En stark stol

Jag har just läst ut "Äldst, yngst, eller mittemellan" av Elisabeth Schönbeck om vår placering i syskonskaran och hur det präglar oss i livet. En intressant och läsvärd bok. Storasyster som jag är. 

Schönbeck skriver bland annat:

Psykiatern Oluf Martensen-Larsen talar bildligt om den stol vi sitter tryggt på i barnkammaren, i alla fall i den teoretiska idealvärlden. Föräldrarna utgör sitsen och ryggstödet, och mor- och farföräldrarna var sitt ben. Det är svårt att sitta kvar på stolen om den saknar ett ben eller ett ryggstöd. För att vi skall kunna leva våra liv så bra som möjligt måste vi få veta och förstå varför våra mor- och farföräldrar uppfostrade våra föräldrar som det gjorde, och varför våra föräldrar i sin tur har uppfostrat oss och våra syskon som de gjort.  Om man har stora luckor i kunskapen om vem man är och om sitt förflutna kan det tryck vi då får på oss hindra oss från att leva ett bra liv, och det trycket kan fortplanta sig till både våra barn och barnbarn. 

Min Mor jobbar just nu med att överföra filmer och foton digitalt och jag har fått fördelen att ta del av lite av det materialet tillsammans med samtal med hur det var "på den tiden". Det är viktiga samtal och möten som aldrig kommer upprepas, och dokumentering som hjälper oss förstå.

När jag tidigare arbetade med ungdomar, kom jag på mig själv med att mer och mer fråga om familjen och hur ungdomen var placerad i syskonskaran och hur de trivdes i sina familjer. En inte helt självklar fråga alla gånger och svaren blev därefter. I familjeterapi används ibland sk genogram, som kartlägger familjemönster minst tre generationer bakåt. Man får då en grafisk överblick över en släkts olika familjemedlemmar och deras inbördes relationer, samtidigt som man från var och en kan få information om olika speciella händelser eller faktorer som har påverkat, inte bara den enskilde utan även hela omgivningen.

De val vi gör och det liv vi lever präglar inte bara oss själva utan även våra barn (om vi får några) och kommande barnbarn (om vi får några) utan att vi alltid är medvetna om det, vilket känns både spännande och skrämmande.

Sitter på Bahrains flygplats och väntar på flyget till Dhaka, som är försenat. Tack och lov är det fri Internetuppkoppling, vilket jag uppskattar mer och mer vart jag än är. Det är en tråkig flygplats, om än civiliserad, och jag står ut i några timmar till. 

Gott Nytt År!

God Jul!

Veckan är slut, och därmed också terminen. Det blev intensiva veckor här mot jul, precis som det brukar vara. Dock syns knappt ett spår av jul eller julfriande (förutom Luciatåget såklart) ute bland folk eller i butikerna utan vardagen pågår som vanligt. Några tappra försök görs här och där, men inget som ger någon som helst känsla för jul. 10% av befolkningen är kristna, men de verkar åka ut till sina byar och fira där.

Till sist kom då äntligen våra efterlängtade vänner och med dem en massa roliga äventyr och utflykter. Barnen hade lov och jag tog några dagars ledigt, så vi begav oss ut på båttur, fabriksbesök och lite runtvandringar allihop. Det blev många dagar där barnen och jag återigen fick uppleva Bangaldesh med svenska ögon, och det är rätt nyttigt av och till.

Vi besökte en välgörenhetsorganisation som ger kvinnor arbete med att tillverka olika föremål av jute, ett spännande material och något de har rikligt av i landet. Sedan åkte vi ut på floden och tittade på ett gammalt gods som numera var ett universitet, ett båtvarv och till sist i en vävfabrik. Det gav onekligen en tankeställare till både stora och små när vi såg förhållanden som folk levde och arbetade under.
Utanför Dhaka är naturen otroligt vacker, och vi njöt av stillheten på landsbygden.

Barnen och jag visade våra vänner de olika restaurangalternativen som trots allt finns - Sushi i Dhaka är möjligt!

Till sist drog jag med dem alla till, för min del, årets stora begivenhet. 120 nya barnmorskor examinerades och firades med pompa och ståt i veckan. Ministrar och andra betydande personer var inbjudna och det blev en otroligt bra tillställning. Vi hade förberett och jobbat massor i veckor och till min stora glädje klaffade allt.

Landet har nu 180 barnmorskor - ännu en milstolpe! Förhoppningsvis har 3 000 barnmorskor utbildats till 2015 - ett åtagande som premiärministern gjort och som jag hoppas kan uppfyllas.
Mina kollegor fick för första gången träffa barnen - de har tjatat länge. Jag vet att likheterna och olikheterna nu kommer att diskuteras ett bra tag framöver, men det ser jag framemot. En kollega skall gifta bort sin dotter i januari och vi är alla dit bjudna.
Till examinationen hade jag köpt en snygg sari, vilket uppskattades enormt. Både barnmorskor och kollegor blev helt exalterade när de såg att jag ansträngt mig, vilket är kul!

Till sist vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och allt gott för 2012! 

Segerdag

Plötsligt händer det. Jag går längs med gatan, på väg hem de två kvarteren mot huset från klubben. Och vad kommer traskandes . . . ja, ni ser själva. Bilarna kör om som om allt är normalt, lite folk stirrar men inte lika mycket som vanligt. Ja, inte vet jag. Notera killens öronvärmare. Det är kallt i Bangladehs om du frågar mannen på gatan, mycket kallt, och många har på sig mössor, vantar och jackor.

Det är en stor dag i Bangladesh idag. Det unga landet firar 40 år, Victory Day.

Den 16 december 1971 vann frihetskämparna, med Indiens hjälp, över den Pakistanska armén. Öst Pakistan blev självständigt för att därefter heta Bangladesh. Det sägs att upp till 3 miljoner människor dödades under det 9 månader långa inbördeskriget. Bara två dagar innan segern masslaktades hundratals intellektuella, vilket påverkade landet oerhört. 8-10 miljoner flydde landet, främst till Indien.
Det har förberets i flera veckor och idag eskalerade det. Folk har fest, Bangladesh flaga viftar över allt och det är ett himla liv.

Ljuset i mörkret

Förra året var jag bortrest, så i år passade jag på att gå på samtliga två Luciafriande i Dhaka. Första kvällen gick av stapeln på Nordic Club, med ett underbart Luciatåg bestående av små och stora tärnor, tomtar och nissar. Sakta gled, de sjungades den traditionella sången, längs med poolkanten och vi höll alla andan av minnen och associationer. Klubben bjöd på torra lussebullar som ändå satt gott och något som påminde om glögg.
Några kvällar senare hade den Svenska Ambassadören ett mer officiellt Lussefirande med inbjudna gäster från alla jordens hörn. Återigen fick vi njuta av sång och Luciatåg. Denna gång bjöds det på härlig svenska pepparkakor och stark glögg.

Det har varit intensiva dagar både hemma och på arbetet. Det är årsslut och med det rapporter och aktiviteter som skall avslutas. Alla konto stängs och papperna måste vara inne för att kunna processas innan det nya året. Dessutom examineras andra kullen barnmorskor nästa vecka och det är stora förberedelser kring det. Tal skall skrivas och presentation fixas. Kul men intensivt.

Barnen och jag fick dessutom ett mycket välkommet besök av barnens faster H. Det kändes otroligt roligt att visa henne vår vardag och tillvaro här i Dhaka och vi fick underbara dagar tillsammans. Hon är det första privata besöket vi fått, och plötsligt kunde jag se hur vi hade det ur mina "svenska" ögon igen. Det är faschinerande hur lätt vi anpassat oss och inte reflekterar över saker som första tiden tog oss med storm och starka intryck. Gissningsvis finns det ett syfte bakom förmågan, för att kunna anpassa sig efter rådande omständigheter, men konstrasterna framträder tydligt igen när en fläkt av Sverige kommer in i huset.

Om några dagar blir det om än mer intensivt då en mycket kär familj gör sitt intåg. De kommer att få åka  på utflykter och äventyr, samtidigt som vi får njuta av dem hemma i vår lilla värld och på klubben. Vi längtar efter att se dem här!
Barnen hade terminsavslut igår och dottern drog på fest halva natten och sonen hängde hos kompisar. Dhaka töms alltmer på familjer som åker hem eller till andra länder under helgerna och återstår gör vi som arbetar eller får besök.
Vår underbara Moster A har avslutat sitt jobb här i Dhaka och drar nu vidare till Schweiz. Vi kommer att sakna henne ofantligt. Vi kom samtidigt i augusti 2010 och har delat allt från bostads- och bilbekymmer till jordbävningar och generaltrejker ihop. Det är en helt fantastiskt ung kvinna som kommer att gå långt inom sitt arbetsfält. Ännu en god anledning att åka till Alplandet framöver.

Snart är det slut på detta året, det har gått fort, men jag hinner skriva en gång till innan helgerna gör sitt intåg. Solen stiger fortfarnde upp kl 06 på morgonen och går ner vid 18 - värmen ligger på ca 20 grader och livet är gott! 

En glimt av Delhi!

Det blev otroligt intensiva dagar men tyvärr hann jag inte se mycket av staden. Däremot kommer jag mer än gärna tillbaka, Delhi gav helt klart mersmak.

Jag har varit på fem dagars workshop med barnmorskor inom regionen, dvs utvalda länder där barnmorskeutveckling pågår. Vi har delat erfarenheter och utmaningar med varandra och jobbat ihop olika handlingsplaner på hur vi går vidare. Länderna skiljer sig åt i hur långt de kommit med sin barnmorskekår och det behövs ett enormt stöd inom regionen i hur man jobbar framåt. Vi har mycket gemensamt, men också mycket som skiljer oss åt, så vi behöver någon form av konsensus i hur barnmorskor utbildas och arbetar. Ett spännande arbete.

Konferensen var på samma hotell som vi bodde, ett något bedagat hotell, stor som en koloss, med mina vänner kackerlackorna springandes lite varstans. Även på den nybyggda stora flygplatsen i Delhi sprang dessa vidriga insekter runt på de vackra stengolven. Inte en människa reagerar och jag blir bara illamående.

Maten på hotellet var inte särskilt spännande så veckan räddades av en restaurang i hotellet som hade gott kaffe. Två av kvällarna tog min underbara kollega K, ut oss för att shoppa och äta lite annan mat, och det blev helt två fantastiska kvällar. 

Alla frågar efter shopping i Delhi, och jag kan förstå varför. Man behöver en rejäl plånbok, en smort munläder och stor portion tålamod för att kunna göra briljanta affärer här. Tyvärr är jag inte begåvad med något av detta, så det blev några mindre inköp för min del. Dock var det spännande och ett nöje i sig att följa andras förhandlingstekniker och framfart!

De e bare å ät!

För några kvällar sedan blev jag medtagen till gamla stan i djupaste Dhaka. Jag har varit i närheten flera gånger eftersom Ministeriet ligger där, men aldrig gått in i gränderna.
Sedan jag kom till Bangladesh har jag intalat mig själv att jag borde ta mig dit och in, de som varit där berättar fascinerande historier och upplevelser, så lite nyfiken var jag onekligen. En gång har jag förvirrat mig i Khulnas gränder på ljusa dagen och kunde nästan inte hitta ut, så lite respekt har jag nog för det okända.

I alla fall finns det ett hak som heter Haji Briyani, och som alla vet om - en officiell hemlighet. En kär vän hade tidigare försökt att ta mig dit, och nu kunde jag inte avstå länge.
"Restaurangen" är ett hål i väggen. Vid ingången sitter en äldre man med hennafärgat hår och rör runt i en enorm gryta med kokt ris med fårkött. Det är det enda som finns på menyn och kocken/mannen berättar stolt att de kokar upp till sju megagrytor grytor varje dag, året runt sedan decennier tillbaka - alltid samma meny.


Briyanin smakade otroligt gott. Riset var perfekt kokt och med en mustig smak av kött. Det ingick en massa små benbitar som fastande mellan tänderna, men smaken vann över besväret av att pilla bort dem. Alla åt såklart med händerna, vilket jag fortfarande inte vant mig vid, utan jag tog fram min kära Spork och högg i.

Efter maten vandrade vi tillbaka till bilen genom gränderna vilket var en otrolig upplevelse. Det var liv och rörelse överallt och lukterna otroligt intensiva. Jag var tacksam för att det inte var mitt på ljusa dagen i juli. Det måste vara outhärdligt.

Väl tillbaka på jobbet dagen efter berättade jag för mina vänner chaufförerna om min upplevelse och alla utan undantag visste var stället låg och hade egna erfarenheter därifrån. Därefter gjorde jag min högst ovetenskapliga undersökning och fann att inte en enda bangladeshier INTE kände till Haji Briyani. Tänk att ha ett ställe som nästan 15 miljoner känner till . . .

I morgon bär det av till Delhi. Jag skulle varit där redan i fredags, men på grund av administrativa svårigheter (minst sagt) blir det avresa i morgon. Jag missade därmed Taj Mahal vilket jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Nåja, det blir workshop i fem dagar som jag hoppas blir riktigt givande. Taj Mahal får bli en annan gång.