Tillbaka

Det var överraskande kallt i Dhaka.

Lämnade ett isigt och vintrigt Arlanda bakom mig och hade hoppats på lite värme, men det blev tvärtom, här är så kallt, så kallt. Det låg ett grått täcke över staden när jag kom, som inte släppte igenom någon sol som värmde. Folk runt omkring är påklädda som de skall till Antarktis med mössor, sjalar och täckjackor. Alla huttrar och beklagar sig och det är +13 grader utomhus, säkert kallare inomhus. Jag frågar lite försynt om det är ovanligt kallt - nej då, det är det inte, utan det är såhär några dagar till, sedan vänder det. Man biter ihop och står ut - vet att det kommer varmare tider. Att skydda just öronen verkar viktigt. De moderna/coola/uppdaterade går omkring med leopardmönstrade öronkåpor, sådana som knäpps på runt örat, andra får ta till sjalar och halsdukar som vår vakt nedan. Många är förkylda och snuviga, vilket ökar intensiteten av kroppsliga ljud omkring oss. Tänker på familjerna som bor under presenningarna på gatorna, spädbarnen och kvinnorna, i bästa fall har de spritkök att värma sig kring, annars vet jag inte. Ljusets tid är dock fortfarande detsamma, 06-18, varje dag.

Allt är sig likt. Ljuden, tempot, människorna, lukterna. Det byggs på tomterna kring vårt hus och det har faktiskt hänt en del sedan sist. Ofattbart, men uppenbart möjligt. De använder stora bambustänger som byggnadsstöd och det ser inte särkilt hållbart ut.

Det var en behagligare resa tillbaka till Dhaka än när jag åkte hem i december, och det kändes skönt. Kommer dock framöver alltid ha en större empati för de som sitter i rullstol, och se deras begränsningar överallt. Jag är så tacksam för att slippa det denna gång.

För er som undrar, har jag varit en duktig flicka och skött mina ögondroppar och tabletter samt går omkring med fantastiska skidglasögon utomhus, som en klok och mycket kär vän gav mig. Jag har hört att det finns det en rickshawförare i stan som cyklar omkring med skidglasögon, vilket känns lite kamratligt. En enda på 15 miljoner - han och jag!

Livstecken

Måste bara få berätta lite om hur det var att ligga på sjukhus i Dhaka, nu när jag fått lite distans till det hela. Det känns absurt länge sedan, vilket måste bero på de oerhörda konstrasterna i miljö och sammanhang.

När infektionerna bröt ut hamnade jag snabbt på landets bästa sjukhus, nybyggt och fint – på utsidan. Tack och lov hade jag jobbets egna doktor med mig från början, en ilsken serb som röt som en vakthund, vilket jag vanligtvis både skräms och skäms inför, men denna gång förde han min talan, vilket visade sig vara nödvändigt.

Jag blev inlagd, kraftigt smärtpåverkad och synnedsatt, och ställdes inför faktum att direkt välja rumskatergori, som på ett hotell. Just då var jag inte intresserad av annat än få smärtstillande, men pekade på singelrum i alla fall och fick räcka fram kreditkortet. När jag sedan kom upp på avledningen hamnade jag i ett relativt stort rum med egen toalett med dusch. Plastmadrass, myggor och mindre städat i duschen. 

Serb-läkaren hälsade på mig varje dag, jagade på doktorerna att få fram testresultat och hotade med medicinsk evakuering om mitt tillstånd inte förbättrades inom några dagar - i så fall till Bangkok - Баста! Läkarna skulle förlora ansiktet om det skulle ske, så de skyndade sig allt vad de kunde, men det gick inte fort för det. Det slutade med att de ville göra ett litet ingrepp i knäet, men då blev det tvärstopp och hemresan blev ett faktum. 

Jag tror jag träffade över tio läkare. Ingen av dem presenterade sig utan brakade rakt in i mitt rum, frågade/konstaterade något snabbt och gick sedan ut igen. Ofta med en svans av kandidater, eller vad de nu var.  Jag blev provocerad men efter handen som jag kvicknade till frågade jag tillbaka allt mer, vilket säkert störde dem. Och jag ville veta vilka de var. En del kunde ta det, en del inte. Informationen till patienten var fullständigt obefintlig, och jag tackade min lyckliga stjärna för den medicinska kunskap jag ändå hade.

Däremot kom det handledare till sjuksköterskorna in till mig varje dag, i sällskap med dagens syster och ville veta hur de skötte sig! Vad kunde jag säga när de stackars unga tjejerna stod där vettskrämda bredvid. Jag fick alltid en tacksam blick från dem varje gång jag bedyrade att de var sååå duktiga och skötsamma. Men det fanns en hel del att önska, trots allt. Moment 22 - vad jag än sa skulle det bli fel. 

Det fanns inga handfat på rummen och jag undrar hur ofta personalen tvättade händerna, vilket inte kan ha varit så ofta då det inte fanns några handfat utanför rummet heller. En klart grundläggande hygienisk aspekt med tanke på att de förmodligen gick mellan alla patienterna utan att tvätta händerna eller använda handskar. 

De kom in varje dag,  fyra gånger om dagen och vill kolla mina ”vital signs”! Jag höll på att skratta ihjäl mig första gången jag hörde det. Blodtryck, puls och temp. När de var färdiga frågade de ”Can I go now?” eller sa: ”Thank you, dear!” Sköterskornas engelska var knappt användbar och jag hade fullt sjå att på olika sätt kommunicera med dem. Ändå var alla journaler och papper på engelska, vilken också gjorde mig vettskrämd - visste de vad de gjorde?! Doktorerna var bättre på engelska.

Det kom in mängder med mat - soppor, ris och kyckling men eftersom någon aptit inte var att tala om blev de lite förnärmade när brickan stod orörd gång på gång. En dietist störtade in, utan att presentera sig, och sa att jag inte fick äta mjölkprodukter, för att sedan vilja rusa direkt ut igen. Jag fick hejda henne och motvilligt svarade hon ofullständigt på mina frågor. Jag brydde mig inte om hennes ordination och jag förstod heller inte vad hon sa. 

I Bangladesh existerar inte tystnadsplikt, alla vill veta allt om alla. Kanske på grund av att det är så folkrikt och att de är oerhört nyfikna av naturen. Journalerna låg öppna på en disk utanför rummet, vem som helst kunde gå och läsa i dem. Det sprang massor med folk in och ut ur mitt rum, i alla möjliga ärenden, och de var sällan ensamma. När jag rullades iväg på undersökningar stod folk längs med korridorerna som alla ville veta vad som fattades mig, och min rullstolsförare var inte sen att svara. I bästa fall fick jag frågan direkt. I hissen blev jag samtalsämnet, i väntrummet stirrade alla på mig och letade efter någon som visste vad jag hade för sjukdom, det tisslades och tasslades hela tiden.  Det var tur att jag hade ett knä och ögon att peka på.

En kollega kom på besök, en välklädd, svensk, jämnårig man. Han satt på en stol bredvid sängen och vi pratade jobb. En av de manliga doktorerna kom in och utan att presentera sig började diskutera mitt sjukdomstillstånd direkt med kollegan, han gav mig knappt en blick.  Kollegan förstod snabbt och tyckte det var både jobbigt men också lite komiskt och höll tyst. Vi hade just diskuterat könsroller. Jag blev arg, och försökte få läkarens uppmärksamhet, vilket knappt lyckades innan han vände och gick ut igen. Jag var en förminskad kvinna utan röst i en säng med en förmodad "boss" på besök. 

Till sist attityden kring sjukdom. I ett land som Bangladesh kan en till synes banal sjukdom innebära döden, utan pardon eller hopp, precis som det gjorde i Sverige för inte så länge sedan. Jag förstod det genom mina lokala kollegor som visade en otrolig sympati, blev oerhört oroliga, ville få bekräftelse på att jag höll på att bli frisk, ville veta om och om igen hur det gick för mig. De följde mig, kom upp med mat, och visade en omsorg som jag inte tidigare upplevt. Ibland fick jag nästan en desperat känsla av att det kanske var sista gången vi sågs och jag fick upprepade gånger försöka lugna och försäkra att jag bara var sjuk och skulle bli frisk igen. Men det gav mig onekligen också en insikt om livets förgänglighet och hur lätt livssituationer kan förändras i ett sammanhang som till exempel Bangladesh. Eller i Sverige.

Darkness

Först kom beslut om hemresa, som var rätt, därefter själva resan några dagar senare.

Att resa över halva klotet i rullstol och med tilltagande ögoninfektion var en lärdom i sig och en erfarenhet jag gärna slipper framöver. Ändå fick jag massor med tankar och funderingar när jag satt där, placerad i ett väntrum på Bangkoks flygplats tillsammans med övriga utvalda - analfabeter, ensamåkande barn och vi rullstolsbundna. När jag sakta rullade ut mig från väntrummet, ut bland Tax Free-affärer och restauranger för att äta, var en del översvallande och hjälpsamma, och andra fullständigt ignoranta. Framme vid kassorna kände jag mig som något litet - kassörskan kunde se rakt ner i min plånbok och ner på mig. Litenheten. Att vara beroende av andra hela tiden, deras välvilja - om de hade lust att hjälpa mig just då eller inte, var frustrerande. 

I affärerna kom hyllmeter efter hyllmeter av godis, tobak och allt möjligt mot mig i ett nytt perspektiv och jag kände mig instängd. Som gående har jag en helt annan överblick och kan snabbt identifiera vad jag vill ha, men nu blev det för mycket att sortera och tänka igenom, så jag köpte inget.

Rullstolkörarna på flygplatserna var i sig vänliga, men jag var en i mängden som skulle styras runt i kaoset och lämnas vid rätt gate. Under flygningarna undrar jag vad de tänkte om den där svartklädde västerländska kvinnan med hennes kryckor och tårar som rann konstant. Ingen sa något och jag försökte sova och vila så mycket det gick.

På Arlanda tog Rolle hand om mig. En garvad, rund man i 60-års åldern som hade varit med förr. Med humor och just en lagom portion nyfikenhet lotsade han mig från utrikes till inrikes. Även om jag var hans "rulle" bara en liten stund, så gjorde han min tillvaro lite, lite lättare just då.

Väl framme stod mor och far, förberedda med mina vinterkläder och tog emot. Det var himmelskt!

Mörkret och smärtan tilltog tills jag äntligen fick hjälp med bedömning och mediciner på sjukhuset. Föräldrarna har därefter fått lotsa mig överallt, genom huset, när jag ätit och i allt jag företagit mig. Min fantastiska mor har droppat och medicinerat mig dygnet runt de första dagarna, sovit i rummet bredvid mig och pysslat om mig som en bebis. Och det har varit underbart och känts så tryggt. I skrivande stund sitter jag i mitt eget lilla mörker framför brasan i "min" fåtölj, nydroppad i ögonen och lyssnar på föräldrarna som småpratar i köket och känner mig helt enkelt lycklig.  

Läkarna säger att prognosen är god och att jag blir frisk. Men att det tar tid. Tack för det - jag måste skaffa mig lite tålamod har jag förstått. Nu har jag lärt (tvingats) släppa kontrollen och det gick ju bra, så tålamodet borde jag också kunna bli vän med så småningom.

Pausknapp

Skilda världar igen. Nu från frisk till sjuk och jag vet vad jag väljer. Inte infektioner i alla fall. Återkommer när jag är på fötter igen, bokstavligen. Må gott!

Två världar

Singapore. Från en värld till en helt annan. Olika verkligheter, där båda är lika sanna. För barnen och mig blev det en fantastisk långhelg, där fokus låg på att bara få vara, hitta ett lugn och pyttelite shopping. Det var just vad vi behövde och jag är så oändligt tacksam för våra allra käraste vänner som gav oss dessa underbara dagar.

När vi varit bortresta har man i Bangladesh firat Eid al-Adha. Det har slaktas nötkreatur, får och getter i garagen och på gatorna. Halsen skärs av djuret och de förblöder. Vår söte chaufför berättade att hans familj köpt en kossa för 3500 SEK som skulle sluta sina dagar i helgen, vår lilla familj hade bara behövt en get! Av köttet från det slaktade djuret behåller familjen en tredjedel, en tredjedel ges bort till de mindre bemedlade familjemedlemmarna och de fattiga får den sista tredjedelen. Blodet rinner ut i rännstenen.  Hoppas det regnar snart. På väg ut till flygplatsen häromkvällen fick jag känslan av att varenda ko i hela landet gick på New Airport Road, en lång fyrfilig väg, hårt trafikerad. Det stod djur på och längs med vägen, folk drog och slet i stackarna och förhandlingar pågick förmodligen hela natten.

Slakten är en offergåva till minne av Abrahams villighet att offra sin son på Guds order, vilket det står mer om i Koranen och Gamla Testamentet. Det har firats på flera sätt under veckan och alla har mer eller mindre varit lediga hela veckan, därav långhelg för vår del. Gåvor delas också ut, oftast i form av saris till de kvinnliga familjemedlemmarna och min kollega avslöjade att hon gav bort sina gamla saris till sina fattiga släktingar så hon själv kunde köpa nya.  Vi har återigen gett pengar till de anställda i huset i ett kuvert, vilket också skedde vid förra Eid. Efter att jag återkommit till jobbet flödar nu historierna om hur många kossor och getter som offrats under helgen och hur mycket alla ätit. Eid Mubarak!

On the road again

Ännu en resa. Denna gång med syftet att besöka utbildningscenter, kliniker och följa upp pågående utbildningar. Två kollegor och jag var ute i tre dagar med två övernattningar i två olika småstäder. En av dem är bangladesiska och vi andra två var oändligt tacksamma över hennes förmåga att tolka eftersom jag ännu inte lärt mig bangla och det pratas mycket bristfällig engelska. Trots språkbristen blev vi otroligt väl mottagna överallt och det känns som om vår blotta närvaro betyder mycket för dem. Att vi tar oss tiden, görs oss besväret att komma och visar intresset för deras verksamhet upplevs som någon form av viktig bekräftelse och känns roligt att kunna ge. 

Det blir många presentationer och möten, ibland får jag sitta bland publiken men oftast blir det på podiet. Mina kollegor och jag förväntas hålla ett anförande (jag håller det kort!) enligt strikt hierarkisk ordning som alltid börjar med att adressera ordförande, vice ordförande, ärade gäster, speciella gäster och så vidare, tills siste man. Det tar en evighet och det är en ständig oro för mig i vilken ordning som skall följas, titlar och att uttalandet av namn sker på rätt sätt. Alla tal börjar så och jag satt och räknade ut vid ett tillfälle att det tar flera minuter varje gång en ny talare ställer sig upp för denna introduktions procedur. Det är mycket tid per möte som går åt eftersom det är otroligt många talare. 

Vi tog inrikesflyget från Dhaka till Jessore i ett mindre propellerplan i ca 40 minuter. Där stod en bil och väntade på oss för att köra ca 2 timmar söderut till Khulna. Tidigare har jag rest i de sydöstra och norra delarna av Bangladesh och nu var jag sydväst om Dhaka (gränsen till Indien, Kolkata = Calcutta nere till vänster på kartan), i ett landskap som liknar övriga landet, men så otroligt mycket vackrare. Grönskan var intensiv, det var mindre skräpigt, vilket kan bero på att det bor aningens färre (!) människor, och lantbruket är den viktigaste inkomstkällan för befolkningen. Luften var ren och klar.
Numera sitter jag fram i bilen och kan inte släppa blicken från allt vackert, alla människor och aktivitet som pågår överallt.

Övernattning skedde på ett 3-stjärnigt hotell där kackerlackorna ingick i priset och middagen för tre kostade 48 kronor. Min kloka och erfarne kollega från Argentina hade gjort en lista till mig över nödvändigheter där bl a egna lakan ingick, och jag hade följaktligen tagit med ett påslakan och örngott, vilket jag var oändligt tacksam för då hotellets lakan inte verkade varit tvättade/bytta sedan de senaste tio gästerna. Toalettpapper stod också på listan . . .

Vidare nästa dag till Satkhira, möte med klinikbesök och sedan ännu en längre bilkörning tillbaka upp till Jessore. Där väntade ett nytt hotell, nu även med små ödlor springandes på väggarna, om än ännu smutsigare lakan och frukost bestående av egna medtagna bananer och nötter. Mina alkoservetter från Apoteket gick åt allihopa, med hopp om att slippa efterföljande banglamage (vilket jag då inte lyckades med :-( ). Sista dagen en längre biltur norrut om Jessore till ett sista möte för att sedan ta propellerplanet tillbaka till Dhaka på kvällen. Vi flög vid 18-tiden, då det blivit mörkt och strax efter att planet lyft och jag tittade ner, var landsbygden beckmörk. Inte ens ett litet ljus sågs någonstans, även om vi flög lågt. När vi sedan närmade oss Dhaka dök det upp ljusglimtar allteftersom vi närmade oss staden. Det finns ingen elektricitet.

Det första jag gjorde efter att ha kommit hem och kramat om barnen var att ta en lång, skön dusch!

Till sist ett stort grattis till min härliga far! Det är Fars Dag i morgon, men framför allt har han gjort slag i saken och förverkligat en gammal dröm som jag vet han haft sedan ungdomen. Jag önskar honom många underbara och njutbara timmar i sin alldeles egna lilla segelbåt som nu kommer att ligga i småbåtshamnen nära huset och med välsignelse från mor. Jag unnar (och avundas) honom lyckan i detta! Coolt!

Harry och Katten

Det har snart gått tre månader sedan vi flyttade hit. Det har varit omvälvande månader för oss alla tre och jag har nog inte sett fullt ut vilka processer som pågått (pågår).
Häromkvällen var jag på utvecklingssamtal med båda barnen och det blev tydligt för mig vilken förändring de båda har varit med om. Varje lärare beskrev deras otroliga anpassningsförmåga till en helt ny miljö, och att de nu är på banan både språkligt (ffa sonen) och akademiskt. Sonen fick frågan hur han upplevde tiden i början och efter ett tag svarade han att han nästan inte kommer ihåg någonting. Och jag känner igen mig.

Båda två har fått helt nya livsvillkor i form av en stark reducerad frihet. Deras tidigare så fria liv med spring på stan, åka till kompisar, sena kvällar, bio, caféer och bara hänga runt är nu begränsad till total kontroll genom planering, chaufförer och hemma-hos. Båda två har lite tankar kring detta men har också anpassat sig förvånansvärt väl. Visst, en del klagomål förekommer, särskilt när saker och ting blir aktuellt i sista minuten men vi lär oss alla att prata och planera våra dagar tillsammans. Vardagarna är relativt inrutade med skolan och aktiviteter på skolan efter lektionstid men helgerna lite svårare. Vi är många föräldrar som sitter i samma situation som delar på tankar, oro och chaufförer, men inser också att det är få länder i världen som har den frihet vi har hemma i Norden, både för tjejer och killar.

Skolan, klubben och alla vuxna gör sitt absolut bästa för att alla barn och ungdomar har det så bra som möjligt. Det ordnas konserter, fester och allehanda aktiviteter som blir hur kul som helst. Sist var det det största Halloween partyt någonsin på skolan och barnen åkte dit i skepnad av Harry Potter och katt.

Vi har funderingar på att lära oss bengali. Detta indoariska språk talas av ca 230 miljoner människor i såväl Bangladesh som i Indien. Jag har fått namnet på en lärare som skulle kunna komma hem och sitta en timme varje vecka. Det ter sig som en svårt språk och jag har därför köpt en nybörjarbok i försöket att hitta någon form av introduktion. Det skrivs med bengalialfabetet som tydligen påminner lite om sanskrit.
Dock uttalas siffrorna på engelska, vilket underlättar en del. Siffror utgör en stor del av kommunikation och varandet här. Mycket i vardagen hänger på siffror.

Alla gator och hus har siffror (inga namn), men följer tyvärr inte nummerordningen alls, vilket är otroligt förvirrande - man får fråga sig fram. Så adressen blir: gata, hus och lägenhetsnummer. Sedan kommer vi till mobilerna: massor av siffror som tacksamt nog alla börjar på 0171. Därefter kommer valutan som har en massa förvirrande nollor. En krona är 10 Taka, vilket i och för sig underlättar enormt, men när man kommer upp i summor som 1 000 SEK blir det 10 000 Taka och lättare att missa. Dollarn är ingen valuta som används öppet men finns på något sätt ändå i samhället och är oerhört eftertraktat. Siffror är också kontroversiellt inom biståndsvärlden där de styr hur mycket behov landet har av hjälp och stöd. Många har olika uppfattningar och tyckande om statistiken (som knappast är riktigt tillförlitlig alla gånger) som presenteras. Temperaturen och fuktigheten har gått ner två grader och några procent - ännu fler siffror.

Återkommer när jag kan bengali!