Blod, svett men inga tårar

Sport igen och denna gång fotboll. Som tur är inga resor eftersom det är barnens skola som står som värd för regionturneringen och vi har återigen underbara ungdomar boende hos oss, en indiska och en amerikanska från Bombay. Vi åt middag tillsammans igårkväll innan de åkte vidare till kompisar och ikväll har skolan en middag för alla deltagarna och vuxna.
Fröken E hade varit och spelat volleyboll på Bombayskolan i höstas, så tjejerna hade därmed genast gemensamma bekanta och inom tre sekunder var snacket igång. Lillebror med kompis hänger ovanligt mycket hemma hos oss just nu, vilket är underbart.


Tjejerna kämpar tappert i 33+ graders värme, hög fuktighet och svetten lackar. Det är ett underbart lag som tyvärr haft otur med skador, brutna arma och knän som inte håller. Även dotterns knä går på sista versen och som mamma ser jag framemot några månaders vila för henne nu.
De vann matchen igår och i dag slutade det oavgjort vilket ledde dem direkt till semifinal i morgon. Hela helgen är bara fotboll för stora och små, bilen går fram och tillbaka till skolan.

Lillebror börjar redan fantisera och planera för kommande års sportkalender eftersom han då går på highschool och kan delta i SAISA-turneringarna. Ännu står han bara i publiken. Det är bra att han får längta lite . . .

Uppdatering:

Efter att i morse vunnit semifinalen med 4-0 så vann tjejerna turningen på hemmaplan efter en rysarfinal mot Colombo nu på eftermiddagen. Det stod 1-0 tills motståndarna fick in 1-1, just innan tiden var ute. Därefter 2 x 5 min förlängning, inga mål och till sist avgjordes matchen på straffar. Glädjen visste inga gränser när de fick in sista målet och det firas nu hela kvällen.  Skolan var proppfull med nästan alla elever, lärare och föräldrar. Det var knäpptyst och alla höll andan när staffsparkarna skulle sättas - en helt obetalbar eftermiddag! Sekunderna efter att matchen var över bröt världens mest dramatiska oväder ut med hällregn, blixt och dunder.

Det är fortfarande bröllopssäsong och gatan utanför klubben såg ut såhär i förrgår. Strömavbrotten börjar nu återkomma från att ha varit ganska lugnt i några månader och denna vecka gick strömmen upp till tio gånger per dag. Det gäller att ha datorer och mobiler uppladdade och inte behöva varken mikro eller vattenkokare just då. Tvätten blir också lite varierad beroende på hur mycket tvätt som hinns med när strömmen fungerar. Såhär kommer det vara ett halvår nu, minst.

BKK

Det er bare godt!!!

Massor av god mat, inte så mycket shopping men ett underbart hotel och gott sällskap. Kan inte bli bättre i Bangkok.

Till och med luften är renare än i Dhaka.

Examen för barnmorskor

En bild från den stora examensdagen i december. Landet firade sina 180 barnmorskor, och jag står bland dessa tillsammans med min högra hand, min ovärderliga kollega i röd kofta. Vi kommer mycket bra överens och har dessutom roligt när vi är tillsammans, vilket kanske inte klart framgår av bilden.

Ikväll på väg till Bangkok med nattflyget och ett gäng härliga, danska kompisar. Det skall bli skönt med lite luft- och miljöombyte. Det blir både vila (och roligheter) men också jobb på regionalkontoret, vilket skall bli spännande eftersom jag aldrig besökt dem tidigare. Barnen väl omhändertagna hemma, fortfarande lite tagna efter deras lyckade skolresor - så nu är det mammans tur! Tjohooo! 

Återvändarna

Ja, då kom de tillbaka till sist. Yngste sonen med kompis direkt från flyget. De hade haft en fantastisk vecka med djungel, hiking, blodiglar, spindlar, vattenfallsåkning, forsränning, teplantage och att få sova flera nätter ute i naturen. Han var rörd av att vakna med en sagolik soluppgång och utsikt över regnskog och berg. Sista dagen ett strandbesök med en ström som "man såg" - respektingivande.

Dottern vittnade om regnskog, överlevnadskunskap, orangutanger på rehabilitering, också hiking och sova ute i naturen. Dock inga blodgiglar som fick skrapas av längs med benen men vattenfall och naturbad. Trött men glada är de tillbaka i Dhaka.

Mamman om än gladare! 

Bankning

På väg till jobbet i morse höll bussen på att först köra på en man som sprang rak ut på gatan, några minuter senare tvästannande bussen igen för att inte klippa en get och vid sista incidensen råkade en kvinna smälla i huvudet i backspegeln så hon blev alldeles yr, det var hennes eget fel. Men alla kör verkligen på marginalerna här. Min kollegor och jag sitter och håller andan och följer vår bussförare som försöker slingra sig genom trafiken, undvika människor och djur. Man kan inte köra fort, men för människorna på gatorna så är det tillräcklig hög hastighet för att det kan bli kraftiga skador och risk för livet. Varje gång jag sitter i en bil eller buss, blir jag helt tagen av livet och alla intrycken utanför, ett livets skådespel som inte visar någon som helst barmhärtighet.

Folk är otroligt hjälpsamma och vänliga vart man än kommer. Ett exempel är när jag skall parkera, till exempel vid vår lokale affär. När jag närmar mig aktuell affär, etablerar jag ögonkontakt med en av de vakter som alltid står utanför och dirigerar folk. När han ser att jag kör bilen alldeles själv, är kvinna och västerlänsk, öppnas otaliga dörrar och det är bara att följa hans kroppspråk. Spot on. Han letar upp eller skapar en lucka så nära ingången som möjligt, oftast genom att flytta på några koner, som tydligt säger att parkering är förbjuden, eller genom att ryta åt en rickshawalla som sitter och väntar på en kund. Bort med dig, fram med mig! (och jag tycker inte om det) Oavsett vad jag tycker, blir platsen ledig. Min "vän" vakten följer mig sedan med viftande armar tills jag börjar parkera. Om jag råkar backa in (avancerat) står han och slår bak på bilen med en snabb rytm tills jag skall stanna, då kommer crescendot och han bankar ett hårt slag som inte kan misstolkas. Jag tror alltid jag kört in i väggen eller i ett hål då. Om hjulen inte står rakt i position, måste jag göra om det hela, eftersom det av någon anledning är otroligt viktigt. Oftast insisterar jag på att det inte spelar någon roll, men det fungerar inte alltid, ibland får jag uppfattningen att det handlar om deras parkeringsheder på något sätt . . .  Vår man öppnar sedan dörren för mig, småpratar på Bangla och jag får till sist komma in i affären.

Väl färdighandlad möter han mig vid utgången (jag är inte så svår att identifiera) och följer mig till bilen (jag får låsa upp själv), öppnar dörren och småpratar igen för att till sist lodsa mig ut ur parkeringsplatsen. Skulle jag behöva navigera ut mig på ett eller annat sätt igen, bankas det på bilen ännu en gång. Inte så konstigt att bilarna ser slitna och medfarna ut!
Jag har ännu inte förstått om jag förväntas ge dricks (boxhis) för parkeringshjälp och vakt av bil, men har hittills inte gjort det utan fyrar av ett stor leende och tack istället. Änn så länge fungerar det.

När en annan åkte på skolresa decennier sedan, var det på sin höjd paddling i Rönne Å eller liknande som gällde. De aktuella barnen är nu i Borneo respektive Sri Lanka och tittar på tropisk regnskog och klättrar i vattenfall. Den äldste verkar njuta av alpernas fantastiska backar tillsammans hans underbara morföräldrar. Tiden förändras.

Rött

I ena hörnet av parken finns det ett litet stånd under en presenning. Det är som en liten vårdcentral/hälsobutik/gym. Det står en välklädd man som erbjuder sig ta ditt blodtryck, säljer en massa olika tabletter, väger dig, säljer motionscyklar och en himla massa annat. Ståndet tillhör med stor säkerhet Joggingklubben i parken och man försöker med all säkerhet tuta i folk att vara ännu nyttigare när de väl kommit så långt att de börjat rör på sig alls. Jag tittar framför allt på deras klocka och tar tid på hur lång kilometerrundan tar mig, varv efter varv. Det börjar bli allt varmare, men fortfarande är det uthärdligt och poolen får vänta ett tag till.

I stora delar av Asien är det vanligt att folk går omkring och tuggar på betelnöt och dess blad. Det sägs ge samma effekt som en kopp kaffe, man blir lite piggare helt enkelt, och en del lägger till tuggtobak samtidigt. Följden av detta tuggande blir illröda munnar, slemhinnorna ser ut som blod, och tänderna blir också röda och med tiden, sönderfrätta. Det är också en förklaring till allt spottande till höger och vänster, det ser ut som att de spottar blod, både kvinnor och män, och en man berättade för mig häromdagen att många äldre barn börjar tugga på betelnöten i tidig ålder.
Jag blir alltid lite rädd när jag ser dessa munnar, det är en intensiv mörkröd färg på läppar och tänder, inte alls som det borde se ut. Och jag tycker synd om de äldre, med tomma, röda gommar. Det dessutom starkt cancerframkallande.

Myggen börjar bli trötta och de är inte lika intesiva längre. Dottern sover numera utan myggnät, men när jag skulle prova samma sak, väcktes jag av en envis rackare mitt i natten och hade svårt att sedan somna om. Det får bli myggnät ett tag till.

Igår firades "vårdagen" igen, samma gula och oranga kläder som förra året. Och idag firar alla "alla hjärtans dag" och har röda kläder på sig. Jag hinner inte riktigt med, utan det får bli de kläder som jag lättast hittar när jag klär mig på morgonen.
Det känns dock inte som vår i luften, måste jag säga, utan dammigt och smutsigt och inte sådär spirande och nykläckt som i Sverige en vacker vårdag . . .

Smultronställen

Även i Dhaka går det att hitta några smultronställen, eller i varje fall något som lyser upp tillvaron lite.

Parken är såklart en tillflyktsplats och när det blir för varmt, så blir det poolen som blir viktig varje dag. Klubben gör onekligen livet betydligt angenämare med trevliga människor, maten och alla aktiviteter. Där är man alltid välkommen och det finns alltid någon att träffa, prata eller äta med.  Jag har hittat ett avsides ställe där jag kan ligga lite i skuggan i lugn och ro och läsa, vilket känns jätteskönt. Klubben har också börjat med bageri och det går numera att köpa hem bröd och kanelbullar när de just är nybakade - helt underbart! Dock finns inget grovt bröd eller knäckebröd, vilket känns konstigt, men det finns ingen mjöl till det.

I Dhaka finns ungefär tre affärer med västerlänsk, importerad mat och en av dem har bra kött, den andra pasta pesto och den tredje en fantastisk hemlagad yoghurt. Den bästa i hela landet. Jag har några kollegor som gör sin egen yoghurt, men jag tvivlar på att den 6-månaders hållbara mjölken är så lämplig som bas för det. Jag njuter nog av min lilla affärs egna yoghurt ett tag till.

På ett kafé som ligger en bit bort har jag hittat både kaffe och underbar müsli. Det var ett otippat kort, men dottern tipsade mig och numera åker jag dit varje helg och köper god müsli som vi alla njuter av. Det känns lite som Starbucks att gå in där, utanför att det totalt kaos, innanför som en annan värld, och det går till och med att få take-away latte. Inte illa. Det måste vara det enda stället i hela Dhaka. Kaféet ligger dock illa till, och trafiken har omöjliggjort müsli-inköp många gånger, men kanske öppnar det ytterligare ett kafé lite närmare, man kan alltid hoppas.

I skoaffärerna finns det sällan skor i dotterns eller min storlek så jag har hittat en skräddare som gör skor på beställningar. Man lämnar in favoritskorna och vips kopierar han dem i det läder och fäger du väljer. Skorna sitter som en handske på foten, men håller tyvärr inte så länge. Det räcker för att bo här, och så får vi komplettera när vi kommer hem. Yngste sonen har så stora fötter nu att det är knappast någon idé att ens leta, så inköp till honom får bli när någon av oss är ute ur landet.

Översta bilden kommer från en texilfabrik som jag besökte för någon vecka sedan. Det var ändå relativt ordnade förhållanden.
Bilden i mitten från varvsbygge längs med floden med betydligt svårare förhållanden.
På sista bilden får söta E en kopp varm choklad och fotmassage. Nice!