Ljuset i mörkret

Förra året var jag bortrest, så i år passade jag på att gå på samtliga två Luciafriande i Dhaka. Första kvällen gick av stapeln på Nordic Club, med ett underbart Luciatåg bestående av små och stora tärnor, tomtar och nissar. Sakta gled, de sjungades den traditionella sången, längs med poolkanten och vi höll alla andan av minnen och associationer. Klubben bjöd på torra lussebullar som ändå satt gott och något som påminde om glögg.
Några kvällar senare hade den Svenska Ambassadören ett mer officiellt Lussefirande med inbjudna gäster från alla jordens hörn. Återigen fick vi njuta av sång och Luciatåg. Denna gång bjöds det på härlig svenska pepparkakor och stark glögg.

Det har varit intensiva dagar både hemma och på arbetet. Det är årsslut och med det rapporter och aktiviteter som skall avslutas. Alla konto stängs och papperna måste vara inne för att kunna processas innan det nya året. Dessutom examineras andra kullen barnmorskor nästa vecka och det är stora förberedelser kring det. Tal skall skrivas och presentation fixas. Kul men intensivt.

Barnen och jag fick dessutom ett mycket välkommet besök av barnens faster H. Det kändes otroligt roligt att visa henne vår vardag och tillvaro här i Dhaka och vi fick underbara dagar tillsammans. Hon är det första privata besöket vi fått, och plötsligt kunde jag se hur vi hade det ur mina "svenska" ögon igen. Det är faschinerande hur lätt vi anpassat oss och inte reflekterar över saker som första tiden tog oss med storm och starka intryck. Gissningsvis finns det ett syfte bakom förmågan, för att kunna anpassa sig efter rådande omständigheter, men konstrasterna framträder tydligt igen när en fläkt av Sverige kommer in i huset.

Om några dagar blir det om än mer intensivt då en mycket kär familj gör sitt intåg. De kommer att få åka  på utflykter och äventyr, samtidigt som vi får njuta av dem hemma i vår lilla värld och på klubben. Vi längtar efter att se dem här!
Barnen hade terminsavslut igår och dottern drog på fest halva natten och sonen hängde hos kompisar. Dhaka töms alltmer på familjer som åker hem eller till andra länder under helgerna och återstår gör vi som arbetar eller får besök.
Vår underbara Moster A har avslutat sitt jobb här i Dhaka och drar nu vidare till Schweiz. Vi kommer att sakna henne ofantligt. Vi kom samtidigt i augusti 2010 och har delat allt från bostads- och bilbekymmer till jordbävningar och generaltrejker ihop. Det är en helt fantastiskt ung kvinna som kommer att gå långt inom sitt arbetsfält. Ännu en god anledning att åka till Alplandet framöver.

Snart är det slut på detta året, det har gått fort, men jag hinner skriva en gång till innan helgerna gör sitt intåg. Solen stiger fortfarnde upp kl 06 på morgonen och går ner vid 18 - värmen ligger på ca 20 grader och livet är gott! 

En glimt av Delhi!

Det blev otroligt intensiva dagar men tyvärr hann jag inte se mycket av staden. Däremot kommer jag mer än gärna tillbaka, Delhi gav helt klart mersmak.

Jag har varit på fem dagars workshop med barnmorskor inom regionen, dvs utvalda länder där barnmorskeutveckling pågår. Vi har delat erfarenheter och utmaningar med varandra och jobbat ihop olika handlingsplaner på hur vi går vidare. Länderna skiljer sig åt i hur långt de kommit med sin barnmorskekår och det behövs ett enormt stöd inom regionen i hur man jobbar framåt. Vi har mycket gemensamt, men också mycket som skiljer oss åt, så vi behöver någon form av konsensus i hur barnmorskor utbildas och arbetar. Ett spännande arbete.

Konferensen var på samma hotell som vi bodde, ett något bedagat hotell, stor som en koloss, med mina vänner kackerlackorna springandes lite varstans. Även på den nybyggda stora flygplatsen i Delhi sprang dessa vidriga insekter runt på de vackra stengolven. Inte en människa reagerar och jag blir bara illamående.

Maten på hotellet var inte särskilt spännande så veckan räddades av en restaurang i hotellet som hade gott kaffe. Två av kvällarna tog min underbara kollega K, ut oss för att shoppa och äta lite annan mat, och det blev helt två fantastiska kvällar. 

Alla frågar efter shopping i Delhi, och jag kan förstå varför. Man behöver en rejäl plånbok, en smort munläder och stor portion tålamod för att kunna göra briljanta affärer här. Tyvärr är jag inte begåvad med något av detta, så det blev några mindre inköp för min del. Dock var det spännande och ett nöje i sig att följa andras förhandlingstekniker och framfart!

De e bare å ät!

För några kvällar sedan blev jag medtagen till gamla stan i djupaste Dhaka. Jag har varit i närheten flera gånger eftersom Ministeriet ligger där, men aldrig gått in i gränderna.
Sedan jag kom till Bangladesh har jag intalat mig själv att jag borde ta mig dit och in, de som varit där berättar fascinerande historier och upplevelser, så lite nyfiken var jag onekligen. En gång har jag förvirrat mig i Khulnas gränder på ljusa dagen och kunde nästan inte hitta ut, så lite respekt har jag nog för det okända.

I alla fall finns det ett hak som heter Haji Briyani, och som alla vet om - en officiell hemlighet. En kär vän hade tidigare försökt att ta mig dit, och nu kunde jag inte avstå länge.
"Restaurangen" är ett hål i väggen. Vid ingången sitter en äldre man med hennafärgat hår och rör runt i en enorm gryta med kokt ris med fårkött. Det är det enda som finns på menyn och kocken/mannen berättar stolt att de kokar upp till sju megagrytor grytor varje dag, året runt sedan decennier tillbaka - alltid samma meny.


Briyanin smakade otroligt gott. Riset var perfekt kokt och med en mustig smak av kött. Det ingick en massa små benbitar som fastande mellan tänderna, men smaken vann över besväret av att pilla bort dem. Alla åt såklart med händerna, vilket jag fortfarande inte vant mig vid, utan jag tog fram min kära Spork och högg i.

Efter maten vandrade vi tillbaka till bilen genom gränderna vilket var en otrolig upplevelse. Det var liv och rörelse överallt och lukterna otroligt intensiva. Jag var tacksam för att det inte var mitt på ljusa dagen i juli. Det måste vara outhärdligt.

Väl tillbaka på jobbet dagen efter berättade jag för mina vänner chaufförerna om min upplevelse och alla utan undantag visste var stället låg och hade egna erfarenheter därifrån. Därefter gjorde jag min högst ovetenskapliga undersökning och fann att inte en enda bangladeshier INTE kände till Haji Briyani. Tänk att ha ett ställe som nästan 15 miljoner känner till . . .

I morgon bär det av till Delhi. Jag skulle varit där redan i fredags, men på grund av administrativa svårigheter (minst sagt) blir det avresa i morgon. Jag missade därmed Taj Mahal vilket jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Nåja, det blir workshop i fem dagar som jag hoppas blir riktigt givande. Taj Mahal får bli en annan gång. 

Tidens gång

Vi har bott i Bangladesh i ett år och tre månader nu, snart går vi in i halvlek. Otroligt. Vi kom ju igår.

Efter Eid-helgen har allt återgått till det vanliga med intensiv trafik, massor av jobb och skola, möten, skolaktiviteter och en massa annat. Veckorna rusar förbi, söndag blir snabbt till torsdag, för att inte tala om helgen som vara en timme eller så, känns det som. Nordic Club gör sitt bästa för att organisera aktiviteter, fester och utställningar och de lyckas allt som oftast. Kommande helg är det ungdomsparty som sedan avlöses av vuxen-disco-fest. De har haft liknande koncept tidigare som varit otroligt lyckat. Jag har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv som under tiden här i Dhaka.

I veckan om gick hade vi besök av storchefen. Organisationen och aktiviteterna före besöket liknade ett stadsbesök. Jag var på ett annat möte när han skulle träffa oss alla och fotograferas, men vår egen organisations storchef var också med och med honom fick vi äta lunch.

Jag håller som bäst på att organisera en delegation som åker tillsammans på en workshop till Delhi om några veckor. Tack och lov slipper jag visumförödmjukelsen igen eftersom mitt visum räcker några månader till, men nu skall mina kollegor gå igenom samma skärseld och det är lite oroligt. Alla är de gifta, så de slipper det värsta. Det är enorma mängder papper som skall ordnas, och var och en av dem behöver dessutom godkännande att få åka iväg från olika instanser (och det är inte bara från deras män . . .) De flesta är anställda av staten som måste ge order för att de kan åka, detta tar en evig tid och behöver skrivas under av flera personer på vägens gång. Att ha tålamod är i underkant, särskilt eftersom Indien inte heller är så lätta att ha att göra med.

För tredje året arrangerades en regnbågsfestival i tre dagar och i går hade transpersonerna hade sin fashion show. Den trånga lokalen var smockfull, de hade lyckats få dit en representant från regeringen, några frivilligorganisationer och även media. Det var en otroligt förväntansfull stämning och det fanns möjlighet att öppet diskutera HBT-personers situation i Bangladesh vilket är så viktigt eftersom de inte finns och än mindre får komma till tals. Festivalen kan inte jämföras med Pride på något sätt och sker lite i det dolda, men behovet av öppenhet börjar trycka på. Det känns otroligt att få se detta år 2011 i Bangladesh.

Slakt

När det var Eid förra året flydde vi till trygga vänner i Singapore.

Denna gång ville både barnen och jag vara kvar av olika anledningar och på köpet fick vi då ta del av den andra Eid som nu inföll. Veckan före hade jag varit i Indien, men ändå hört mängder med diskussioner om köp av kossor och getter på jobbet och bland muslimska vänner. De kostar allt från 600 SEK och uppåt och alla skulle gå på marknaden och hämta hem sitt byte/offerdjur dagen innan slakt, som var i måndags. Vi hörde också att det fanns kameler att köpa men såg inga i vårt kvarter.
Precis som förra året var gator och motorvägar fyllda med get- och kohandel och folk drog omkring på de stackars djuren bland trafiken. Yngste sonen fick följa med en kompis och hans lantbrukserfarna mamma till stora marknaden vilket blev en upplevelse i sig - det fanns djur över allt och totalt kaos, till och med den mycket erfarne mamman var tagen efter besöket.

Utanför vårt hus stod till sist tre kor och några getter som väntade på sitt öde, och mycket riktigt, på måndag morgon började de. Direkt på gatan skars halsarna av, blodet tömdes, djuret fåddes för att till sist styckas. En tredjedel av köttet gick till familjen, en tredjedel till släkten och sista tredjedelen till de fattiga. En god tanke om man hade haft kyl- och förvaringsmöjligheter, men folk gick omkring med påsar med färskt kött i, i 33 graders värme, så jag tror inte det höll så länge.

Vid varje hus slaktade man, det rann blod på gatorna och regeringen var skyldig att fixa regn i dagarna tre, vilket inte skedde. Tursam nog luktade det inte så mycket.

Desto trevligare och roligare var det att spela dubbel med dottern i helgen. Hon är ju en klart duktigare spelare är jag, men tveklösat en kul partner ändå. Precis som den underbara känslan när barnen kan åka skidor och vi beger oss ut på samma villkor, lika underbart var det att stå på tennisbanan med henne.
Det börjar närma sig Mumbai och skoltävling för E om några veckor och hon tränar nu regelbundet. Hon har blivit utvald till lagkapten, vilket känns stort!

Bengaluru

Fram tills för en timme sedan hade jag Bahrain och Ouagadougou på första plats som de absolut mest trista och tråkigaste flygplatserna jag någonsin varit på.  De får nu se sig nu nerpetade av Calcutta/Koltakas utrikes- och inrikes terminaler. Det är i och för sig lite ojuste mot Burkina Faso eftersom de byggde om när jag var där, vilket ursäktar sandgolvet och bagagevagnarna varifrån man fick leta upp sina väskor själv, men här i Kolkata kryper kackerlackor på väggarna, det är smutsigt och komplicerat och så grått och trist att man blir deprimerad. Den indiska tullen hade redan i Dhaka bestämt sig för att inte släppa in mig i landet, jag fick besöka visumkontoret fem gånger innan det var klart, och när jag väl tagit mig både in och snart är på väg ut ur Indien, är det med flertalet mängder stämplar i passet, blanketter som fyllts i och upprepade frågor kring civilstatus. De har svårt att acceptera att jag vägrar fylla i mannens/makens namn och uppgifter när jag inte har någon, trots tre barn (sökte visum för sonen samtidigt – dumt gjort) utan det blev så att Far’s namn numera på alla papper som ändå ingen tittar på.  Jag hade en minst sagt upprörd diskussion i ämnet redan i Dhaka.

 

Det har varit en intensiv och lärorik vecka i Bangalore, eller Bengaluru som det numera heter. Precis som Madras heter Chennai och Bombay blivit Mumbai. Trots att Bangalore säger sig motsvara USA’s Silicon Valley, var det en uppenbar brist på Internet på hotellet och det i sig en lärorik upplevelse. Hotellet i sig låg illa mitt i all trafik och buller, rummen knappt att vara i, men maten var bra och servicen bra.  I gårkväll rymde en kurskollega och jag till en shoppinggata och jag gjorde det stora misstaget att äta från en mindre bra restaurang så det är på darriga ben jag tar mig tillbaka till Dhaka via Hydrabad och Kolkata. Det har varit en lång dag.

I Bangalore fanns inga rickshaws, inga tiggare och det var rent och snyggt. För några veckor sedan invigde de stadens första ”Skytrain” med sju stationer till att börja med. Det är välbehövligt med en tunnelbana ovan jord då trafiken är lika intensiv och lika tung som i Dhaka. De hade dock gula Tuk-Tuks (motsvarighet till Dhaka’s gröna CNG’s) och faktiska taxis som fungerade bra.

I Kolkata hade jag fem timmars väntetid och eftersom jag snabbt insåg att flygplatsen var mördande tog jag en gul taxi till Hyatt hotell, 30 min in i staden, och fick uppleva lite lugn och ro, Internet och något att grunda magen med. Det var otroligt välbehövligt.

Jag har gått på en ledarskapskurs för internationella chefer, ledd av ett engelskt företag. En del var ny och intressant kunskap, en del hade jag hört förut, men inte desto mindre nyttigt att fundera över och kanske utveckla mer.  Det finns hopp!

Film om kvinnor i Bangladesh

UNFPA Online Video Channel