Barriärer

För andra året i rad fick jag delta i transpersonernas årliga show. Förra året var det modevisning med dans, i år hade de en föreställning med sång och efterföljande narrativa monologer kring deras livssituation i Bangladesh. De kallas Hydras och är en otroligt utsatt grupp som sällan har chans till utbildning eller riktigt arbete utan antingen tvingas in i sexindustrin eller exploateras på annat sätt. Inte sällan drar de sig in till huvudstaden i jakt på inkomst och där utsätts för våld, kränkningar och diskriminering. Deras livshistorier var otroligt berörande och upprörande, och det är viktigt att de får sin röster hörda.

Nära vårt hus finns ett stort slumområde med ca 35 000 invånare, som bor under plåttak. Jag har varit där några gånger nu och besök en organisation som bedriver en grundskola för barn, som annars skulle vara ute på gatan och samla skräp i syfter att sälja och tjäna pengar. Grundidén med skolan är att alla barn får ett mål näringsriktig mat och ett glas möjlk efter deras skolpass och på så sätt öka motivationen att gå till skolan för både barn och föräldrar. Dessutom ökar deras inlärningsförmåga och rektors har sett stor skillnad på deras allmäntillståd efter bara några månader i skolan.

Jag har med hjälp av rektorn också fått besöka nyförlösta och gravida kvinnor i deras hem i slummen, fått känna på magar och prata kring oro inför förlossningen. Att föda på en klinik kostar ca 300 kr och uppåt, men många saknar denna buffert och tvingas föda hemma med hjälp av grannkvinnor eller familjen. En del vill heller inte gå till kliniken på grund av det dåliga bemötandet - då hellre stanna kvar hemma. En del har inte tillgång eller råd med transport till kliniken. Barriärerna är oöverkomliga för många kvinnor och det är inte så konstigt att 20 kvinnor dör varje dag när de föder barn i Bangladesh. 

Livsval

Var idag på väg och skulle äta lunch med min tyska kollega när jag plötsligt ser detta på väggen. I ett land som Bangladesh, där man kan tycka att folk har det mesta mot sig, så är det faktiskt tvärtom. Det är oerhört sällan jag träffar sura, arga eller ledsna människor vart jag än befinner mig. Må det vara kollegor, vänner eller mannen på gatan - alltid blir jag bemött av ett leende, en blick med nyfikenhet, en fras (vanligast är - "Your country?")
Nyfikenheten och det positiva mötet är en bidragande orsakt till att både barnen och jag är så förtjusta i Bangladesh - ingen föreställer sig, utan mötet blir på riktigt - direkt, rak på och totalt utan pardon. Du är den du är, du ses för den du är och du duger precis som du är. Det går liksom inte att värja sig, utan en stark känsla av äkthet och ödmjukhet inför livet självt infinner sig.

Bråda dagar. Det gäller att passa på de dagar det inte är strejk med att springa på möten, åka till vårdskolor, träffa folk och fixa med saker. När väl det är strejk är det pappersjobb som gäller. Virtuella möten blir allt vanligare nu, vilket jag tycker är suveränt, och fler och fler börjar använda sig av Skype för att kunna "ses". Dock inte helt lätt i ett land där endast 6% har tillgång till Internet. Däremot har upp emot 90% mobiltelefoner - det är väldigt många mobiler och SIM-kort!

Varmt igen

Det är fortfarande politiskt oroligt och alla går och väntar på att något skall hända. Förra veckan jobbade vi fyra dagar hemma och en dag på kontoret. Skönt första dagen, men sedan blir det trist. Vi följer nyhetsrapporteringen regelbundet, men allt står inte i tidningarna så det blir ett pussel av meddelanden från ambassader, FN och media. Utifrån det får vi försöka bedöma läget.

Kommande vecka vet vi redan att det blir strejk i minst två dagar och blir det våldsamt, så fortsätter strejken ytterligare som en ond cirkel.

Hela staden och landet stannar av. Folk är oroliga, ingen litar på någon, transporter kommer inte fram, vi måste förbereda med fulltankad bil och mat i kylskåpet eftersom vi inte vet hur länge strejkerna kan hålla på. Mest synd är det om de dagavlönade där varje taka är livsavgörande och det inte finns buffert för en enda dag utan jobb.
Barnens skola är öppen och på jobbet utvecklas nu nya, smarta strategier för hur vi kan kommunicera virtuellt och praktiskt utan att behöva förflytta sig.

Trots strejk har jobbet rullat på med massor av aktiviteter och roliga framsteg, så jag är nöjd.
Dottern kom hem från Chennai för några dagar sedan, nöjd efter en andra plats i fotboll. Tjejerna hade haft en underbar helg med tävligar ihop med skolor från regionen. Denna helg huserar vi återigen ett gäng flickor, nu från Bombay, som spelar badminton. Ungdomarna börjar lära känna varandra, eller i alla fall kompisar till kompisar och häromkvällen lämnade jag middagsbordet under pågående stordiskussion om de olika skolorna som alla träffat. Ungdomarna forsatte prata och tjattra hela kvällen och jag bara njöt.

Det börjar bli riktigt varmt och den tidigare så efterlängtade hettan har nu slagit till med kraft. Jag vägrar laga luftkonditioneringen i bilen för att det kostar en stor slant, men börjar mjukna eftersom barnen klagar och det kommer bli outhärdligt att åka längre sträckor utan sval luft. Att sitta i trafiken med öppna fönster är inte att rekommendera eftersom vi inte har något som helst skydd mot avgaserna och dammet, så jag kommer att behöva hitta en lösning ganska snart. Barnen och jag åker buss till skolan respektive jobbet så det är mest på kvällar och helger det kan bli lite svettigt när man åker. Vi får se.

Tusen tack Rolando för fina bilder! Denna gång hade jag inte kamera med!

Rörigt

Vi har tre dagars strejk framför oss denna vecka. Den tredje av sju domar mot krigsförbrytare kom i veckan som gick och mannen fick en dödsdom genom hängning. Detta har utlöst en rad upplopp över allt i hela landet och det politiska läget blir allt skarpare. Det skulle kräva en hel uppsats att förklara det invecklade politiska spel som pågår, men facit är att folk dödas i våldsattacker, man vandaliserar och stoppar upp hela landets utveckling. Priserna kommer att skjuta i höjden på mat och varor eftersom vägarna är blockerade och lastbilarna inte kan leverera grönsaker och ris från landsbygden in till 18-miljoner staden. Våra förhållningsregler från organisationen är att stanna hemma, inte röra oss ute mer än nödvändigt och hålla oss uppdaterade och alerta. Det är ännu ingen risk för vår egen säkerhet och barnens skola är öppen som vanligt, dock måste de ta bussen hem och inte åka runt på rickshaws till varandra som tidigare.
Bilden ovan kommer från nyheterna, som vi följer dygnet runt nu.

Vi har precis vinkat adjö till kära vänner som nu sitter på flyget till Sri Lanka. Igår besökte vi en slumskola som ligger i närheten. Vid detta laget har jag sett flera olika organisationer men skulle nog säga att gårdagens besök gav eftertanke och intryck. Även våra vänner blev berörda och det skulle kännas meningsfullt att på sikt följa dem. Det är en stor slumskola med 2 500 barn i fyra områden från första klass up till 9:e klass. Barnen kommer från slummen och får 2-5 timmar skolgång per dag, beroende på ålder, samt ett mål näringsrik mat och ett glas mjölk om dagen. Går man till skolan får man mat och mjölk, med andra ord.
På sin "fritid" jobbar barnen med att samla avfall, sälja saker, springjobb eller jobbar hemma eftersom familjerna är beroende av varje Taka de kan få in. Den yngsta var 6 år.

Yngste sonen kom hem mycket glad och nöjd efter sin skolresa i Bhutan - det hade varit en otroligt lyckad resa med trekking, snö och fantastiska naturupplevelser. Well done! 

Flyger och far

Ungdomarna har fullt upp. Sent i natt reser yngste sonen med sin klass til Bhutan för en vecka med trekking och äventyr. Han har längtat efter denna resa länge, länge och äntligen blir den av. Så hemma packas det, förhoppningsvis får han några timmars sömn innan jag kör honom till skolan där alla samlas.

Dottern kombinerar tuffa studier med fotboll och förra helgen hade de fotbollsturnering med andra skolor i området - hennes lag vann. Hon är utvald till lagkapten och skall nu resa med tjejerna till Indien om tre veckor för att delta den regionala turneringen.  Samtidigt går hon in på slutspurten av plugget och alla tentor som kommer i maj. Vi pratar lite om sommaren och båda inser det meningslösa i att planera någonting innan skolåret är över. Då först vet vi hur vår tillvaro ser ut.

Den första etappen av kära besök är tyvärr över och det var med stor sorg i hjärtat vi vinkade adjö av de underbara tjejerna, som fått se och uppleva en hel del. Vi fick för lite tid tillsammans men inte desto mindre åkte de härifrån med massor av intryck och upplevelser som jag hoppas de bär med sig länge! Jag är lyckligt lottad med vänner här i Dhaka har varit fantastiska i att ta emot dem och dela med sig av erfareheneter och information. Trots generalstrejk och rörigheter, har allt ordnat sig till slut.

Idag firar man Bangla med pompa och ståt och vi har ledigt från jobbet. Språket är viktigt i ett ungt land som Bangladesh och för varje nytt ord jag lär mig jublar mina kollegor! Jag sitter på klubben och skriver en insändare om barnmorskor till den stora engelskspåkiga tidningen som jag hoppas chefen vill godkänna och publicera. Solen skiner, det är nästan 30 grader varmt, luften är för en gång skull ren efter ett kort regn i går och poolen är full av badande barn. Snart tar jag mig också ett dopp . . .

Hotande rep

Värmen har kommit och det är underbart. Tänk en skön, svensk sensommardag. Det har inte regnat på många månader nu, det är otroligt dammigt och smutsigt, men värmen gör onekligen gott.
Vi har trevligt besök från när och fjärran och huset är fullt av ungdomar, diskussioner, middagar och underbara ostar från Sverige och Hong Kong!

Dock är det oroliga tider och vi har haft några dagar med generalstrejker sista veckorna. Man befarar att det blir värre, särskilt eftersom det är val här i slutet på året.
Under kringet och frihetsgörelsen 1971 slaktades i princip 3 miljoner människor och nu, 41 år senare, ställs vissa av krigsförbrytarna inför rätta. Det finns de som tycker att man skall glömma och gå vidare, och andra som vill ställa dem inför rättvisan och dömma dem för brott mot mänskligheten. Man valde det sistnämnda. Nu har två av sju personer blivit dömda till livstids fängelse men folket kräver dödsstraff genom hängning och det eskalerar av demonstrationer och uppror. I centrala Dhaka har det varit sittdemonstrationer i över en vecka och det ökar dag för dag. De andra fem personerna väntar på sina domar och det är en svårt att säga hur detta slutar. Det ligger mycket historia, vrede, politik och sorg i vad som händer och jag hoppas bra att Bangladesh kan lösa detta så demokratiskt som möjligt.

Motströms

Trafiken blir alltmer påfrestande. Jag åker med jobb-bussen varje dag ca 7.30 från huset och vid den tiden är det inte så farligt, det tar ca 20 min. Sedan tar jag alltid den tidigare bussen hem, och då ser det betydligt tjockare ut på gatorna. Som i förrgår eftermiddag, det hade varit generalstrejk halva dagen, och då var gatorna tomma, men på eftermiddagen skulle alla ta sig från A till B och det gick knappt att ta sig fram. I alla fall inte åt det hållet jag kom från. Och då möter man bilar, bussar eller motocyklar som helt enkelt kör mot trafiken till följd av att allt stannar upp även på den andra sidan. Totalt ologiskt och poliserna lyfter inte ett finger. Skulle jag ta den sena bussen kan det ta över två timmar att komma hem, och den tiden har jag inte.

Men också något positivt har kommit in i vår vardag. Jag fick tips om en organisation som levererar organiska grönsaker till hushållen och vi skulle såklart prova. Hem kom den största korg med grönsaker, bananer och ägg jag någonsin sett - oklart om vi kommer göra oss av med allt, och ändå valde jag den minsta korgen av tre. Just idag kom den i en plastbacke, men i vanliga fall används en bambulåda. Det är svårt att säga just hur ekologiskt det hela egentligen är, men en kompis och jag tänkte en dag ta oss ut till trädgårdarna där grönsakerna odlas och med amatöröga försöka göra någon form av kvalitetsbedömning. Återkommer när det är gjort!