Mission completed

Till sist var det dags. Det oundvikliga. Klockan fyra på morgonen blev sonen och jag körda till flygplatsen och det underbara äventyret i Bangladesh kom till sist mot sitt slut.

Sammanfattningsvis har dessa tre åren varit de mest fantastiska, intensiva och utmanande år i barnens och mitt liv. Beslutet att åka hit är ett av de bästa beslut jag någonsig tagit. Vi åkte ut med tanken på att det skulle vara ett äventyr, och det har med råge blivit. Bangladesh har gett oss alla tre helt nya och annorlunda perspektiv på allt som tillvaron innebär. Våra föreställningar, erfarenheter, tankar och inställningar har skakats om och utmanats från grunden och vi lämnar nu landet med en enorm ödmjukhet och glädje inför livet själv och den värld vi lever i.

Vi har alla tre varit i olika åldrar och stadier av skola, jobb och personlig utveckling. Barnen har gått igenom majoriteten av sin tonårstid i ett sammanhang som ställt större krav på både dem, och även på mig som mamma, än om vi hade bott hemma i Sverige. Det har varit hjälpsamt på vissa sätt, men tufft på andra. Själv känner jag att Bangladesh kom fullständigt rätt i min egen utveckling som barnmorska, mamma och kvinna.

Nu väntar nya äventyr och utmaningar för oss alla, inklusive äldste sonen som gjort sin egen, viktiga resa.
I skrivade stund kan vad som helst hända, och visst känns det tidvis lite kaotiskt. Men när den första känslan av kaos lagt sig, så infinner sig ett annat lugn, en insikt av att vad som än händer, vad och var det än blir - så blir det bra. På ett eller annat sätt. Det blir sällan som man tänkt sig i alla fall - utan plötsligt bara händer det. Det goda - livet självt!

Och jag är så oändligt tacksam. För allt.

Sista versen

Vi har två veckor kvar i Bangladesh och tiden går just nu obamhärtigt fort. Dotterns graduation/student gick alldeles strålande och hon sken som en sol - med mycket stolta föräldrar och bröder vid sin sida. Det blev en minnesvärd dag med ceremonier och firande à la amerikanska manér, men också högtidligt och värdigt, med en kull helt fantastiska ungdomar som nu kliver ut i vuxenvärlden. Det har varit en helt suverän skola och årskull.

Lillebror har slutprov denna vecka och sedan skolavslutning nästa vecka. Han har lyft sig ytterligare i betygen och förtjänar verkligen ett långt, skönt sommarlov.

Jag har börjat plocka ihop papper och saker på jobbet och kommer få lite semester här i Dhaka innan vi flyger hem. Det ger mig lite andrum att fixa saker som annars hade varit lite svårt att få till. Det är inte helt lätt att avsluta tre år sådär utan vidare. Och en del av våra hjärtan stannar för alltid kvar i Bangladesh.

Milstolpen

Landade i går kväll i ett fantastiskt häftigt Kuala Lumpur. En cool stad känns det som. Jag har en enormt intensiv vecka framför mig med konferens och möten men som en superb avslutning på Bangladesh-åren. Det har gått fort de sista veckorna och förberedelserna med att åka hit med en 15-man delegation from Dhaka har varit rejält utmanande. Innan de lämnar Bangladesh är det en byråkratisk historia på många veckor tills de sitter på flyget och kan komma iväg. Många av dem har inte varit utomlands tidigare, några av dem känns mer vana.

Vi bor alla på samma hotel och har ständiga möten och uppföljningar för att plocka russinen ur kakan och ta med tillbaka till Dhaka. En vecka efter hemkomst skall vi ha en stor workshop med alla barnmorskelärare för att dela med oss av allt det nya som händer i världen, vilket skall bli kul.

Det var Mor's Dag för någon vecka sedan och jag fick den bästa presenten någonsin. Dottern har vägrat vara vän på Facebook, och så plötsligt händer det . . . !


Den bästa av tjejer är nu klar med sina omfattande prov. Hon har haft sin examensfest (som aldrig tog slut) och är nu på klassresa i Indonesien. Det är hon värd - proven (särskilt matten) var tuffa och nu är det bara att vänta på resultaten. Hon är värd att ett långt sommarlov (som också innebär att skopa en del glass) och få vila efter tre mycket intensiva år. E är mitt uppe i en av de viktigaste milstoplarna i livet - nu börjar något annat. Underbara E!

Planering

Just komit hem efter den sista resan ut i landet. Hela kontoret på drygt 50 personer åkte på en fyra dagars planeringsresa till nordöstra hörnet av landet. Vi bodde på ett trevligt hotel och hade produktiva dagar med föreläsningar, diskussioner men även musik och fest den sista kvällen. Jag hade en av mina min saris på mig, vilket uppskattades enormt och fick den konsekvensen att jag blev ombedd gå modevisning, iklädd min sari . . . !
Den sex timmar långa bussresan enkel väg var fruktansvärd, men också så vacker. Landskapet är otroligt grönt och intensivt, det är som att titta på en film som aldrig tar slut. Trafiken är skoningslös, störst vinner, medans risfälten inbjuder till lugn och ro. Det är lite sorgligt att det var sista resan för denna gång, ut i detta vackra land.

Vi kom just tillbaka i Dhaka i tid innan alla vägar in till staden stängdes av. Det har blossat upp våldsamma kravaller i staden de två sista dagarna med många döda och man stoppar nu alla infarter för att hindra folk att ta sig fram. Ena minuten läser man om dialog och god ton mellan de två stora partierna och andra minuten slåss de man mot man. Vi arbetar hemma idag för andra dagen och ingen har några större förhoppningar om att det blir bättre, tvärtom.

Det börjar dra mot sitt slut för vår tid i
Bangladesh. Flera av oss flyttar härifrån och det är mycket som skall ordnas innan vi sitter på flyget hem till Sverige. Tursamt nog har jag en resa planerad tillbaka i september, vilket gör det hela mycket, mycket lättare - det blir liksom inte farväl på riktigt, men det känns ändå otroligt vemodigt att lämna. Jag är glad för att jag kommer tillbaka igen.

De senaste veckorna har präglats av dotterns väntan på att tentorna börjar, och nu äntligen är väntan över. Den första tentan började i slutet på förra veckan och hon strålade som en sol när hon kom hem. Hon hade gjort jättebra ifrån sig. Nu finns det ingen återvändo, utan nu gör hon det bästa hon kan och det är som det är. Det kommer gå superbra för henne, hon är väl förberedd men det har varit tuffa månader. Belöningen kommer när tentaperioden är över i form av en klassresa till Indonesien och sedan ett långt sommarlov med att skopa glass - bättre kan det inte bli! 

Köbildning

Det är inte bara Dhakatrafiken som kan vara svår. Även på Istanbul flygplats tar det tid att komma fram, även upp i luften. Jag blev nästan full i skratt när jag tittade ut genom fönstret och såg kön bakom planet. Nu åter i Istanbul och väntar på planet tillbaka till Dhaka - det känns otroligt bra efter två intensiva veckor i Sverige. Det bästa var dagarna med äldsta sonen men också att träffa föräldrar och vänner, även om jag tyvärr inte hann med alla jag ville.

Istanbul's flygplats är tråkig om man inte har VIP-kort till loungen, vilket jag tyvärr inte har. Dessutom kostar Internet hur mycket som helst, vilket borde vara förbjudet på en internationell flygplats i dag. Men det är världsliga problem och nu väntar en annan verklighet i Dhaka. Jag läser och får fortlöpande information om strejker och bråk i Bangladesh, det är framför allt otyget med att kasta bensinbomber in i slumpmässigt valda bilar och att man ger sig på Hinduer som inte är så kul. Skall följa upp med ambassaden och jobbet när jag kommit fram, eftersom jag inte fått några uppdaterings-SMS den sista tiden.

Våren hade kommit till Skåne och jag njöt av luften, solen och trädgårdsarbete. Det blev mycket gjort och jag är nöjd.

Barriärer

För andra året i rad fick jag delta i transpersonernas årliga show. Förra året var det modevisning med dans, i år hade de en föreställning med sång och efterföljande narrativa monologer kring deras livssituation i Bangladesh. De kallas Hydras och är en otroligt utsatt grupp som sällan har chans till utbildning eller riktigt arbete utan antingen tvingas in i sexindustrin eller exploateras på annat sätt. Inte sällan drar de sig in till huvudstaden i jakt på inkomst och där utsätts för våld, kränkningar och diskriminering. Deras livshistorier var otroligt berörande och upprörande, och det är viktigt att de får sin röster hörda.

Nära vårt hus finns ett stort slumområde med ca 35 000 invånare, som bor under plåttak. Jag har varit där några gånger nu och besök en organisation som bedriver en grundskola för barn, som annars skulle vara ute på gatan och samla skräp i syfter att sälja och tjäna pengar. Grundidén med skolan är att alla barn får ett mål näringsriktig mat och ett glas möjlk efter deras skolpass och på så sätt öka motivationen att gå till skolan för både barn och föräldrar. Dessutom ökar deras inlärningsförmåga och rektors har sett stor skillnad på deras allmäntillståd efter bara några månader i skolan.

Jag har med hjälp av rektorn också fått besöka nyförlösta och gravida kvinnor i deras hem i slummen, fått känna på magar och prata kring oro inför förlossningen. Att föda på en klinik kostar ca 300 kr och uppåt, men många saknar denna buffert och tvingas föda hemma med hjälp av grannkvinnor eller familjen. En del vill heller inte gå till kliniken på grund av det dåliga bemötandet - då hellre stanna kvar hemma. En del har inte tillgång eller råd med transport till kliniken. Barriärerna är oöverkomliga för många kvinnor och det är inte så konstigt att 20 kvinnor dör varje dag när de föder barn i Bangladesh. 

Livsval

Var idag på väg och skulle äta lunch med min tyska kollega när jag plötsligt ser detta på väggen. I ett land som Bangladesh, där man kan tycka att folk har det mesta mot sig, så är det faktiskt tvärtom. Det är oerhört sällan jag träffar sura, arga eller ledsna människor vart jag än befinner mig. Må det vara kollegor, vänner eller mannen på gatan - alltid blir jag bemött av ett leende, en blick med nyfikenhet, en fras (vanligast är - "Your country?")
Nyfikenheten och det positiva mötet är en bidragande orsakt till att både barnen och jag är så förtjusta i Bangladesh - ingen föreställer sig, utan mötet blir på riktigt - direkt, rak på och totalt utan pardon. Du är den du är, du ses för den du är och du duger precis som du är. Det går liksom inte att värja sig, utan en stark känsla av äkthet och ödmjukhet inför livet självt infinner sig.

Bråda dagar. Det gäller att passa på de dagar det inte är strejk med att springa på möten, åka till vårdskolor, träffa folk och fixa med saker. När väl det är strejk är det pappersjobb som gäller. Virtuella möten blir allt vanligare nu, vilket jag tycker är suveränt, och fler och fler börjar använda sig av Skype för att kunna "ses". Dock inte helt lätt i ett land där endast 6% har tillgång till Internet. Däremot har upp emot 90% mobiltelefoner - det är väldigt många mobiler och SIM-kort!