Stort spel

I förrgår inleddes världskuppen i cricket där Bangladesh är värdland. Det var med pompa och ståt som spektaklet invigdes på stora arenan nere i stan, med musik och fyrverkerier. Vi fick ledigt på eftermiddagen med anledning av festligheterna och hela Dhaka är nu upp och nervänt i flera veckor framöver. 

Förberedelserna inför spelen har inte gått obemärkt förbi på något sätt. Vi bor nära en militär arena och det har spelats hög musik dag som natt sista veckorna.  Man övade "The final countdown" blandat med banglamusik om och om igen, för att sista veckan öka på men flera låtar. Man har målat, fejat och putsat överallt, framför allt på de stora gatorna där cricketkändisar och annat fint folk kommer att passera. Rabatterna och grönområden är städade och nu smyckade med färglada ballonger eller ljusslingor (julliknande), stora afficher och plakat är uppsatta från de olika sponsorerna och regeringen. Jag läste på en av dem att Sheikh Hashina är "The Queen of all the countries in the world" - nja, kanske inte, men mäktig i landet är hon onekligen. Jag var på flygplatsen för några dagar sedan och den glänste helt nymålad och fin, man har lagt ner otrolig möda på att piffa upp staden.

När jag skjutsade dottern till skolan idag märkte vi att det inte fanns en enda tiggare på gatorna. Vi undrar var de har blivit av. Dessutom är trafiken för en gång skull dräglig och jag fick veta på jobbet häromdagen att myndigheterna rensat bort ca 80 000 bilar från Dhaka. Alla bilar som var över 20 år gamla och inte hade papperna i ordning, har helt enkelt forslats bort. Även skrotade bilar som bara lämnats på gatorna är borta, och det ser genast mycket bättre ut. En del skruttiga bussar verkar också vara försvunna. Trots att det borde drabba en del invånare, upplever jag ändå staden som betydlig mer civiliserad och framkomlig än för någon vecka sedan. Då satt jag i trafiken i onödiga 3 timmar för att åka till ett möte. Till vänster vår bil, den härliga gunghästen - en Toyota Crown, 18 år gammal. Den får vi förhoppningsvis behålla.

Överallt pratas det cricket. I kväll spelar Bangladesh mot Indien, en ödesmatch, och det går inte att få kontakt med folk. Utanför klubben står alla rikshawförarna och hänger över en bil med bilradio, ingen är intresserad av att cykla någon någonstans. På klubben går det knappast att få mat, eftersom all fokus ligger på TV:n ovanför baren, där alla nu hänger. Jag frågade nyss vår bangalvän V hur ställningarna var och fick till svar att det såg "tight" ut. Det betydde att Bangladesh låg under, men att de kämpade. Det vore kul för landet om de vann.

I mitt lilla liv finns inte så mycket plats för cricket, tyvärr, utan jag  utkämpar istället det ständige och outtröttlige kriget mot myggen. De är en större plåga än jag trodde. De finns överallt, gömmer sig överallt och gör himla ont länge efter att de stuckits. Jag sover under nätet och med myggracket bredvid  mig, ändå vaknar jag flera gånger varje natt för att i min lilla håla jaga och elektrifiera dem i flertal. Otroligt irriterade och energikrävande. På en middag häromdagen, just när solen gått ner, satt vi med rackets och bara viftade i luften, det sprakade konstant och såg ut om tomtebloss. Jag har alltid "Mygga" med mig i väskan och är tacksam varje gång den kommer fram. Tyvärr hinner jag bli rejält biten innan jag sätter på det, måste lära mig att ligga steget före. 

Rikshawala

Skakigt II

Vi mötte vår lille vän igen vid rondellen några dagar senare, fortfarande säljandes bokmärken. Lika pigg som tidigare och ännu gladare när vi återigen köpte ännu en remsa av honom. 

När jag sedan åker till jobbet och bilen återigen står stilla i köerna, kommer andra småkillar och säljer dagstidningar, de kostar 1 krona stycket. Tyvärr är de oftast på bangla, men dyker det upp en "The Daily Star", så köper jag alltid. Grabbarna springer mellan bilarna som små vesslor och det är ofattbart att de klarar livhanken just den dagen. Är lite nyfiken på varför de inte är i skolan. Det sägs finnas skolplatser till alla, men jag gissar att det handlar om att varje taka till familjen är viktigare för överlevnad än skolgången. 

Det har återigen varit generalstrejk, "hartal", och denna gång handlade det om bl a att börsen kraschat och folk var upprörda. Jag underskattar på inget sätt betydelsen av börsens nedgång då landet är i starkt behov av utländska investorer, men det känns som att dessa "hartals" också blir en ursäkt för att få en dags ledigt. Vi har haft fyra "hartals" sedan jag kom och de lamslår hela samhället fullständigt, allt står still och ingenting fungerar. Det blir ibland inslag av våld med uppbrända bilar och sammandrabbningar, men säkerhetsfolket på jobbet är snabba med att via SMS informera och tydligt instruera var vi får vara och inte. 

Dessa planeras med kort varsel så det går inte att parera så enkelt, utan blir en dag där många av oss sätter oss på klubben och jobbar istället. 

Häromkvällen vi fick uppleva ännu en jordbävning. Epicenter cirka 45 mil utanför Dhaka och som hamnade på 6,4 på skalan. Återigen den tysta, gungande känslan i huset i en halv minut, dottern rusar till dörrposten och jag kollar de ihopsamlade passen, walkie talkien och ficklampan. Allt gick bra, strömmen var på hela tiden och därefter ännu ett gäng SMS från säkerhetsfolket. 

De internationella skolorna i Sydostasien har just nu tävlingar i tennis, basket och fotboll. Dottern for iväg i går för att spela tennis i Delhi - hon har tränat och spelat i månader, och jag längtar efter att höra hur hon har det. Fotbollen spelas här i Dhaka och vi har två underbara tonårskillar boendes hos oss i fyra dagar; en från Belgien och den andra från England som spelar för Mumbai. E som också spelar, tycker det är roligt med lite omväxling hemma och vi har hur kul som helst. 

Sonen i Kenya fyller 18 år idag och ännu en gång fylls jag av förundran vart tiden försvann. Så många år tillsammans, minnen som känns så nära och ändå när jag ser honom, kan jag inte förstå. 

Världens bäste, störste kille - är nu myndig. Det är stort. 

Tillsammans

Svårlösta funderingar

Det lär finnas ett mycket litet antal espressomaskiner i Dhaka, typ en handfull. Dock verkar jag ha turen att två av dem finns i min närhet, den ena i kafeterian på jobbet och den andra på klubben.

Om jag har gott om tid hinner jag stanna till på klubben och ta med en take-away latte i min egen lilla termos. Den räcker hela vägen till kontoret med min bil. Tar jag bussen fungerar det inte och jag måste köpa mig en kaffe när jag kommer fram. Den kostar ca 15 kronor på båda ställen. Det visade sig häromdagen att när jag går in och hämta mitt kaffe på klubben, tar vår söte chaufför sin kopp ute hos rickshawförarna. Den koppen kostar 3 kronor, berättade han stolt häromdagen.

I helgen var sonen och jag på flådigaste hotellet i stan och köpte surdegsbröd från deras bageri och jag kunde identifiera ännu en espressomaskin. Där kostade kaffet 35 kronor! Borde ta hit min Nespresso snart, dock leverar de inte kapsyler hit, så det är ingen idé!

Dottern och jag åkte idag och skulle handla lite aktuella filmer (9 kronor styck). Kopierade förstås, med returrätt om kopiorna inte fungerar tillfredsställande! På väg till affären var det bilkö och vi stod still. En söt liten 11-årig kille, som klippt och skuren från ”Slumdog Millionaire”, kom fram och ville sälja klisterlappar. Han log och pratade engelska med oss ”Please, Medam!” Dottern blev upprörd över hans snälla, bedjande ögon och vi hade svårt att förhålla oss till vad vi skulle göra.

Hittills har vi konsekvent inte gett en Taka till tiggarna på gatan, det finns andra sätt att hjälpa, men idag gick det inte längre. Hon pratade om honom hela kvällen när vi åt middag med några vänner och en stor diskussion följde kring hur hjälpa bäst. En del ger ofta och några inte alls. På fredagarna är det bönedag och gemene man är därmed mycket givmild och generös. Antalet tiggare på gatan dubblas denna dag, den ene mer funktionshindrad än den andra, det är en påtaglig skillnad mot andra dagar.

Vi kom aldrig egentligen fram till en lösning på det hela, där vid middagen. Var och en har en egen teori och förhållningssätt i hur möta och hantera fingerskapen på rutorna, de bedjande ögonen vid trafikstoppen och mumlandet om ”boxies” (pengar) överallt. Men att förhålla sig på ett eller annat sätt måste man, det går inte att bara ignorera och tro att det inte finns. Det är en verklighet för uppskattningsvis 700 000 människor bara i Dhaka enligt vissa tidningskällor och frågan är vad vi, som är gäster i landet, bäst kan göra för dem. Svaret är inte givet.

Middagspresent

Sedan temperaturen började falla i november har det ständiga myggkriget eskalerat både utom- som inomhus. De är fortfarande lika små och svåra att se, men känns desto mer, tyvärr. Jag fick höra att de gömmer sig under sängar, bakom möbler och i alla trånga springor och språng så min nya krigsföring går ut på att spraya med myggift under sängen och släppa ner myggnätet en stund innan jag går och lägger mig. Hittills den bästa strategin. Sedan lär man sig att alltid ha ”Mygga” med sig i handväskan vart jag än går. Så fort mörkret lagt sig, anfaller de i mängder. 

Bangla-myggorna är snabbare än hemma, hörs knappt, har ett helt annat flygmönster och är desto retligare. Däremot varar svedan efter betten inte lika länge, om man nu skall vara positiv. 

Jag gick förbi en byggarbetsplats idag och ser att byggarbetarna bor på själva byggtomten med sin familjer i små skjul. Det är fortfarande kallt, framför allt på nätterna, och jag frågar mig hur de överlever natt efter natt. Det är tack och lov torrt, inget regn på länge nu, men ändå. Även här undrar jag hur myggplågan påverkar de mer eller mindre skyddslösa invånarna. På flera andra byggen ser jag hur det bor folk. Det hänger tvätt på linor mellan cementväggarna på skelettbyggnaderna och det springer folk över allt, dygnet runt. Som vanligt är barnen med. 

Ofta arbetar de på bygget hela dygnet. Inga lastbilar får köra i Dhaka dagtid, utan efter ett visst klockslag kommer den stora invasionen av lastbilar (som stått och väntat längs med vägarna mot staden under dagen) och byggena kan få sitt materiell och maskiner. Det är höga ljud av byggarbetsplats dygnet på de tomter som bebyggs. Runt vårt hus ligger en-familjs hus som ännu inte rivits för att ge plats åt större höghus (det är en tidsfråga) så vi har både sol, tyst på nätterna och öppet kring oss. 

Jag skulle på middag hos chefen igår och bad därför vår söte chaufför köpa en blombukett att ta med. Han fick hundra kronor och instruktioner om att köpa liljor. En mycket, mycket stolt R kommer tillbaka efter en timme med följande pjäs. Oklart hur han fått hem den över huvudtaget och jag hade fullt sjå med att ta med den till middagen. Väl hos värdparet blev det kvällens spektakel och många goda skratt. En fantastisk bukett. 

Miljösnällt

I Dhaka lär det finnas omkring en halv miljon rickshaws. Och det låter realistiskt med tanke på att de i princip finns överallt, dygnet runt. Så fort jag går ut på gatan varhelst det kan vara, glider det upp en svärm plingande rickshaws som försiktigt frågar ”Rickshaw, Maam?” De är inte påträngande eller aggressiva men efter att jag snällt tackat nej, håller sig ändå i närheten och hoppas att jag skall ändra mig. Vilket jag inte gjort hittills.

Cykeltaxin tar vanligtvis en till två personer, men nog har jag sett upp till fyra klämma upp sig bakom cykelföraren.  Namnet rickshaw kommer från Japan kring mitten på 1800-talet, där de från början tjänte de välbeställda i städerna. Nu är det tvärtom.

Rickshaws, cyklar, CNG’s och de överfulla, kommunala bussarna, tillhör de enda möjliga transportmedel som står till buds för stadens invånare. Att äga en bil är relativt få förunnat, trots den massiva mängden. Det kostar inte många Taka (en krona för oss att åka hemifrån till klubben, en tripp på fem kvarter) att ta sig från en punkt till en annan och lokala betalar inte ens hälften. Rickshawförarna lär ses som några av de lägst stående på den yrkesmässiga/sociala skalan, de behandlas som djur ibland. Blir en rickshawförare påkörd och skadad lämnas han därhän och ingen bryr sig nämnvärt. Det lär ha varit bilrace på en av de flådigare gatorna i staden där en rickshaw strök med, och bilföraren körde från platsen och sedan var det inget mer med det. De har inga ljus eller reflexer när det blir mörkt. Man ser dem helt enkelt inte.

Rickshaw betyder ”human-powered vechile” och är ur både arbetskraft- och miljösynpunkt ett ypperligt alternativ för staden och många människor. En svensk vän här i Dhaka lär har köpt en cykel till en bangladeshisk man mot att han får åka med honom när han behöver det. Resten av tiden cyklar rickshawkillen in pengar till sin familj. En ny rickshaw kostar ca 2000 kronor och männen vårdar dem väl, många familjer försörjs av sina rickshawmän. Det är ett slitsamt jobb, tungt och trångt. De snirklar sig fram mellan CNG’s, bilar och allehanda fordon. Och är otroligt utsatt för både olyckor och avgaser. Jag har börjat lära mig deras hastighet för att parera in hur fort jag själv kan köra föra att hinna före eller vänta in dem.  

Utanför klubben hänger en större grupp rickshawförare som vi lär känna allt mer. Vi har mobilnummer till två av dem som vi kan ringa till, vilket känns bra de få gånger barnen måste ta sig fram eller tillbaka själva. Vår söte chaufför är kompis med dem alla och de har superkoll på allt som händer kring klubben och kring oss. Det skvallras nog rätt bra där i hörnet.