Utflykt

I helgen blev jag medbjuden av en västerlänsk kollega och hans familj på en båttur. Vi var fem familjer, alla de andra med mindre barn, som packade lite pick-nick och körde en kvart ut ur centrala Dhaka. Där, vid flodkanten, låg båten och väntade på oss. Vi klev ombord med musikspelare, sällskapsspel och massor av mat och skepparen satte fart ut på floden. Hela övre däck var täck av en enda stor madrass med en massa kuddar, så där satt/låg vi och åt och slappade i över fyra timmar medan vi tuffade fram, ut i landskapet.

Det var helt underbart med tystnaden, luften och att komma från staden. Det fanns lite fiskare här och där som stod på sina pålar eller satt i sina båtar, eller kvinnor som skördade sjögräs längs med vattenbrynet. Vi stannade till vid en by där det inte fanns en enda bil eller lastbil utan bara rickshaws och nakna barn som sprang omkring. Vi klev i land och gick en promenad i 20 minuter och åkte tillbaka igen. I byn tittade de på oss, men inte lika påträngande som i staden. Många barn kom fram och ville prata engelska och var hur lyckliga som helst när de fick berätta sina namn. "Maj nam . . . " "Joor nam . . ?" Vi fick gärna ta foto och de ställde sig på rad så fort kameran kom upp.

Mina tonåringar var upptagna på annat håll, men dottern hade tidigare följt med en annan familj ut på liknande äventyr för några veckor sedan och tyckte det hade varit otroligt avkopplande. Vi gör mer än gärna om det.

Skräddaren har varit hos oss i kväll och sytt upp exakta kopior av mina älsklingsbyxor. Jag är imponerad. Dottern har också fått lite efterlängtade kläder och därefter suttit med Internet, papper och penna tillsammans med skräddaren för att beställa ännu fler plagg. Hennes fantasti vet inga gränser just nu. Kreativt.
Ingen väska ännu, men idag tändes ett litet hopp när jag ringde till huvudkontoret i Mumbai och fick prata med någon executive där. Det blev ett himla liv hur jag fått tag i numret (kontakter)  men de lovade dyrt och heligt att se till att väskan kom fram. Hon till och med hittade den i deras system, i London typ. Därefter ringde en mycket ödmjuk kille från Dhaka och bad artigast om ytterligare tre dagar att hitta den. Jag har hört det förut men kan inte göra mycket mer just nu. Gissar att han fick sig en rejäl utskällning från Indien. Bara väskan kommer fram så får de skälla så mycket de vill på varandra.

Jag börjar förstå mobilkulturen i Bangladesh. Man skall alltid svara. Oavsett när eller vem som ringer. Och hinner man mot all förmodan inte svara, så ringer man upp snarast. Jag har nu suttit i otaliga möten och ingen skäms för att svara någon gång, telefonerna ringer i ett. Sedan finns ingen svarsfunktion, så det går inte att lämna meddelanden. Det är kanske lika bra, för jag förstår inte alltid vad de säger och då kan det vara bra att bekräfta. Dessutom är telefonlinjerna så dåliga, så oftast måste man ringa om flera gånger innan uppdraget är slutfört. Om du inte svarar har de också en tendens att ringa många (många) gånger tills du svarar. Och sådär håller det på. Alla har mobiler, oavsett ålder och klass, allt i samhället försiggår via mobiler. Det var oerhört frustrerande för folk här innan jag fick ta över min föregångares mobil eftersom mitt mobilnummer var nyckeln till kontakt med mig över huvud taget. Livsviktigt helt enkelt.