Det stora äpplet

En två-veckors introduktionskurs i organisationen känns inte helt fel just nu. Landade i ett iskallt NY, men med ren och frisk luft. Det kändes gudomligt. Fick rusa ut på stan för att köpa mössa och vantar, men hade tack och lov en varm kappa med mig. Har spenderat största delen av dagen med att strosa runt på Museum of Modern Art, njutit av allt vackert och spektakulärt.

Av barnen har jag fått två långa shoppinglistor och det blir spännande att se om jag får ihop det. Hemma i Dhaka bor en liten familj med dem och de har det hur bra som helst.

Jag är trött och jetlaggad men glad! I morgon börjar veckan med föreläsning om organisaton, ekonomi, budgetplanering, upphandling och en himla massa annat. Det blir en intensiv men också mycket intressant kurs. Många andra som ingår i samma program (som trainee ungefär) har kommit in från hela världen för att delta och det skall bli urkul att träffa och lära dem att känna. Vi kommer nog att ha en del att diskutera och ventilera med varandra om, vilket också är en del av syftet med kursen.

Imponerad

Sylhet

Lyckan är gjord för Bangladesh, det finns hopp.

Bangladesh vann igår en viktig cricketmatch – mot England! En stor, stor seger för en nation som börjar tappa tålamodet med sina spelare. Matchen spelades i Chittagong och ögonvittne berättar att det såg så illa ut för landet att ca 5000 åskådare valde att gå hem och strunta i slutet. De gjorde dessvärre ett stort misstag och missade hela kalaset. Likaså hade en kollega en fest i gårkväll och de valde att avsluta festen i förtid eftersom risken fanns att Bangladesh skulle förlora och då visste man inte hur situationen på gatorna skulle se ut, det värsta befarades. De var rädda för allt från gatubråk och bilbränder till regelrätta upplopp. Tack och lov vände lyckan och istället infann sig en gränslös glädje som många så väl behövde. Kollegan verkade nöjd trots den förkortade festen.

Idag fem timmars körning på förvånansvärt fina vägar. Eftersom vi åkte på en lördag, är det mindre trafik, vilket jag uppskattar. Dock ligger det bussar och lastbilar i dikena till höger och vänster, varje dag står det i tidningen om trafikolyckor.

Det var fantastiskt att komma ut ur Dhaka. Luften kändes renare för varje mil och de gröna risfälten sträckte sig alltmer utöver landskapet. Det är otroligt vackert. Vi gjorde ett stopp vid en västerländsk liknande vägkrog och tog lite sockerkaka och en cola. Så klart med massor av åskådare vart man är går.

Sylhet ligger i nordöstra hörnet av Bangladesh, omgiven av bergstrakter med tropisk skog och de kända teplantagerna. Det odlas massor av te och när vi idag blev bjuda på en kopp, så kändes omedelbart skillnaden från vad jag tidigare druckit. Det är en boomande stad men en halv miljon invånare. En av anledningarna att staden växer och frodas är den starka kontakten med landsfolk boendes i England som ofta återkommer hit, många av dem har sommarhus här. Det finns till och med en direkt flyglinje mellan Sylhet och London. Denna gång hinner jag knappt se någonting, men kommer helt klart att återvända.

Vi är många som med bestörtning följer händelserna i andra delar av Asien och påminns om det ständiga hotet av jordbävning som ligger här också. Det är en svår konstrast mellan att leva och må bra i vardagen och ändå känna sig beredd på att något kan hända. I gårkväll blåste det upp till någon form av storm. Inom loppet av tio minuter hade affischer och skyltar rivits ner av vinden, fönster skakade, massor av blixtar och jag ringde till sist hem barnen. Stormen varade i två timmar och försvann lika snabbt som den kom, lämnade efter sig en ännu rörigare och smutsigare stad än tidigare. 

Sonen har fått lite skjortor uppsydda i Dhaka. Han blev uppskattad av såväl skräddare som personal i butiken och de kallar honom numera Harry Potter. Nya skjortor är visst på gång - mjuka, snygga bomullsskjortor i allehanda färger och ränder. 

Varm och skönt!

Vädret lämnar just nu inget annat att önska – det är perfekt! Underbara 25 grader i luften och sol från morgon till kväll. Poolen på klubben är ljuvlig med sina 28 grader och erbjuder just nu välbehövlig träning i vattnet. Vattengympa med andra ord, ett klart underskattat träningsalternativ, i alla fall i min värld.

Däremot har det inte regnat på flera månader och luften är otroligt smutsig. På alla gröna blad ligger en tjock hinna med brunt damm, överallt på gator eller bakgårdar brinner små eldar av löv eller skräp och det luktar konstant rök överallt, även inomhus. Jag som alltid varit extremt rädd för eldsvåda, har haft svårt att vänja mig vid den ständiga röklukten. Jag har monterat brandvarnare i lägenheten, vilket känns lite  lugnare.

Många lider av irriterade ögon och astma, själv använder jag mina solglasögon varje vaken minut och vi skall inte prata om hur näsduken ser ut efter att den använts . . .

Vår söte chaufför säger att det inte kommer att regna på ännu många månader, och snart kommer hettan, så det blir intressant. Det var första natten igår som jag hade AC:n på i sovrummet sedan i oktober. Nu kommer elräkningarna skjuta i höjden och strömavbrotten ta vid. Vi har haft mycket lugnt på den fronten sedan i okt/nov, endast enstaka avbrott i veckan. De erfarna säger att vi snart kommer gå tillbaka till upp mot tio avbrott om dagen. Dock har vi det inte lika illa som i Nepal, där en kollega till mig arbetar. De har upp till 12 timmars strömavbrott per dag och i TV:sändningarna sitter de med stearinljus.

Annars är det cricket som gäller. Det pratas cricket, det spelas cricket och på gatorna stå lastbilar med TV-skärmar som visar cricketmatcher dygnet runt. Vägarna blir svårframkomliga av dessa folksamlingar vid lastbilarna. Vår söte chaufför håller mig konstant uppdaterad med vad som spelas och händer på cricketfronten, vi har en spellista i bilen. Häromdagen hade Bangladesh vunnit en match mot Irland och det fanns ingen gräns hur glad man kan bli. På jobbet likadant - cricket, cricket, cricket! En månad till. 

Barnen och jag fick ett veckolångt besök av äldste sonen från Kenya. Det var helt underbart att se honom - 18-åringen! Han hade vuxit och mognat otroligt på de månader jag inte sett honom och verkar trivas bra med sitt liv i Afrika. Tiden rusar, så mycket har jag förstått! Vi har bott i Bangladesh i sju månader nu - det känns ofattbart.

ICC World Cup Opening Ceremony

Stort spel

I förrgår inleddes världskuppen i cricket där Bangladesh är värdland. Det var med pompa och ståt som spektaklet invigdes på stora arenan nere i stan, med musik och fyrverkerier. Vi fick ledigt på eftermiddagen med anledning av festligheterna och hela Dhaka är nu upp och nervänt i flera veckor framöver. 

Förberedelserna inför spelen har inte gått obemärkt förbi på något sätt. Vi bor nära en militär arena och det har spelats hög musik dag som natt sista veckorna.  Man övade "The final countdown" blandat med banglamusik om och om igen, för att sista veckan öka på men flera låtar. Man har målat, fejat och putsat överallt, framför allt på de stora gatorna där cricketkändisar och annat fint folk kommer att passera. Rabatterna och grönområden är städade och nu smyckade med färglada ballonger eller ljusslingor (julliknande), stora afficher och plakat är uppsatta från de olika sponsorerna och regeringen. Jag läste på en av dem att Sheikh Hashina är "The Queen of all the countries in the world" - nja, kanske inte, men mäktig i landet är hon onekligen. Jag var på flygplatsen för några dagar sedan och den glänste helt nymålad och fin, man har lagt ner otrolig möda på att piffa upp staden.

När jag skjutsade dottern till skolan idag märkte vi att det inte fanns en enda tiggare på gatorna. Vi undrar var de har blivit av. Dessutom är trafiken för en gång skull dräglig och jag fick veta på jobbet häromdagen att myndigheterna rensat bort ca 80 000 bilar från Dhaka. Alla bilar som var över 20 år gamla och inte hade papperna i ordning, har helt enkelt forslats bort. Även skrotade bilar som bara lämnats på gatorna är borta, och det ser genast mycket bättre ut. En del skruttiga bussar verkar också vara försvunna. Trots att det borde drabba en del invånare, upplever jag ändå staden som betydlig mer civiliserad och framkomlig än för någon vecka sedan. Då satt jag i trafiken i onödiga 3 timmar för att åka till ett möte. Till vänster vår bil, den härliga gunghästen - en Toyota Crown, 18 år gammal. Den får vi förhoppningsvis behålla.

Överallt pratas det cricket. I kväll spelar Bangladesh mot Indien, en ödesmatch, och det går inte att få kontakt med folk. Utanför klubben står alla rikshawförarna och hänger över en bil med bilradio, ingen är intresserad av att cykla någon någonstans. På klubben går det knappast att få mat, eftersom all fokus ligger på TV:n ovanför baren, där alla nu hänger. Jag frågade nyss vår bangalvän V hur ställningarna var och fick till svar att det såg "tight" ut. Det betydde att Bangladesh låg under, men att de kämpade. Det vore kul för landet om de vann.

I mitt lilla liv finns inte så mycket plats för cricket, tyvärr, utan jag  utkämpar istället det ständige och outtröttlige kriget mot myggen. De är en större plåga än jag trodde. De finns överallt, gömmer sig överallt och gör himla ont länge efter att de stuckits. Jag sover under nätet och med myggracket bredvid  mig, ändå vaknar jag flera gånger varje natt för att i min lilla håla jaga och elektrifiera dem i flertal. Otroligt irriterade och energikrävande. På en middag häromdagen, just när solen gått ner, satt vi med rackets och bara viftade i luften, det sprakade konstant och såg ut om tomtebloss. Jag har alltid "Mygga" med mig i väskan och är tacksam varje gång den kommer fram. Tyvärr hinner jag bli rejält biten innan jag sätter på det, måste lära mig att ligga steget före. 

Rikshawala