Laos

Jag lämnade ett ofantligt vackert Sverige.
Aldrig har jag njutit så av naturen, luften, familjen och alla vänner som under de sista månaderna. Det har varit månader fyllda av skratt, kärlek, vänskap, middagar och möten. Det har växlat mellan jobb och sociala aktiviteter, Skåne och Stockholm och nya som gamla ansikten. Jag har sagt det förr och kommer att säga det många gånger igen - jag är en mycket lycklig lottad kvinna och mamma som har de bästa kring mig!

Det var med bultande hjärta som jag landade i Vientiane. Nyfiken såg jag nerifrån planet en otroligt grönska, berg och dalar och enstaka hus här och där. När jag såg Mekongfloden från planet just innan landning, insåg jag att nu är det verklighet - nu är jag här!

Sedan dess har det gått i en ryslig fart. Jag landade vid lunchtid, blev körd till hotellet och infann mig på kontoret morgonen därpå. Det är ett supertrevligt kontor, ca 20 anställda varav vi är nästan 6 internationella, vilket sätter en speciell och positiv prägel på atmosfären. Chefen (en kvinna från Kenya) har de sista åren kunnat öka på den internationella närvaron med positivt reslutat.

När jag sedan presenterades för alla nya kollegor, insåg jag snabbt svårigheten med att uttala och, än mer, komma ihåg allas för- och efternamn eftersom de är oändligt långa och stavas i en obegriplig kombination. Tursamt nog används oftast smeknamn och en av mina nära kolleger heter kort och gott "Saa"! Det primära är nu att få grepp om "Tack" och "Hej" - vilket kommer ta sina veckor att nöta in.

Hotellet ligger i centrala Vientiane, mitt bland de intensiva kvarteren av gatukök, affärer och hotell. Staden vimlar av backpackers och brevid hotellet finns ett hål i väggen som utfodrar alla dessa unga äventyrare med kycklingsspett, grönsaker och annat som behövs i magen när kassan är skral.
Det är rent och snyggt men enkelt. Överlag är det renare och fräschare än vad jag tidigare är van vid (läs Dhaka), luften är klar och det är inte lika fuktigt. Trafiken är en vindfläkt jämför med tidigare och jag kan gå över allt! Det känns som en enorm förbättring måste jag erkänna.

Det är mycket som är annorlunda i Laos, mestadels positivt men det kommer såklart också nya utmaningar längs med vägen. Det är med tillförsikt jag kommer att ta mig an dem . . .

Expektans

Nya äventyr ligger framför mig och innan det blir realitet njuter jag av Sverige och alla underbara personer jag har lyckan att ha i min närhet. Det är några veckor kvar innan jag reser, så jag försöker leva i nuet så mycket som det bara går.

Det blir en annorlunda resa denna gång. Ett helt nytt land som skiljer sig på alla sätt från Bangladesh, vilket kommer bli otroligt intessant och spännande.
Jag kommer resa ensam och etablera mig på egen hand och känner redan nu en stor skillnad i tillvaron utan barnen boende med mig. Konstigt och tomt men också så det skall vara. Två av dem är på helt rätt plats, den tredje kommer så småningom dit.

Som för tre år sedan, det är mycket som skall förberedas och ordnas, men nu med ett betydligt större lugn och mer erfarenhet än sist. Det är skönt och jag ser otroligt framemot vad som kommer.
På begäran från många kring mig, kommer jag med glädje fortsätta skriva i bloggen - så häng med till Laos!

Mission completed

Till sist var det dags. Det oundvikliga. Klockan fyra på morgonen blev sonen och jag körda till flygplatsen och det underbara äventyret i Bangladesh kom till sist mot sitt slut.

Sammanfattningsvis har dessa tre åren varit de mest fantastiska, intensiva och utmanande år i barnens och mitt liv. Beslutet att åka hit är ett av de bästa beslut jag någonsig tagit. Vi åkte ut med tanken på att det skulle vara ett äventyr, och det har med råge blivit. Bangladesh har gett oss alla tre helt nya och annorlunda perspektiv på allt som tillvaron innebär. Våra föreställningar, erfarenheter, tankar och inställningar har skakats om och utmanats från grunden och vi lämnar nu landet med en enorm ödmjukhet och glädje inför livet själv och den värld vi lever i.

Vi har alla tre varit i olika åldrar och stadier av skola, jobb och personlig utveckling. Barnen har gått igenom majoriteten av sin tonårstid i ett sammanhang som ställt större krav på både dem, och även på mig som mamma, än om vi hade bott hemma i Sverige. Det har varit hjälpsamt på vissa sätt, men tufft på andra. Själv känner jag att Bangladesh kom fullständigt rätt i min egen utveckling som barnmorska, mamma och kvinna.

Nu väntar nya äventyr och utmaningar för oss alla, inklusive äldste sonen som gjort sin egen, viktiga resa.
I skrivade stund kan vad som helst hända, och visst känns det tidvis lite kaotiskt. Men när den första känslan av kaos lagt sig, så infinner sig ett annat lugn, en insikt av att vad som än händer, vad och var det än blir - så blir det bra. På ett eller annat sätt. Det blir sällan som man tänkt sig i alla fall - utan plötsligt bara händer det. Det goda - livet självt!

Och jag är så oändligt tacksam. För allt.

Sista versen

Vi har två veckor kvar i Bangladesh och tiden går just nu obamhärtigt fort. Dotterns graduation/student gick alldeles strålande och hon sken som en sol - med mycket stolta föräldrar och bröder vid sin sida. Det blev en minnesvärd dag med ceremonier och firande à la amerikanska manér, men också högtidligt och värdigt, med en kull helt fantastiska ungdomar som nu kliver ut i vuxenvärlden. Det har varit en helt suverän skola och årskull.

Lillebror har slutprov denna vecka och sedan skolavslutning nästa vecka. Han har lyft sig ytterligare i betygen och förtjänar verkligen ett långt, skönt sommarlov.

Jag har börjat plocka ihop papper och saker på jobbet och kommer få lite semester här i Dhaka innan vi flyger hem. Det ger mig lite andrum att fixa saker som annars hade varit lite svårt att få till. Det är inte helt lätt att avsluta tre år sådär utan vidare. Och en del av våra hjärtan stannar för alltid kvar i Bangladesh.

Milstolpen

Landade i går kväll i ett fantastiskt häftigt Kuala Lumpur. En cool stad känns det som. Jag har en enormt intensiv vecka framför mig med konferens och möten men som en superb avslutning på Bangladesh-åren. Det har gått fort de sista veckorna och förberedelserna med att åka hit med en 15-man delegation from Dhaka har varit rejält utmanande. Innan de lämnar Bangladesh är det en byråkratisk historia på många veckor tills de sitter på flyget och kan komma iväg. Många av dem har inte varit utomlands tidigare, några av dem känns mer vana.

Vi bor alla på samma hotel och har ständiga möten och uppföljningar för att plocka russinen ur kakan och ta med tillbaka till Dhaka. En vecka efter hemkomst skall vi ha en stor workshop med alla barnmorskelärare för att dela med oss av allt det nya som händer i världen, vilket skall bli kul.

Det var Mor's Dag för någon vecka sedan och jag fick den bästa presenten någonsin. Dottern har vägrat vara vän på Facebook, och så plötsligt händer det . . . !


Den bästa av tjejer är nu klar med sina omfattande prov. Hon har haft sin examensfest (som aldrig tog slut) och är nu på klassresa i Indonesien. Det är hon värd - proven (särskilt matten) var tuffa och nu är det bara att vänta på resultaten. Hon är värd att ett långt sommarlov (som också innebär att skopa en del glass) och få vila efter tre mycket intensiva år. E är mitt uppe i en av de viktigaste milstoplarna i livet - nu börjar något annat. Underbara E!

Planering

Just komit hem efter den sista resan ut i landet. Hela kontoret på drygt 50 personer åkte på en fyra dagars planeringsresa till nordöstra hörnet av landet. Vi bodde på ett trevligt hotel och hade produktiva dagar med föreläsningar, diskussioner men även musik och fest den sista kvällen. Jag hade en av mina min saris på mig, vilket uppskattades enormt och fick den konsekvensen att jag blev ombedd gå modevisning, iklädd min sari . . . !
Den sex timmar långa bussresan enkel väg var fruktansvärd, men också så vacker. Landskapet är otroligt grönt och intensivt, det är som att titta på en film som aldrig tar slut. Trafiken är skoningslös, störst vinner, medans risfälten inbjuder till lugn och ro. Det är lite sorgligt att det var sista resan för denna gång, ut i detta vackra land.

Vi kom just tillbaka i Dhaka i tid innan alla vägar in till staden stängdes av. Det har blossat upp våldsamma kravaller i staden de två sista dagarna med många döda och man stoppar nu alla infarter för att hindra folk att ta sig fram. Ena minuten läser man om dialog och god ton mellan de två stora partierna och andra minuten slåss de man mot man. Vi arbetar hemma idag för andra dagen och ingen har några större förhoppningar om att det blir bättre, tvärtom.

Det börjar dra mot sitt slut för vår tid i
Bangladesh. Flera av oss flyttar härifrån och det är mycket som skall ordnas innan vi sitter på flyget hem till Sverige. Tursamt nog har jag en resa planerad tillbaka i september, vilket gör det hela mycket, mycket lättare - det blir liksom inte farväl på riktigt, men det känns ändå otroligt vemodigt att lämna. Jag är glad för att jag kommer tillbaka igen.

De senaste veckorna har präglats av dotterns väntan på att tentorna börjar, och nu äntligen är väntan över. Den första tentan började i slutet på förra veckan och hon strålade som en sol när hon kom hem. Hon hade gjort jättebra ifrån sig. Nu finns det ingen återvändo, utan nu gör hon det bästa hon kan och det är som det är. Det kommer gå superbra för henne, hon är väl förberedd men det har varit tuffa månader. Belöningen kommer när tentaperioden är över i form av en klassresa till Indonesien och sedan ett långt sommarlov med att skopa glass - bättre kan det inte bli! 

Köbildning

Det är inte bara Dhakatrafiken som kan vara svår. Även på Istanbul flygplats tar det tid att komma fram, även upp i luften. Jag blev nästan full i skratt när jag tittade ut genom fönstret och såg kön bakom planet. Nu åter i Istanbul och väntar på planet tillbaka till Dhaka - det känns otroligt bra efter två intensiva veckor i Sverige. Det bästa var dagarna med äldsta sonen men också att träffa föräldrar och vänner, även om jag tyvärr inte hann med alla jag ville.

Istanbul's flygplats är tråkig om man inte har VIP-kort till loungen, vilket jag tyvärr inte har. Dessutom kostar Internet hur mycket som helst, vilket borde vara förbjudet på en internationell flygplats i dag. Men det är världsliga problem och nu väntar en annan verklighet i Dhaka. Jag läser och får fortlöpande information om strejker och bråk i Bangladesh, det är framför allt otyget med att kasta bensinbomber in i slumpmässigt valda bilar och att man ger sig på Hinduer som inte är så kul. Skall följa upp med ambassaden och jobbet när jag kommit fram, eftersom jag inte fått några uppdaterings-SMS den sista tiden.

Våren hade kommit till Skåne och jag njöt av luften, solen och trädgårdsarbete. Det blev mycket gjort och jag är nöjd.