Milstolpen

Landade i går kväll i ett fantastiskt häftigt Kuala Lumpur. En cool stad känns det som. Jag har en enormt intensiv vecka framför mig med konferens och möten men som en superb avslutning på Bangladesh-åren. Det har gått fort de sista veckorna och förberedelserna med att åka hit med en 15-man delegation from Dhaka har varit rejält utmanande. Innan de lämnar Bangladesh är det en byråkratisk historia på många veckor tills de sitter på flyget och kan komma iväg. Många av dem har inte varit utomlands tidigare, några av dem känns mer vana.

Vi bor alla på samma hotel och har ständiga möten och uppföljningar för att plocka russinen ur kakan och ta med tillbaka till Dhaka. En vecka efter hemkomst skall vi ha en stor workshop med alla barnmorskelärare för att dela med oss av allt det nya som händer i världen, vilket skall bli kul.

Det var Mor's Dag för någon vecka sedan och jag fick den bästa presenten någonsin. Dottern har vägrat vara vän på Facebook, och så plötsligt händer det . . . !


Den bästa av tjejer är nu klar med sina omfattande prov. Hon har haft sin examensfest (som aldrig tog slut) och är nu på klassresa i Indonesien. Det är hon värd - proven (särskilt matten) var tuffa och nu är det bara att vänta på resultaten. Hon är värd att ett långt sommarlov (som också innebär att skopa en del glass) och få vila efter tre mycket intensiva år. E är mitt uppe i en av de viktigaste milstoplarna i livet - nu börjar något annat. Underbara E!

Planering

Just komit hem efter den sista resan ut i landet. Hela kontoret på drygt 50 personer åkte på en fyra dagars planeringsresa till nordöstra hörnet av landet. Vi bodde på ett trevligt hotel och hade produktiva dagar med föreläsningar, diskussioner men även musik och fest den sista kvällen. Jag hade en av mina min saris på mig, vilket uppskattades enormt och fick den konsekvensen att jag blev ombedd gå modevisning, iklädd min sari . . . !
Den sex timmar långa bussresan enkel väg var fruktansvärd, men också så vacker. Landskapet är otroligt grönt och intensivt, det är som att titta på en film som aldrig tar slut. Trafiken är skoningslös, störst vinner, medans risfälten inbjuder till lugn och ro. Det är lite sorgligt att det var sista resan för denna gång, ut i detta vackra land.

Vi kom just tillbaka i Dhaka i tid innan alla vägar in till staden stängdes av. Det har blossat upp våldsamma kravaller i staden de två sista dagarna med många döda och man stoppar nu alla infarter för att hindra folk att ta sig fram. Ena minuten läser man om dialog och god ton mellan de två stora partierna och andra minuten slåss de man mot man. Vi arbetar hemma idag för andra dagen och ingen har några större förhoppningar om att det blir bättre, tvärtom.

Det börjar dra mot sitt slut för vår tid i
Bangladesh. Flera av oss flyttar härifrån och det är mycket som skall ordnas innan vi sitter på flyget hem till Sverige. Tursamt nog har jag en resa planerad tillbaka i september, vilket gör det hela mycket, mycket lättare - det blir liksom inte farväl på riktigt, men det känns ändå otroligt vemodigt att lämna. Jag är glad för att jag kommer tillbaka igen.

De senaste veckorna har präglats av dotterns väntan på att tentorna börjar, och nu äntligen är väntan över. Den första tentan började i slutet på förra veckan och hon strålade som en sol när hon kom hem. Hon hade gjort jättebra ifrån sig. Nu finns det ingen återvändo, utan nu gör hon det bästa hon kan och det är som det är. Det kommer gå superbra för henne, hon är väl förberedd men det har varit tuffa månader. Belöningen kommer när tentaperioden är över i form av en klassresa till Indonesien och sedan ett långt sommarlov med att skopa glass - bättre kan det inte bli! 

Köbildning

Det är inte bara Dhakatrafiken som kan vara svår. Även på Istanbul flygplats tar det tid att komma fram, även upp i luften. Jag blev nästan full i skratt när jag tittade ut genom fönstret och såg kön bakom planet. Nu åter i Istanbul och väntar på planet tillbaka till Dhaka - det känns otroligt bra efter två intensiva veckor i Sverige. Det bästa var dagarna med äldsta sonen men också att träffa föräldrar och vänner, även om jag tyvärr inte hann med alla jag ville.

Istanbul's flygplats är tråkig om man inte har VIP-kort till loungen, vilket jag tyvärr inte har. Dessutom kostar Internet hur mycket som helst, vilket borde vara förbjudet på en internationell flygplats i dag. Men det är världsliga problem och nu väntar en annan verklighet i Dhaka. Jag läser och får fortlöpande information om strejker och bråk i Bangladesh, det är framför allt otyget med att kasta bensinbomber in i slumpmässigt valda bilar och att man ger sig på Hinduer som inte är så kul. Skall följa upp med ambassaden och jobbet när jag kommit fram, eftersom jag inte fått några uppdaterings-SMS den sista tiden.

Våren hade kommit till Skåne och jag njöt av luften, solen och trädgårdsarbete. Det blev mycket gjort och jag är nöjd.

Barriärer

För andra året i rad fick jag delta i transpersonernas årliga show. Förra året var det modevisning med dans, i år hade de en föreställning med sång och efterföljande narrativa monologer kring deras livssituation i Bangladesh. De kallas Hydras och är en otroligt utsatt grupp som sällan har chans till utbildning eller riktigt arbete utan antingen tvingas in i sexindustrin eller exploateras på annat sätt. Inte sällan drar de sig in till huvudstaden i jakt på inkomst och där utsätts för våld, kränkningar och diskriminering. Deras livshistorier var otroligt berörande och upprörande, och det är viktigt att de får sin röster hörda.

Nära vårt hus finns ett stort slumområde med ca 35 000 invånare, som bor under plåttak. Jag har varit där några gånger nu och besök en organisation som bedriver en grundskola för barn, som annars skulle vara ute på gatan och samla skräp i syfter att sälja och tjäna pengar. Grundidén med skolan är att alla barn får ett mål näringsriktig mat och ett glas möjlk efter deras skolpass och på så sätt öka motivationen att gå till skolan för både barn och föräldrar. Dessutom ökar deras inlärningsförmåga och rektors har sett stor skillnad på deras allmäntillståd efter bara några månader i skolan.

Jag har med hjälp av rektorn också fått besöka nyförlösta och gravida kvinnor i deras hem i slummen, fått känna på magar och prata kring oro inför förlossningen. Att föda på en klinik kostar ca 300 kr och uppåt, men många saknar denna buffert och tvingas föda hemma med hjälp av grannkvinnor eller familjen. En del vill heller inte gå till kliniken på grund av det dåliga bemötandet - då hellre stanna kvar hemma. En del har inte tillgång eller råd med transport till kliniken. Barriärerna är oöverkomliga för många kvinnor och det är inte så konstigt att 20 kvinnor dör varje dag när de föder barn i Bangladesh. 

Livsval

Var idag på väg och skulle äta lunch med min tyska kollega när jag plötsligt ser detta på väggen. I ett land som Bangladesh, där man kan tycka att folk har det mesta mot sig, så är det faktiskt tvärtom. Det är oerhört sällan jag träffar sura, arga eller ledsna människor vart jag än befinner mig. Må det vara kollegor, vänner eller mannen på gatan - alltid blir jag bemött av ett leende, en blick med nyfikenhet, en fras (vanligast är - "Your country?")
Nyfikenheten och det positiva mötet är en bidragande orsakt till att både barnen och jag är så förtjusta i Bangladesh - ingen föreställer sig, utan mötet blir på riktigt - direkt, rak på och totalt utan pardon. Du är den du är, du ses för den du är och du duger precis som du är. Det går liksom inte att värja sig, utan en stark känsla av äkthet och ödmjukhet inför livet självt infinner sig.

Bråda dagar. Det gäller att passa på de dagar det inte är strejk med att springa på möten, åka till vårdskolor, träffa folk och fixa med saker. När väl det är strejk är det pappersjobb som gäller. Virtuella möten blir allt vanligare nu, vilket jag tycker är suveränt, och fler och fler börjar använda sig av Skype för att kunna "ses". Dock inte helt lätt i ett land där endast 6% har tillgång till Internet. Däremot har upp emot 90% mobiltelefoner - det är väldigt många mobiler och SIM-kort!

Varmt igen

Det är fortfarande politiskt oroligt och alla går och väntar på att något skall hända. Förra veckan jobbade vi fyra dagar hemma och en dag på kontoret. Skönt första dagen, men sedan blir det trist. Vi följer nyhetsrapporteringen regelbundet, men allt står inte i tidningarna så det blir ett pussel av meddelanden från ambassader, FN och media. Utifrån det får vi försöka bedöma läget.

Kommande vecka vet vi redan att det blir strejk i minst två dagar och blir det våldsamt, så fortsätter strejken ytterligare som en ond cirkel.

Hela staden och landet stannar av. Folk är oroliga, ingen litar på någon, transporter kommer inte fram, vi måste förbereda med fulltankad bil och mat i kylskåpet eftersom vi inte vet hur länge strejkerna kan hålla på. Mest synd är det om de dagavlönade där varje taka är livsavgörande och det inte finns buffert för en enda dag utan jobb.
Barnens skola är öppen och på jobbet utvecklas nu nya, smarta strategier för hur vi kan kommunicera virtuellt och praktiskt utan att behöva förflytta sig.

Trots strejk har jobbet rullat på med massor av aktiviteter och roliga framsteg, så jag är nöjd.
Dottern kom hem från Chennai för några dagar sedan, nöjd efter en andra plats i fotboll. Tjejerna hade haft en underbar helg med tävligar ihop med skolor från regionen. Denna helg huserar vi återigen ett gäng flickor, nu från Bombay, som spelar badminton. Ungdomarna börjar lära känna varandra, eller i alla fall kompisar till kompisar och häromkvällen lämnade jag middagsbordet under pågående stordiskussion om de olika skolorna som alla träffat. Ungdomarna forsatte prata och tjattra hela kvällen och jag bara njöt.

Det börjar bli riktigt varmt och den tidigare så efterlängtade hettan har nu slagit till med kraft. Jag vägrar laga luftkonditioneringen i bilen för att det kostar en stor slant, men börjar mjukna eftersom barnen klagar och det kommer bli outhärdligt att åka längre sträckor utan sval luft. Att sitta i trafiken med öppna fönster är inte att rekommendera eftersom vi inte har något som helst skydd mot avgaserna och dammet, så jag kommer att behöva hitta en lösning ganska snart. Barnen och jag åker buss till skolan respektive jobbet så det är mest på kvällar och helger det kan bli lite svettigt när man åker. Vi får se.

Tusen tack Rolando för fina bilder! Denna gång hade jag inte kamera med!

Rörigt

Vi har tre dagars strejk framför oss denna vecka. Den tredje av sju domar mot krigsförbrytare kom i veckan som gick och mannen fick en dödsdom genom hängning. Detta har utlöst en rad upplopp över allt i hela landet och det politiska läget blir allt skarpare. Det skulle kräva en hel uppsats att förklara det invecklade politiska spel som pågår, men facit är att folk dödas i våldsattacker, man vandaliserar och stoppar upp hela landets utveckling. Priserna kommer att skjuta i höjden på mat och varor eftersom vägarna är blockerade och lastbilarna inte kan leverera grönsaker och ris från landsbygden in till 18-miljoner staden. Våra förhållningsregler från organisationen är att stanna hemma, inte röra oss ute mer än nödvändigt och hålla oss uppdaterade och alerta. Det är ännu ingen risk för vår egen säkerhet och barnens skola är öppen som vanligt, dock måste de ta bussen hem och inte åka runt på rickshaws till varandra som tidigare.
Bilden ovan kommer från nyheterna, som vi följer dygnet runt nu.

Vi har precis vinkat adjö till kära vänner som nu sitter på flyget till Sri Lanka. Igår besökte vi en slumskola som ligger i närheten. Vid detta laget har jag sett flera olika organisationer men skulle nog säga att gårdagens besök gav eftertanke och intryck. Även våra vänner blev berörda och det skulle kännas meningsfullt att på sikt följa dem. Det är en stor slumskola med 2 500 barn i fyra områden från första klass up till 9:e klass. Barnen kommer från slummen och får 2-5 timmar skolgång per dag, beroende på ålder, samt ett mål näringsrik mat och ett glas mjölk om dagen. Går man till skolan får man mat och mjölk, med andra ord.
På sin "fritid" jobbar barnen med att samla avfall, sälja saker, springjobb eller jobbar hemma eftersom familjerna är beroende av varje Taka de kan få in. Den yngsta var 6 år.

Yngste sonen kom hem mycket glad och nöjd efter sin skolresa i Bhutan - det hade varit en otroligt lyckad resa med trekking, snö och fantastiska naturupplevelser. Well done!