Ouagadougou

Det var en ohyggligt lång resa. I över 30 timmar satt jag på flygplatser eller i flygplan. Jag flög via Dubai, Addis Abeba och Lomé (Togo) innan jag till sist landade i Burkina Faso. När jag skulle beställa biljetten blev jag föreslagen att åka via Bryssel. Jag trodde de skämtade (kolla på kartan) men när vi sedan tittade på hur flygen gick, var det inte helt taget ut luften. Det är otroligt dålig koordination mellan flygen i denna del av världen.

Framför mig har jag nu fem intensiva dagar med tillsammans barnmorskor från hela världen.  Tack och lov träffade jag en kollega som jag kände sedan tidigare i Etiopien, så vi hade sällskap, annars reste jag själv.

På flygplatsen i Dubai fick jag tillbaka känslan av civilisation, med välfyllda affärer och rena toaletter. Folk arbetade med vad de var anställa för, golven var rena, det fanns skyltar och jag fick vara ifred. Det kändes lite sterilt, men plötsligt blev allt otroligt enkelt och lätt.

På vägen hem har jag tio timmar till att spendera i Dubai innan sista flyget tillbaka till Dhaka och jag har redan en inköpslista på vad jag skall ta med hem. Allt fanns där.

Ouagadougou är ett vackert namn. Jorden är röd som i resten av Afrika. Burkina Faso är ett av de fattigaste länderna i världen, kantad av konflikter längs med gränserna trots sina tillgångar med kalksten och bomull. Efter ankomsten till flygplatsen, som förhoppningsvis var under uppbyggnad (inget bagageband, utan väskorna sattes av släpen direkt på sandgolvet och där vi själva fick hämta dem) blev vi genast påhoppade av SIM-korts säljande unga, sturska killar som inte gav sig i första taget. Om jag kände att folk var påträngande i Bangladesh, så är de det här också, fast utan några som helst gränser. De ger sig liksom inte. Jag var ute och gick på kvällen, och återigen kommer killar fram och vilja sälja både det ena eller det andra, klockor, smycken, böcker, SIM-kort igen, sjalar . . .  de är utmanande och det ligger lite aggressivitet i luften. Visst tänker jag köpa någon souvenir härifrån, men inte på det sättet.

Det är mycket mindre folk här, inte lika mycket trafik och maten är maffigt god. Rejäla afrikanska grytor, pain-au-chocolat som jag bara vräker i mig, goda juicer och massor av frukt.

Det är inte riktigt läge att ge sig ut på promenad, dels har vi fullt program hela dagarna, dels så bör vi inte vara ute på gatorna efter att det blivit mörkt, vilket är redan vid 18-tiden. Lite synd eftersom jag gärna hade velat se mer av landet, nu blir det hotellet och flygplatsen, men kanske en annan gång.  Till skillnad från Dhaka är det torr värme som luktar gott, lite sött. 

Dessa dagar går mest ut på nätverksarbete, lära känna nya kollegor som sitter i andra länder, lära mig mer om organisation och om hur förhållanden ser ut på andra ställen. Det är en enorm utmaning vi står inför om vi skall fixa Millennium Development Goals, MGD, 4 och 5 innan 2015.

Utflykt

I helgen blev jag medbjuden av en västerlänsk kollega och hans familj på en båttur. Vi var fem familjer, alla de andra med mindre barn, som packade lite pick-nick och körde en kvart ut ur centrala Dhaka. Där, vid flodkanten, låg båten och väntade på oss. Vi klev ombord med musikspelare, sällskapsspel och massor av mat och skepparen satte fart ut på floden. Hela övre däck var täck av en enda stor madrass med en massa kuddar, så där satt/låg vi och åt och slappade i över fyra timmar medan vi tuffade fram, ut i landskapet.

Det var helt underbart med tystnaden, luften och att komma från staden. Det fanns lite fiskare här och där som stod på sina pålar eller satt i sina båtar, eller kvinnor som skördade sjögräs längs med vattenbrynet. Vi stannade till vid en by där det inte fanns en enda bil eller lastbil utan bara rickshaws och nakna barn som sprang omkring. Vi klev i land och gick en promenad i 20 minuter och åkte tillbaka igen. I byn tittade de på oss, men inte lika påträngande som i staden. Många barn kom fram och ville prata engelska och var hur lyckliga som helst när de fick berätta sina namn. "Maj nam . . . " "Joor nam . . ?" Vi fick gärna ta foto och de ställde sig på rad så fort kameran kom upp.

Mina tonåringar var upptagna på annat håll, men dottern hade tidigare följt med en annan familj ut på liknande äventyr för några veckor sedan och tyckte det hade varit otroligt avkopplande. Vi gör mer än gärna om det.

Skräddaren har varit hos oss i kväll och sytt upp exakta kopior av mina älsklingsbyxor. Jag är imponerad. Dottern har också fått lite efterlängtade kläder och därefter suttit med Internet, papper och penna tillsammans med skräddaren för att beställa ännu fler plagg. Hennes fantasti vet inga gränser just nu. Kreativt.
Ingen väska ännu, men idag tändes ett litet hopp när jag ringde till huvudkontoret i Mumbai och fick prata med någon executive där. Det blev ett himla liv hur jag fått tag i numret (kontakter)  men de lovade dyrt och heligt att se till att väskan kom fram. Hon till och med hittade den i deras system, i London typ. Därefter ringde en mycket ödmjuk kille från Dhaka och bad artigast om ytterligare tre dagar att hitta den. Jag har hört det förut men kan inte göra mycket mer just nu. Gissar att han fick sig en rejäl utskällning från Indien. Bara väskan kommer fram så får de skälla så mycket de vill på varandra.

Jag börjar förstå mobilkulturen i Bangladesh. Man skall alltid svara. Oavsett när eller vem som ringer. Och hinner man mot all förmodan inte svara, så ringer man upp snarast. Jag har nu suttit i otaliga möten och ingen skäms för att svara någon gång, telefonerna ringer i ett. Sedan finns ingen svarsfunktion, så det går inte att lämna meddelanden. Det är kanske lika bra, för jag förstår inte alltid vad de säger och då kan det vara bra att bekräfta. Dessutom är telefonlinjerna så dåliga, så oftast måste man ringa om flera gånger innan uppdraget är slutfört. Om du inte svarar har de också en tendens att ringa många (många) gånger tills du svarar. Och sådär håller det på. Alla har mobiler, oavsett ålder och klass, allt i samhället försiggår via mobiler. Det var oerhört frustrerande för folk här innan jag fick ta över min föregångares mobil eftersom mitt mobilnummer var nyckeln till kontakt med mig över huvud taget. Livsviktigt helt enkelt. 

Bestyr

I 19-våningsbyggnaden där jag jobbar, ligger även ett bankkontor och jag har nu fått ett bangladeshiskt bankkonto. Det tog sin tid och krävde sina papper men jag är nu lyckligt försedd med två checkböcker (Taka och USD) och ett kreditkort. Det är många, många år sedan jag skrev en check sist, men eftersom jag förmodligen tillhörde den nostalgiska skaran som höll ut i det sista, känns det som en återfunnen vän när jag öppnar checkboken.

Idag skulle jag göra lite transaktioner men eftersom Internetuppkopplingen lämnar en del att önska, traskade jag med gott humör ner till min vän bankmannen i hopp om att han kunde hjälpa mig. Och det ville han så gärna (!) och fick till det att jag gjorde fel när jag loggade in, på ett ödmjukt och lite lismande sätt. Visst. Han insisterade på att följa med mig upp på mitt rum och visa mig hur man gjorde. Så där stod vi tillsammans i foaljén i väntan på hissen, från 7:e till 15.e våningen, det tog hur lång tid som helst. Han är i 50-års åldern, kort och lite rund, och en mycket korrekt man. Han är alltid ohyggligt älskvärd mot mig, reser sig upp och släpper allt han har för händerna när jag kommer in på kontoret, men jag har i smyg sett honom hunsera med sina anställda så jag vet att det finns en annan sida också. När jag såg svettdropparna på hans näsa i hissfoaljén frågade jag om han var stressad - ooonej – inte alls, och så la han upp sitt finaste leende med de sneda och dåligt skötta tänderna mot mig.

När vi väl kom upp på rummet och jag visade honom datorn, stämde det mycket riktigt att Internet inte klarar bankens hemsida och vi fick traska ner till kontoret igen. Ännu mer svett, nu från hela ansiktet, ner på skjortkragen. Han var lika glad och vänlig hela tiden, och jag undrar vad han tänkte. Men det är inte varje dag min alldeles egna bankman hängde med till jobbet! Hans anställda fick det säkert också svettigt när de skulle göra min transaktion.

Det är verkligen bestyr med allt. Jag känner mig totalt handikappad som inte ens vet hur jag skall posta ett brev. Det ger en instängd och oförmögen känsla. Min högra hand på kontoret är ledig denna vecka, så det är värre än någonsin. Jag frågar runt lite, och alla ger mig tusen instruktioner, många vet mycket om ingenting, och sedan tar det slut. Inget blir gjort. Det känns som att trampa ny jord varje dag och det tar mycket energi.

På jobbet finns det tre små människor (de lär mig bl a Bangla) som kommer och serverar te och kaffe, skär upp min frukt, städar och fixar. Trots att de finns, fungerar inget ändå. Hela korridoren är full med skrivare och scannrar som av miljoners anledningar inte går att använda. Vattnet i dricksvattendunken är slut, det finns inget kopieringspapper framme och massor av småsaker som underlättar så enormt om det bara rullar på. Jag skulle behöva en person av samma kaliber som en viss person på jobbet i Sthlm, någon som verkställer utan att göra affär av det. Det finns inte en enda här.

Dock finns det mycket som är bra också. Till exempel att de kommer upp med min nudellunch med färskpressad apelsinjuice från cafeterian när den är klar. Att utsikten från mitt skrivbord alltid är helt underbar och drömsk, oändlig. Och att alla alltid är lika glada och positiva. Jag har fått rådet att aldrig bli arg på en bangladeshisk man eller kvinna, och kommer att följa det. Men det blir tålamodsprövande. Å andra sidan är jag inte personen som blir arg hur som helst. Vi får se hur det går.

PS - är det någon som vet på rak arm hur jag får fram Å Ä och Ö på ett engelskt tangentbord?

Vad kan man lita på?

Vi har haft en lugn dag på klubben. Lite skönt med en ledig söndag . . .

Det finns en del personer här som har något eller några års längre erfarenhet än vi av livet i Dhaka. Under ett av samtalen med en av dem häromdagen blev vi informerade om att i princip allt vi köper är kopior, och oftast dåliga sådana. Det gav mig svar på en fråga som jag funderat på ett tag nu: min relativt nyinköpta Colgate tandkräm smakar som att få 70-talets Ajax skurpulver i munnen - och jag har inte förstått varför. Vår informant kunde bara konstatera att inget gick att lita på och genast föll alla pusselbitar på plats - H&S shampoo, Digestivekexen, Coca Colan - ja, allt smakar och upplevs annorlunda och nu vet vi - det är något helt annat - och vi vill inte veta vad. Barnen och jag tittade på varandra och kände oss totalt lurade.

Dock finns det hopp. Det finns en affär som heter "The German Butcher" (drivs av en japan) och har "äkta" varor, bland annat ost, vissa konserver, osötad yoghurt, importerat kött och Barilla's pasta. Vi var där igår och köpte upp oss, och njöt av den underbara känslan av igenkänning. Det kostade skjortan, men vi var överens om att det var det värt!

När jag får min "passbook" som expats får för att kunna köpa ut sin månatliga ranson alkohol och slippa dyr skatt på t ex bil, så kan jag åka till speciella affärer där det förutom sprit också finns västerländsk importerad (och dyr) mat. Jag längtar efter att åka dit

- min Sverigetandkräm håller på att ta slut!

Det har också skett vissa kroppsliga förändringar sedan vi kom hit. För det första är den dagliga sminkningen borttagen - jag svettas alldeles för mycket - det sitter helt enkelt inte kvar. Jag jobbar au naturel för första gången på länge. Naket men lite skönt. För det andra blir huden torr och oelastisk, dottern klagar också, oavsett vilka krämer vi använder. Håret är också torrare och jag har fått mer lockar, vilket jag i och for sig alltid drömt om.

Tänderna tar mer stryk har jag märkt. Vi är alla noga med att borsta tänderna, men jag vet inte om det är avsaknaden av flour i vattnet (borde vara för tidigt att märka), den stora mängden frukt som vi äter, eller Ajax-tandkrämen, men någon form av förändring känner vi av.

Barnen och jag försöker röra på oss så mycket det går, men det är inte en självklarhet som hemma med långa kvällspromenader eller träning. Värmen är tung och vi svettas otroligt mycket. Efter en tennistimme droppar det från ansiktet och rinner från armar och ben, vilket känns annorlunda och är lite intressant.

Ögonen känns ofta lite grusiga och torra, och vi nyser oftare. Det är mycket damm överallt. Vi tvättar händerna mer regelbundet och alltid innan vi äter.

Vi är alla tre otroligt mycket tröttare än vanligt. Självklart kan det bero på alla intryck, men tröttheten kommer snabbt över oss och jag märker att barnen sover mycket mer än vanligt. Vi går och lägger oss senast tio, vilket hade varit fullständigt otänkbart hemma, men vi orkar helt enkelt inte hålla oss vakna. Flera andra familjer har berättat liknande erfarenheter, oavsett ålder och hur länge de varit här. Det kan bero på värmen och solen, eller på de oändliga övergångarna mellan rum med AC och utan. Inte vet jag.

Vi dricker mängder med vatten och det finns alltid kallt, färskt vatten i kylskåpet. Likaså finns uppskuren kall frukt alltid hemma, oftast mango och ananas. Jag köpte lite kokosnöt häromdagen som kokerskan skurit upp i små klyftor som vi nu går och smaskar på - otroligt gott. Bananerna är mycket sötare, godare och mindre än hemma.

Häromnatten drabbades Dhaka av en jordbävning, en inte särskilt trevlig upplevelse. Vi var hemma och sonen hade just somnat, dottern låg och tittade på datorn och jag läste. Plötsligt gungade hela huset i drygt 30 sek, det kändes otroligt obehagligt men allt var tyst och strömmen var på hela tiden. Dottern kom inrusande och undrade vad som hände, vi väckte sonen och försökte komma underfund med vad det var. Vi gick ner till säkerhetsvakterna som berättade vad som hänt och lugnade oss. Därefter följde en långt samtal mellan oss hur hantera liknande situationer om det händer igen. Vår husvärd bor själv i huset med hela sin släkt och jag kan inte annat än känna viss trygghet i att det är så, dessutom tog jag upp jordbävningssäkerhet när jag träffade honom och han bedyrade att allt var ok i huset. Hoppas han talade sanning.

Från Nairobi hörs bara positiva nyheter. Äldste sonen verkar trivas på skolan, få uppleva massor och lära känna nya, trevliga människor. Skolans Internet är inte det bästa, så vi kommunicerar lite sporadiskt, men allt verkar bra. Jag är oerhört lättad och glad för hans skull.

Vår gata

Det känns som om vi numera går upp tidigare på morgonen än vad vi gjorde hemma, varför vet jag inte. Men när vi ätit frukost, traskar vi alla tre ner till porten, ler mot säkerhetsvakterna och efter några minuter kommer först skolbussen och därefter min buss till jobbet. Bilderna är lite suddiga därför när vi kommer ner är kameran fortfarande lite rumsvarm från lägenheten, men när vi kliver ut och möts av värmen och fuktigheten utomhus, immar linsen igen så snabbt att jag inte hinner torka av den.

Gatan är tom förutom lite vakter som står och hänger utanför sina portar, grindar eller hus. Enstaka rickshaws lämnar av kvinnor som börjar jobbet i någons hushåll. Unga killar drar runt på cykelkärror och tömmer sopor.

Idag kom en ung kille och knackade på vår lägenhetsdörr när sonen var ensam hemma. Han erbjöd sig tömma soporna, vilket gick bra och bad därefter om en öl! Sonen är inte så van vid att hantera varken unga sopkillar eller öl, så han gav honom frankt det han bad om. Vår enda öl dessutom! Det firas Eid över allt och sonen ville vara tillmötesgående. Unga sopkillen får förhoppningsvis en kul festkväll - om han nu fick fick ha ölen för sig själv.

Vi kommer allt mer på plats i nya lägenheten. Den känns fortfarande stor, men vi trivs. Dottern håller på och fantasi-inreder sitt rum, hon pendlar mellan olika stilar och färger, och jag försöker sitta still i båten (och hålla hårt i plånboken). Hon har dessutom inga kläder, stackarn, så i går kom en skräddare hem till oss, satt med tyger och mönster som hon fick önska och beställa från. Själv passade jag på att få två par byxor uppsydda som jag kan ha under tunikorna, eftersom jag helst avstår de färdigsydda byxorna till salwar kameezerna. Skräddaren rekommenderade oss att gå och titta i lite tygaffärer, vilket vi gjorde idag. Det blev en otrolig upplevelse, särskilt för mig som tidigare sytt en del - jag fick dyka in i ett hav av bomull, siden och linne. Helt enkelt fantastiskt och min hjärna gick i spinn - alla gömda (och glömda) fantasier om vad jag skulle kunna skapa fick fritt spelrum! Det skall bli spännande att se hur detta slutar. Lilla fröken, som länge varit ledsen för sitt förlorade bagage, blev genast på gott humör och det fanns hopp om en ny framtida garderob.

Just nu firas Eid Al-Fitr och vi är långlediga denna helg. Alla har varit stressade av mat och presenter som skall inhandlas och i morgon är själva festdagen med böner och släktträffar. Ca 8 miljoner människor (varav vår chaufför och hans fru) har lämnat Dhaka för att fira med sina familjer ute i landet, och gatorna känns nästan framkomliga numera. Det har varit intensiva dagar. Sonen har inte fått några läxor eftersom det anses att ungdomarna skall tänka på högre makter än böckerna över helgen, men jag upplever det som att han tänker mer på dataspel och bad i poolen än något annat just nu.

Sist av tre

Igår besökte jag den sista av de tre städerna där programmet skall verkställas.

Denna gång var det Munshigonj, ca 3 mil söder om Dhaka. Området ligger i princip under vatten och med massor av floder. Det är en mindre stad, där bara ca 40% kan läsa. Det odlas ris, potatis och bananer. Min kollega berättade för mig att man delat in landet och odlar olika grödor i olika delar, och just söder om Dhaka verkar bananer och kokosnötter vara det man bestämt skall odlas just där. Säsongerna går i tre-månaders cykler, framför allt med riset, vilket känns konstigt för en lantbrukardotter som lärt sig att man måste variera och alternera för att inte utarma jorden.

Bilden uppe till höger är från sjuksköterskeskolan i Mymenshing och jag blev så tagen av deras fantastiska färger i salwar kameezerna. Överallt ser man kvinnor i de mest otroliga färgkominationer och mönster.

Det tog ca 1 timme att köra ner till Munshigonj, genom industriområden och över floder. Även här fanns det gott om textilfabriker och på de flesta står det "no childlabour in this factory" eller "no work for children under 18". Byggnaderna ser fullständigt skräckinjagande ut med små fönster i murarna, galler överallt och dessa kala, skarpa ljusrörsljus som lyser i taken. Jag ser inte människorna som jobbar där inne, men anar. Och är glad över att det förhoppningsvis inte finns barn därinne. Min kollega är däremot lite tvivlande. Hon menar på att barnen istället drar runt och skaffar mat genom kriminalitet och utan att gå i skolan, vilket accentueras när de blir äldre till allt mer omfattande brottslighet och analfabetism. Vi var båda överens om att alla barns rätt att gå i skolan var nyckeln till att minska fattigdom och kriminalitet.

Efter besöket på kliniken körde vi till en mindre by, där bara rikshaws och getter samsas om gatorna. Kollegan ville köpa något på marknaden. När vi kommer fram frågade hon om jag ville stanna kvar i bilen, vilket jag så klart inte ville! Efter några minuter utanför bilen samlas en allt större hord av människor i alla åldrar. De stirrade, log och pekade på mig. Mammor manade sina barn att titta på mig. Jag följde kollegan och människorna följde mig. En oerhört märklig känsla som var svår att skaka av sig. Ingen var hotfull, utan tvärtom - nyfikna och glada - och jag log tillbaka. Dock var det med lättad jag satte mig i bilen igen och vi åkte iväg, efter att ha köpt kokosnötter och mango. Undrar vad de tänkte?!

Media var med på mötet i går och idag gick det att läsa i Banglatidningen om vår presentation. En liten artikel utan foto och på bengali. Mitt förnamn nämndes som talare och jag anser mig nu invigd som en god talare enligt bengaliska mått mätt. Ännu en milstolpe i livet!

Full fart!

Efter hemkomsten från Chittagong var det flyttdags.

Lägenheten var full med flyttkillar som packade och stuvade min föregångares bohag som jag köpt. Barnen kom hem från skolan till en nästan tom lägenhet och jag hann tack och lov hem just i tid att åka med sista lasset till nya lägenheten och visa vart sakerna skulle stå. Därefter packades allt upp, barnen var fantastiska och hjälpte till massor, och sedan stöp vi i säng vid midnatt hur trötta som helst, men glada över att ha kommit till ett mer långsiktigt boende.

Jag återkommer med mer om lägenheten när vi kommit på plats och framför allt hunnit boa in oss lite mer. Absolut med bilder.

I går var det dags för ännu en resedag. Tidigt på morgonen kom chauffören för att hämta mig och vi hade därefter tre timmars körning (11 mil) rakt norrut till staden Mymensingh. Ytterligare en dag med livsfarlig körning, se bilden uppe till vänster - så ser mötena ut. Den röda bussen skall just påbörja en omkörning av den vita bilen, som i sin tur kör om en av de gröna taxibilarna. Vi har en rickshaw i möte i kanten och får logiskt sätt inte plats . . . Vår man måste ha gått en rallykurs i Monaco eller något, eftersom det är en gåta för mig hur vi tog oss fram trots att jag hade ögonen på vägen hela tiden. En del byar vi körde igenom hade inte ens en asfalterad väg utan lervälling med stora hål i som vi skumpade genom.

Bangladesh ligger nästan under vatten. Det är vatten i princip överallt och det kommer underifrån. Det finns uppbyggda gångar mellan bassängerna där folk tar sig fram, i detta fall en upptrampad bredare gångväg, men ibland bara en smal stig med vatten på båda sidorna. I bassängerna kan det växa ris eller något annat (vet inte exakt vad, vanligast ris) eller så finns det fisk. Människor vadar omkring i vattnet/gjyttjan, badar, tvättar sig, vattnar djuren - ja, allt händer i vattnet. Husen kan stå på pålar ut i vattnet och det finns inte så mycket yta alla gånger att leva på. Det nyskördade riset torkas längs med vägkanten till exempel, med risk för böndernas och deras familjers liv. Det springer barn över allt.

På väg hem från Chittagong häromdagen stannade bilen för att chauffören skulle pausa en stund. Inom några minuter samlades en skara barn och ungdomar som bara stod och glodde på mig, som satt i bilen. Jag log mot dem, de log tillbaka och därefter började jag blinka med ena ögat och barnen började alla blinka tillbaka. Vi hade jätteroligt allihop! Sedan kom chauffören och vi körde iväg.

I Mymensingh skulle vi starta ännu ett program. Denna gång blev jag även runtvisad på sjuksköterkeskolan och bl a ett metodrum. Det var som att gå 40 år tillbaka i tiden och med material som skulle vara otänkbart hemma idag. Likväl försöker ledningen hålla en internationell standard och jobbar förtvivlat med det. Det fanns till min glädje datorer med Internetuppkoppling och studenterna kunde söka uppdaterad vetenskapliga rapporter och få information om ny forskning på det sättet. Litteraturen var delvis från 70-talet.

Sonen har tre kompisar hemma för övernattning. De har ätit gott och därefter satt på en efterlängtad film, hinner titta i några minuter och strömmen går. Det blir totalmörkt och tyst överallt. Reservlamporna går igång, air-con är avstängd och det är bara att vänta. Frustrerande och irriterande, men också en stark påminnelse över hur skört allting är. Det blir ingen mer film i kväll, men dock en massa härligt prat istället. Tur jag tog med Yatzy- och kortspel.