Pii Mai

Det har varit intensive två veckor. Dels kom en kär vän på besök och vi avsluade hennes vistelse med en tur till en stad tre timmar från Vientiane. Jag hade fått tips på ett supertrevligt hotell som låg vid floden, och vi njöt där i två dagar av underbara vyer, härlig mat och lite äventyr. Vi åkte ut med flodbåt och tittade på naturen och besökte byar. Bilfärden var en upplevelse i sig, krokiga vägar längs med bergen och kossor som dyker upp när man minst anar det. Allt gick bra och det blev en upplevelse i sig.

Min chef slutade denna vecka, så vi har firat henne med en officiel avskedsfest och en fest med kontoret. Hon reser nu till ny chefspost i Pretoria, Sydafrika, och vi inväntar nu en ny person som skall ta över. Tills dess jobbar vi ihop för att hålla skutan flytande, vilket kommer gå bra.

Det är Lao New Year, Pii Mai, kommande vecka och det firas rejält över hela landet. Kontoret har stängt tre dagar och inget fungerar under veckan. Jag fick tipset om att bunkra upp med mat, pengar och tålamod. Man firar det nya året med att festa rejält, hälla vatten över varandra, kända som okända och fira på alla möjliga sätt. Folk har laddat med vattenpistoler och spannar, och det går inte att vara ute utan at bli våt in på bara kroppen. Affärer och restauranger har stängt. Det nya året firas in genom att förlåta alla för allt dumt/oförätter som gjorts under det gamla och nu skall man nollställa alla relationer genom att kasta vatten på varandra och dricka sig fulla. Rensa ut allt gammalt på något sätt. Enkelt.

Jag håller mig undan men önskar alla ett gott nytt år!

Angkor Wat

Jag har fått förmånen att se en hel del av världen, men aldrig i min vildaste fantasti tänkt mig något som Angkor Wat. Min vännina och jag satt i en bil med air-con, på väg ut från Siem Rep mot templen. Hon var påläst, men inte jag. Vi hade planerat helgen i Kambodja sedan månader, men jag hade lite nonchalant inte funderat så mycket utan tänkte att det ordnar sig nog när jag kommer dit och lyssnat med ett halvt öra när vänninan berättade om vår destination. När vi kommer till ingången betalar vi dagspass och guiden som är med oss i bilen börjar berätta. Det är fantastisk grönt och vackert kring oss och alléer som tornar upp åt olika håll. Sedan står jag inför faktum - och blir helt tagen. Mållös.

I nio timmar körs, vandrar och klättrar vi runt på fyra av den 3 000 tempel som finns på detta gigantiska område på 400 kvadratkilometer. Som byggdes för över tusen år sedan, mellan år 900 och 1500!! Det är så imponerande, så storartat och så fantastiskt. Jag har nog aldrig känt sådan ödmjukhet inför tiden och mänsklighetens historia som när jag stod inför det första templet, Bayon. Angkor Wat självt var av dignitär storlek och det tar dagar innan man förstår vidden av byggnaderna och innehållet.

Hela området med alla tempel står sedan länge på UNESCO's Världsarvslista och med all rätt.
Jag är inte på långa vägar klar med Angkor Wat och Siem Rep, som för övrigt var en otroligt trevlig stad med ca 300 000 invånare och över 2 miljoner turister varje år. Men den hade charm och mycket trevligt att bjuda på. Jag skall tillbaka igen. 

Andar och andra väsen

Laos är onekligen ett spirituellt land. Det vimlar av andar överallt och det gäller att se upp. När vi körde till Svannakhet sist, en sju timmars lång resa, möttes jag av en mycket trött chaufför dagen därpå. Han hade inte sovit under hela natten och ville byta rum, vilket han försökte redan under natten. Han berättade att när han fått sitt rum tilldelat sig på kvällen (just brevid mitt rum) hade han upptäckt en stol som stod i duschen. Han fick genast för sig att det fanns andar i badrummet och blev rädd, och kunde därför inte sova en blund. Receptionen hade stängt så han kunde inte byta rum. Dagen därpå fick han då ett nytt rum, utan en stol i duschen och kunde sova hela den natten. Likadana historier hör jag varje dag, och det kan gälla precis vad som helst.

Vi hade ett möte om mödradödlighet i förra veckan. Där fick jag veta att i vissa etniska grupper (oftast långt uppe i bergen, med sitt eget språk och traditioner) är tvillinggraviditeter ett dåligt omen och medför dåliga andar som drabbar hela byn. Kvinnor dör till följd av att de inte får hjälp under sin gravidiet (om det upptäcks att hon bär tvillingar) eller under förlossningen. En katastrofal situation. En annan tradition är att fylla hus och hem med rök efter förlossningen för att skrämma bort dåliga andar, vilket medför att de nyförlösta kvinnor och barn blir rökskadade och ibland dör.

Tänk om man kan behålla och förstärka de ofarliga och positiva traditionerna och ta bort de skadliga och dåliga.

BKK

Två veckor in på Gudsonens besök, kom då E. Det var helt fantastiskt att ta emot honom och de två 1,92 cm höga unga männen intog Vientiane med storm. På jobbet kunde mina kollegor inte stirra sig mätta på dessa gängliga 17-åringar och ute på stan vände folk på huvudet för att verkligen förstå hur långa de var jämfört med många andra här. Killarna själva fick var sin cykel att bemästra och har varje dag forsatte de med sina utflykter och restaurang besök i vanlig ordning. De har haft superkul! Båda två vill komma tillbaka, vilket man får se som ett gott betyg!

I fredags tog vi nattåget från andra sidan Mekong-floden, på den thailänska sidan. Vi blev upphämtade av en enkel buss som såg till att vi kom till stationen. Tåget avgick vid 19-tiden, man kom med beställning på mat (stekt ris med grönsaker, den säkraste maten på dylika menyer) och bäddade till våra hytter med rena lakan och täcke. Pojkarna fick dela på en hytt och jag bodde själv i hytten brevid. Vi hade luftkonditionering i en annars mycket spartansk miljö, men rent och välhållet à la tågkupé på 70-talet. Killarna hittade till restaurangvagnen och fulla medresenärer som redan var på plats, där de satt och höll sällskap tills de stängde vid 22-tiden. Vi vaggades till sömns av tåget som rullade i lagom lunk genom Thailand.  Klockan 6 på morgonen var vi framme i Bangkok och vi tog en taxi till hotellet där vi njöt av den godaste fruskosten på länge! Det var en häftig tur och att åka nattåg var hur härligt som helst. Som förr i tiden . . . dunk, dunk, dunk.

Det var första gången W var i Bangkok, så vi gjorde den obligatoriska båtturen på floden, gick på en enorm marknad och efter middagen skulle killarna göra Bangkok-by-night. Tack och lov kom de inte så långt, utan var utmattade vid 22-tiden då det var dags att lägga sig. Tack för det! I morse sattes de båda på planet till Stockholm, jag for tillbaka till Vientiane och en ny arbetsvecka som väntar. Life is good! 

Förra resan

Förra resan till norra delarna av Laos blev upplevelserik och lyckad. Jag var del av en grupp som genomförde slutprovet för barnmorskestudenterna innan de blir klara och skall gå ut och jobba. Studenterna fick gå igenom tre moment; ett mödravårdsbesök, försvara ett patientfall och göra en demonstrering av en förlossning. Allt under övervakning och bedömning. Samtliga 34 var duktiga men inte alla klarade det. Min uppgift var att övervaka och komma med ideer på förbättringar, vilket har gjorts. Nästa gång det är nationellt prov kommer jag också vara med, vilket jag ser fram emot.


Födelsedagen firades på en enkel restaurang uppe i bergen i sällskap av direktörerna från skolan och sjukhuset, lärare och kollegor, endast några få pratade engelska. De sjöng för mig och jag fick en liten tårta - och blev otroligt rörd!

Savannakhet

Det blev en spännande resa till södra delen av Laos.
Vårt lilla team på sex personer från både kontoret och regeringen, körde längs med Mekong i ca 7 timmar och hamnade till sist i Savannakhet. Väl där checkade vi in på ett spartanskt guesthouse med Internet, typ det enda i hela staden. Gudsonen W och jag fick egna rum, de andra delade. Vägen var förvånansvärt rak och hel, en del kor, getter och barn som dök upp när man minst anade det, vilket var jobbigt, men annars en vacker väg i ständig sällskap av floden. Bergen mot Vietnam tornade upp sig i öst och man inser vilken glesbygd det måste vara med brist på vägar och kommunikationer därborta.

Dagen efter hade vi möten från morgon till kväll. Vi träffade skolan, sjukhuset, kommunstyrelsen och en massa andra. W var tapper och följde med överallt. Dock avstod han förlossningsavdelningen, och satte sig att vänta utanför. Det blev bra möten, aktuella frågor lyftes upp och kommer följas upp nästa gång, och allt gick som planerat. Vi var ett trött gäng på kvällen, då vi gick ut och åt nudelfondu - en speciell men god upplevelse där vår chaufför också passade på att sjunga några sånger uppe på ett podium, tillsammans med några ungdomar som satt och lirade. En rolig och upplyftande avslutning på dagen.

Returen gick om än bättre och var fortfarande lika vacker. Trötta men nöjda är vi tillbaka i Vientiane, och jag jobbar på som vanligt igen. W får en uppgift varje dag att titta på i staden, i går fredags åkte han till Buddha Park och igår var han på nationalmuseet. Snart skall vi åka och hämta E på flygplatsen och det skall bli helt underbart.

Söner

Förra veckans resa till Sverige blev otroligt lyckat men också intensivt. Det var härligt att vara hemma, fixa saker som behövdes göras, återse barnen, föräldrarna och en massa vänner. En 50-åring firades och jag fick titta på största sonens nya, fina boende som han är så nöjd med. Dessutom visade han mig sin institution och hur det fungerar på LTH. Han är så nöjd och glad över att vara där, och det är helt rätt.  Den yngste sonen hade utvecklingssamtal och det gick väl, men det är onekligen lite av ett glidarår för honom just nu. Hoppas det blir ändring på det snart.

Med mig tillbaka till Laos, har jag Gudsonen som kommer att hänga här i tre veckor. Denna vecka har han fått uppgifter varje dag att leta upp och utforska olika sevärdheter. Han har fått en cykel till sitt förfogande och verkar hittills enormt nöjd. Jag jobbar och möter upp honom på eftermiddagen för att äta middag eller göra något speciellt - igår gick vi till marknaden. Han har också en glidartillvaro, och verkar vara mycket nöjd med det. Yngste sonen kommer om en dryg vecka och då få de två filurerna klura ut Vientiane ännu mer. Fortfarande på cykel.

Nästa vecka hoppas jag att vi åker ut "i fält", denna gång de södra delarna, för att återigen följa upp barnmorskeskolor och kliniker. Vi kommer vara ute i fem dagar, jag försöker passa på att göra dessa resor innan det blir för varmt. Nu ligger det kring 30 grader, men det blir varmare för varje dag och jag anar vad som kommer. Solhatten kom med från Sverige, och det är nog en himla tur.

Återkommer med reseberättelse.