Bankning

På väg till jobbet i morse höll bussen på att först köra på en man som sprang rak ut på gatan, några minuter senare tvästannande bussen igen för att inte klippa en get och vid sista incidensen råkade en kvinna smälla i huvudet i backspegeln så hon blev alldeles yr, det var hennes eget fel. Men alla kör verkligen på marginalerna här. Min kollegor och jag sitter och håller andan och följer vår bussförare som försöker slingra sig genom trafiken, undvika människor och djur. Man kan inte köra fort, men för människorna på gatorna så är det tillräcklig hög hastighet för att det kan bli kraftiga skador och risk för livet. Varje gång jag sitter i en bil eller buss, blir jag helt tagen av livet och alla intrycken utanför, ett livets skådespel som inte visar någon som helst barmhärtighet.

Folk är otroligt hjälpsamma och vänliga vart man än kommer. Ett exempel är när jag skall parkera, till exempel vid vår lokale affär. När jag närmar mig aktuell affär, etablerar jag ögonkontakt med en av de vakter som alltid står utanför och dirigerar folk. När han ser att jag kör bilen alldeles själv, är kvinna och västerlänsk, öppnas otaliga dörrar och det är bara att följa hans kroppspråk. Spot on. Han letar upp eller skapar en lucka så nära ingången som möjligt, oftast genom att flytta på några koner, som tydligt säger att parkering är förbjuden, eller genom att ryta åt en rickshawalla som sitter och väntar på en kund. Bort med dig, fram med mig! (och jag tycker inte om det) Oavsett vad jag tycker, blir platsen ledig. Min "vän" vakten följer mig sedan med viftande armar tills jag börjar parkera. Om jag råkar backa in (avancerat) står han och slår bak på bilen med en snabb rytm tills jag skall stanna, då kommer crescendot och han bankar ett hårt slag som inte kan misstolkas. Jag tror alltid jag kört in i väggen eller i ett hål då. Om hjulen inte står rakt i position, måste jag göra om det hela, eftersom det av någon anledning är otroligt viktigt. Oftast insisterar jag på att det inte spelar någon roll, men det fungerar inte alltid, ibland får jag uppfattningen att det handlar om deras parkeringsheder på något sätt . . .  Vår man öppnar sedan dörren för mig, småpratar på Bangla och jag får till sist komma in i affären.

Väl färdighandlad möter han mig vid utgången (jag är inte så svår att identifiera) och följer mig till bilen (jag får låsa upp själv), öppnar dörren och småpratar igen för att till sist lodsa mig ut ur parkeringsplatsen. Skulle jag behöva navigera ut mig på ett eller annat sätt igen, bankas det på bilen ännu en gång. Inte så konstigt att bilarna ser slitna och medfarna ut!
Jag har ännu inte förstått om jag förväntas ge dricks (boxhis) för parkeringshjälp och vakt av bil, men har hittills inte gjort det utan fyrar av ett stor leende och tack istället. Änn så länge fungerar det.

När en annan åkte på skolresa decennier sedan, var det på sin höjd paddling i Rönne Å eller liknande som gällde. De aktuella barnen är nu i Borneo respektive Sri Lanka och tittar på tropisk regnskog och klättrar i vattenfall. Den äldste verkar njuta av alpernas fantastiska backar tillsammans hans underbara morföräldrar. Tiden förändras.