Vår gata

Det känns som om vi numera går upp tidigare på morgonen än vad vi gjorde hemma, varför vet jag inte. Men när vi ätit frukost, traskar vi alla tre ner till porten, ler mot säkerhetsvakterna och efter några minuter kommer först skolbussen och därefter min buss till jobbet. Bilderna är lite suddiga därför när vi kommer ner är kameran fortfarande lite rumsvarm från lägenheten, men när vi kliver ut och möts av värmen och fuktigheten utomhus, immar linsen igen så snabbt att jag inte hinner torka av den.

Gatan är tom förutom lite vakter som står och hänger utanför sina portar, grindar eller hus. Enstaka rickshaws lämnar av kvinnor som börjar jobbet i någons hushåll. Unga killar drar runt på cykelkärror och tömmer sopor.

Idag kom en ung kille och knackade på vår lägenhetsdörr när sonen var ensam hemma. Han erbjöd sig tömma soporna, vilket gick bra och bad därefter om en öl! Sonen är inte så van vid att hantera varken unga sopkillar eller öl, så han gav honom frankt det han bad om. Vår enda öl dessutom! Det firas Eid över allt och sonen ville vara tillmötesgående. Unga sopkillen får förhoppningsvis en kul festkväll - om han nu fick fick ha ölen för sig själv.

Vi kommer allt mer på plats i nya lägenheten. Den känns fortfarande stor, men vi trivs. Dottern håller på och fantasi-inreder sitt rum, hon pendlar mellan olika stilar och färger, och jag försöker sitta still i båten (och hålla hårt i plånboken). Hon har dessutom inga kläder, stackarn, så i går kom en skräddare hem till oss, satt med tyger och mönster som hon fick önska och beställa från. Själv passade jag på att få två par byxor uppsydda som jag kan ha under tunikorna, eftersom jag helst avstår de färdigsydda byxorna till salwar kameezerna. Skräddaren rekommenderade oss att gå och titta i lite tygaffärer, vilket vi gjorde idag. Det blev en otrolig upplevelse, särskilt för mig som tidigare sytt en del - jag fick dyka in i ett hav av bomull, siden och linne. Helt enkelt fantastiskt och min hjärna gick i spinn - alla gömda (och glömda) fantasier om vad jag skulle kunna skapa fick fritt spelrum! Det skall bli spännande att se hur detta slutar. Lilla fröken, som länge varit ledsen för sitt förlorade bagage, blev genast på gott humör och det fanns hopp om en ny framtida garderob.

Just nu firas Eid Al-Fitr och vi är långlediga denna helg. Alla har varit stressade av mat och presenter som skall inhandlas och i morgon är själva festdagen med böner och släktträffar. Ca 8 miljoner människor (varav vår chaufför och hans fru) har lämnat Dhaka för att fira med sina familjer ute i landet, och gatorna känns nästan framkomliga numera. Det har varit intensiva dagar. Sonen har inte fått några läxor eftersom det anses att ungdomarna skall tänka på högre makter än böckerna över helgen, men jag upplever det som att han tänker mer på dataspel och bad i poolen än något annat just nu.

Sist av tre

Igår besökte jag den sista av de tre städerna där programmet skall verkställas.

Denna gång var det Munshigonj, ca 3 mil söder om Dhaka. Området ligger i princip under vatten och med massor av floder. Det är en mindre stad, där bara ca 40% kan läsa. Det odlas ris, potatis och bananer. Min kollega berättade för mig att man delat in landet och odlar olika grödor i olika delar, och just söder om Dhaka verkar bananer och kokosnötter vara det man bestämt skall odlas just där. Säsongerna går i tre-månaders cykler, framför allt med riset, vilket känns konstigt för en lantbrukardotter som lärt sig att man måste variera och alternera för att inte utarma jorden.

Bilden uppe till höger är från sjuksköterskeskolan i Mymenshing och jag blev så tagen av deras fantastiska färger i salwar kameezerna. Överallt ser man kvinnor i de mest otroliga färgkominationer och mönster.

Det tog ca 1 timme att köra ner till Munshigonj, genom industriområden och över floder. Även här fanns det gott om textilfabriker och på de flesta står det "no childlabour in this factory" eller "no work for children under 18". Byggnaderna ser fullständigt skräckinjagande ut med små fönster i murarna, galler överallt och dessa kala, skarpa ljusrörsljus som lyser i taken. Jag ser inte människorna som jobbar där inne, men anar. Och är glad över att det förhoppningsvis inte finns barn därinne. Min kollega är däremot lite tvivlande. Hon menar på att barnen istället drar runt och skaffar mat genom kriminalitet och utan att gå i skolan, vilket accentueras när de blir äldre till allt mer omfattande brottslighet och analfabetism. Vi var båda överens om att alla barns rätt att gå i skolan var nyckeln till att minska fattigdom och kriminalitet.

Efter besöket på kliniken körde vi till en mindre by, där bara rikshaws och getter samsas om gatorna. Kollegan ville köpa något på marknaden. När vi kommer fram frågade hon om jag ville stanna kvar i bilen, vilket jag så klart inte ville! Efter några minuter utanför bilen samlas en allt större hord av människor i alla åldrar. De stirrade, log och pekade på mig. Mammor manade sina barn att titta på mig. Jag följde kollegan och människorna följde mig. En oerhört märklig känsla som var svår att skaka av sig. Ingen var hotfull, utan tvärtom - nyfikna och glada - och jag log tillbaka. Dock var det med lättad jag satte mig i bilen igen och vi åkte iväg, efter att ha köpt kokosnötter och mango. Undrar vad de tänkte?!

Media var med på mötet i går och idag gick det att läsa i Banglatidningen om vår presentation. En liten artikel utan foto och på bengali. Mitt förnamn nämndes som talare och jag anser mig nu invigd som en god talare enligt bengaliska mått mätt. Ännu en milstolpe i livet!

Full fart!

Efter hemkomsten från Chittagong var det flyttdags.

Lägenheten var full med flyttkillar som packade och stuvade min föregångares bohag som jag köpt. Barnen kom hem från skolan till en nästan tom lägenhet och jag hann tack och lov hem just i tid att åka med sista lasset till nya lägenheten och visa vart sakerna skulle stå. Därefter packades allt upp, barnen var fantastiska och hjälpte till massor, och sedan stöp vi i säng vid midnatt hur trötta som helst, men glada över att ha kommit till ett mer långsiktigt boende.

Jag återkommer med mer om lägenheten när vi kommit på plats och framför allt hunnit boa in oss lite mer. Absolut med bilder.

I går var det dags för ännu en resedag. Tidigt på morgonen kom chauffören för att hämta mig och vi hade därefter tre timmars körning (11 mil) rakt norrut till staden Mymensingh. Ytterligare en dag med livsfarlig körning, se bilden uppe till vänster - så ser mötena ut. Den röda bussen skall just påbörja en omkörning av den vita bilen, som i sin tur kör om en av de gröna taxibilarna. Vi har en rickshaw i möte i kanten och får logiskt sätt inte plats . . . Vår man måste ha gått en rallykurs i Monaco eller något, eftersom det är en gåta för mig hur vi tog oss fram trots att jag hade ögonen på vägen hela tiden. En del byar vi körde igenom hade inte ens en asfalterad väg utan lervälling med stora hål i som vi skumpade genom.

Bangladesh ligger nästan under vatten. Det är vatten i princip överallt och det kommer underifrån. Det finns uppbyggda gångar mellan bassängerna där folk tar sig fram, i detta fall en upptrampad bredare gångväg, men ibland bara en smal stig med vatten på båda sidorna. I bassängerna kan det växa ris eller något annat (vet inte exakt vad, vanligast ris) eller så finns det fisk. Människor vadar omkring i vattnet/gjyttjan, badar, tvättar sig, vattnar djuren - ja, allt händer i vattnet. Husen kan stå på pålar ut i vattnet och det finns inte så mycket yta alla gånger att leva på. Det nyskördade riset torkas längs med vägkanten till exempel, med risk för böndernas och deras familjers liv. Det springer barn över allt.

På väg hem från Chittagong häromdagen stannade bilen för att chauffören skulle pausa en stund. Inom några minuter samlades en skara barn och ungdomar som bara stod och glodde på mig, som satt i bilen. Jag log mot dem, de log tillbaka och därefter började jag blinka med ena ögat och barnen började alla blinka tillbaka. Vi hade jätteroligt allihop! Sedan kom chauffören och vi körde iväg.

I Mymensingh skulle vi starta ännu ett program. Denna gång blev jag även runtvisad på sjuksköterkeskolan och bl a ett metodrum. Det var som att gå 40 år tillbaka i tiden och med material som skulle vara otänkbart hemma idag. Likväl försöker ledningen hålla en internationell standard och jobbar förtvivlat med det. Det fanns till min glädje datorer med Internetuppkoppling och studenterna kunde söka uppdaterad vetenskapliga rapporter och få information om ny forskning på det sättet. Litteraturen var delvis från 70-talet.

Sonen har tre kompisar hemma för övernattning. De har ätit gott och därefter satt på en efterlängtad film, hinner titta i några minuter och strömmen går. Det blir totalmörkt och tyst överallt. Reservlamporna går igång, air-con är avstängd och det är bara att vänta. Frustrerande och irriterande, men också en stark påminnelse över hur skört allting är. Det blir ingen mer film i kväll, men dock en massa härligt prat istället. Tur jag tog med Yatzy- och kortspel.

Chittagong

Då var det dags för min första resa. Efter sju timmar i en stor, vit, biffig Toyota tillsammans med min kollega, kom vi fram till Chittagong. En hamnstad 23 mil söder om Dhaka med 3-4 milj invånare.

Det borde inte ta så lång tid att köra dit, men det fanns flera omständigheter som omöjliggjorde en snabbare framfart. Främst var det medtrafikanterna: kossor, getter, människor, stora bilar, lastbilar, små bilar, cyklar, rikshaws och de små gröna moppebilarna. Alla hade olika hastighet och ingen höll sig i filer eller ens på rätt sida om vägen. Den som kommer snabbast fram vinner! Mitt liv låg i chaufförens händer och han gjorde ett gott jobb genom att parera, undvika och tuta så att vi kom fram. Ibland hade vägen stora hål och jag såg allehanda fordon sitta fast med en hel folksamling omkring.

Det är lite otur för mig eftersom jag helst kör själv, helst sitter fram (vilket inte går för sig) och definitivt inte kan läsa eller jobba i baksätet. Så jag tog lite bilder längs med vägen och försökte se så mycket som möjligt. Ibland lyckades jag slumra till litet men det var en ryckig körning, så det gick inte så bra ändå.

Eftersom Chittagong är den största hamnstaden i Bangladesh var vägen kantad av handel med skeppsmaterial. Varje liten "affär" hade sin specialitet, allt från sladdar i en till diskbänkar i en annan. Du skulle kunna hitta allt som behövs och sätta ihop ditt eget fartyg. Det fixades och jobbades överallt.

Väl framme, jobbade vi med ett program som skulle igångsättas och det var möte och ceremonier i långa banor. Det förväntades att jag skulle hålla tal och tycka om en massa, vilken ingen förberett mig på, så jag fick improvisera och det blev korta tal. Det är tydligen mycket ovanligt med korta tal, har jag nu förstått - eftersom de andra talen aldrig tog slut och det maldes på hur länge som helst. Maratontal. Redan på lunchen när min föregångare skulle avtackas var det säkert sju tal, oftast förberedda men långa, så jag borde redan där förstått kulturen med talen. De älskar att hålla tal!

Återigen ett rum med utsikt. Denna gång från ett trevligt hotellrum. Jag har Chittagong under mig, följer väderväxlingarna och hör tutandet från 10:e våningen. Det är ett bra hotell och jag har utmärkt Internetuppkoppling och hittills inga strömabrott. Lyxigt.

I morgon flytt till nya lägenheten. Det känns otroligt bra och vi ser alla fram emot det.

Lite, lite vardag

Det är lördag och slutet på helgen. Det börjar likna lite, lite vardag, framför allt på morgnarna.

Vi går upp vid halv sju, äter fruktsallad och ta en kopp te för att sedan packar våra matlådor (barnen tar också med sig matlådor till skolan). Därefter traskar vi fyra trappor ner till ingången och tar våra bussar som otroligt nog kommer med två minuters mellanrum. De stannar just utanför huset, något som är organiserat via skolan och mitt jobb. Under de minuterna vi väntar på bussarna, pratar vi lite med säkerhetsvakterna och tittar på livet på gatan. Vi börjar känna ingen lite ricksaw-förare och kvinnor som går till sina respektive jobb. Det är tropiskt varmt och håret klibbar i pannan redan efter några minuter.

Först kommer barnens buss och sedan kommer min. Jag börjar känna igen några personer som förvisso inte jobbar på min avdelning, men väl inom samma organisation och vi har blivit lite kompisar. Bussresan tar ca 15 min (jag är sist på, vilket är underbart) och därefter kommer vi fram till vårt 19-våningshus. Bussresan betalas med kuponger som jag köper via jobbet. Barnens skolbuss ingår i avgiften.

Eftermiddagarna ser fortfarande olika ut och jag återkommer när jag ser struktur där också.

Till vänster en groda som sonen hittade i poolen. Jättesöt.

Idag har jag skrivit kontrakt på en lägenhet som vi förhoppningsvis flyttar in i om fyra dagar. Den har fyra sovrum med badrum, vardagsrum, matrum och ett gemensamt utrymme där ett stort bord skall stå för läxor och annat pyssel. Lägenheten ligger ca fem kvarter från klubben och i ett otroligt lugnt område. Det bor ambassadfolk och andra "viktiga personer" runtomkring så säkerheten är hög. Det kom folk från säkerhetsavdelningen från mitt jobb och godkände lägenheten innan jag skrev på, och de anmärkte på att det inte fanns galler för fönster och balkonger, vilket det gör i princip över allt. Även om vi bor högt uppe - på 4:e våningen. Jag fick till sist ok ändå, vilket jag är glad för. En av anledningarna till att vi tog den var just för att slippa känna sig som i ett fängelse. Just håller de på att måla om det (vilket görs vartannat år), putsa upp den och insektsbehandla den. Det skall göras innan vi flyttar in (DDT?!). Det blir beige över allt, där fanns inget att välja på. Det känns otroligt skönt att det ser ut att lösa sig med boendet.

Husvärden bor själv i huset med hela sin släkt, vilket är ett gott tecken på att elen fungerar så gott det är möjligt. Han säger dessutom att i december kommer det bli ännu bättre - från 5-10 strömavbrott per dag - till vaddå? Jag har tagit en bild från bilen på hur det ser ut på gatan och man blir då föga förvånad av strömmen går stup i kvarten. Ett till synes olösligt system. Det ser fullständigt livsfarligt ut faktiskt.

Känsliga personer skall sluta läsa nu!

Jag kör själv!!! Det är inte riktigt min stil att vara beroende av en kille som sitter och väntar hela tiden, så jag tog saken i egna händer och satte mig bakom ratten. Det är superkul och jag njuter av att själv ta mig fram. Jag kör inom vårt område, på rätt sida vägen och håller en lugn hastighet - trots att det kliar i foten . . .

Rustom-chaufför har inte fått sparken, utan jobbar fem dagar i veckan. Någon sa till mig att hans manlighet skulle stukas om jag körde när han var i tjänst, vilket jag då självklart inte kommer att göra. Stackars män.

Ljuden

Det är är ljud över allt, dygnet runt.

Aldrig riktig tystnad någon gång, inte ens på nätterna. När jag ligger i min säng somnar jag till dånet av air-con apparaten som är placerad just ovanför sängen. Utanför huset (vi bor på 4:e våningen just nu) hörs det skrik, rop, tutande bilar och alla möjliga och omöjliga andra ljud som hör människan till.

Bilarna tutar varje gång de rundar ett hörn (jag skämtar inte) dygnet runt, så det hörs en ständig kakafoni av tut. Plötsligt går strömmen och alla apparater börjar pipa, både dem hemma och hos andra.

Minuten senare sätter generatorerna igång för att försörja enstaka lampor och fläktar i lägenheterna. De är kopplade just till generatorerna som finns i vare hus så att det inte blir beckmörkt hos alla. Generatorerna går förmodligen på diesel eller något för de låter som lastbilsmotorer. Efter en halvtimme eller några timmar kommer strömmen tillbaka och då sätter air-con apparaterna igång igen och andra ljud tar vid. Så håller det på hela tiden. De säger att man vänjer sig.

Sonen spelar tennis nästan varje dag, han svettas som ett djur men tycker det är urkul. Tränarna som till en början tyckte han verkade ung, har nu tagit honom under sina vingars beskydd och spelar med honom så ofta det går. Dottern kämpar med sina läxor och sitter vid poolen på klubben med sina böcker. Internet fungerar inte hemma så vi passar på när vi är på klubben att sköta allt på nätet. På jobbet kan jag också vara ute, men bäst är när jag är ledig.

I kväll hade jobbet ordnat en stor middag for att bryta fastan, Ifter. Det är helg i morgon, fredag. Vi var ca 50 st som satt i ett stort rum med fantastiskt uppdukade bord på ett fint hotell, alla klädda i traditionella kläder (jag också!). Vi fick lyssna till bönerna och prick halv sju började alla äta och dricka. Det var god Bangladesisk mat, ganska starkt och friterat, med mycket grönsaker och bönor. Måltiden avslutades relativt snart eftersom alla ville hem till sina familjer och äta vidare, och vi västerländska åkte också hem men kunde inte äta mer. Vi fick med oss en påse med mat som jag gav till vår chaufför.

Det är lite speciellt med fastan. Folk är trötta och hängiga på eftermiddagen och bussen går hem en timme tidigare än vanligt. En del av mina kvinnliga kollegor känner sig svimfärdiga vid lunch och jag förstår dem så väl. Tempot lär vara lite lägre än vanligt. Jag har fortfarande svårt att komma med min mat och dryck när alla andra är hungriga. Jag tar med mig matlåda varje dag och eftersom jag inte har några lunchkompisar just nu sitter jag framför datorn och äter. Inte så bra kanske, men det sparar mig lite tid och maten exponeras inte så mycket. Jag saknar mina lunchkompisar!!! Det finns några kvinnor som pysslar om oss och jag har blivit vän med dem. De försöker lära mig lite Bangla vilket är otroligt svårt. När jag idag kom iklädd salwar kameez (dock med jeans, inte byxorna utan bara tunikan och sjalen) blev de otroligt glada och de pysslade om mig extra hela dagen. De vill veta allt om mina barn, mitt liv, var jag bor, var jag klipper mig - ja, allt. Vilket de inte får.

Inget bagage till dottern ännu. Hon tog på sig byxorna till salwar kameezen och ett linne idag, det gick bra. Vi kämpar på med flygbolagen. Hon är så tapper!

Kläder

I helgen hade en stor känd, svensk klädkedja utförsäljning av kläder som av olika anledningar inte skeppas hem till er. Det satt en notis på klubben om detta och pratades om i flera dagar innan. Det gick liksom inte att missa.

Jag tror de flesta expats var på plats och allt var från början också en kul social tillställning.

Alla trängdes vid ingången och rusade/trängdes sedan in när portarna öppnades, den sociala samvaron försvann på ett ögonblick. Jag iakttog de mest rutinerade i hopp om att lära mig något, vilket inte lyckades. Ganska snart lugnade alla ner sig och det blev trevlig och sansat igen. Skall tilläggas att det var varmt som i en bastu.

Varken sonen eller jag hittade något som vi behövde, men det gjorde däremot den bagagelösa dottern. Hon tog lillebror under armen som fick agera bärare och lyckades plocka på sig 14 plagg, vilket blev bra. All inkomst från försäljningen gick till välgörenhet.

Har idag varit och tittat på ett sjukhus i staden. Först fick jag delta i undervisning av barnmo

rskelärare, vilket var otroligt intressant. 20 fantastiska kvinnor ledda av en västerländsk kvinna som blandade pedagogik och fakta för att öka deras professionella självkänsla. Jag stötte på ordet "Empowerment" för första gången på vårdlärarutbildningen i Stockholm, vi fick arbeta kring begreppet och jag är idag, 14 år senare, totalt såld på ordet. Det finns ingen riktig svensk översättning som är rättvis styrkan i ordet, men vad jag såg idag kan var verkligen en kvinna som förmedlade empowerment. Många av oss jobbar med empowerment dagligen, men av någon anledning blev det väldigt tydligt just i dag.

Så klart kunde jag inte lämna sjukhuset utan att titta vidare och tvingade mig mer eller mindre in på BB-avdelningen där stora rum var indelade i med skynken och det låg/satt/stod massor av kvinnor med barn i famnen. Anemiska och hängiga och överallt. Vidare till förlossningen där fem kvinnor låg på rad och födde barn, alla i olika stadier av förlossningen. Någon var nyförlöst och suturerades, någon skulle just till att föda och en annan låg med CTG-apparat och väntade. Min ledsagare (en Bangladeshisk doktor) ville vidare, och hade inte riktigt tid för alla mina frågor, men jag lär komma tillbaka ganska snart och vill då titta vidare. Det blev en spännande dag!