Bestyr

I 19-våningsbyggnaden där jag jobbar, ligger även ett bankkontor och jag har nu fått ett bangladeshiskt bankkonto. Det tog sin tid och krävde sina papper men jag är nu lyckligt försedd med två checkböcker (Taka och USD) och ett kreditkort. Det är många, många år sedan jag skrev en check sist, men eftersom jag förmodligen tillhörde den nostalgiska skaran som höll ut i det sista, känns det som en återfunnen vän när jag öppnar checkboken.

Idag skulle jag göra lite transaktioner men eftersom Internetuppkopplingen lämnar en del att önska, traskade jag med gott humör ner till min vän bankmannen i hopp om att han kunde hjälpa mig. Och det ville han så gärna (!) och fick till det att jag gjorde fel när jag loggade in, på ett ödmjukt och lite lismande sätt. Visst. Han insisterade på att följa med mig upp på mitt rum och visa mig hur man gjorde. Så där stod vi tillsammans i foaljén i väntan på hissen, från 7:e till 15.e våningen, det tog hur lång tid som helst. Han är i 50-års åldern, kort och lite rund, och en mycket korrekt man. Han är alltid ohyggligt älskvärd mot mig, reser sig upp och släpper allt han har för händerna när jag kommer in på kontoret, men jag har i smyg sett honom hunsera med sina anställda så jag vet att det finns en annan sida också. När jag såg svettdropparna på hans näsa i hissfoaljén frågade jag om han var stressad - ooonej – inte alls, och så la han upp sitt finaste leende med de sneda och dåligt skötta tänderna mot mig.

När vi väl kom upp på rummet och jag visade honom datorn, stämde det mycket riktigt att Internet inte klarar bankens hemsida och vi fick traska ner till kontoret igen. Ännu mer svett, nu från hela ansiktet, ner på skjortkragen. Han var lika glad och vänlig hela tiden, och jag undrar vad han tänkte. Men det är inte varje dag min alldeles egna bankman hängde med till jobbet! Hans anställda fick det säkert också svettigt när de skulle göra min transaktion.

Det är verkligen bestyr med allt. Jag känner mig totalt handikappad som inte ens vet hur jag skall posta ett brev. Det ger en instängd och oförmögen känsla. Min högra hand på kontoret är ledig denna vecka, så det är värre än någonsin. Jag frågar runt lite, och alla ger mig tusen instruktioner, många vet mycket om ingenting, och sedan tar det slut. Inget blir gjort. Det känns som att trampa ny jord varje dag och det tar mycket energi.

På jobbet finns det tre små människor (de lär mig bl a Bangla) som kommer och serverar te och kaffe, skär upp min frukt, städar och fixar. Trots att de finns, fungerar inget ändå. Hela korridoren är full med skrivare och scannrar som av miljoners anledningar inte går att använda. Vattnet i dricksvattendunken är slut, det finns inget kopieringspapper framme och massor av småsaker som underlättar så enormt om det bara rullar på. Jag skulle behöva en person av samma kaliber som en viss person på jobbet i Sthlm, någon som verkställer utan att göra affär av det. Det finns inte en enda här.

Dock finns det mycket som är bra också. Till exempel att de kommer upp med min nudellunch med färskpressad apelsinjuice från cafeterian när den är klar. Att utsikten från mitt skrivbord alltid är helt underbar och drömsk, oändlig. Och att alla alltid är lika glada och positiva. Jag har fått rådet att aldrig bli arg på en bangladeshisk man eller kvinna, och kommer att följa det. Men det blir tålamodsprövande. Å andra sidan är jag inte personen som blir arg hur som helst. Vi får se hur det går.

PS - är det någon som vet på rak arm hur jag får fram Å Ä och Ö på ett engelskt tangentbord?