Stor flicka

Hon blev 17 år igår! Och jag kan inte förstå hur stor hon blivit. Underbara, goa tjejen. Den bästa i hela världen!

Hon sliter i skolan men lyckas samtidigt behålla en schysst balans mellan skola, sport och bra vänner. Om några dagar åker hon med skollaget och spelar volleyboll i Sri Lanka och jag ser framemot att höra hennes berättelse därifrån. De kommer att tävla mot andra skolor i regionen. Häromdagen var jag och såg när laget vann stort över de andra skolorna i Dhaka - de var ett suveränt bra team med en fantastisk känsla och samarbete.
Terminerna är sportmässigt uppdelade i två delar, så efter volleyboll turneringen blir det tennis. E kommer att spela ännu en omgång tennis (som förra året), så får vi se om det blir stor turnering av det också.



På väg hem idag blev bilen påkörd bakifrån av en mindre uppmärksam lastbil. Alla stannade sina bilar, tursamt nog fanns en polis i närheten och efter lite diskussioner fick jag gå ut och diskutera med inblandade. Ville jag polisanmäla? Jag ringde en poliskollega och rådgjorde och kom fram till att killen som körde på oss skulle följa med vår söte R och laga och betala baklycktan på direkten. Sagt och gjort, adjö till polisen och lastbilen fick följa med vår bil direkt till verkstaden. Jag hoppade av på vägen och lät R sköta resten och hoppas nu på ett lagad bakljus senare i kväll. Det hela skedde på en av de mest trafikerade vägarna, New Airport Road, en trefilig väg och det kom en hord av människor som bara stod och hängde kring oss. Jag ville få det avklarat på ett så vänligt men bestämt sätt, så snabbt som möjligt.

Sonen hade övernattning härom helgen. Fyra 13-14 åringar belamrade hans rum och det var knappt jag fick upp dem på morgonen. Oklart när de somnade på natten, men sista gången jag var inne och sa till var vid 02-tiden. Tonåringar!

SEB har börjat med parrådgivning - inte en dag för sent! Hoppas det räddar några familjer. 

Nepal

Jag reste från ett fullständigt platt, till ett otroligt bergigt land. Tidigare har har inte funderat över hur platt Bangladesh är, men när jag såg bergen i Nepal från planet, märkte jag hur jag har saknat den varierande naturen, bergen och skogarna. Under veckan har jag bott hos en kollega just utanför Kathmandu och luften var underbar - klar och frisk. Hon bodde i ett hus med en fantastisk utsikt över bergen och med risodlingar nedanför slänten. Väl inne i Kathmandu var luften inte fullt lika frisk, även om vi inte kommer upp i Dhaka-nivå. Trafiken var tung även här, men återigen ligger de i lä jämfört med Dhaka.

Det regnade varje dag och gator och gångar var leriga och otroligt kladdiga. Mina stövlar borde varit med i packningen. Folk vadade omkring i flip flops och tunna skor i lervällingen.

Anledningen till resan var en regional workshop kring obstetrisk fistula. Detta är något vi bara läser om i västvärlden men är i utvecklningsländerna otroligt vanligt och ett symtom på att kvinnor inte får kvalificerad hjälp vid förlossningen - alltså att hälsosystemen inte fungerar.

Om en förlossning blir långdragen kan skador i vävnaden uppstå mot urinröret och/eller ändtarmen pga trycket från barnets huvud, och kvinnan läcker efter förlossningen urin och/eller avföring genom de små kanaler som uppstår mot slidan. Kvinnorna lever med konstant läckage och med en kraftig odör som följd. Oftast dör barnet vid förlossningen och hon blir utesluten ur familjen pga stanken kring henne. Jag har träffat kvinnor som lever isolerat utanför byarna och är hänvisade till lador och stall med kossor och getter eftersom familjerna inte vill ha dem längre. Det är oftast mycket unga kvinnor som drabbas eftersom de gifts bort och blir gravida alldeles för tidigt, de lever i sin misär och på allmosor tills de dör. I bästa fall finns det någon som vet vad det handlar om och kan se till att de får hjälp med en relativt enkel operation. Dock finns det få gynekologer som har kunskap att operera fistula och det är just det 

workshoppen handlade om. 

Det kom kollegor från flera länder i regionen som arbetar och delar erfarenheter kring fistula. I ett av länderna fanns det inte ens ett namn för fistula, och i ett annat fanns det bara två gynekologer där fistula inte är proriterat. I Bangladesh finns det hjälp att få, men svårigheterna är att hitta dessa undangömda kvinnor som ingen vill veta av. Det psykologiska aspekten av att förlora ett barn, bli utesluten ur familjen och leva undangömd och illaluktande under resten av livet pratas det tyvärr för lite om. Barnmorskor spelar självfallet en stor roll i förebyggandet av fistula och att identifiera de kvinnor som redan är skadade, så därför sitter olika professioner nu vid samma bord och diskuterar hur vi kan jobba ihop kring detta. Programmet handlade om förebyggande arbete, behandling och återintegrering i samhället för dessa tysta och skambelagda kvinnor. Det var säkert likadant hos oss för många hundra år sedan. 

Nästa gång jag kommer till Nepal vill jag upp i bergen och vandra. 

Begränsningar

Det blir allt tydligare för mig hur svag kvinnors ställning är i Bangladesh. Visst, det finns utbildade kvinnor, till och med premiärministern är kvinna, men de tillhör en snäv krets från välsituerade familjer som influerats av utlandet och har större tolerans. Den vanliga kvinnan lyder helt under männen - först fadern och sedan mannen, och om han dör - brodern eller svågern. Vi har hört det förr och jag har arbetat med detta länge, men nu är det så många och så nära. Det går inte att värja sig.

Bangladesh har ett stort problem med barnäktenskap, trots att lagen säger att kvinnor måste vara 18 år för ingå äktenskap. Det är långt från ovanligt (ca 30%) att flickorna är 14-15 då de blir bortgifta med generellt 10 år äldre män. Oftast blir de gravida i den åldern och konsekvenserna av barnafödande i så ung ålder kan bli ödesdigra. Det är familjen som väljer ut mannen åt henne, pengar eller gåvor en del av uppgörelsen trots att hemgift är förbjudet.

När flickan gifter sig flyttar hon till mannens familj. När hon sedan skall föda barn flyttar hon tillbaka till sin ursprungsfamilj och stannar där upp till sex månader efter förlossningen, då hon och barn far tillbaka till mannens hushåll. Processen upprepas nästa gång ett barn föds. Det är otroligt sällan barnäktenskap anmäls till myndigheterna. Dels finns det knappast någon som tar emot anmälan, dels görs sällan något åt det. Ibland står det i tidningen, men då är det oftast för sent.

När jag låg på sjukhus förra året kommer jag ihåg att det var otroligt suspekt att jag låg själv/ensam på sjukhus, pratade med läkare och inte hade någon man med mig, varken make eller släkting. Perspektivet har vidgats sedan dess då jag nu förstår att en kvinna kan/får inte söka vård på egen hand. En man måste alltid föra hennes talan, vara med henne och hon är således aldrig ensam varken på läkarbesök eller när hon är inlagd. Under alla mina sjukshusbesök har jag sett dessa män stå och hänga vid ingången, utanför avdelningarna och inte haft något direkt syfte med att bara vara där. Nu vet jag att de alla har en kvinna, mamma, syster eller en kusin inlagda som de ansvarar för. En ung kvinna som jag känner fick missfall och kunde inte söka vård eftersom varken hennes man eller annan manlig släktig var i stan. Hon fick ta hand om missfallet hemma bäst hon kunde.

På jobbet har vi gjort en film om barnmorskor där det bland annat ingick att intervjua hälsoministern. Jag behövde tack och lov inte själv utföra intervjun, men tog lite bilder istället. Lägger ut filmen när den blir klar.

Bröllopsdax

Jag hade förberett mig för att inte åka, men när jag tog upp mina tankar med min argentinska kollega om att jag trots allt skulle försöka ta mig hem, och hon svarade med en sådan bestämdhet att det inte gav utrymme för diskussion, så bokade jag biljetterna just innan det var dags. Och det finns inte en chans på jorden att jag ångrar mig - jag kommer för alltid vara tacksam för kolleganst fasta och mycket tydliga råd!

Den yngste av oss har då äntligen gift sig. Efter sex år med en fantastisk pojkvän, gjorde paret nu slag i saken och ordnade det mest fanastiska bröllop Skånebygden kunde bjuda på.
Det blev precis sådär bra som jag vet att systern önskade och det fanns en genuint varm och härlig stämning från början till slut. I tre dagar har vi träffats, ätit och njutit av våra familjer, släkt och vänner.

Bruden var så fantastiskt vacker och söt, brudgummen såg så lycklig ut - det var en riktig lyckodag!

Att jag också fick vara ihop med äldste sonen under helgen var helt fantastiskt. Viktigt och härligt. Jag saknar honom så oändligt i vardagen i Dhaka.

Nu bär det av tillbaka till Bangla med väskorna fulla av godis och böcker. Snyggingens syskon har skickat beställningar på allt från choklad till kläder och jag hann ta en sväng om köpcentret under dessa få, värdefulla dagar jag varit i Sverige.

När jag kom till en västerlänsk affär efter den första tiden i Bangladesh för ett år sedan, fick jag nästan panik och trodde inte det var sant att jag hade möjlighet att köpa alla dessa underbara, rena och "ärliga" produkter som stod på hyllorna. Att valmöjligheten var nästan oändlig (yoghurt till exempel)! Idag känner jag mig lugnare. Jag kan vila i känslan att det trots allt inte komma att försvinna, jag alltid kan komma tillbaka till dessa hyllmeter med varor och utbud och hinner/kan jag inte köpa just det där som jag så väl behöver just nu, så gör det inte så mycket. Det är en märklig känsla som jag inte tidigare upplevet men utgår att det kommer från en tillvaro med stark begränsning och där konsumtion handlar om att skaffa mat för dagen och inte det där lilla extra, som egentligen inte behövs.

Det är en nyttig och tänkvärd läxa. 

Hem till byn

Dhakabor på väg till sina hembyar för att fira helg. Tack till Danmarks ambassadör för detta otroliga foto. Nästa år tar jag mig till tågstationen själv.

Eid Mubarak!

Det är otroligt fuktigt. Trots att det vädrades regelbundet hemma under sommaren, trots att jag satte torrbollar i garderoben, trots att det kördes air-con regelbundet, så trängde fukten igenom när vi var borta. På några av mina kläder hittade jag lite vitt mögel (som dock gick att tvätta bort), allt i matväg var mjukt och inte ätbart längre och jag vädrade och vände på alla madrasser, täcken och kuddar. Man hade varnat mig för detta, men trodde aldrig att min klänning i garderoben skulle vara dyblöt när jag kom tillbaka.

Nu när vi lever och bor i lägenheten går det bättre, och det mesta av fukten är borta, men så fort vi går utanför huset rinner svetten längs med kroppen. Konstigt nog vänjer man sig och eftersom det är lika för alla, skjortor, saris och tunikor klibbar längs med män och kvinnor, så är det bara att acceptera. Den fuktiga nacken tycker jag är värst, och längtar tills vår frisör kommit tillbaka från sin semester så jag kan klippa mig kortare. Håret sitter uppsatt i en löjlig tofs just nu.

Det är Eid i veckan och allt står i princip stilla. Gatorna är fria, luften ren och det ligger ett lugn över den annars så otroligt intensiva staden. På kontoret är det i princip folktomt - tänk jul i Sverige - och jag hinner pyssla med saker som annars inte prioriteras. Det är inga möten bokade, inga aktiviteter som tillkommer och jag har hört frasen "after Eid" i flera veckor nu. Om en vecka är det "after Eid" och då drar det igång igen. Direkt efter Eid kommer Indiens primärminister hit på ett två dagars stadsbesök vilket är en viktig händelse för landet. Det kommer att diskuteras handel och transitvägar i norra delen av landet där Indien, Bangladesh och Nepal kan ha god nytta av varandra.

Om jag har förstått det hela rätt så förses hela Bangladesh av en enda kabel med Internet. Den skall ligga på havsbotten och komma någonstans ifrån. Det förklarar det urbota dåliga Internetkontakten och att vi då och då får SMS med - tyvärr inget Internet mellan klockan si och så på grund av underhåll (av den berömda kabeln). För en nation med 164 milj invånare, där förvisso långt från alla är ute på nätet, men som ändå består av 1/3 ungdomar, så känns det otroligt sårbart. Regeringen har gått ut med att Internet skall bli tillgängligt för alla och t o m en del skolböcker ligger ute på nätet. Det måste bara finnas en annan lösning eftersom detta är katastofdåligt. Vi pratar 2011! Sitter mestadels ute på klubben, som på något sätt tillskansat sig en vettig uppkoppling, eftersom hemma blir det allt sämre. Hej och hå! Tålamod.

En lyckad resa

Igår var det dags för ännu en dagsresa ute i landet. De första barnmorskorna har nu äntligen fått jobb på några av de mindre klinikerna som ligger närmare byarna och landsbygdens befolkning än de större sjukhusen. Det är inte renodlade barnmorsketjänster ännu, men det kommer. Fyra barnmorskor kommer att arbeta i ett team på varje klinik med ca 50 bäddar.
Igår besökte två mediakillar från jobbet och jag, en av dessa kliniker. Vi skulle filma, intervjua och fotografera barnmorskorna i deras nya roll, vilket gick över all förväntan. De var duktiga på att inprovisera och mammorna med sina nyfödda barn var också pigga på att delta i det hela. Det spelade ingen roll hur anemiska och nyförlösta de var.

Vi träffade också barnmorskestudenter med deras lärare ute i kliniskt arbete och fick massor med positiv respons på det pågående nationella barnmorskeprogrammet. Det gäller att alla sitter i samma båt, förstår hur och med vad barnmorskor arbetar och deras roll i vårdhierarkin, men hittills verkar det bara vara positivt. I Sverige har det funnits utbildade barnmorskor i 300 år, i Bangladesh fyra månader.

Den nye storchefen från huvudkontoret, en nigeriansk doktor, har varit på besök hos oss i Bangladesh. Han tillträdde organisationen för ca sju månader sedan och åker nu runt till några av landskontoren för att lära sig mer och komma organisationen närmare. Det har varit som ett mindre stadsbesök och förberedelser därefter. Det skulle avläggas artighetsvisit hos diverse ministrar, besök på kliniker och program ute i landet och även interna möten med information och diskussion. Det har varit spännade och otroligt lärorikt att få vara en (liten) del av det omfattande programmet.

Yngste sonen har ätit något olämpligt, liksom hans två andra kompisar, vilket resulterade i en dag i sängen. Jag serverar honom Coca Cola och te och hoppas han kan gå till skolan i morgon. Damerna hemma har passat upp honom hela dagen, när han inte sovit och det har varit skönt att veta att han inte varit ensam hemma.

Det närmar sig Eid och alla förbereder sig för festligheter och familjehögtiden nästa helg. Trafiken blir värre för varje dag, det är en otrolig aktivitet i affärerna och det påminner om förberedelserna inför julen hemma. Därefter kommer ännu en Eid som infaller i början på november vilket är den där de slaktar alla djuren på gatorna. Vi diskuterar hemma om det inte är bäst att fly fältet då, vilket vi gjorde förra året. Vi får se.