Återvändarna

Ja, då kom de tillbaka till sist. Yngste sonen med kompis direkt från flyget. De hade haft en fantastisk vecka med djungel, hiking, blodiglar, spindlar, vattenfallsåkning, forsränning, teplantage och att få sova flera nätter ute i naturen. Han var rörd av att vakna med en sagolik soluppgång och utsikt över regnskog och berg. Sista dagen ett strandbesök med en ström som "man såg" - respektingivande.

Dottern vittnade om regnskog, överlevnadskunskap, orangutanger på rehabilitering, också hiking och sova ute i naturen. Dock inga blodgiglar som fick skrapas av längs med benen men vattenfall och naturbad. Trött men glada är de tillbaka i Dhaka.

Mamman om än gladare! 

Bankning

På väg till jobbet i morse höll bussen på att först köra på en man som sprang rak ut på gatan, några minuter senare tvästannande bussen igen för att inte klippa en get och vid sista incidensen råkade en kvinna smälla i huvudet i backspegeln så hon blev alldeles yr, det var hennes eget fel. Men alla kör verkligen på marginalerna här. Min kollegor och jag sitter och håller andan och följer vår bussförare som försöker slingra sig genom trafiken, undvika människor och djur. Man kan inte köra fort, men för människorna på gatorna så är det tillräcklig hög hastighet för att det kan bli kraftiga skador och risk för livet. Varje gång jag sitter i en bil eller buss, blir jag helt tagen av livet och alla intrycken utanför, ett livets skådespel som inte visar någon som helst barmhärtighet.

Folk är otroligt hjälpsamma och vänliga vart man än kommer. Ett exempel är när jag skall parkera, till exempel vid vår lokale affär. När jag närmar mig aktuell affär, etablerar jag ögonkontakt med en av de vakter som alltid står utanför och dirigerar folk. När han ser att jag kör bilen alldeles själv, är kvinna och västerlänsk, öppnas otaliga dörrar och det är bara att följa hans kroppspråk. Spot on. Han letar upp eller skapar en lucka så nära ingången som möjligt, oftast genom att flytta på några koner, som tydligt säger att parkering är förbjuden, eller genom att ryta åt en rickshawalla som sitter och väntar på en kund. Bort med dig, fram med mig! (och jag tycker inte om det) Oavsett vad jag tycker, blir platsen ledig. Min "vän" vakten följer mig sedan med viftande armar tills jag börjar parkera. Om jag råkar backa in (avancerat) står han och slår bak på bilen med en snabb rytm tills jag skall stanna, då kommer crescendot och han bankar ett hårt slag som inte kan misstolkas. Jag tror alltid jag kört in i väggen eller i ett hål då. Om hjulen inte står rakt i position, måste jag göra om det hela, eftersom det av någon anledning är otroligt viktigt. Oftast insisterar jag på att det inte spelar någon roll, men det fungerar inte alltid, ibland får jag uppfattningen att det handlar om deras parkeringsheder på något sätt . . .  Vår man öppnar sedan dörren för mig, småpratar på Bangla och jag får till sist komma in i affären.

Väl färdighandlad möter han mig vid utgången (jag är inte så svår att identifiera) och följer mig till bilen (jag får låsa upp själv), öppnar dörren och småpratar igen för att till sist lodsa mig ut ur parkeringsplatsen. Skulle jag behöva navigera ut mig på ett eller annat sätt igen, bankas det på bilen ännu en gång. Inte så konstigt att bilarna ser slitna och medfarna ut!
Jag har ännu inte förstått om jag förväntas ge dricks (boxhis) för parkeringshjälp och vakt av bil, men har hittills inte gjort det utan fyrar av ett stor leende och tack istället. Änn så länge fungerar det.

När en annan åkte på skolresa decennier sedan, var det på sin höjd paddling i Rönne Å eller liknande som gällde. De aktuella barnen är nu i Borneo respektive Sri Lanka och tittar på tropisk regnskog och klättrar i vattenfall. Den äldste verkar njuta av alpernas fantastiska backar tillsammans hans underbara morföräldrar. Tiden förändras.