Smuts

Det är otroligt smutsigt just nu. Det har inte regnat på månader, det har varit kallt länge nu och folk tänder små eldar på vad som helst som gör att luften luktar rök hela tiden. På bladen ligger en tjock hinna av damm och smuts, en del får luftvägsbesvär och när solen väl tränger igenom ser man partiklar överallt. När jag är ute i min park och går/ springer kan jag aldrig bestämma mig för om jag skall andas eller inte, men det slutar ändå alltid med att jag måste på något sätt ventilera mig.


Hemma måste golv och ytor våttorkas varje dag, allt som tidigare var vitt, är numera grått. Fröken L städar igenom lägenheten varje dag, vilket är ett måste. Vattnet är också smutsigt så den vita tvätten blir grådaskig vilket aldrig går bort. Jag som älskar vita lakan, har inga vita lakan längre.

Vi har abonnemang på rent vatten och det kommer dunkar varje vecka som sedan står i en speciell ställning i köket. Det vattnet kan man dricka och borsta tänderna i och söta R använder bara det vattnet till matlagning. Alla grönsaker lägger hon i någon form av desinfektionsmedel för att bli av med bakterier som vi inte vill ha. Hittills har vi inte blivit sjuka från hennes matlagning någon gång, och jag hoppas vi någonsin slipper för hon är så noggrann.

Denna helg har vi två underbara tjejer från Oman som bor hos oss. Skolan har en stor musikfestival och vi står som värdfamilj för elever från andra internationella skolor. Tjejerna kommer ursprungligen från Malaysia respektive Korea och det är just nu full aktivitet på alla håll med tonåringar. Jag älskar det!

I veckan besökte jag en förlossningsklinik som vi har mycket samarbete med, bilderna är därifrån. Tänkvärt att ligga tre på rad och föda barn.

Space

Det är enorm platsbrist överallt. Man exploaterar varje liten markplätt i staden och Dhaka består snart av bara hus och gator.
Husen är i genomsnitt 7 våningar höga och det börjar numera också byggas uppåt på det existerande husen. De som har tomter men lägre hus, river husen och bygger nya höghus. Det byggs överallt, för det mesta för hand och husen står så tätt att man kan röra vid grannhuset om man sträcker ut handen genom fönstret. Oftast blir då lägenheterna mörka och instängda, vilket heller inte blir bättre av att alla har galler för fönster och altandörrar.

På byggarbetsplatserna arberat folk dygnet runt och de bor även på samma ställe där de bygger. Det hänger tvätt och lagas mat på samma plats som cementen blandas, eller tegelstenar staplas. Det arbetar både kvinnor och män på byggarbetsplatsena, och jag har inte riktigt fått klart svar om båda tjänar lika mycket.

När jag sitter i en bilkö och hör en ambulans, ser jag att den bara står och tjuter på ett och samma ställe. Det finns helt enkelt ingenstans för bilisterna att förflytta sig för att underlätta för ambulansen att komma fram. Trottorarerna används till handel och det ligger saker eller står bodar överallt. Gatan är maximerad av bilar som alla tränger sig framåt och därmed blockerar varandra och folk snirklar sig mellan bilar, bussar och CNG's för att komma fram, så ambulansen har inte en chans.

Jag har varit på besök i Dhakas slum och om det varit ont om plats där jag varit hittills, så är det inget mot hur det ser ut i slummen. Stora familjer bor i ett rum med en säng som alla delar, köket är oftast ute på gården och kvinnorna lagar mat med andra familjer. Barn springer precis överallt, och gissningsvis är man inte ensam en enda minut.

Vi gjorde ett besök på en texilfabrik och fick se förhållanden som var otroligt tuffa. Ändå satsar man på att ge kvinnorna undervisning i hälsa, sex- och samlevnad, de har kliniker att gå till för preventivmedelsrådgivning och de får en lön. Många kvinnor som arbetar kan långt ifrån behålla sina pengar utan de går till familjen.

Det är som en ond cirkel för de flesta kvinnor: antingen blir du tidigt bortgift och tillhör din nye mans familj eller så arbetar du och måste ge dina pengar till din ursprungsfamilj.

Jag tror ändå jag skulle föredra det sistnämnda. 

Parken

Varje dag kommer jag hem med bussen vid 17-tiden och försöker direkt byta om och ge mig ut på en spring eller gå-runda i parken innan det blir för mörkt. Det är fortfarande inte för varmt ännu, utan jag kan gå på rätt bra utan att svetten blir alldeles för besvärande. De renoverar poolen på klubben och jag måste ju röra på mig, så jag går runt i Gulshan Park som en råtta i en bur. Parken har en stor grop i mitten som nog var tänkt att vara vattenfylld och vacker, men så långt kom man inte utan det blev en massiv grop med lite vatten i botten. Ser ganska trist ut. Runt gropen/sjön har de lagt en slinga av klinker på ca 1 km som man går runt och runt. Varv efter varv i ca 45 min.

I parken finns en joggingklubb som varje morgon har gammal, klassisk morgongymnastik med 99 % äldre herrar som står och sträcker och tänjer på sig. Ibland har jag lust att försiktigt ansluta mig till gruppen och se vad som händer - undrar hur de skulle reagerat? Kanske jag gör det en morgon när jag känner mig tillräckligt modig.

När jag går/springer där i parken, är det tillsammans med mestadels andra, äldre män, och enstaka kvinnor som i salwar kameezer kämpar sig framåt. Iförda tunikor, sjalar och gymnastikskor springer eller går de runda efter runda. De är tappra. Det finns tre ingångar till parken och det står vakter vid varje ingång. När mörkret kommer brukar de slänga ut en efter en så de kan stänga hela parken och gå hem.

I Bangladesh finns det få ställen att vara på för ungdomar som vill träffas, så på varje parkbänk sitter det unga par som försöker få en stund tillsammans i lugn och ro. De får inte ses i hemlighet/ensamna, och det finns ingen plats för heller, utan det enda stället man fortfarande har uppsikt över dem och de ändå kan prata utan att andra hör, är just i parken. Det ser lite mysigt ut, samtidigt är det tragiskt. Ungdomarna kan inte välja fritt vem eller hur man vill vara tillsammans och de sociala reglerna är strängt begränsande, oftast till den unga kvinnans nackdel. Som jag skrivit tidigare är det inte individen som beslutar kring sitt öde, utan släkten. Den unga människan har ingen talan över vad han eller hon vill med sitt liv. Det är inte lätt att förstå.

Det är en intensiv vecka med jobbesök från Sverige - men det är också otroligt roligt!

Mycket folk

I helgen som varit och helgen som kommer är det Bishwa Ijtema eller Bisho Istema. Det är den näst viktigaste pilgrimsfärden för muslimer efter Mekka, Hajj, och upp mot 5 miljoner människor kommer från jordens alla hörn för att vandra några kilometer utanför Dhaka, till den heliga platsen i Tongi. Det är så pass mycket folk att man delat upp bönerna på två helger för att förhoppningsvis sprida ut trycket. Flygplatsen är fullständigt överfull, kollegor har fått ändra sina resor på alla sätt för att inte fastna i massorna och vägarna i det närmaste oframkomliga, vilket de i och för sig var innan också. Alla dessa människor, unga som gamla, kvinnor som män tar sig först till Tongi och sedan hem igen. 

På grund av den ljuvliga temperaturen på ca 20 grader passar de flesta på att arrangera bröllop vid denna tiden på året. I vårt område är det bröllopsfester dagar i sträck med massor av musik och ljusdekorationer längs med gatorna. Det ser lite tufft ut när man kör igenom en korridor av ljus i alla färger på kvällen. 

Min kollegas dotter gifte sig i helgen. Det var ett lite annorlunda bröllop eftersom dottern och mannen valt varandra själva - båda var lika gamla, över 18 år och förmodligen är kära i varandra. Detta tillhör undantagen. Ofta är bröllopen en transaktion mellan släkter, antingen socialt och/eller ekonomisk. Det finns inget individuellt samtyckande och männen är i regel tio år äldre än kvinnorna. Hur kvinnornas liv gestaltar sig efter det stora bröllopet kan jag återkomma om en annan gång, men det är inte alltid så muntert. 

Helgens bröllop bestod av två fester. I fredags var det stor fest med presenter med uppvisning från släkt och vänner och i förrgår en ännu större ceremoni där bruden sitter på ett podium och mannen kommer upp och sätter sig brevid henne. Där sitter de sedan resten av kvällen, tyngda av tyg och smycken, för att bli fotograferade med gästerna men knappast prata med dem. Släkt, vänner, kollegor, kända och okända får mat vid mindre bord, äter och tackar för sig. 
Vi var 1 200 gäster den kvällen. 

En stark stol

Jag har just läst ut "Äldst, yngst, eller mittemellan" av Elisabeth Schönbeck om vår placering i syskonskaran och hur det präglar oss i livet. En intressant och läsvärd bok. Storasyster som jag är. 

Schönbeck skriver bland annat:

Psykiatern Oluf Martensen-Larsen talar bildligt om den stol vi sitter tryggt på i barnkammaren, i alla fall i den teoretiska idealvärlden. Föräldrarna utgör sitsen och ryggstödet, och mor- och farföräldrarna var sitt ben. Det är svårt att sitta kvar på stolen om den saknar ett ben eller ett ryggstöd. För att vi skall kunna leva våra liv så bra som möjligt måste vi få veta och förstå varför våra mor- och farföräldrar uppfostrade våra föräldrar som det gjorde, och varför våra föräldrar i sin tur har uppfostrat oss och våra syskon som de gjort.  Om man har stora luckor i kunskapen om vem man är och om sitt förflutna kan det tryck vi då får på oss hindra oss från att leva ett bra liv, och det trycket kan fortplanta sig till både våra barn och barnbarn. 

Min Mor jobbar just nu med att överföra filmer och foton digitalt och jag har fått fördelen att ta del av lite av det materialet tillsammans med samtal med hur det var "på den tiden". Det är viktiga samtal och möten som aldrig kommer upprepas, och dokumentering som hjälper oss förstå.

När jag tidigare arbetade med ungdomar, kom jag på mig själv med att mer och mer fråga om familjen och hur ungdomen var placerad i syskonskaran och hur de trivdes i sina familjer. En inte helt självklar fråga alla gånger och svaren blev därefter. I familjeterapi används ibland sk genogram, som kartlägger familjemönster minst tre generationer bakåt. Man får då en grafisk överblick över en släkts olika familjemedlemmar och deras inbördes relationer, samtidigt som man från var och en kan få information om olika speciella händelser eller faktorer som har påverkat, inte bara den enskilde utan även hela omgivningen.

De val vi gör och det liv vi lever präglar inte bara oss själva utan även våra barn (om vi får några) och kommande barnbarn (om vi får några) utan att vi alltid är medvetna om det, vilket känns både spännande och skrämmande.

Sitter på Bahrains flygplats och väntar på flyget till Dhaka, som är försenat. Tack och lov är det fri Internetuppkoppling, vilket jag uppskattar mer och mer vart jag än är. Det är en tråkig flygplats, om än civiliserad, och jag står ut i några timmar till. 

Gott Nytt År!

God Jul!

Veckan är slut, och därmed också terminen. Det blev intensiva veckor här mot jul, precis som det brukar vara. Dock syns knappt ett spår av jul eller julfriande (förutom Luciatåget såklart) ute bland folk eller i butikerna utan vardagen pågår som vanligt. Några tappra försök görs här och där, men inget som ger någon som helst känsla för jul. 10% av befolkningen är kristna, men de verkar åka ut till sina byar och fira där.

Till sist kom då äntligen våra efterlängtade vänner och med dem en massa roliga äventyr och utflykter. Barnen hade lov och jag tog några dagars ledigt, så vi begav oss ut på båttur, fabriksbesök och lite runtvandringar allihop. Det blev många dagar där barnen och jag återigen fick uppleva Bangaldesh med svenska ögon, och det är rätt nyttigt av och till.

Vi besökte en välgörenhetsorganisation som ger kvinnor arbete med att tillverka olika föremål av jute, ett spännande material och något de har rikligt av i landet. Sedan åkte vi ut på floden och tittade på ett gammalt gods som numera var ett universitet, ett båtvarv och till sist i en vävfabrik. Det gav onekligen en tankeställare till både stora och små när vi såg förhållanden som folk levde och arbetade under.
Utanför Dhaka är naturen otroligt vacker, och vi njöt av stillheten på landsbygden.

Barnen och jag visade våra vänner de olika restaurangalternativen som trots allt finns - Sushi i Dhaka är möjligt!

Till sist drog jag med dem alla till, för min del, årets stora begivenhet. 120 nya barnmorskor examinerades och firades med pompa och ståt i veckan. Ministrar och andra betydande personer var inbjudna och det blev en otroligt bra tillställning. Vi hade förberett och jobbat massor i veckor och till min stora glädje klaffade allt.

Landet har nu 180 barnmorskor - ännu en milstolpe! Förhoppningsvis har 3 000 barnmorskor utbildats till 2015 - ett åtagande som premiärministern gjort och som jag hoppas kan uppfyllas.
Mina kollegor fick för första gången träffa barnen - de har tjatat länge. Jag vet att likheterna och olikheterna nu kommer att diskuteras ett bra tag framöver, men det ser jag framemot. En kollega skall gifta bort sin dotter i januari och vi är alla dit bjudna.
Till examinationen hade jag köpt en snygg sari, vilket uppskattades enormt. Både barnmorskor och kollegor blev helt exalterade när de såg att jag ansträngt mig, vilket är kul!

Till sist vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och allt gott för 2012!