Ödet

Vid mitt besök i Khulna, 7 timmar från Dhaka, för några månader sedan gick jag efter maten ner och satte mig i ”Business-rummet”. Ett kalt och trist rum med två enkla bord och två datorer. Vid ena datorn satt en mörk kille i 30-årsåldern och skrev, jag satte mig vid den andra och skulle just kolla min mail. Efter några minuter började han prata med mig och berättade entusiastiskt att han höll på att uppdatera sin hemsida (familyradio.com) som handlade om att världen gå under den 21 maj i år. Han förklarade en massa om religioner som förutspått just detta datum, om man tvärkör data på olika sätt och jordbävningen i Japan hade då bekräftat att det skulle bli så. Han var så tvärsäker på sin sak att jag inte ens förmådde mig argumentera emot. Till sist frågade jag honom var han själv skulle befinna sig just den 21 maj och fick svaret att Kristus kommer att ta honom till sig dagen innan undergången. Jag var inte nöjd med svaret så när jag sedan frågade om var han kommer att vara rent fysiskt, klämde han fram att han skulle att åka hem till mamma i Kalifornien. 

Det finns onekligen många olika typer av människor i vård värld, vissa mer spännande än andra – långt ute i Bangladesh landsbygd.

Nu blev det tack och lov inte som han förutspådde och jag hoppas han funnit en ny mening med livet även efter helgen. Kanske till och med hemma hos mamma. Det stod en del om det i tidningarna och jag frågar mig hur ”profeterna” har det såhär dagarna efter deras att domedags profetia inte slagit in, eftersom de gått ut så hårt med sitt budskap.  Det måste kännas snopet men också lite tacksamt. Varför spekulera i vårt slut, när vi lever här och nu?! 

Partytime!

Först lite kort om fruktsäsongen som nu har börjat.

I månader har jag hört tjat om lycheérna som skulle vara så fantastiska. Deras säsong varar bara i några veckor och när R äntligen köpte hem de första, kan jag bara konstatera att det är det godaste jag ätit.
Man öppnar det fula skalet och ut glider en vit geléfrukt med en mörkbrun kärna i, den är så söt och syrlig så det finns inget som liknar. Sonen och jag är otroligt förtjusta i dem och äter dem varje dag så länge det nu varar. Det är också mangotider och ser vi en skillnad i den dagliga fruktsalladen som står i kylskåpet, där dominansen går från melon och ananas till mer mango. Smaskens!

Terminen lider mot sit slut, det är bara några veckor kvar tills skolorna slutar och därmed sker också den ofrånkomliga omsättningen av familjer här. En del har bott här i upp till åtta år och en del andra två - tre år och det är nu dags att dra vidare. Nya familjer är på väg hit, vilket är otroligt roligt och det känns lite konstigt att vi numera tillhör de lite erfarna! Alla hjälps åt och ger tips, kontakter och stöd till varandra, det är fantastiskt.
I och med terminsavslut ordnar skolan också avslutningsfester och vännerna avskedsfester. Sonen fick sin första kostym häromdagen, klädde upp sig och blev utsedd till festens mest välklädde! Han kom hem hur nöjd som helst! Nu var kostymen kanske inte direkt avsedd att festas i på skolan utan mer till kommande konfirmation, men likväl var han hur snygg som helst. Festen hade varit otroligt lyckad.

Dottern har diskuterat festklänning i veckor inför high school prom, och det skulle inte bara vara EN klänning utan också ett byte till efterfesten, after-prom!  Hmm . . . En hel dags förberedelse hos frissan med kompisarna, massor av fnitter och snack tills de till sist drar iväg till den stora festen. Hon kom hem på småtimmarna mycket nöjd och glad! Söte R hade hållt sig i hennes närhet och kört henne hit och dit, vilket var ett av villkoren för att hänga runt i Dhaka på efterfester.

Även mamman fick en dos dans och fest med Hippietema! Ingen bild på henne ännu, men inte desto mindre var det lite speciellt och otroligt roligt att släppa loss och festa i 35 graders värme! Det var rejält svettigt! Hustaken är utmärkta festlokaler.  Det monteras upp ett öppet tält, bärs upp en musikanläggning och blir hur coolt som helt, rooftop party med världens utsikt över Dhaka by night!

Det drar ihop sig till avsked för en del, och konstellationerna både bland ungdomar och vuxna blir nya när vi sedan kommer tillbaka i augusti. Men det är en del av livet här, vi vet alla att det bara varar en begränsad tid. Sedan väntar nya äventyr. Det är så det skall vara.

Kollektivtrafik

Det finns fler sätt att ta sig fram i Dhaka. Och alla medel är tillåtna.

Man kan ta sig fram per fot, men det finns inga trottoarer, det är trafik och folk precis över allt, stånd, sopor, vakter, trasiga CNGs och allt annat man kan tänka sig. Trots allt, går en del genom stan och med hjälp av sina händer manövrera man sig genom trafiken. Ser man en bil eller buss komma lite för nära, håller man helt enkelt ut handen som en stoppskylt, hoppas på det bästa och springer för livet. Det viftas med händerna från bussar och rickshaws istället för blinkers, och det är bara att hoppas på att ingen törs köra på. Det finns absolut inga marginaler utan ditt liv ligger i den andres avgörande. Det positiva är ändå att farten sällan är särskilt hög, men ändå tillräckligt för att det känns skrämmande nära.

Sedan finns det ricksaws. Dem har jag skrivit om tidigare. Vad nytt är att de även utgör en utmärkt grupp langare av allehanda droger, så det finns även moln på den himlen. Dessutom har regeringen beslutat att helt enkelt stänga in dem i områden, i syfte att få bort dem från de stora vägarna, där de onekligen stoppar upp trafiken. Det tråkiga är att man då inte kan ta en ricksaw från ett område till ett annat, utan behöver avluta sin kille, gå över gatan, och haffa en ny. Lite bökigt och minskar dessutom inkomsterna för ricksawallas. Problemet blir akut när det regnar eftersom ricksaws är de enda som kan ta sig fram genom vattenmassorna. Det finns ingen logik.

Sedan är det de gröna skalbaggarna, CNGs, som kryssar fram genom trafiken. Gallerförsedda mopeder som ger mig klaustrofobi. Jag har sett områden med massor av CNGs, och fått förklarat för mig att det finns garage som äger fordonen där förarna kommer och hyr dem dag för dag. En del av dagens inkomst går till garagen och resten till föraren. Låter schysst.

Nu kommer vi till bussarna. De är enorma, otroligt slitna och tilltufsade och dundrar fram utan pardon. Det finns inga busstop utan man hoppar av och på i farten. Otaliga gånger har jag sett olyckor med folk som hoppar av en buss och samtidigt kommer en bil körandes upp längs med sidan, vilket är fullständigt livsfarligt. Män och kvinnor står och vinkar in bussarna längs med vägen, och det gäller att inte ligga för nära med bilen. Bussförarnas köregenskaper skulle jag gärna vilja granska närmare, men lysande är de inte. Oftast är fönster trasiga, det är rost överallt, man har målat över de värsta skavankerna med glada färger och det väller ut svarta avgaser. Trafikpoliserna med käpp i hand kan slå och dunka på bussarna hur mycket som helst. Inte så konstigt att de ser så enbarmliga ut. Dessutom kräks det massor ombord och jag har blivit varnad att inte gå för nära bussarna eftersom folk helt enkelt lutar sig ut och kräks när det är dags. Det är inte så konstigt att de kräks, egentligen. Det är otroligt varmt på bussen, ingen air kondition, folk sitter på och under varandra, det måste lukta ohyggligt illa, och en busstur tar sin stund. Från bilen har jag sett hur kvinnor och män lutat sig ut och tömt magen, spottat och fräst. Rakt ut bara.

Det finns en mindre variant av bussar, lite mer humana och verkar vara mer av den lokala sorten. Det får plats ca 10 personer och alltid står en pojke i 10-12 års -åldern och tar betalt på trappsteget. Här hoppas det också av och på hur som helst, men det går inte lika fort, bussen är mindre, och det är öppet på sidorna. Man hoppar på bakpå, så det gäller att ta sig till vägkanten snabbt. Biljettpojkarna hänger och slänger sig som apor på och mellan bussarna, och det är ofattbart hur de överlever. De har sällan skor på sig.

Barnen åker skolvagn (bilden överst), dragen av en man. Det måste vara tungt och svettigt att trampa runt dessa barn och cykelvagn. Det går sakta och man ser hur barnen stojar och stimmar bakom gallerna.

Till sist, tågen. Jag har ännu inte varit i närheten av ett tåg, men sett hur folk går och bor på banvallarna. Vid tillfälle vill jag titta mer på dem och skulle även vilja åka en kort sträcka. De är aldrig i tid, kommer och går hur som helst och sitter man på taket åker man gratis! Med livet som insats.

Dagens möten

Bredvid vårt hus huserar Bangladesh Marinkår, typ, och varje vardagsmorgon kl 0700 går larmet, det låter som ett flyglarm. Mitt eget alarm piper några minuter tidigare och det ger mig några ögonblick av uppvaknande innan det stora larmet går. Om jag råkar somna om, går nästa siren 15 minuter senare och sista sirenen kl 0730, men då är det alldeles för sent.

Jag väcker barnen och ser till morgonen flyter smidigt för oss alla. De skall passa sin buss, och det sista flyglarmet är signalen på att det börjar bli bråttom.

Jag hinner själv göra min lilla to-go-termos med gott kaffe innan jag tar hissen ner till garaget.  I receptionen står en av killarna och hälsar så glatt. Vid bilen står en annan glad kille, R och väntar. Han har redan hunnit putsa och tvätta bilen innan vi jag kommer. Vid grinden vinkar jag på vakterna, ca 4-5 män som står och håller koll hela dagarna.

Med kaffet i handen, plöjer vi oss genom trafiken mot jobbet. Det kan ta allt från 20 min till en timme, beroende på vilken dag i veckan, hur snabbt vi kommer iväg och framför allt – hur mycket trafik som ligger framför oss. R ger mig dagens rapport om Dhakas ”trafficjam” från hans observationer från cykelturen från hans hem till vårt hus/hans jobb.

Väl framme vid kontoret går jag igenom säkerhetskontrollen med scanning av alla väskor och mig själv. I hissen står hisskillarna med en varierande grad av blyghet, de står där i hissen hela dagarna och åker upp och ner mellan botten-  och 19:e våningen. Alltid män.

Tjejerna som serverar kaffe och te till kollegorna på kontoret håller på att lära mig Bangla men de pratar alldeles för fort, så jag kommer inte så långt. Dessutom känns det som att de ändrar på orden hela tiden. Kanske dialekt, jag vet inte. På bottenvåningen finns en kafeteria som är bemannade av ca 7 killar som kommer upp med min juice, kaffe eller lunch, beroende på om de har varan inne eller inte just när jag är där.

När det väl är dags att åka hem, någonstans kring 17-tiden, går jag ner och möter R som hängt med sina chaufförkollegor under dagen, spelat schack och är fortfarande lika glad oavsett schackresultat.  Vi drar oss hemåt genom trafiken och har jag tur är jag hemma på en halvtimme.  Om ingen av barnen behöver honom, åker han hem och står igen i garaget morgonen därpå. Annars kör han dem vart de nu skall tills det är läggdags. Det är lyxen här.

Väl hemma: Återigen vink på vakter och receptionskillen, som kanske har lite post eller räkningar till mig, tar hissen upp där maten står och väntar, oftast barnen också (de tar skolbussen hem) och vi äter tillsammans.

Efter lite tid med barnen (beroende på hur kommunikativa de är i stunden!) brukar jag gå ner och själv köra till klubben och simma en dryg halvtimme. Hälsningar och småprat igen med mannen i receptionen, snabb vink till vakten vid grinen. Dottern följer ibland med och simmar, vilket jag älskar. Det blir lite viktigt småprat i bilen och i poolen. Utanför klubben står en grupp rickshawalas och dem vinkar vi också till, två av dem är våra kända killar, och de går alltid ett par steg fram och vill hälsa när vi kommer. I luckan till klubben skriver man in sig, självklart hälsar man på killarna där. Inne i klubben träffar vi servitörerna och alla andra som jobbar, och delar några ord såklart med dem. Alltid glada och välkomnande miner – de frågar ofta efter barnen när jag kommer ensam.

Och så håller det på dag efter dag efter dag . . .

Bara bra!

Fick frågan hur jag trivs på jobbet.

Jag måste erkänna att jag saknar ungdomarna enormt – samtalen, känslorna och nuet. Samtidigt är det skönt att slippa ungdomsvärlden ett tag, det känns lite som semester, det var så intensivt länge.

Tidigare var jag alltid tvungen att titta på klockan varje halvtimme, förbereda varje besök, läsa på, skriva journal, labblanketter, provrör och allt pyssel.

Idag kan timmarna gå utan att jag ens reflekterar över om någon väntar på mig eller inte. Jag rör mig mycket, mycket mindre, ergonomin här vore något för företagshälsovården att bita i, även om jag tror att jag tillhör den lyckliga skaran med ett eget rum, en skrivbordsstol och lite plats på skrivbordet.

Jag märker att jag söker mig ut till kollegorna för att prata, tar gärna emot besök på mitt rum och håller låda när det är möte. Jag vill ha liv kring mig. Till min lycka kan jag lyssna på svensk radio (trots att det saktar ner tempot i datorn) och där följa debatter och musik. Det ligger papper överallt och är lite rörigt på rummet.  Alla andra verkar ha det så ordentligt, strukturerat och tyst. 

Jag är på god väg att anpassa mig till pappers-livet, hålla tal-livet och ”bara” gå på möten-livet. Men längtar ibland tillbaka till den impulsstyrda tillvaron med ungdomar, kliniskt arbete och mina tidigare så dynamiska kollegor! Och det är så det skall vara.

Vid närmare eftertanke så finns det egentligen ingen brist på impuls här heller. Eller dynamiska kollegor för den delen! Kommunikation och information kring olika aktiviteter kan komma precis när som helst och hur som helst, ena minuten skall jag vara där och andra här. Det passar mig konstigt nog och utgör en speciell dynamik i jobbet. Fältresorna till olika städer och kliniker ute i landsbygden bestäms ofta i sista minuten, men är otroligt spännande och intressanta. Det blir långa bilresor, ibland upp till sju-åtta timmar och hotell som sett bättre dagar, men det uppvägs av de fantastiska mottaganden som vi får överallt. 

Jag stormtrivs!

På håret

Alla män, unga som gamla, ser alltid så välfriserade och välrakade ut. Jag har bara sett ett fåtal killar med långt hår, annars är de så otroligt välklippta och snygga. Till och med rickshawförarna har fina frisyrer, aldrig slarvigt, hur varmt och dammigt det än är. Det måste finnas en massa frisörer som sköter allt detta, men jag har inte sett dem.

Förrän jag åker till Khulna. Plötsligt ser jag salooner och klippstolar över allt. Vid ett stopp då mina kollegor dricker te och tar lite nystekt bröd, vandrar jag runt bland stånden och blir kompis med barberarna. Den gamla sorten med rakkniv och lödder. Det står tre stolar på rad i de små plåtskjulen och männen är samlade runt både kunden som blir rakad/klippt och frisören. Det är männens värld, det snackas och gaggas, röks och klipps. De få som kan engelska sätter genast igång en dialog och jag får veta det jag behöver: det kostar 2 kronor att klippa sig.

Det börjar bli varmt nu, vi har ca 35 grader på dagarna, fuktigt och håret börjar bli lockigt i nacken. Det blåser upp till storm på några minuter och plötsligt är det totalt kaos med blixtar, blad och kvistar som flyger runt, störtregn och man vet aldrig riktigt hur det slutar. Det kan hålla på i timmar men också sluta lika fort som det kom. Naturens krafter är förunderliga och lite skrämmande.

Glad Påsk!

Coolt!

USA och New York var helt enkelt underbart. Jag smet iväg till Central Park och strosade runt så ofta jag kunde, njöt av en god kopp kaffe varje morgon från lilla caféet på hörnet. Tittade på alla människor som verkade ha så otroligt bråttom hela tiden och trafiken som var så fantastiskt ordnad. Enkelriktat nästan på varje gata.

Första veckan bodde jag hos en kollega och blev otroligt väl ompysslad med svensk mat, IKEA säng och en otrolig utsikt över NYs skyline. Andra veckan bodde jag i en mysig liten etta på Manhattan, just bredvid jobbet. Det stora högkvarteret håller på att renoveras och var helt utblåst, det såg spökligt och maffigt ut. Alla organisationerna ligger nu utlokaliserade runt om i staden. Den stora bjässen såg inte ut att bli klart på ännu många år, men har då det framför mig att se om och när jag återvänder.

Alla pratade shopping, men det fanns inte så mycket tid till det. Kursen var intensiv och otroligt bra, så nästan all energi och tankar gick åt. Istället prioriterade jag besök på Metropolitan Museum of Art, Museum of Modern Art och ett fotografiskt museum som inte var så bra. Att bara få strosa runt, titta och njuta av den goda (och rikliga) maten kändes helt rätt. Återstår många fler museum att utforska. Hann köpa lite kläder till barnen dock, så helt tomhänt kom jag inte tillbaka.

På vägen ut till flygplatsen visade sig att taxichauffören kom från just Bangladesh. Han hade bott i USA i tre år, men saknade sitt hemland enormt. Livet är tufft även i Drömlandet. Det kom också fram att jag inom snar framtid skulle göra en resa just till hans hemstad, och jag trodde ett tag att han skulle köra av vägen av ren glädje! Han var överlycklig!

Det var kallt i NY och det första jag köpte var mössa och vantar, viket kändes ovant. Efterhand som dagarna gick kom våren alltmer och det var underbart att följa påskliljor och krokus. Det är en konstig känsla när årstiderna är helt annorlunda än jag är van vid och igenkännandet av våren behövde jag. Åter i Dhaka är det otroligt varmt och fuktigt – och ännu varmare lär det bli.