Svårlösta funderingar

Det lär finnas ett mycket litet antal espressomaskiner i Dhaka, typ en handfull. Dock verkar jag ha turen att två av dem finns i min närhet, den ena i kafeterian på jobbet och den andra på klubben.

Om jag har gott om tid hinner jag stanna till på klubben och ta med en take-away latte i min egen lilla termos. Den räcker hela vägen till kontoret med min bil. Tar jag bussen fungerar det inte och jag måste köpa mig en kaffe när jag kommer fram. Den kostar ca 15 kronor på båda ställen. Det visade sig häromdagen att när jag går in och hämta mitt kaffe på klubben, tar vår söte chaufför sin kopp ute hos rickshawförarna. Den koppen kostar 3 kronor, berättade han stolt häromdagen.

I helgen var sonen och jag på flådigaste hotellet i stan och köpte surdegsbröd från deras bageri och jag kunde identifiera ännu en espressomaskin. Där kostade kaffet 35 kronor! Borde ta hit min Nespresso snart, dock leverar de inte kapsyler hit, så det är ingen idé!

Dottern och jag åkte idag och skulle handla lite aktuella filmer (9 kronor styck). Kopierade förstås, med returrätt om kopiorna inte fungerar tillfredsställande! På väg till affären var det bilkö och vi stod still. En söt liten 11-årig kille, som klippt och skuren från ”Slumdog Millionaire”, kom fram och ville sälja klisterlappar. Han log och pratade engelska med oss ”Please, Medam!” Dottern blev upprörd över hans snälla, bedjande ögon och vi hade svårt att förhålla oss till vad vi skulle göra.

Hittills har vi konsekvent inte gett en Taka till tiggarna på gatan, det finns andra sätt att hjälpa, men idag gick det inte längre. Hon pratade om honom hela kvällen när vi åt middag med några vänner och en stor diskussion följde kring hur hjälpa bäst. En del ger ofta och några inte alls. På fredagarna är det bönedag och gemene man är därmed mycket givmild och generös. Antalet tiggare på gatan dubblas denna dag, den ene mer funktionshindrad än den andra, det är en påtaglig skillnad mot andra dagar.

Vi kom aldrig egentligen fram till en lösning på det hela, där vid middagen. Var och en har en egen teori och förhållningssätt i hur möta och hantera fingerskapen på rutorna, de bedjande ögonen vid trafikstoppen och mumlandet om ”boxies” (pengar) överallt. Men att förhålla sig på ett eller annat sätt måste man, det går inte att bara ignorera och tro att det inte finns. Det är en verklighet för uppskattningsvis 700 000 människor bara i Dhaka enligt vissa tidningskällor och frågan är vad vi, som är gäster i landet, bäst kan göra för dem. Svaret är inte givet.

Middagspresent

Sedan temperaturen började falla i november har det ständiga myggkriget eskalerat både utom- som inomhus. De är fortfarande lika små och svåra att se, men känns desto mer, tyvärr. Jag fick höra att de gömmer sig under sängar, bakom möbler och i alla trånga springor och språng så min nya krigsföring går ut på att spraya med myggift under sängen och släppa ner myggnätet en stund innan jag går och lägger mig. Hittills den bästa strategin. Sedan lär man sig att alltid ha ”Mygga” med sig i handväskan vart jag än går. Så fort mörkret lagt sig, anfaller de i mängder. 

Bangla-myggorna är snabbare än hemma, hörs knappt, har ett helt annat flygmönster och är desto retligare. Däremot varar svedan efter betten inte lika länge, om man nu skall vara positiv. 

Jag gick förbi en byggarbetsplats idag och ser att byggarbetarna bor på själva byggtomten med sin familjer i små skjul. Det är fortfarande kallt, framför allt på nätterna, och jag frågar mig hur de överlever natt efter natt. Det är tack och lov torrt, inget regn på länge nu, men ändå. Även här undrar jag hur myggplågan påverkar de mer eller mindre skyddslösa invånarna. På flera andra byggen ser jag hur det bor folk. Det hänger tvätt på linor mellan cementväggarna på skelettbyggnaderna och det springer folk över allt, dygnet runt. Som vanligt är barnen med. 

Ofta arbetar de på bygget hela dygnet. Inga lastbilar får köra i Dhaka dagtid, utan efter ett visst klockslag kommer den stora invasionen av lastbilar (som stått och väntat längs med vägarna mot staden under dagen) och byggena kan få sitt materiell och maskiner. Det är höga ljud av byggarbetsplats dygnet på de tomter som bebyggs. Runt vårt hus ligger en-familjs hus som ännu inte rivits för att ge plats åt större höghus (det är en tidsfråga) så vi har både sol, tyst på nätterna och öppet kring oss. 

Jag skulle på middag hos chefen igår och bad därför vår söte chaufför köpa en blombukett att ta med. Han fick hundra kronor och instruktioner om att köpa liljor. En mycket, mycket stolt R kommer tillbaka efter en timme med följande pjäs. Oklart hur han fått hem den över huvudtaget och jag hade fullt sjå med att ta med den till middagen. Väl hos värdparet blev det kvällens spektakel och många goda skratt. En fantastisk bukett. 

Miljösnällt

I Dhaka lär det finnas omkring en halv miljon rickshaws. Och det låter realistiskt med tanke på att de i princip finns överallt, dygnet runt. Så fort jag går ut på gatan varhelst det kan vara, glider det upp en svärm plingande rickshaws som försiktigt frågar ”Rickshaw, Maam?” De är inte påträngande eller aggressiva men efter att jag snällt tackat nej, håller sig ändå i närheten och hoppas att jag skall ändra mig. Vilket jag inte gjort hittills.

Cykeltaxin tar vanligtvis en till två personer, men nog har jag sett upp till fyra klämma upp sig bakom cykelföraren.  Namnet rickshaw kommer från Japan kring mitten på 1800-talet, där de från början tjänte de välbeställda i städerna. Nu är det tvärtom.

Rickshaws, cyklar, CNG’s och de överfulla, kommunala bussarna, tillhör de enda möjliga transportmedel som står till buds för stadens invånare. Att äga en bil är relativt få förunnat, trots den massiva mängden. Det kostar inte många Taka (en krona för oss att åka hemifrån till klubben, en tripp på fem kvarter) att ta sig från en punkt till en annan och lokala betalar inte ens hälften. Rickshawförarna lär ses som några av de lägst stående på den yrkesmässiga/sociala skalan, de behandlas som djur ibland. Blir en rickshawförare påkörd och skadad lämnas han därhän och ingen bryr sig nämnvärt. Det lär ha varit bilrace på en av de flådigare gatorna i staden där en rickshaw strök med, och bilföraren körde från platsen och sedan var det inget mer med det. De har inga ljus eller reflexer när det blir mörkt. Man ser dem helt enkelt inte.

Rickshaw betyder ”human-powered vechile” och är ur både arbetskraft- och miljösynpunkt ett ypperligt alternativ för staden och många människor. En svensk vän här i Dhaka lär har köpt en cykel till en bangladeshisk man mot att han får åka med honom när han behöver det. Resten av tiden cyklar rickshawkillen in pengar till sin familj. En ny rickshaw kostar ca 2000 kronor och männen vårdar dem väl, många familjer försörjs av sina rickshawmän. Det är ett slitsamt jobb, tungt och trångt. De snirklar sig fram mellan CNG’s, bilar och allehanda fordon. Och är otroligt utsatt för både olyckor och avgaser. Jag har börjat lära mig deras hastighet för att parera in hur fort jag själv kan köra föra att hinna före eller vänta in dem.  

Utanför klubben hänger en större grupp rickshawförare som vi lär känna allt mer. Vi har mobilnummer till två av dem som vi kan ringa till, vilket känns bra de få gånger barnen måste ta sig fram eller tillbaka själva. Vår söte chaufför är kompis med dem alla och de har superkoll på allt som händer kring klubben och kring oss. Det skvallras nog rätt bra där i hörnet. 

Tillbaka

Det var överraskande kallt i Dhaka.

Lämnade ett isigt och vintrigt Arlanda bakom mig och hade hoppats på lite värme, men det blev tvärtom, här är så kallt, så kallt. Det låg ett grått täcke över staden när jag kom, som inte släppte igenom någon sol som värmde. Folk runt omkring är påklädda som de skall till Antarktis med mössor, sjalar och täckjackor. Alla huttrar och beklagar sig och det är +13 grader utomhus, säkert kallare inomhus. Jag frågar lite försynt om det är ovanligt kallt - nej då, det är det inte, utan det är såhär några dagar till, sedan vänder det. Man biter ihop och står ut - vet att det kommer varmare tider. Att skydda just öronen verkar viktigt. De moderna/coola/uppdaterade går omkring med leopardmönstrade öronkåpor, sådana som knäpps på runt örat, andra får ta till sjalar och halsdukar som vår vakt nedan. Många är förkylda och snuviga, vilket ökar intensiteten av kroppsliga ljud omkring oss. Tänker på familjerna som bor under presenningarna på gatorna, spädbarnen och kvinnorna, i bästa fall har de spritkök att värma sig kring, annars vet jag inte. Ljusets tid är dock fortfarande detsamma, 06-18, varje dag.

Allt är sig likt. Ljuden, tempot, människorna, lukterna. Det byggs på tomterna kring vårt hus och det har faktiskt hänt en del sedan sist. Ofattbart, men uppenbart möjligt. De använder stora bambustänger som byggnadsstöd och det ser inte särkilt hållbart ut.

Det var en behagligare resa tillbaka till Dhaka än när jag åkte hem i december, och det kändes skönt. Kommer dock framöver alltid ha en större empati för de som sitter i rullstol, och se deras begränsningar överallt. Jag är så tacksam för att slippa det denna gång.

För er som undrar, har jag varit en duktig flicka och skött mina ögondroppar och tabletter samt går omkring med fantastiska skidglasögon utomhus, som en klok och mycket kär vän gav mig. Jag har hört att det finns det en rickshawförare i stan som cyklar omkring med skidglasögon, vilket känns lite kamratligt. En enda på 15 miljoner - han och jag!

Livstecken

Måste bara få berätta lite om hur det var att ligga på sjukhus i Dhaka, nu när jag fått lite distans till det hela. Det känns absurt länge sedan, vilket måste bero på de oerhörda konstrasterna i miljö och sammanhang.

När infektionerna bröt ut hamnade jag snabbt på landets bästa sjukhus, nybyggt och fint – på utsidan. Tack och lov hade jag jobbets egna doktor med mig från början, en ilsken serb som röt som en vakthund, vilket jag vanligtvis både skräms och skäms inför, men denna gång förde han min talan, vilket visade sig vara nödvändigt.

Jag blev inlagd, kraftigt smärtpåverkad och synnedsatt, och ställdes inför faktum att direkt välja rumskatergori, som på ett hotell. Just då var jag inte intresserad av annat än få smärtstillande, men pekade på singelrum i alla fall och fick räcka fram kreditkortet. När jag sedan kom upp på avledningen hamnade jag i ett relativt stort rum med egen toalett med dusch. Plastmadrass, myggor och mindre städat i duschen. 

Serb-läkaren hälsade på mig varje dag, jagade på doktorerna att få fram testresultat och hotade med medicinsk evakuering om mitt tillstånd inte förbättrades inom några dagar - i så fall till Bangkok - Баста! Läkarna skulle förlora ansiktet om det skulle ske, så de skyndade sig allt vad de kunde, men det gick inte fort för det. Det slutade med att de ville göra ett litet ingrepp i knäet, men då blev det tvärstopp och hemresan blev ett faktum. 

Jag tror jag träffade över tio läkare. Ingen av dem presenterade sig utan brakade rakt in i mitt rum, frågade/konstaterade något snabbt och gick sedan ut igen. Ofta med en svans av kandidater, eller vad de nu var.  Jag blev provocerad men efter handen som jag kvicknade till frågade jag tillbaka allt mer, vilket säkert störde dem. Och jag ville veta vilka de var. En del kunde ta det, en del inte. Informationen till patienten var fullständigt obefintlig, och jag tackade min lyckliga stjärna för den medicinska kunskap jag ändå hade.

Däremot kom det handledare till sjuksköterskorna in till mig varje dag, i sällskap med dagens syster och ville veta hur de skötte sig! Vad kunde jag säga när de stackars unga tjejerna stod där vettskrämda bredvid. Jag fick alltid en tacksam blick från dem varje gång jag bedyrade att de var sååå duktiga och skötsamma. Men det fanns en hel del att önska, trots allt. Moment 22 - vad jag än sa skulle det bli fel. 

Det fanns inga handfat på rummen och jag undrar hur ofta personalen tvättade händerna, vilket inte kan ha varit så ofta då det inte fanns några handfat utanför rummet heller. En klart grundläggande hygienisk aspekt med tanke på att de förmodligen gick mellan alla patienterna utan att tvätta händerna eller använda handskar. 

De kom in varje dag,  fyra gånger om dagen och vill kolla mina ”vital signs”! Jag höll på att skratta ihjäl mig första gången jag hörde det. Blodtryck, puls och temp. När de var färdiga frågade de ”Can I go now?” eller sa: ”Thank you, dear!” Sköterskornas engelska var knappt användbar och jag hade fullt sjå att på olika sätt kommunicera med dem. Ändå var alla journaler och papper på engelska, vilken också gjorde mig vettskrämd - visste de vad de gjorde?! Doktorerna var bättre på engelska.

Det kom in mängder med mat - soppor, ris och kyckling men eftersom någon aptit inte var att tala om blev de lite förnärmade när brickan stod orörd gång på gång. En dietist störtade in, utan att presentera sig, och sa att jag inte fick äta mjölkprodukter, för att sedan vilja rusa direkt ut igen. Jag fick hejda henne och motvilligt svarade hon ofullständigt på mina frågor. Jag brydde mig inte om hennes ordination och jag förstod heller inte vad hon sa. 

I Bangladesh existerar inte tystnadsplikt, alla vill veta allt om alla. Kanske på grund av att det är så folkrikt och att de är oerhört nyfikna av naturen. Journalerna låg öppna på en disk utanför rummet, vem som helst kunde gå och läsa i dem. Det sprang massor med folk in och ut ur mitt rum, i alla möjliga ärenden, och de var sällan ensamma. När jag rullades iväg på undersökningar stod folk längs med korridorerna som alla ville veta vad som fattades mig, och min rullstolsförare var inte sen att svara. I bästa fall fick jag frågan direkt. I hissen blev jag samtalsämnet, i väntrummet stirrade alla på mig och letade efter någon som visste vad jag hade för sjukdom, det tisslades och tasslades hela tiden.  Det var tur att jag hade ett knä och ögon att peka på.

En kollega kom på besök, en välklädd, svensk, jämnårig man. Han satt på en stol bredvid sängen och vi pratade jobb. En av de manliga doktorerna kom in och utan att presentera sig började diskutera mitt sjukdomstillstånd direkt med kollegan, han gav mig knappt en blick.  Kollegan förstod snabbt och tyckte det var både jobbigt men också lite komiskt och höll tyst. Vi hade just diskuterat könsroller. Jag blev arg, och försökte få läkarens uppmärksamhet, vilket knappt lyckades innan han vände och gick ut igen. Jag var en förminskad kvinna utan röst i en säng med en förmodad "boss" på besök. 

Till sist attityden kring sjukdom. I ett land som Bangladesh kan en till synes banal sjukdom innebära döden, utan pardon eller hopp, precis som det gjorde i Sverige för inte så länge sedan. Jag förstod det genom mina lokala kollegor som visade en otrolig sympati, blev oerhört oroliga, ville få bekräftelse på att jag höll på att bli frisk, ville veta om och om igen hur det gick för mig. De följde mig, kom upp med mat, och visade en omsorg som jag inte tidigare upplevt. Ibland fick jag nästan en desperat känsla av att det kanske var sista gången vi sågs och jag fick upprepade gånger försöka lugna och försäkra att jag bara var sjuk och skulle bli frisk igen. Men det gav mig onekligen också en insikt om livets förgänglighet och hur lätt livssituationer kan förändras i ett sammanhang som till exempel Bangladesh. Eller i Sverige.

Darkness

Först kom beslut om hemresa, som var rätt, därefter själva resan några dagar senare.

Att resa över halva klotet i rullstol och med tilltagande ögoninfektion var en lärdom i sig och en erfarenhet jag gärna slipper framöver. Ändå fick jag massor med tankar och funderingar när jag satt där, placerad i ett väntrum på Bangkoks flygplats tillsammans med övriga utvalda - analfabeter, ensamåkande barn och vi rullstolsbundna. När jag sakta rullade ut mig från väntrummet, ut bland Tax Free-affärer och restauranger för att äta, var en del översvallande och hjälpsamma, och andra fullständigt ignoranta. Framme vid kassorna kände jag mig som något litet - kassörskan kunde se rakt ner i min plånbok och ner på mig. Litenheten. Att vara beroende av andra hela tiden, deras välvilja - om de hade lust att hjälpa mig just då eller inte, var frustrerande. 

I affärerna kom hyllmeter efter hyllmeter av godis, tobak och allt möjligt mot mig i ett nytt perspektiv och jag kände mig instängd. Som gående har jag en helt annan överblick och kan snabbt identifiera vad jag vill ha, men nu blev det för mycket att sortera och tänka igenom, så jag köpte inget.

Rullstolkörarna på flygplatserna var i sig vänliga, men jag var en i mängden som skulle styras runt i kaoset och lämnas vid rätt gate. Under flygningarna undrar jag vad de tänkte om den där svartklädde västerländska kvinnan med hennes kryckor och tårar som rann konstant. Ingen sa något och jag försökte sova och vila så mycket det gick.

På Arlanda tog Rolle hand om mig. En garvad, rund man i 60-års åldern som hade varit med förr. Med humor och just en lagom portion nyfikenhet lotsade han mig från utrikes till inrikes. Även om jag var hans "rulle" bara en liten stund, så gjorde han min tillvaro lite, lite lättare just då.

Väl framme stod mor och far, förberedda med mina vinterkläder och tog emot. Det var himmelskt!

Mörkret och smärtan tilltog tills jag äntligen fick hjälp med bedömning och mediciner på sjukhuset. Föräldrarna har därefter fått lotsa mig överallt, genom huset, när jag ätit och i allt jag företagit mig. Min fantastiska mor har droppat och medicinerat mig dygnet runt de första dagarna, sovit i rummet bredvid mig och pysslat om mig som en bebis. Och det har varit underbart och känts så tryggt. I skrivande stund sitter jag i mitt eget lilla mörker framför brasan i "min" fåtölj, nydroppad i ögonen och lyssnar på föräldrarna som småpratar i köket och känner mig helt enkelt lycklig.  

Läkarna säger att prognosen är god och att jag blir frisk. Men att det tar tid. Tack för det - jag måste skaffa mig lite tålamod har jag förstått. Nu har jag lärt (tvingats) släppa kontrollen och det gick ju bra, så tålamodet borde jag också kunna bli vän med så småningom.

Pausknapp

Skilda världar igen. Nu från frisk till sjuk och jag vet vad jag väljer. Inte infektioner i alla fall. Återkommer när jag är på fötter igen, bokstavligen. Må gott!