Bara bra!

Fick frågan hur jag trivs på jobbet.

Jag måste erkänna att jag saknar ungdomarna enormt – samtalen, känslorna och nuet. Samtidigt är det skönt att slippa ungdomsvärlden ett tag, det känns lite som semester, det var så intensivt länge.

Tidigare var jag alltid tvungen att titta på klockan varje halvtimme, förbereda varje besök, läsa på, skriva journal, labblanketter, provrör och allt pyssel.

Idag kan timmarna gå utan att jag ens reflekterar över om någon väntar på mig eller inte. Jag rör mig mycket, mycket mindre, ergonomin här vore något för företagshälsovården att bita i, även om jag tror att jag tillhör den lyckliga skaran med ett eget rum, en skrivbordsstol och lite plats på skrivbordet.

Jag märker att jag söker mig ut till kollegorna för att prata, tar gärna emot besök på mitt rum och håller låda när det är möte. Jag vill ha liv kring mig. Till min lycka kan jag lyssna på svensk radio (trots att det saktar ner tempot i datorn) och där följa debatter och musik. Det ligger papper överallt och är lite rörigt på rummet.  Alla andra verkar ha det så ordentligt, strukturerat och tyst. 

Jag är på god väg att anpassa mig till pappers-livet, hålla tal-livet och ”bara” gå på möten-livet. Men längtar ibland tillbaka till den impulsstyrda tillvaron med ungdomar, kliniskt arbete och mina tidigare så dynamiska kollegor! Och det är så det skall vara.

Vid närmare eftertanke så finns det egentligen ingen brist på impuls här heller. Eller dynamiska kollegor för den delen! Kommunikation och information kring olika aktiviteter kan komma precis när som helst och hur som helst, ena minuten skall jag vara där och andra här. Det passar mig konstigt nog och utgör en speciell dynamik i jobbet. Fältresorna till olika städer och kliniker ute i landsbygden bestäms ofta i sista minuten, men är otroligt spännande och intressanta. Det blir långa bilresor, ibland upp till sju-åtta timmar och hotell som sett bättre dagar, men det uppvägs av de fantastiska mottaganden som vi får överallt. 

Jag stormtrivs!

På håret

Alla män, unga som gamla, ser alltid så välfriserade och välrakade ut. Jag har bara sett ett fåtal killar med långt hår, annars är de så otroligt välklippta och snygga. Till och med rickshawförarna har fina frisyrer, aldrig slarvigt, hur varmt och dammigt det än är. Det måste finnas en massa frisörer som sköter allt detta, men jag har inte sett dem.

Förrän jag åker till Khulna. Plötsligt ser jag salooner och klippstolar över allt. Vid ett stopp då mina kollegor dricker te och tar lite nystekt bröd, vandrar jag runt bland stånden och blir kompis med barberarna. Den gamla sorten med rakkniv och lödder. Det står tre stolar på rad i de små plåtskjulen och männen är samlade runt både kunden som blir rakad/klippt och frisören. Det är männens värld, det snackas och gaggas, röks och klipps. De få som kan engelska sätter genast igång en dialog och jag får veta det jag behöver: det kostar 2 kronor att klippa sig.

Det börjar bli varmt nu, vi har ca 35 grader på dagarna, fuktigt och håret börjar bli lockigt i nacken. Det blåser upp till storm på några minuter och plötsligt är det totalt kaos med blixtar, blad och kvistar som flyger runt, störtregn och man vet aldrig riktigt hur det slutar. Det kan hålla på i timmar men också sluta lika fort som det kom. Naturens krafter är förunderliga och lite skrämmande.

Glad Påsk!

Coolt!

USA och New York var helt enkelt underbart. Jag smet iväg till Central Park och strosade runt så ofta jag kunde, njöt av en god kopp kaffe varje morgon från lilla caféet på hörnet. Tittade på alla människor som verkade ha så otroligt bråttom hela tiden och trafiken som var så fantastiskt ordnad. Enkelriktat nästan på varje gata.

Första veckan bodde jag hos en kollega och blev otroligt väl ompysslad med svensk mat, IKEA säng och en otrolig utsikt över NYs skyline. Andra veckan bodde jag i en mysig liten etta på Manhattan, just bredvid jobbet. Det stora högkvarteret håller på att renoveras och var helt utblåst, det såg spökligt och maffigt ut. Alla organisationerna ligger nu utlokaliserade runt om i staden. Den stora bjässen såg inte ut att bli klart på ännu många år, men har då det framför mig att se om och när jag återvänder.

Alla pratade shopping, men det fanns inte så mycket tid till det. Kursen var intensiv och otroligt bra, så nästan all energi och tankar gick åt. Istället prioriterade jag besök på Metropolitan Museum of Art, Museum of Modern Art och ett fotografiskt museum som inte var så bra. Att bara få strosa runt, titta och njuta av den goda (och rikliga) maten kändes helt rätt. Återstår många fler museum att utforska. Hann köpa lite kläder till barnen dock, så helt tomhänt kom jag inte tillbaka.

På vägen ut till flygplatsen visade sig att taxichauffören kom från just Bangladesh. Han hade bott i USA i tre år, men saknade sitt hemland enormt. Livet är tufft även i Drömlandet. Det kom också fram att jag inom snar framtid skulle göra en resa just till hans hemstad, och jag trodde ett tag att han skulle köra av vägen av ren glädje! Han var överlycklig!

Det var kallt i NY och det första jag köpte var mössa och vantar, viket kändes ovant. Efterhand som dagarna gick kom våren alltmer och det var underbart att följa påskliljor och krokus. Det är en konstig känsla när årstiderna är helt annorlunda än jag är van vid och igenkännandet av våren behövde jag. Åter i Dhaka är det otroligt varmt och fuktigt – och ännu varmare lär det bli.

Det stora äpplet

En två-veckors introduktionskurs i organisationen känns inte helt fel just nu. Landade i ett iskallt NY, men med ren och frisk luft. Det kändes gudomligt. Fick rusa ut på stan för att köpa mössa och vantar, men hade tack och lov en varm kappa med mig. Har spenderat största delen av dagen med att strosa runt på Museum of Modern Art, njutit av allt vackert och spektakulärt.

Av barnen har jag fått två långa shoppinglistor och det blir spännande att se om jag får ihop det. Hemma i Dhaka bor en liten familj med dem och de har det hur bra som helst.

Jag är trött och jetlaggad men glad! I morgon börjar veckan med föreläsning om organisaton, ekonomi, budgetplanering, upphandling och en himla massa annat. Det blir en intensiv men också mycket intressant kurs. Många andra som ingår i samma program (som trainee ungefär) har kommit in från hela världen för att delta och det skall bli urkul att träffa och lära dem att känna. Vi kommer nog att ha en del att diskutera och ventilera med varandra om, vilket också är en del av syftet med kursen.

Imponerad

Sylhet

Lyckan är gjord för Bangladesh, det finns hopp.

Bangladesh vann igår en viktig cricketmatch – mot England! En stor, stor seger för en nation som börjar tappa tålamodet med sina spelare. Matchen spelades i Chittagong och ögonvittne berättar att det såg så illa ut för landet att ca 5000 åskådare valde att gå hem och strunta i slutet. De gjorde dessvärre ett stort misstag och missade hela kalaset. Likaså hade en kollega en fest i gårkväll och de valde att avsluta festen i förtid eftersom risken fanns att Bangladesh skulle förlora och då visste man inte hur situationen på gatorna skulle se ut, det värsta befarades. De var rädda för allt från gatubråk och bilbränder till regelrätta upplopp. Tack och lov vände lyckan och istället infann sig en gränslös glädje som många så väl behövde. Kollegan verkade nöjd trots den förkortade festen.

Idag fem timmars körning på förvånansvärt fina vägar. Eftersom vi åkte på en lördag, är det mindre trafik, vilket jag uppskattar. Dock ligger det bussar och lastbilar i dikena till höger och vänster, varje dag står det i tidningen om trafikolyckor.

Det var fantastiskt att komma ut ur Dhaka. Luften kändes renare för varje mil och de gröna risfälten sträckte sig alltmer utöver landskapet. Det är otroligt vackert. Vi gjorde ett stopp vid en västerländsk liknande vägkrog och tog lite sockerkaka och en cola. Så klart med massor av åskådare vart man är går.

Sylhet ligger i nordöstra hörnet av Bangladesh, omgiven av bergstrakter med tropisk skog och de kända teplantagerna. Det odlas massor av te och när vi idag blev bjuda på en kopp, så kändes omedelbart skillnaden från vad jag tidigare druckit. Det är en boomande stad men en halv miljon invånare. En av anledningarna att staden växer och frodas är den starka kontakten med landsfolk boendes i England som ofta återkommer hit, många av dem har sommarhus här. Det finns till och med en direkt flyglinje mellan Sylhet och London. Denna gång hinner jag knappt se någonting, men kommer helt klart att återvända.

Vi är många som med bestörtning följer händelserna i andra delar av Asien och påminns om det ständiga hotet av jordbävning som ligger här också. Det är en svår konstrast mellan att leva och må bra i vardagen och ändå känna sig beredd på att något kan hända. I gårkväll blåste det upp till någon form av storm. Inom loppet av tio minuter hade affischer och skyltar rivits ner av vinden, fönster skakade, massor av blixtar och jag ringde till sist hem barnen. Stormen varade i två timmar och försvann lika snabbt som den kom, lämnade efter sig en ännu rörigare och smutsigare stad än tidigare. 

Sonen har fått lite skjortor uppsydda i Dhaka. Han blev uppskattad av såväl skräddare som personal i butiken och de kallar honom numera Harry Potter. Nya skjortor är visst på gång - mjuka, snygga bomullsskjortor i allehanda färger och ränder. 

Varm och skönt!

Vädret lämnar just nu inget annat att önska – det är perfekt! Underbara 25 grader i luften och sol från morgon till kväll. Poolen på klubben är ljuvlig med sina 28 grader och erbjuder just nu välbehövlig träning i vattnet. Vattengympa med andra ord, ett klart underskattat träningsalternativ, i alla fall i min värld.

Däremot har det inte regnat på flera månader och luften är otroligt smutsig. På alla gröna blad ligger en tjock hinna med brunt damm, överallt på gator eller bakgårdar brinner små eldar av löv eller skräp och det luktar konstant rök överallt, även inomhus. Jag som alltid varit extremt rädd för eldsvåda, har haft svårt att vänja mig vid den ständiga röklukten. Jag har monterat brandvarnare i lägenheten, vilket känns lite  lugnare.

Många lider av irriterade ögon och astma, själv använder jag mina solglasögon varje vaken minut och vi skall inte prata om hur näsduken ser ut efter att den använts . . .

Vår söte chaufför säger att det inte kommer att regna på ännu många månader, och snart kommer hettan, så det blir intressant. Det var första natten igår som jag hade AC:n på i sovrummet sedan i oktober. Nu kommer elräkningarna skjuta i höjden och strömavbrotten ta vid. Vi har haft mycket lugnt på den fronten sedan i okt/nov, endast enstaka avbrott i veckan. De erfarna säger att vi snart kommer gå tillbaka till upp mot tio avbrott om dagen. Dock har vi det inte lika illa som i Nepal, där en kollega till mig arbetar. De har upp till 12 timmars strömavbrott per dag och i TV:sändningarna sitter de med stearinljus.

Annars är det cricket som gäller. Det pratas cricket, det spelas cricket och på gatorna stå lastbilar med TV-skärmar som visar cricketmatcher dygnet runt. Vägarna blir svårframkomliga av dessa folksamlingar vid lastbilarna. Vår söte chaufför håller mig konstant uppdaterad med vad som spelas och händer på cricketfronten, vi har en spellista i bilen. Häromdagen hade Bangladesh vunnit en match mot Irland och det fanns ingen gräns hur glad man kan bli. På jobbet likadant - cricket, cricket, cricket! En månad till. 

Barnen och jag fick ett veckolångt besök av äldste sonen från Kenya. Det var helt underbart att se honom - 18-åringen! Han hade vuxit och mognat otroligt på de månader jag inte sett honom och verkar trivas bra med sitt liv i Afrika. Tiden rusar, så mycket har jag förstått! Vi har bott i Bangladesh i sju månader nu - det känns ofattbart.