Språkhinder

Lao är ett otroligt komplicerat språk. Det blir utmanande att lära mer än några fraser och eventuellt förstå ett begränsat sammanhang. Tyvärr pratar väldigt få människor engelska, så jag börjar bli van vid att ha en tolk med mig mer eller mindre hela tiden utanför kontoret. Just nu är jag på tre dagars seminarium för barnmorskelärarna och tolken är otroligt dålig, så jag får gissa mig till det mesta eller tjata mig till att få det korrekt översatt. Fortfarande kan jag för lite om hur allt hänger ihop, så det blir oftast det senare. Jag har dock varit på möten med simultantolk, och då blir det något helt annat. Det blir också konsekvener i tidsåtgång, en bra tolk jobbar snabbt och det går inte åt någon tid, där en dålig tolk gör att allt tar dubbelt så lång tid. Jag har varit på flertalet välplanerade seminarium där arrangörerna försent insåg att tolkandet tog massor av tid och bara hälften av programmet hanns med. Inte så roligt och slöseri med både tid och pengar.

Såhär ser huset ut där jag bor. Nybyggt och trevligt. Ännu inga andra hyresgäster än jag, men det blir kanske ändringar på det snart. Det är en familj som byggt huset, som är mina hyresvärdar och vi kommer bra överens. Huset ligger ca 4 km från absoluta centrum av Vientiane och tills jag köpt en bil (om jag någonsin köper en bil, vill säga) tar jag tuk-tuk för 17 kronor enkel väg eller en taxi för det dubbla in till centrum. Det är bara på helgerna som jag har tid och ork att åka till stan, så jag går verkligen i valet och kvalet om jag skall investera i en bil eller bara hyra de gånger jag behöver den för en längre resa eller annat. Det är inga problem att köra själv, varken i stan eller ute i landet, utan det är mer en fråga om jag verkligen behöver en bil och vill bidra till ytterligare den snabbt växande trafiken. Jag har bestämt mig för att avvakta och se.

I Laos är man mycket förtjust i karaoke. När vi var ute med jobbet för någon vecka sedan var det karaoke på kvällen och det sjöngs för full hals (jag höll mig kring biljardbordet och lyckades riktigt bra!). På TV och restauranger ordnas karaokekvällar och jag hör detta (lite speciella) sjungande överallt. Ibland fint och ibland mindre trevligt. Dock verkar man inte pracka på andra att sjunga, utan uppenbarligen finns det tillräckligt med frivilliga som ställer upp. När jag kom tillbaka efter pausen idag på seminariet, var karaoken på och deltagarna sjöng för full hals. Därefter var det bara att börja jobba igen!

Gott-i-gott-gott

Det finns ganska många lösspringande hundar över allt och ibland verkar de vara ganska aggressiva. I Sverige blev jag erbjuden vaccinering mot rabies, men tackade nej eftersom jag inte trodde det skulle bli aktuellt, men när jag nu promenerar till jobbet varje morgon och hem på eftermiddagen, inser jag att det finns en verklig risk att faktiskt bli biten av dessa hundar och att det finns en viss sannolikhet att de har rabies. 

Om det jobbiga nu skulle ske så ger man fem doser starkt vaccin snarast möjligt, men genom att vaccinera sig har man mer tid på sig och behöver inte lika mycket booster dos. Alltså tog jag min första spruta igår och har två kvar efter konsultation med läkare som jobbar och bor här. Det låter inte så roligt med rabies och jag som i vanliga fall absolut inte har problem med hundar, hoppas verkligen att jag slipper någon som helst närkontakt med dem här.

Jag har äntligen flyttat in i en möblerad och söt liten lägenhet på 60 kvm, 9 minuters gångavstång från jobbet längs en kanal. Den ligger i ett helt nybyggt hus med totalt 8 lägenheter, värd-familjen bor i bottenvåningen. Jag är den första och hittills enda hyresgästen, men jag hoppas snart det kommer fler.  Det är lite tomt av och till! Men det finns en vakt dygnet runt och allt fungerar väl, så jag tror det är en tidsfråga innan jag får grannar. Precis runt hörnet ligger ett fint hotell med Internet, gym och pool, så dit går jag så fort jag kan för att hålla kontakt med yttervärlden, träna och simma. Det finns jättebra restauranger runt omkring och en bra affär med allt jag behöver. Så det går ingen nöd på mig . . . det enda är Internet som inte riktigt fungerar som det skall i lägenheten, vilket jag hoppas snart är ordnat.

Det finns ett Skandinaviskt bageri i staden och där hittade jag småkakor och annat mums. De har utgott kaffe och verkar vara populära. De som önskar kan köpa snus där, vilket måste anses som unikt och är förmodligen en positiv överraskelse för svenska backpackers/turister som annars har en mycket begränsad tillgång till just snus i dessa delar av världen. 

Första veckan . . .

. . . är avklarad och det har gått över förväntan. Tiden har gått fort och det måste ses som ett gott tecken.

Jag håller på att leta mig fram i Vientiane, känner numera igen gator, tempel och monument och kan navigera mig fram utifrån Mekongfloden som flyter längs med staden. På andra sidan vattnet ligger Thailand och en bit utanför staden går en stor bro där all trafik mellan denna delen av Laos är ihopkopplat med Thailand.
Med bil kör man lätt över gränsen och där hittar ett helt annat utbud av varor och affärer än här. En timme in i Thailand ligger Udon, där en IKEA-look-alike ligger tillsammans med Tesco och andra otroligt nyttiga affärer. Utbudet här i Laos är inte det sämsta, men visst saknas det ett och annat. Jag har hittat en inredningsaffär med en IKEA hörna. Det vill säga enstaka möbler och prylar från IKEA som ger lite igenkänning, men verkligen inte tillräckligt för att dämpa behovet av allt praktiskt och behövligt som stora varuhuset i vanliga fall har att erbjuda. I Bangkok ligger ett stort, nytt varuhus och dit beger jag mig nog en dag.

Det finns många turister här och det är onekligen lite konstigt att leva och bo i en stad/land med mängder av ungdomar och pensionärer som vandrar omkring med ryggsäck och i fritidskläder. De kommer från jordens alla hörn (har dock inte upptäckt några svenska ännu) och de hyr motorcyklar eller tar bussen för att ta sig ut i landet på äventyr och trekking. Det är inte någon fin-semester med all inclusive precis utan mer för folk av det äventyrliga slaget som är beredda på lite tuffare campingliv och utmaningar. Dock börjar det poppa upp fantastiska boutique- och ecohotell här och där, även ute i landet, så det kommer nog hända saker för den som vill ha lite högre standard.

I  veckan var jag med jobbet tre timmar utanför huvudstaden på två planeringsdagar med övernattning. Det var otroligt vackert, vi åkte buss och de stora vägarna var helt ok, men så fort man lämnade dem blev det gropigt och man fick mata och skaka sig fram. Det går bra en stund men att sitta och skumpa i en timme är lite ansträngande. Det blev två fina dagar och jag kan nästan alla mina kollegors namn nu. Ett stort framsteg.

Laos

Jag lämnade ett ofantligt vackert Sverige.
Aldrig har jag njutit så av naturen, luften, familjen och alla vänner som under de sista månaderna. Det har varit månader fyllda av skratt, kärlek, vänskap, middagar och möten. Det har växlat mellan jobb och sociala aktiviteter, Skåne och Stockholm och nya som gamla ansikten. Jag har sagt det förr och kommer att säga det många gånger igen - jag är en mycket lycklig lottad kvinna och mamma som har de bästa kring mig!

Det var med bultande hjärta som jag landade i Vientiane. Nyfiken såg jag nerifrån planet en otroligt grönska, berg och dalar och enstaka hus här och där. När jag såg Mekongfloden från planet just innan landning, insåg jag att nu är det verklighet - nu är jag här!

Sedan dess har det gått i en ryslig fart. Jag landade vid lunchtid, blev körd till hotellet och infann mig på kontoret morgonen därpå. Det är ett supertrevligt kontor, ca 20 anställda varav vi är nästan 6 internationella, vilket sätter en speciell och positiv prägel på atmosfären. Chefen (en kvinna från Kenya) har de sista åren kunnat öka på den internationella närvaron med positivt reslutat.

När jag sedan presenterades för alla nya kollegor, insåg jag snabbt svårigheten med att uttala och, än mer, komma ihåg allas för- och efternamn eftersom de är oändligt långa och stavas i en obegriplig kombination. Tursamt nog används oftast smeknamn och en av mina nära kolleger heter kort och gott "Saa"! Det primära är nu att få grepp om "Tack" och "Hej" - vilket kommer ta sina veckor att nöta in.

Hotellet ligger i centrala Vientiane, mitt bland de intensiva kvarteren av gatukök, affärer och hotell. Staden vimlar av backpackers och brevid hotellet finns ett hål i väggen som utfodrar alla dessa unga äventyrare med kycklingsspett, grönsaker och annat som behövs i magen när kassan är skral.
Det är rent och snyggt men enkelt. Överlag är det renare och fräschare än vad jag tidigare är van vid (läs Dhaka), luften är klar och det är inte lika fuktigt. Trafiken är en vindfläkt jämför med tidigare och jag kan gå över allt! Det känns som en enorm förbättring måste jag erkänna.

Det är mycket som är annorlunda i Laos, mestadels positivt men det kommer såklart också nya utmaningar längs med vägen. Det är med tillförsikt jag kommer att ta mig an dem . . .

Expektans

Nya äventyr ligger framför mig och innan det blir realitet njuter jag av Sverige och alla underbara personer jag har lyckan att ha i min närhet. Det är några veckor kvar innan jag reser, så jag försöker leva i nuet så mycket som det bara går.

Det blir en annorlunda resa denna gång. Ett helt nytt land som skiljer sig på alla sätt från Bangladesh, vilket kommer bli otroligt intessant och spännande.
Jag kommer resa ensam och etablera mig på egen hand och känner redan nu en stor skillnad i tillvaron utan barnen boende med mig. Konstigt och tomt men också så det skall vara. Två av dem är på helt rätt plats, den tredje kommer så småningom dit.

Som för tre år sedan, det är mycket som skall förberedas och ordnas, men nu med ett betydligt större lugn och mer erfarenhet än sist. Det är skönt och jag ser otroligt framemot vad som kommer.
På begäran från många kring mig, kommer jag med glädje fortsätta skriva i bloggen - så häng med till Laos!

Mission completed

Till sist var det dags. Det oundvikliga. Klockan fyra på morgonen blev sonen och jag körda till flygplatsen och det underbara äventyret i Bangladesh kom till sist mot sitt slut.

Sammanfattningsvis har dessa tre åren varit de mest fantastiska, intensiva och utmanande år i barnens och mitt liv. Beslutet att åka hit är ett av de bästa beslut jag någonsig tagit. Vi åkte ut med tanken på att det skulle vara ett äventyr, och det har med råge blivit. Bangladesh har gett oss alla tre helt nya och annorlunda perspektiv på allt som tillvaron innebär. Våra föreställningar, erfarenheter, tankar och inställningar har skakats om och utmanats från grunden och vi lämnar nu landet med en enorm ödmjukhet och glädje inför livet själv och den värld vi lever i.

Vi har alla tre varit i olika åldrar och stadier av skola, jobb och personlig utveckling. Barnen har gått igenom majoriteten av sin tonårstid i ett sammanhang som ställt större krav på både dem, och även på mig som mamma, än om vi hade bott hemma i Sverige. Det har varit hjälpsamt på vissa sätt, men tufft på andra. Själv känner jag att Bangladesh kom fullständigt rätt i min egen utveckling som barnmorska, mamma och kvinna.

Nu väntar nya äventyr och utmaningar för oss alla, inklusive äldste sonen som gjort sin egen, viktiga resa.
I skrivade stund kan vad som helst hända, och visst känns det tidvis lite kaotiskt. Men när den första känslan av kaos lagt sig, så infinner sig ett annat lugn, en insikt av att vad som än händer, vad och var det än blir - så blir det bra. På ett eller annat sätt. Det blir sällan som man tänkt sig i alla fall - utan plötsligt bara händer det. Det goda - livet självt!

Och jag är så oändligt tacksam. För allt.

Sista versen

Vi har två veckor kvar i Bangladesh och tiden går just nu obamhärtigt fort. Dotterns graduation/student gick alldeles strålande och hon sken som en sol - med mycket stolta föräldrar och bröder vid sin sida. Det blev en minnesvärd dag med ceremonier och firande à la amerikanska manér, men också högtidligt och värdigt, med en kull helt fantastiska ungdomar som nu kliver ut i vuxenvärlden. Det har varit en helt suverän skola och årskull.

Lillebror har slutprov denna vecka och sedan skolavslutning nästa vecka. Han har lyft sig ytterligare i betygen och förtjänar verkligen ett långt, skönt sommarlov.

Jag har börjat plocka ihop papper och saker på jobbet och kommer få lite semester här i Dhaka innan vi flyger hem. Det ger mig lite andrum att fixa saker som annars hade varit lite svårt att få till. Det är inte helt lätt att avsluta tre år sådär utan vidare. Och en del av våra hjärtan stannar för alltid kvar i Bangladesh.