On the road again

Ännu en resa. Denna gång med syftet att besöka utbildningscenter, kliniker och följa upp pågående utbildningar. Två kollegor och jag var ute i tre dagar med två övernattningar i två olika småstäder. En av dem är bangladesiska och vi andra två var oändligt tacksamma över hennes förmåga att tolka eftersom jag ännu inte lärt mig bangla och det pratas mycket bristfällig engelska. Trots språkbristen blev vi otroligt väl mottagna överallt och det känns som om vår blotta närvaro betyder mycket för dem. Att vi tar oss tiden, görs oss besväret att komma och visar intresset för deras verksamhet upplevs som någon form av viktig bekräftelse och känns roligt att kunna ge. 

Det blir många presentationer och möten, ibland får jag sitta bland publiken men oftast blir det på podiet. Mina kollegor och jag förväntas hålla ett anförande (jag håller det kort!) enligt strikt hierarkisk ordning som alltid börjar med att adressera ordförande, vice ordförande, ärade gäster, speciella gäster och så vidare, tills siste man. Det tar en evighet och det är en ständig oro för mig i vilken ordning som skall följas, titlar och att uttalandet av namn sker på rätt sätt. Alla tal börjar så och jag satt och räknade ut vid ett tillfälle att det tar flera minuter varje gång en ny talare ställer sig upp för denna introduktions procedur. Det är mycket tid per möte som går åt eftersom det är otroligt många talare. 

Vi tog inrikesflyget från Dhaka till Jessore i ett mindre propellerplan i ca 40 minuter. Där stod en bil och väntade på oss för att köra ca 2 timmar söderut till Khulna. Tidigare har jag rest i de sydöstra och norra delarna av Bangladesh och nu var jag sydväst om Dhaka (gränsen till Indien, Kolkata = Calcutta nere till vänster på kartan), i ett landskap som liknar övriga landet, men så otroligt mycket vackrare. Grönskan var intensiv, det var mindre skräpigt, vilket kan bero på att det bor aningens färre (!) människor, och lantbruket är den viktigaste inkomstkällan för befolkningen. Luften var ren och klar.
Numera sitter jag fram i bilen och kan inte släppa blicken från allt vackert, alla människor och aktivitet som pågår överallt.

Övernattning skedde på ett 3-stjärnigt hotell där kackerlackorna ingick i priset och middagen för tre kostade 48 kronor. Min kloka och erfarne kollega från Argentina hade gjort en lista till mig över nödvändigheter där bl a egna lakan ingick, och jag hade följaktligen tagit med ett påslakan och örngott, vilket jag var oändligt tacksam för då hotellets lakan inte verkade varit tvättade/bytta sedan de senaste tio gästerna. Toalettpapper stod också på listan . . .

Vidare nästa dag till Satkhira, möte med klinikbesök och sedan ännu en längre bilkörning tillbaka upp till Jessore. Där väntade ett nytt hotell, nu även med små ödlor springandes på väggarna, om än ännu smutsigare lakan och frukost bestående av egna medtagna bananer och nötter. Mina alkoservetter från Apoteket gick åt allihopa, med hopp om att slippa efterföljande banglamage (vilket jag då inte lyckades med :-( ). Sista dagen en längre biltur norrut om Jessore till ett sista möte för att sedan ta propellerplanet tillbaka till Dhaka på kvällen. Vi flög vid 18-tiden, då det blivit mörkt och strax efter att planet lyft och jag tittade ner, var landsbygden beckmörk. Inte ens ett litet ljus sågs någonstans, även om vi flög lågt. När vi sedan närmade oss Dhaka dök det upp ljusglimtar allteftersom vi närmade oss staden. Det finns ingen elektricitet.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem och kramat om barnen var att ta en lång, skön dusch!

Till sist ett stort grattis till min härliga far! Det är Fars Dag i morgon, men framför allt har han gjort slag i saken och förverkligat en gammal dröm som jag vet han haft sedan ungdomen. Jag önskar honom många underbara och njutbara timmar i sin alldeles egna lilla segelbåt som nu kommer att ligga i småbåtshamnen nära huset och med välsignelse från mor. Jag unnar (och avundas) honom lyckan i detta! Coolt!